Begreppsförvirring
Nej, kära små journalister, REDOVISNINGSskyldigheten är INTE avskaffad. REVISIONSplikten är däremot avskaffad för mindre aktiebolag. Men hur fan skulle det se ut om de inte ens behövde bokföra?! :P
En sak har journalisterna dock rätt i - att många företag behöver hjälp med bokföringen. Och det är vi mycket tacksamma för i min bransch. :)
Why you gotta be so mean?
Utveckling
Jag vet att jag har varit lite tyst här på bloggen. Inte för att jag inte haft något att skriva om, utan för att jag haft så vansinnigt mycket annat att göra. Men nu har jag faktiskt en liten stund över att skriva på. :)
Igår ringde jag två samtal av egen fri vilja. :thumbup: Jag hade fått fakturor från CSN och försäkringsbolaget (mitt privata alltså - inte mupparna jag har genom jobbet), och jag hade lite funderingar kring dem. Och det mest naturliga för mig hade väl då varit att leta upp lämpliga mejladresser och framföra mina ärenden där...? Visst är det så - men när jag fick fakturorna tänkte jag att det ju vore ett jättebra tillfälle att öva på att ringa. Jag tyckte till och med att det skulle bli riktigt ROLIGT! (Nej, jag har inte slagit i huvudet.) Så igår stängde jag in mig i mitt arbetsrum i Körsbärsdalen och ringde. Jag hade en fluortablett i munnen och jag hade Taylor-spellistan igång på datorn - och hade det inte varit för att jag ville markera att jag var upptagen med något så skulle jag till och med haft dörren ut mot korridoren öppen. Bye bye, säkerhetsbeteenden liksom. :)
Imorse ringde en kund och meddelade att han tänkte komma och skriva på några papper typ nu meddetsamma genast omedelbart. För det första var jag ensam, för det andra var det inte min kund, för det tredje var han inte väntad och för det fjärde var papperen inte i ordning för påskrift. :O Jag panikringde till chefens mobil och förklarade situationen (han var fortfarande hemma och lät ganska trött - och han sa i princip att jag fick ordna det), sedan fixade jag fram papperen fort som fan och släppte in kunden, småpratade med honom och visade honom var han skulle skriva på. Och jag kände mig så jävla stolt efteråt. Att jag fixade det, alldeles själv och utan problem. Och det slog mig plötsligt att jag börjar bli riktigt duktig, både på det yrkesmässiga och det sociala planet. :)
Jossi har varit himla osynlig på sista tiden. Jag har faktiskt inte sett till honom sedan den där gången när han kom in i mitt rum och bad om ursäkt. Jag vet dock att han har varit i Körsbärsdalen, för jag har hört hans röst i korridoren - men han har inte kommit bort till mig och hälsat, utan han har hållit sig till chefen och en av mina kollegor. Undviker han mig? Tycker han inte om mig längre? Eller hade han bara inte tid att springa runt och hälsa på alla? :question:
Never mind. Över till något mycket trevligare - idag fyller världens finaste syster 23 år. :D Och eftersom jag haft så sjukt mycket att göra på sista tiden så hann jag inte köpa hennes present förrän idag. :O Slå in den får jag väl göra imorgon (vi ska ju inte fira henne förrän på lördag). För nu måste jag nog gå och lägga mig. Jag är jättetrött! :tired: Natti, alla söta människor!
Och där dödade de mitt sista hopp
Jag skickade faktiskt ett protestmejl till försäkringsmupparna i fredags. Idag svarade de...
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur jävla dumma i huvudet är de på en skala? Liksom, "tre års symtomfrihet"?! Nice, dra den om Rödluvan och Vargen också... Hallå!!! Jag har alltid varit såhär och jag kommer alltid att vara såhär. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv fritt från ångest. Det är såhär jag är, fatta det!!!
Söndag satans söndag
Jag tyckte att denna filmtitel lät lovande, för att matcha den sinnesstämning som veckans sista dag vanligen för med sig. Men herregud, vilken jobbig film! Visserligen lite pojkhångel (och det är ju alltid trevligt), men det vägde liksom inte upp mot hela den här konstnärlig-seg-film-utan-dramatisk-kurva-och-som-slutar-helt-fucked-up-grejen. Och som medicin mot söndagsångest var den här filmen fullkomligt verkningslös.
Nähäpp. Det får väl bli Imovane istället då. Behövde faktiskt inte ta någon igår kväll, men det var också första gången på länge. Får se hur den kommande veckan utvecklar sig på den fronten...
Det blev en dag på stan
Spänningen och övertidsarbetet från den senaste veckan tog ut sin rätt i förmiddags. Jag virade in mig i en filt och lade mig på sängen. Jag tänkte bara vila lite, men jag somnade visst - och sov i flera timmar! :O
Vid ettiden ringde Fobisk och frågade om jag var hungrig. Då var han tydligen på väg till Norrköping - och kunde vara hos mig inom 30-40 minuter. Holy shit! Mitt hem såg ut som om en tornado dragit fram genom det, och själv såg jag ännu värre ut. Jag hade precis gått upp och var fortfarande klädd i pyjamas. Jag hade varken duschat eller borstat tänderna. Så det blev en halvtimmes panikfixande innan lägenheten och jag såg någorlunda representabla ut och kunde ta emot Fobisk och hans kompis (som förresten såg ut exakt som min klasslärare på gymnasiet). :P
Vi gick till mitt stammisställe och mötte syrran och åt lunch. :) Och sedan gick vi till ett café. Det var skitmycket folk där, och både Fobisk och jag kände av våra ångestmonster. :S Det är så himla befriande att umgås med någon som fattar sådant, som förstår precis hur och varför man upplever vissa saker som jobbiga. :thumbup: Och monstren vann inte den här gången. Vi gick in på caféet och hittade ett ledigt bord och ställde oss i kö för att beställa. Det var jobbigt, men vi klarade det. Och fikat var jättegott. :)
Det har varit en väldigt trevlig dag och jag är själv förvånad över hur avslappnad jag har känt mig. Måste bero på sällskapet. Så tack, alla tre, för denna fina lördag! :)
Orsak och verkan
Såg precis en artikel om en unge här i stan vars skolgång utvecklats från omfattande skolkande 2009 till total frånvaro 2012. Efter att ha läst artikeln, och utan att vara mer insatt i fallet än så, kan jag ju säga såhär - ungen är antingen mobbad eller så har hen social fobi eller agorafobi. Och oavsett vad frånvaron i skolan beror på, så tycker jag att det är för jävligt att ingen tidigare på allvar tagit tag i det här och sett till att eleven fått den hjälp hen behöver.
