En regnbågsfärgad vecka
Idag drar Stockholm Pride igång, vilket jag uppmärksammar genom regnbågsfärgade naglar och regnbågsfärgad rosett i håret. Har tyvärr inte tid att åka dit (i år heller) men hoppas att de som är där får en underbar vecka. :-)
Veckans jobb-outfits
Tjugo kronor
Utanför vår närbutik är det nästan alltid samma person som sitter med sin pappmugg. En kvinna som syrran och jag brukar le åt och hälsa på, och som numera skiner upp varje gång hon ser oss. Har aldrig gett henne några pengar, bara leenden och hälsningar.
Fram tills idag alltså. När vi hälsade på henne idag på väg in i affären tänkte jag att jag skulle ge henne en tjuga som jag råkade ha i plånboken. Funderade över det under hela tiden som vi var inne i affären, och när vi packat ihop varorna i kassan letade jag slutligen fram den där tjugan. Kramade den i handen, började gå emot utgången, fixerade kvinnan med blicken, slutade andas, sökte ögonkontakt, log trevande och räckte fram tjugan, lade den i hennes pappmugg och skyndade därifrån.
Hon blev jätteglad. Och jag kände mig superstolt.
Inte för att jag inbillar mig att tjugo kronor kommer att förändra hennes liv på något sätt. Hon kommer sitta där imorgon också, och i övermorgon, och nästa vecka och nästa månad. Men ändå...det kändes bra. Jag har många gånger tänkt att jag borde ge någonting, men låtit bli dels på grund av att det finns en så stor tröskel mellan mig och interaktion med andra människor och dels på grund av att det känns som en himla nedlåtande handling att slänga några småslantar i en utsträckt pappmugg så att man kan gå hem och känna sig nöjd med sig själv med mottagarens översvallande tackord ringande i öronen.
Oftast blir jag bara irriterad när jag ser folk som sitter med pappmuggar utanför affärer och dylikt. Självklart inser jag att det är synd om dem, att de lever i misär och inte finner någon annan utväg. Jag avskyr rasistpropagandan om att dessa människor skulle tillhöra kriminella ligor eller vara för lata för att jobba eller bara låtsas vara fattiga. Det är synd om dem, jättesynd. Hur kan någon INTE fatta det?!
Vad är det som gör mig irriterad då? Dels är det väl att jag får dåligt samvete av att se människor som lider när jag själv har det så bra...det skaver liksom inombords, vilket tar sig uttryck i irritation. Så länge problem inte syns så kan en låtsas att de inte finns, och då känns tillvaron mycket lättare (vilket jag skulle tro ligger bakom mångas iver om att införa tiggeriförbud).
Den andra källan till irritation, för mig personligen, är kontaktsökandet. Sociala interaktioner är ju inte riktigt my cup of tea, om en säger så. Det tar mycket energi för mig att ha med andra människor att göra (såvida de inte kvalificerat sig till den lilla skara som jag känner mig relativt trygg med). Jag har länge avskytt påstridiga säljare från telekombolag, "pärmfolk" från diverse organisationer, religiösa fanatiker, otrevliga lodisar och andra som tar sig rätten att hoppa på intet ont anande människor på stan.
Så när det utanför var och varannan affär sitter en person och tittar på mig och sträcker fram sin pappmugg - då känner jag mig trängd. Jag vill vara ifred, jag vill inte påtvingas kontakt med främmande människor. För det är himla jobbigt för mig. Och därför blir jag irriterad.
Kvinnan som fick min tjuga idag då? Tja...henne har jag ju sett så många gånger nu och hon ser så snäll ut och vi hälsar ju på varandra sedan en tid tillbaka, så på något sätt känns det som att vi "känner" varandra lite, om än på ett väldigt ytligt plan. Så hon får mig inte att känna mig lika besvärad som de andra gör. Och därför kunde jag gå fram till henne och ge henne pengar idag.
Ketchup
Ketchupen tog slut för ett tag sedan. Tänkte köpa mer förra gången jag gick till affären. Sprang runt och letade som en galning mellan hyllorna, på alla logiska och sedan alla ologiska ställen. Men jag kunde inte hitta någon ketchup.