I övrigt kretsar mina tankar denna lördagsmorgon främst kring jobbet. Jag vaknade tidigt och började tänka på olika kunder och uppdrag och vad jag borde ha gjort den här veckan och vad jag måste göra när jag kommer till kontoret på måndag morgon... Jag vet inte riktigt huruvida detta är sunt och visar att jag är ansvarstagande och engagerad i mitt arbete, eller om det är osunt och tyder på att jag går upp alldeles för mycket i jobbet och riskerar att förr eller senare gå in i väggen av all stress. :question:
Studierna är ett annat ok på mina axlar. På fredag förväntas jag lämna in en halvfärdig roman (som jag borde ha arbetat med kontinuerligt under hela hösten men som jag i realiteten inte har skrivit på sedan i september) samt en inledning med bakgrund, syfte och presentatation av tidigare forskning till kandidatuppsatsen (som jag heller inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet på sista tiden).
Dessutom fyller min älskade syster år om bara några dagar, och jag har fortfarande inte kommit på Den Perfekta Presenten att ge till henne. :S
Okej. Vi börjar väl med att ta ett djupt andetag. Och försöker sluta oroa och jaga upp oss så förbannat. (Och gärna även sluta prata om mig själv i plural.)
Amusing, confusing, refusing
Amusing
Idag ringde jag till en kund. Jag hade en mejladress, men valde ändå att ringa. :thumbup: Jag kunde knappt andas medan signalerna gick fram, men fan vad bra det kändes efteråt! :D
Confusing
Jossi och jag hade ett litet "talk" idag. Chefen har upplyst honom om att han är ett orosmoment i mitt yrkesliv och att han får mig att känna mig nertryckt. Så han ville snacka lite om det, be om ursäkt och försäkra mig om att det alls inte varit hans mening. Det kändes lite märkligt, men bra...tror jag. Menade han vad han sa? Och fanns det egentligen något att be om ursäkt för, eller är det bara jag som är störd och överkänslig? Har jag missuppfattat saker och ting? :question:
Refusing
Chefen ringde till försäkringsnissen imorse för att diskutera min avslagna ansökan om premiebefrielse- och sjukförsäkring. Båda var lika förvirrade, för eftersom det är sekretessbelagda uppgifter har ju ingen av dem fått veta VARFÖR beslutet blev som det blev. "Det kan ju inte bero på din operation", sa chefen till mig och väntade sig förmodligen att jag skulle förklara vad det istället beror på. Ett ypperligt tillfälle att säga att "det är såhär att jag har social fobi, det är en lätt psykisk störning som gör att jag är rädd för människor". Men det sa jag förstås inte. Jag teg som en mussla. För hur bra låter det på en skala?! :S "Hörru chefen, jag är störd...bara så du vet." Fucking försäkringsbolag! :mad: Jag lovade chefen att jag ska kontakta dem och ifrågasätta beslutet...men jag vet inte om det är någon idé egentligen. :question: De har ristat in sitt beslut i sten, och även om jag sköljer över dem med argumentationsvågor så kommer det ta århundraden innan vattnet slipat ner den hårda ytan. Och det orkar jag inte med. Jag är så trött. Så förbannat trött. :tired:
Reflektioner kring depression
Idag kom lärarens respons på näst sista uppgiften i etnologikursen...
Det lät ju rätt okej, så jag tänkte att jag väl fortsätter traditionen med att publicera mina uppgifter här på bloggen...
Exemplet depression
Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounded by assholes.
William Gibson
a) Förklaringar till kvinnors depression
Kvinnor som blivit diagnostiserade med depression anammar ofta den medikaliserade förklaringen till sitt tillstånd – en kemisk obalans i hjärnan. Dock lägger kvinnorna större vikt vid andra faktorer, såsom relationsproblem, stress kopplad till arbete och studier samt svårigheter att kombinera familj och karriär (Stoppard & Gammell 2003, s. 45). Det som får störst betydelse för individen är således varken biologiska eller psykologiska faktorer, utan snarare den sociala kontext i vilken man verkar. Att se till sociala faktorer kan minska risken för den deprimerade individen att klandra sig själv för sitt lidande, såvida hon förmår urskilja de influenser från omgivningen som bidragit till hennes depression (Hurst 2003, s. 159).
Dysfunktionella relationer till närstående personer, inkluderande såväl svek som kränkningar, bidrar ofta till att kvinnor blir deprimerade. När personer som förväntas älska och värna om en bryter denna oskrivna regel, leder det inte sällan till att den utsatta övertygas om att hon inte förtjänar att bli älskad (Hurst 2003, s. 142, 147).
Normer kring hur en kvinna ”ska vara” har en stark påverkan. Att det inte ingår i den kvinnliga könsrollen att uttrycka känslor som frustration och ilska, bidrar till att kvinnor blir deprimerade. När starka känslor inte tillåts att visas utåt, är risken stor att de istället vänds inåt (Crowley Jack 2003, s. 63).
Förväntningar, såväl egna som omgivningens, på rollen som hustru och mor lyfts av deprimerade kvinnor själva fram som bidragande faktorer till deras depression (Scattolon 2003, s. 179). Modersrollen är särskilt komplex, då kvinnor förväntas längta efter och uppskatta att bli mödrar, samtidigt som den rollen inte värderas särskilt högt ur samhällsnyttosynpunkt och kanske inte heller av kvinnornas partners (McMullen 2003, s. 32). Moderskapet kan också innebära känslor av besvikelse, då barnets ankomst inte enbart medför ofördelad glädje utan också stora förändringar vad gäller såväl den egna kroppen som förlorad egentid, femininitet, sexualitet och yrkesidentitet (Nicolson 2003, s. 122-126). Strävan efter att vara en ”perfekt mamma” är också svår att leva upp till och riskerar att ge upphov till känslor av personligt misslyckande (Mauthner 2003, s. 93, 105-106).
Socioekonomiska faktorer såsom finansiella problem lyfts fram som en betydande grund till kvinnors depression. Stress, nedstämdhet och andra negativa känslor följer i kölvattnet av att inte få privatekonomin att gå ihop. I kombination med det faktum att kvinnor i allmänhet tar större ansvar för hemmet och barnen i familjen leder detta till att kvinnor i högre utsträckning än män drabbas av depression (Scattolon 2003, s. 169-170).
Kvinnors överrepresentation när det gäller depression kan, som framgått ovan, i mångt och mycket kopplas till strukturella ojämlikheter mellan könen. Ett första steg mot att förändra situationen torde därför vara att öka medvetenheten kring dessa ojämlikheter, hur rådande ideal och normer påverkar kvinnors psykiska ohälsa (Blum & Stracuzzi 2004, s. 284). Att synliggöra depression är här av stor vikt. Att våga tala om och dela med sig av sina erfarenheter bidrar till att hjälpa andra som också är deprimerade att reda ut sina problem (Hurst 2003, s. 158), men också till att minska den stigmatisering som råder kring depression och psykisk ohälsa i allmänhet. Detta skulle också leda till att fler män skulle få hjälp för sina depressiva symptom, som i dagens läge ofta förblir icke-diagnostiserade på grund av den starka koppling som depression har till kvinnor och kvinnlighet (Emslie, Ridge, Ziebland, Hunt 2005, s. 2246). Min slutsats är följaktligen att alla tjänar på jämställdhet – deprimerade och icke-deprimerade, kvinnor och män, individ och samhälle.
b) Depressionsdiagnosens betydelse för individen
Att diagnostiseras med depression kan ge upphov till blandade känslor, såväl positiva som negativa. Det kan kännas som en lättnad att få en förklaring till och ett namn på sitt lidande, samtidigt som diagnosen kan upplevas som stigmatiserande då psykisk ohälsa än idag ofta präglas av tabubeläggande och skamkänslor (Stoppard & Gammell 2003, s. 42-43).
Att inta ett medikaliserat förhållningssätt till sin depression kan medföra att man får lättare att acceptera sitt tillstånd. Genom att betrakta depressionen som ett sjukdomstillstånd som vem som helst kan drabbas av och som, i likhet med många andra sjukdomar, går att tillfriskna ifrån, blir depressionen inte längre ett personligt misslyckande (Stoppard & Gammell 2003, s. 56-57).
Medikaliseringen har dock även en baksida. Alltför stort fokus på biologiska och psykologiska faktorer riskerar att placera sociala faktorer i skymundan. Den sociala kontexten får en underordnad betydelse när medicinska förklaringar tar överhanden (Stoppard & Gammell 2003, s. 39). Därmed osynliggörs diskriminerande strukturer och en stor del av grunden till kvinnors lidande förblir orörd (McMullen & Stoppard 2003, s. 212).
Genom medikaliseringen förläggs depressionens orsaker till någonting inom individen. Vare sig depressionen förklaras i biologiska eller psykologiska termer, blir kontentan att det är den deprimerade individen själv och inte omgivningen som behöver förändras. Det är den deprimerade kvinnan som förväntas ta medicin, gå i terapi eller minska ner på sina engagemang utanför hemmet såsom arbete och studier. Sådana insatser kan visserligen hjälpa den enskilda kvinnan för stunden – men i längden, och för samhället i stort, kvarstår problemen och utan bestående insatser kommer historien att upprepa sig. De socioekonomiska ojämlikheter som bidrar till att kvinnor i större utsträckning än män drabbas av depression förblir intakta. Ojämlikheterna riskerar till och med att befästas ytterligare, då deprimerade kvinnor ofta avstår från högre utbildning och koncentrerar sina åtaganden till hemmet och till okvalificerade deltidsarbeten (Stoppard & Gammell 2003, s. 54-57). Det hela blir en ond cirkel.
Referenser
Blum, Linda M. & Stracuzzi, Nena F. (2004). Gender in the Prozac Nation: Popular Discourse and Productive Femininity. Gender & Society, vol 18, s. 269-286.
Crowley Jack, Dana. (2003). The Anger of Hope and the Anger of Despair: How Anger Relates to Women’s Depression. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 62-87. New York University Press.
Emslie, Carol; Ridge, Damien; Ziebland, Sue; Hunt, Kate. (2006). Men's accounts of depression: Reconstructing or resisting hegemonic masculinity? Social Science & Medicine, vol 62, s. 2246-2257.
Hurst, Susan A. (2003). Legacy of Betrayal: A Theory of Demoralization from the Prespective of Women Who Have Been Depressed. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 139-161. New York University Press.
Mauthner, Natasha S. (2003). ”Imprisoned in My Own Prison”: A Relational Understanding of Sonya’s Story of Postpartum Depression. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 88-112. New York University Press.
McMullen, Linda M. (2003). ”Depressed” Women’s Constructions of the Deficient Self. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 17-38. New York University Press.
Nicolson, Paula. (2003). Postpartum Depression: Women’s Account’s of Loss and Change. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 113-138. New York University Press.
Scattolon, Yvette. (2003). ”I Just Went On. … There Was no Feeling Better, There Was No Feeling Worse”: Rural Women’s Experiences of Living with and Managing ”Depression”. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 162-182. New York University Press.
Stoppard, Jane M. & Gammell, Deanna J. (2003). Depressed Women’s Treatment Experiences: Exploring Themes of Medicalization and Empowerment. I Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.) Situating Sadness: Women and Depression in Social Context, s. 39-61. New York University Press.
Stoppard, Jane M. & McMullen, Linda M. (red.). (2003). Situating Sadness: Women and Depression in Social Context. New York University Press.
Mer död än levande
Jag var på plats i Körsbärsdalen redan kvart över sex imorse. Ja, ni läste rätt - KVART ÖVER SEX!!! Och jag trodde att jag skulle kunna gå hem vid fyra...men det kom visst lite saker i vägen, så jag kom inte iväg förrän kvart över fem. Alltså har jag varit på jobbet i ELVA TIMMAR idag!!! :O Det känns, kan jag ju säga. Sedan jag kom hem har jag duschat, bytt om till pyjamas och tryckt i mig en halv påse kanelgifflar...och jag känner mig fortfarande mer död än levande. :S
En olycka kommer fan aldrig ensam
Ni kanske minns försäkringsnissen som kom till Körsbärsdalen i höstas och fick mig att fylla i en hälsodeklaration...? Idag kom resultatet av försäkringsbolagets bedömning i ett prydligt litet kuvert...
Jaha...vad ska man säga? FUCK YOU!!! skulle jag vilja skrika. Men det ligger liksom inte riktigt för mig. Så jag reagerar som jag brukar istället - jag blir ledsen.
Det här brevet kom vid lunchtid, och det förstörde hela eftermiddagen för mig. :( Jag fick ännu svårare att hantera pressen och stressen på jobbet, och jag märkte hur jag började uppträda irriterat mot mina kollegor (jag brukar annars vara ödmjukheten personifierad i Körsbärsdalen). Att Jossi dök upp och började skjuta brevduvor gjorde ju inte precis saken bättre. Jag kände mig inte så lite miserabel när jag gick därifrån. :(
Tack och lov finns ju då möjligheten att kraschlanda på syrrans soffa innan man går hem. :thumbup: Efter några timmar av prat, mjölk, choklad och bra musik kändes det lite bättre, och jag bestämde mig för att gå hemåt.
Men herregud...jag fattar verkligen inte hur jag ska överleva den här våren! :bigeyes: Troligen kommer jag behöva jobba sex dagar i veckan...och ovanpå det har jag ju min jäkla kandidatuppsats att skriva - när jag nu ska få tid till det. Något liv lär jag garanterat inte hinna ha.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta.
Vinteruppror
Jag sover med nattlinne, pyjamasbyxor, strumpor, två täcken, ett tjockt överkast, en bunt filtar och en spinnande katt.
Jag går till jobbet i mycket osexig michelingubbeoutfit - och håller ändå på att frysa ihjäl. Kylan får dessutom både tårar och snor att rinna nerför ansiktet.
Det är mörkt när jag går hemifrån på morgonen, och det är mörkt när jag går hem på eftermiddagen. Dygnets få ljusa timmar tillbringar jag framför en datorskärm.
Nu räcker det. Nu vill jag ha VÅR!!!
Lite gnäll såhär på tisdagskvällen
När man går in i en kollegas rum och kryper ihop på golvet och jämrar sig - då vet man att det är dags att gå hem. :P
Jag älskar mitt jobb. Det gör jag verkligen. Men när man jobbar över och ändå inte känner att man hinner med allt och det bara kommer mer och mer uppgifter och kunderna tjatar och tjatar och allt ska vara gjort nu nu NU eller ännu hellre igår...då är det rätt jobbigt. :S
(Foto: Alamy)
Min akilleshäl
Ibland tycker jag att Jossi är en riktigt obehaglig filur. Som exempelvis när han hittar min akilleshäl och med anledning av det tvingar mig att ställa frågor till kandidaterna i rekryteringsprocessen - för att det är "nyttigt för mig att träna på att prata inför folk". :bigeyes:
Detta var alltså vad som hände i förmiddags. Så jag var inte så lite ofokuserad på vad den stackars arbetssökande hade att säga - jag satt liksom mest och oroade mig för vad jag själv skulle säga. En enda mening var jag tvungen att säga, och jag hade den på ett papper framför mig så jag behövde inte ens lära mig den utantill, men ändå krävde det hela min uppmärksamhet. :S Suck.
Och som om inte det vore nog, fick jag efter denna pärs veta att en kund hade ringt och sökt mig och att jag förväntades ringa upp honom. :bigeyes: Det var jag verkligen inte rustad för i mitt känslomässigt-vrak-tillstånd. Men jag ville inte rikta ytterligare uppmärksamhet mot mitt handikapp, så jag tog emot lappen och gick in i mitt rum (efter några lama försök att få chefen att ringa i mitt ställe) och satte mig vid skrivbordet och försökte få kontroll över andningen och harklade mig och lyfte luren och slog numret och väntade...
Och sedan dröjde det inte länge innan det var över. Och det hela gick jättebra - kunden var trevlig, jag kunde svara på hans frågor, jag gjorde inte bort mig, det uppstod inga missförstånd...det gick bra, helt enkelt. :thumbup:
Starka känslor av olika slag
Egentligen är det väl ingen idé att skriva något inlägg just nu, för eftersom det är söndagskväll vet ni ju redan vad jag kommer att skriva.
SÖNDAGSÅNGEST. :bigeyes:
Precis. Och när jag gick genom stan tidigare idag insåg jag att månen redan hunnit bli halvfull...vilket innebär att det inte kommer dröja alltför länge innan mina varulvsgener ger sig till känna. :O Som om det inte vore illa nog att det är söndag. Fattas bara att jag skulle få mens snart också - men det har jag tack och lov redan haft, så på den fronten är det lugnt.
Jag har slagit ihjäl tiden denna söndag genom att tvätta, hjälpa syrran att skruva ihop några Ikea-hyllor (och lovat mig själv att aldrig någonsin ever again handla någonting som inte är färdigmonterat när man köper det), handla mat, läsa ut första Queer as Folk-romanen (holy shit, säger jag bara!)...och nu överväger jag att gå och lägga mig. :tired: Förmodligen med en Imovane (med anledning av den mycket förvirrande kombinationen av söndagsångest och reaktion på nyss utlästa på-den-hårfina-gränsen-mellan-relationsdrama-och-porr-balanserande-boken).
Jag lyssnar förresten fortfarande på samma låt som jag lyssnat på i princip hela helgen. Jag är mycket väl medveten om att jag redan postat videon (och en cover av Lyckopillret) här på bloggen den här veckan...men här kommer den igen. ;) Som en liten godnattvisa. Natti natti!
Elva år tidigare
Innan jag somnade igår kväll hann jag läsa mer än halva första boken. Och för att överhuvudtaget kunna somna efter det blev jag tvungen att ta en Imovane. :P Jag var så jäkla uppskruvad. För vet ni vad?! På väg till sin "prom" möter Brian en blond sexåring med en teddybjörn han kallar Gus i famnen. Och ni som kan er Queer as Folk fattar förstås genast vem det är. Justin!!! :D :D :D Brian försöker skämta lite med honom, och Justin håller blicken fäst vid sin teddybjörn och säger att "I'm not supposed to talk to strangers". Awww, how cute?! Och den insatta läsaren vet det som ingen av pojkarna vet - att de elva år senare kommer att inleda sin komplicerade kärlekshistoria...
Jag blir ju alldeles till mig i trasorna!
Rastlösheten tog en paus. För jag mindes plötsligt vad min bästaste syster gav mig i julklapp. Queer as Folk-romaner! (Som jag sjukt nog inte kommit mig för att läsa än.) Så jag plockade fram den första, Every Nine Seconds, och lade mig och avverkade några kapitel. OMG!!! :love: Ett HETT tips till Kristin och TantMango och alla andra QaF-fans där ute! ;)
Jag blev förstås sugen på att sätta mig och skriva (QaF bidrar alltid med utmärkt inspiration till sexscener, hehe). Men så hamnade jag visst på YouTube istället. Och hittade en av mina absoluta favoritscener. :D Andra säsongen, andra avsnittet, precis i slutet. Oh dear... :love: Jag ville lägga upp den här, men inbäddningen var inaktiverad. :S Så ni får en länk istället (observera att ni kanske måste inaktivera YouTubes barnförbjudetspärr för att kunna se den).
Jag klarar inte av ledighet
Sista uppgiften i etnologikursen inskickad. :thumbup: Rastlösheten är plågsam. :thumbdown: Nu sitter jag bara och slösurfar. Och lyssnar på en och samma låt sedan flera timmar tillbaka...
Det börjar bli ganska tjatigt. Men jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan liksom inte ta mig för någonting, även om jag skulle vilja. :S
Fan, kan det inte bli måndag snart så jag får gå till jobbet?! :P
Drogfria korsord
När tog jag Imovane senast? I söndags? :question: Jag tror faktiskt inte att det har hänt sedan dess. Flera kvällar under veckan har jag tänkt att "jag går och lägger mig nu, så får vi se om jag måste uppsöka medicinskåpet senare"...men varje gång har jag somnat på egen hand. :thumbup: Wow, liksom. :D
En följd av detta är att korsordslösandet gått ovanligt bra den här veckan. :P Jag löser ju bara korsord på kvällarna, när jag gått och lagt mig. Vanligtvis medan jag ligger och väntar på att Imovane-tabletten ska börja verka. Och då brukar även "Smålätt" vara en rejäl utmaning. ;) Men den här veckan har jag kunnat ta mig an korsord på både medelsvår och svår nivå. :)
Zombie-Malin
Jag började jobba vid halv sju imorse. Och jag slutade inte förrän halv fem nu på eftermiddagen.
Jag. Är. Trött. :tired:
Får man strypa filmskapare?!
Aaaah, jag blir fan galen!! :mad:
Detta är andra kvällen i rad som jag tänker att jag ska avsluta dagen med en mysig filmkväll. Det är också andra kvällen i rad som jag (dumt nog) väljer en film jag aldrig sett förut - och får psykbryt över hur den slutar.
Igår såg jag Welcome to the Rileys. Olyckligt par som förlorat sin dotter i en bilolycka åtta år tidigare och som sedan dess förlorat både sig själva och varandra i sin sorg. Knarkande 16-åring som rymt hemifrån, bor i ett ruckel och jobbar som strippa/prostituerad. Dessa möts och hjälper varandra att börja leva igen. Allting tyder på att flickan ska lämna sin miserabla tillvaro och följa med paret hem och bo hos dem. Men vad händer i slutet av filmen? Hon drar till Las Vegas istället. End of story.
Idag såg jag Mot väggen. Medelålders olycklig knarkare (what's up med alla dessa knarkare?!) känner sig död inombords och försöker ta livet av sig. Ung olycklig tjej står inte ut med sin kontrollerande muslimska familj och försöker ta livet av sig. De olyckliga tu möts på sjukhuset och bestämmer sig för att gifta sig. Det är bara en ren formalitet - hon slipper ifrån sin familj och han får någon som tar hand om honom. Men efter en tids äktenskap blir de faktiskt kära i varandra. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar? Skulle inte tro det. Vissa omständigheter gör att de skiljs åt, och när de efter mycket om och men ses igen tror man förstås att NU - nu kommer happily ever after. Men nähädå. Hon stannar kvar i den nya tillvaro hon byggt upp medan han har varit borta, och han tar bussen mot nya äventyr. End of story.
Objects of my frustration.
Nästa gång jag ser på film får det verkligen bli något Hollywood-sliskigt med happily-ever-after-garanti. Helst en film jag redan sett typ tusen gånger. No nasty surprises. Pretty Woman ligger nära till hands. Ja. Den får det nog bli. :thumbup:
Vilsenhetsprevention
Apropå mardrömmen om Stockholm...idag fick jag veta var kursen kommer att hållas. Inte på hotellet (som jag hade hoppats), utan flera kvarter därifrån (som jag hade befarat). :O Det högg till i magen när jag läste det, och ångesten kom snart krypande uppför ryggen. :bigeyes: Herregud...jag vet att det bara rör sig om några hundra meter, men jag lovar att jag kommer gå vilse.
Jag är skitbra på sådant. Att gå vilse alltså.
Så nu blir det till att "övningsgå" via Google Streetview. :P Och (självklart) skriva ut en karta och stoppa i väskan. Sedan är jag väl så redo som jag kan bli.
En dag att fira
Idag är det exakt ett år sedan jag kom till Körsbärsdalen som nervös praktikant, propert klädd och oerhört försiktig och rädd för att göra fel. Imorse satt jag avslappnat uppkrupen i chefens soffa med armarna i kors över ryggstödet, klädd i randiga strumpbyxor och kort jeanskjol, och diskuterade företagets framtid och de kvarvarande kandidaterna i rekryteringsprocessen. Lite skillnad. :P
Idag är det även Lyckopillrets födelsedag. :D Så nu är han elva(!) år äldre än han var första gången vi träffades. Tänk vad tiden går fort...och ändå hinner så mycket hända. Det är rätt bra fint att leva ändå. :)
Nattens mardrömmar
Jag hade vidriga mardrömmar inatt. :bigeyes: Våldtäkter, mord, otrohet, våld...men det som fick mig att vakna alldeles kallsvettig vid tretiden inatt var att jag åkte till Stockholm för att gå på kurs men kom för sent till uppropet eftersom jag inte kunde hitta kurslokalen och blev tvungen att ta mod till mig att fråga främlingar om vägen.
Eh...ja. Det var alltså det otäckaste av allt som hände i mina mardrömmar inatt?! :question:
Antingen är jag fullständigt sinnessjuk, eller också är det helt enkelt så att det där med Stockholm kändes mer verkligt än allt det andra. För jag ska ju faktiskt till Stockholm och gå på kurs om två månader. Och jag vet ännu inte exakt var kursen kommer att hållas ("centralt i Stockholm" känns lite väl luddigt, tycker jag). Och jag antar att jag oroar mig för det, med tanke på hur lätt jag har för att gå vilse. Jag hoppas förstås att kursen kommer att hållas på hotellet där jag ska bo (så var det ju i höstas), men det vet jag inte än.
Under ytan
Nyss hemkommen från förhandsvisning av EGO. Skitbra! :thumbup: Den kommer absolut hamna i mitt dvd-skåp så småningom. :) Kanske att den även kommer göra Twilight-filmerna sällskap i kategorin Filmer-Malin-sett-mer-än-en-gång-på-bio...? Vi får se. ;)
Halv-sju-sovare
Jag försov mig idag. Jag?! :O Kissen väckte mig vid halv sju - vid den tiden brukar jag ju göra mig klar för att gå hemifrån! Så det blev snabbvarianten av morgonbestyren - tog hand om kissen, knaprade i mig mina piller, bytte kläder och borstade tänder. Dusch och frukost prioriterades bort. Och sedan blev det språngmarsch till jobbet - och jag lyckades faktiskt komma hit före klockan sju. Skillat. :thumbup: Men fan vad hungrig och smutsig jag känner mig. :S
Söndagskvällsförvriden
Söndagsångest. Jag vill liksom bara gråta, men det kommer inga tårar. :bigeyes: Ont i huvudet har jag också. :(
Hm. Några tabletter och sedan sängen. Det finns väl inte mycket annat att göra åt eländet.
Natti!
Jag är en av alla dom som kan ge upp när jag är söndagskvällsförvriden...
Min förstörda hjärna
Jag har bara ett och ett halvt kapitel kvar i psykboken nu, och för varje sida blir jag bara mer och mer övertygad om att jag borde sluta med mina antidepp. :bigeyes: För tänk om "kemisk obalans i hjärnan" faktiskt bara är en myt, tänk om det inte har ett skit med social fobi att göra, tänk om det faktiskt kan vara farligt att år efter år knapra i sig piller som mixtrar med hjärnan på det här viset, tänk om de biverkningar jag upplever nu (som exempelvis känslomässig avtrubbning och obefintlig sexuell lust) kommer bli bestående...tänk om jag faktiskt redan har förstört min hjärna. :O
Hm. Men sedan får man förstås även komma ihåg att han som skrivit den där boken tillhör den psykoanalytiska disciplinen, och följatkligen gör allt han kan för att svartmåla den neuropsykiatriska disciplinen (där ju föreställningen om att social fobi bör medicineras har sitt ursprung)...så man får väl ta det han skriver med några teskedar salt.
Men ändå!!! Jag blir rädd. :S Och jag överväger på fullaste allvar att trappa ner på sertralinet. Inte nu under våren - för i mars ska chefen och jag hålla i en utbildning för en grupp revisorer från Linköping och i juni ska jag åka upp till Luleå och presentera och försvara min kandidatuppsats. Och då vill jag inte vara fullkomligt labil och lida av fruktansvärda utsättningssymptom. Men till sommaren, då kan jag börja trappa ner på mina lyckopiller. Om jag fortfarande vill det då. :question:
Det finns dock ett Lyckopiller jag aldrig någonsin kommer vilja sluta med...
Balsam för själen.
En galen flicka i en galen värld
I år ska jag påbörja den 25 år långa avbetalningen av mitt CSN-lån på över en kvarts miljon. Första förfallodatum är den 28 februari. Då ska jag betala typ två och ett halvt tusen. Är jag fullkomligt sjuk i huvudet som SER FRAM EMOT detta?! :P
Jag får väl skylla på boken jag håller på och läser just nu. Efter hundra sidor Shyness - How Normal Behavior Became a Sickness (av Christopher Lane) är det nästan oundvikligt att man blir lite smått galen. Mitt huvud svämmar över av konspirationsteorier och tvivel - det känns som om någon har ryckt undan mattan under mina fötter. Hela min världsbild är i gungning. :O
Jag tänker inte gå in på alla tankar boken väckt just nu, för då blir jag väl helt knäpp igen. :S Halvvägs igenom boken ("bara" hundra sidor kvar nu) insåg jag att jag behövde lite distraktion, så jag satte mig och tittade på Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen istället. En riktigt bra film - om man bortser från det illa dolda försöket till kristen indoktrinering som genomsyrar hela storyn. Kissen tyckte uppenbarligen också att den var bra - hon satt som fastklistrad, speciellt under de dramatiska scenerna - även om hon såg lite orolig ut när Aslan började ryta. ;)
Sömn, bögar och social fobi
Lördagar har plötsligt blivit mina sova-ut-dagar. Förut gick jag upp (nästan) lika tidigt som i veckorna, men nu har jag börjat sova halva förmiddagen. :O Jag antar att det beror på att jag går och lägger mig alldeles för sent på vardagskvällarna numera - när lördagen kommer behöver jag helt enkelt sova ifatt. Men det känns ändå jävligt märkligt att fortfarande ligga kvar i sängen när klockan närmar sig tio. Då har ju typ hela dagen redan gått. :S Jag måste helt klart försöka återgå till mina somna-tidigt-vanor i veckorna!
Apropå sömn så hade jag en väldigt märklig dröm inatt. Det hände en hel del suspekta saker i den, men det mest anmärkningsvärda var nog att jag hade sex med ett bögpar. :blush: :blush: :blush: Nog för att jag är bögfetischist, men detta var väl ändå lite over the limit.
Idag ska jag ägna mig åt att studera en bok som kritiserar och ifrågasätter hela fenomenet social fobi. :O Jag läste inledningen igår kväll, och den gjorde mig både provocerad och intresserad. Eftersom jag fick ägna X antal år åt att få omgivningen att fatta att jag faktiskt är sjuk, blir jag inte så himla glad åt teorier som hävdar att det överhuvudtaget inte ligger något sjukt i mitt tillstånd. Samtidigt välkomnar jag ett ifrågasättande av DSM, som jag tycker har fått läskigt stor makt när det gäller att avgöra vad som är sjukt och vad som inte är det.
Så de använder tvivelaktiga metoder, vilken överraskning...
Jag blir inte förvånad när jag läser sådant här. Jag blir faktiskt inte det. Men så har jag också en - milt uttryckt - rätt negativ uppfattning om BUP sedan tidigare.
Jag tog mig upp ur BUP-träsket när jag var sjutton och hankade mig fram med hjälp av skolkuratorn tills jag fyllde arton och äntligen fick komma till de vettiga människorna på vuxenpsyk. Och jag lovade mig själv att mina eventuella framtida barn aldrig någonsin fan i helvete heller skulle behöva komma till BUP.
Några av mina bättre psykkontakter har jag nog haft på ungdomsmottagningar faktiskt. Där finns inget av den där institutionskänslan, där känner man sig inte i underläge eller nedtryckt, dit behöver man inte kvalificera sig och köa i en miljoner evigheter och sedan förväntas uppvisa tacksamhet när man äntligen får komma dit. Där blir man tagen på allvar och får prata om det som faktiskt är relevant för en. Där verkar de faktiskt gå in för att hjälpa en och inte för att stjälpa en.
Något ambivalent känner jag mig dock när jag tänker på att en av mina bästa samtalskontakter slutade på ungdomsmottagningen förra året för att börja jobba på BUP istället. :question: Men det var i och för sig inte på BUP här i stan - den kliniken hon skulle till kanske faktiskt är bra (min erfarenhet sträcker sig ju inte utanför BUP i Norrköping). Om inte annat så måste den ha blivit bra sedan hon kom dit.
Nu ska jag sluta babbla och gå och lägga mig. Natti natti! :tired:
Påverkad
Efter jobbet gick jag till apoteket för att hämta ut lite mer Imovane (jag är liksom inne på askens sista karta och så kan vi ju inte ha det). Jag behövde inte betala ett öre för den kära lilla asken, för jag har tydligen kommit upp i frikortsnivån. Redan?! Jag tycker inte att det var särskilt länge sedan mitt senaste frikort gick ut. :P
På måndag ska syrran och jag gå på bio. Förhandsvisning av EGO. :)
Jag var och hämtade ut biljetterna efter att jag varit på apoteket. I vanlig ordning var jag ute i extremt god tid och stod och hängde inne på Filmstaden mer än en halvtimme innan gallret vid biokassorna hissades upp. Jag var självklart först på plats och jag kände mig väldigt exponerad och utsatt där jag stod.
Men jag ringde till syrran och pratade med henne i nästan 20 minuter och under den tiden hann det samlas lite fler biokunder vid gallret. Och då borde jag väl känna mig lite lugnare, när jag inte stod där alldeles själv längre? Men nähädå, då tyckte jag att det var jobbigt att vara omgiven av så mycket folk istället. Suck.
Jag blev mer medveten om de andra människorna när syrran och jag lagt på. Och ju närmare öppningsdags det blev, desto mer nervös blev jag. :bigeyes: Den sista kvarten stod jag och upprepade Hej-finns-det-fortfarande-biljetter-kvar-till-EGO om och om igen inne i huvudet. Man hinner upprepa det ganska många gånger på en kvart faktiskt...
Till slut började gallret hissas upp och jag kände mig inte så lite desperat när jag smet in under det och pilade fram till en kassa och hasplade ur mig min väl inövade replik. :O Men när jag gick därifrån med två biljetter i plånboken kändes det jättebra. :thumbup:
Jag kände för att fira och gjorde en avstickare till Ica för att införskaffa några blåbärsmuffins (min stora last just nu). När jag stod i kassakön kastade jag en snabb blick mot tidningshyllan och hajade till när jag oväntat fick syn på Taylor på omslaget till Cosmopolitan. :D Jag fick påminna mig själv om att det är en jävla skittidning - och att det inte slutar vara en jävla skittidning bara för att Taylor är på framsidan - för jag stod och suktade efter den och var verkligen SÅ nära att köpa den. Jag är så himla lättpåverkad. Men inte hur lättpåverkad som helst.
Sjuk?!
Vaknade med ont i halsen. :S Och på radion pratade de om influensasymptom. :O Jag drack honungsmjölk (äckligt!) och tog en halstablett (gott!) och hoppades på det bästa. För jag har verkligen inte tid att vara sjuk!
Saker som får mig att inse hur jäkla störd jag är
Jag vet inte om jag har berättat om köket i Körsbärsdalen...?
Ända från första gången jag var där och fikade (veckan innan jag började min praktik) har jag haft MIN plats vid köksbordet. Jag satte mig instinktivt på stolen som kändes tryggast; nära dörren, med ryggen mot väggen och utsikt över rummet, fönstren och dörren. Och där har jag stannat kvar. Alla vet att det är min plats, det dukas alltid för mig där till fikat och det är aldrig någon annan som sätter sig där.
Utom när det kommer utomstående till Körsbärsdalen. Det händer att kunder sätter sig på min plats (det kan jag med viss möda tolerera - de är ju bara där på tillfälligt besök och dessutom är det viktigt att vara tillmötesgående mot dem). En gång hände det att Jossi satte sig på min plats (då fräste jag åt honom och sedan gjorde han aldrig om det).
Igår började en ny praktikant hos oss - och när jag kom till köket för förmiddagsfikat satt hon på min plats. På MIN plats! :O Jossi påpekade detta på ett lite skämtsamt sätt och jag bekräftade att det var så. Jag förväntade mig att hon skulle flytta på sig, men hon verkade inte förstå det underliggande allvaret i situationen utan satt lugnt kvar på MIN plats. Så jag fick sätta mig på stolen bredvid istället och under hela fikarasten kändes allting fel fel FEL.
Idag kom jag till köket före praktikanten. Så då skyndade jag mig att inta MIN plats. Hon fick sitta på hörnet, med ryggen mot balkongdörren. Ordningen återställd. Malins nerver lugnade. :thumbup:
Det är sådana här saker som får mig att inse hur jäkla störd jag är.
En trött feminists måndagsbetraktelser
Jag hade egentligen tänkt skriva om något annat, men nu har jag sett och irriterat mig på den här bilden på startsidan på blogg.se så många gånger att jag bara måste skriva några rader om den.
Varför är det inte Rihanna som står där fullt påklädd, med ointresserat bortvänd blick, och torkar sig under näsan? Varför är det inte Robbie som står där naken, med intensivt förförisk blick in i kameran, och använder sin kropp som anslagstavla?
Jag vet varför. Och det gör mig både frustrerad och förbannad. Men mest blir jag bara trött. Det har blivit år 2013, och världen är fortfarande ett patriarkalt skithål. Ska det aldrig förändras?! :question:
(En liten parentes. När jag var på biblioteket i eftermiddags såg jag ett tvillingpar i en vagn. Den ena hade en blå overall i trista mörka nyanser och en mössa som om möjligt var ännu tristare. Den andra hade en röd overall med gulliga små blommor på och en mössa i fuskpäls med små djuröron ovanpå huvudet. I will say no more.)
Sömnstörningar
Fy, vilken hemsk natt jag har haft! :( Jag har haft jobbiga drömmar, vaknat minst en gång i timmen och haft svårt att somna om. Och nu ska jag försöka klara mig igenom en hel arbetsdag med världens huvudvärk. :S
Helgen som gått
Syrran har varit här och helgen har försvunnit i en angenäm kavalkad av filmtittande, muffinsbak, invigning av Muminspelet, ommöblering, städning, tvätt, studier, matlagning...
...men nu är det söndagkväll och jag känner hur söndagsångesten börjar tränga sig på och gräva ner sina långa klor i mig. :bigeyes: Skönt att den inte kommer förrän nu. Och skönt att jag vet att den kommer ha gått över till imorgon. Men varför måste den komma överhuvudtaget?! :question:
Fredagsförvirring
Jag vet att det är bra att "omvärdera gamla sanningar"...men att börja betrakta Jossi som en god individ som vill Körsbärsdalens - och mitt - bästa är väl ändå att gå över gränsen. :O Jag blir nästan rädd för mig själv ju. Men han är plötsligt så snäll emot mig och säger så kloka och fina saker att det är svårt att känna misstänksamhet mot honom. Jag kommer på mig själv med att sitta och skratta och le och öppna mig för honom. Är det tecken på naivitet eller mognad? :question: Jag vet inte. Men jag hoppas på det senare.
Relationsdröm
Jag hade en sådan märklig dröm imorse (den fick mig att känna mig som Justin i andra säsongen av Queer as Folk, när han möter Ethan och inser att det finns annat han vill få ut av en relation än det Brian är beredd att ge honom). Jag var tillsammans med L och kände mig sådär oälskad och miserabel som hon fick mig att känna mig framåt slutet. Och så träffade jag en annan tjej, på ett bokantikvariat. Hon satt vid ett bord och läste Sarah Waters och jag tittade nyfiket på henne men vågade såklart inte prata med henne.
Nästa gång jag kom till bokantikvariatet var hon där igen, och då tog hon initiativet och kom fram och pratade med mig. Och jag kände genast att det här var en person som jag tyckte om, som gjorde mig glad, som jag kände mig trygg med, som jag skulle kunna se en framtid tillsammans med. Och just då kom L tillbaka (hon hade varit i en annan del av butiken) och jag kände mig som en ertappad förbrytare.
Som om jag gjort något fruktansvärt genom att prata med en annan tjej. Som om L inte gjort värre saker mot mig. Som om jag inte förtjänade en stunds glädje mitt i misären. För jag sa hej då till Sarah Waters-tjejen och följde med L hem och försökte släta över det hela som något mycket mindre viktigt än vad det faktiskt var och fortsatte min eländiga tillvaro med den likgiltiga L. Ändlösa dagar av att försöka hålla mig över ytan, hindra mig själv från att falla isär, upprätthålla happily-ever-after-fasaden, få L att stanna hos mig till varje pris - trots att jag så uppenbart inte mådde bra tillsammans med henne.
Vad vill den här drömmen säga mig? Att jag inte har bearbetat färdigt än? Att jag borde släppa lite på min hårda relationsmoral och inte se otrohet i svart eller vitt? Att kärleken kan bjuda på annat än lidande? Jag vet inte. Men jag kände mig väldigt förvirrad när jag vaknade.
Bekräftelse och andra belöningar
By the way...en av de sista sakerna Duvdrottningen gjorde idag var att uppmana mig att ringa ett telefonsamtal. Jag sparkade genast bakut och försökte smita undan med att "jag gör det imorgon". :O Men hon lirkade med mig för att jag skulle göra det idag. Så jag lyfte luren och slog numret och kände pulsen eskalera och andningen börja likna människornas på Pandora när de inte har syrgasmaskerna på sig (ja, jag har tittat på Avatar ikväll).
Men så svarade en vänlig människa som hette Malin och jag gjorde en grej av att vi hette likadant och så bad jag artigt om informationen jag behövde och tackade så mycket och några minuter senare kom det efterfrågade faxet som jag kunde vifta med som ett slags diplom på min bragd. :thumbup:
Och när jag kom hem stod mitt nya dockskåp och väntade på mig i garderoben (instängt, för att inte kissen skulle demolera det). Hokus pokus (eller snäll familj som agerar logistikfirma). Det är så himla superjättefint så jag tror jag dör!! :D
Detta var mitt allra första köp via mitt konto på Tradera, och nu har jag fått mitt allra första omdöme...
...och det gjorde mig verkligen glad. :) Jag knarkar ju bekräftelse, och det här var en mycket bra avslutning på en mycket bra dag. Saker och ting går verkligen min väg just nu.
Duvdrottningen flyger vidare
Nu har Duvdrottningen lämnat Körsbärsdalen. Hon arbetade sin sista dag hos oss idag, och på måndag börjar hon på Grant Thornton. Där ville jag också jobba en gång i tiden, innan jag insåg att det även finns SMÅ byråer - vilket passar mig mycket bättre.
Det är med sorg och skräckblandad förtjusning jag konstaterar att hon lämnar oss. Hon utstrålar trygghet och var den första jag tydde mig till när jag först kom till Körsbärsdalen för snart ett år sedan, och det är till henne jag har gått med typ 90 % av mina frågor sedan dess och hon är alltid så snäll och hjälpsam och hur duktig som helst. Jag fattar inte hur jag ska klara mig utan henne!
Men hon har sagt att jag får mejla och ringa till henne om det är något jag undrar över eller behöver hjälp med...och dessutom säger hon att det kommer hjälpa mig att växa i min yrkesroll att inte ha henne att luta mig mot hela tiden. Nu måste jag börja tänka mer själv och fatta egna beslut, utan att dubbelkolla alla detaljer med henne. Det kan nog faktiskt vara ganska bra. Hoppas jag.
Jag behöver inte längre välja mellan att må bra och att skaffa barn
Vaknade upp till en helt fantastisk nyhet. Nu har läkarna kommit fram till att det inte är farligt att ta SSRI-preparat under graviditeten. :D Wow! Det är ju en av de saker jag varit så himla rädd för, att jag ska tvingas sluta med Sertralin om jag någon gång väljer att skaffa barn. Jag vill verkligen inte sluta medicinera och riskera att falla ner i ett mörkt hål av hopplöshet - och utsätta barnet för en labil mamma...och nu visar det sig att jag inte behöver det. :)
TACK, läkarvetenskapen, för att jag inte längre behöver välja mellan att må bra och att skaffa barn. :thumbup:
Brytpunkt
Jaha. Första dagen på ett helt nytt år. Jag tycker faktiskt att det är lite läskigt. :O Hur kommer det nya året att bli? Lika bra som det förra? Bättre? Eller sämre?! :bigeyes: Man vet inte...och det är jobbigt, men inte så mycket att göra åt. Får väl helt enkelt vänta och se. :question:
Sista dagen på förra året var i alla fall trevlig. :thumbup: Först några evenemang här i stan och sedan trerättersmiddag med familjen hemma hos mamma. :)
Och nu är jag hemma i stan igen. Har tittat på The Hunger Games (som jag köpte igår), städat undan julen, gjort några matlådor och diskat. Och imorgon är det dags att återvända till Körsbärsdalen... Det är mycket som händer där just nu. Alla bokslut som ska påbörjas, alla nya kunder jag blivit tilldelad, alla finesser i nya datasystemet jag måste lära mig...och så rekryteringen av nya invånare ovanpå det! Jag blir rätt överväldigad när jag tänker på det...men det känns verkligen som en spännande utmaning att ta sig an. Hoppas bara att allting blir bra nu...