Bad jag personalen om hjälp? Nähädå, självklart inte. Jag gick hem utan ketchup.
Idag var jag i affären igen. Som tur var hade jag syrran med mig, och hon lyckades lokalisera ketchupen ganska snart (i ett undanskymt hörn mellan frukten och fiskdisken).
Så...nu finns det ketchup i kylskåpet igen.
Ny studie om social fobi och serotonin
Visste ni att det kom en ny revolutionerande studie om social fobi förra månaden? Jag såg den först nu ikväll. Och blev fullkomligt chockerad.
Forskarna har kommit fram till att personer med social fobi har för MYCKET serotonin i hjärnan! Och här har jag gått och trott att jag har för LITE! Och tagit mediciner därefter! :-O
I min hjärnas rädslosystem amygdala finns det alltså så mycket serotonin att nerverna kan stå på torget och sälja. Men det gör de förstås inte. Det törs de inte. Detta överflöd av serotonin talar nämligen om för dem att det är superfarligt med sociala situationer. Så de stannar hemma, och skickar ut signaler om att det är fara å färde.
Den höga serotoninhalten gör rädslosystemet överkänsligt så in i helvete. Så det känns jävligt drygt att jag sedan 18 års ålder gått på mediciner som ska hjälpa till att HÖJA serotoninhalten i hjärnan. :-S
Så hur kommer det sig att jag gjort sådana stora framsteg under de här åren? Är det någon slags placeboeffekt? Eller helt och hållet min egen personliga utveckling? Eller det faktum att tabletterna gör mig avtrubbad på vissa områden så att jag kan fokusera på andra? Eller har läkarna faktiskt inte koll på vilken effekt medicinerna har utan bara tror att de är serotoninhöjande eftersom patienterna uppenbarligen mår bättre av att ta dem vilket antas bero på att serotoninhalten höjs vilket antas vara det som patienterna behöver? En enda lång radda av antaganden...
Hur som helst är jag glad över att forskarna intresserar sig för social fobi. Och hur det än förhåller sig med serotoninhalter hit och dit så ämnar jag fortsätta min nedtrappning av Sertralin-medicineringen. Sedan nyår har jag stegvis gått ner från 150 mg till 100 mg - och jag mår bra. :-)
Veckans jobb-outfits
Ambitionen var att jobba idag också...men sedan stannade jag visst hemma och läste och spelade tevespel och sydde och tittade på teveserie istället. :-P Får försöka jobba lite längre om kvällarna nu i veckan istället. :-)
Allting har en baksida
Har blivit obehagligt medveten om sanningshalten i baksidestexten på halstablettsförpackningarna om att "överdriven konsumtion kan ha laxerande effekt". Men det onda i halsen vägrar ju försvinna och jag måste verkligen hålla mig frisk månaden ut, så vad har jag för val annat än att proppa i mig halstabletter som om de vore godis?!
Hm. Får be om ursäkt för denna ofräscha upplysning, samt det faktum att jag varit rätt tyst här på bloggen ett tag. Jag jobbar väldigt mycket, grejar mycket hemma, gräver ner mig i intressanta böcker och maratontittar på teveserier (har precis avslutat andra säsongen av Orange Is The New Black - helt awesome!). Och den lilla tid som blir över försöker jag få några timmars sömn. Så...det blir lite tyst här. Ska försöka bättra mig.
Dålig tajming
Jag fruktar att jag håller på att bli sjuk. Har ont i halsen sedan ett litet tag tillbaka och det blir bara värre. Men det har jag verkligen inte tid med! Speciellt inte NU!!!
Förra veckans jobb-outfits
Mitt humör åkte verkligen bergochdalbana förra veckan. Jag var ledsen och glad och irriterad och superlycklig och osäker och lugn och hysterisk och utmattad om vartannat. Hade tänkt jobba en del i helgen, men jag orkade inte. Sova halva dagen igår och ägnade andra halvan åt att städa och spela tevespel.
Den här veckan har börjat betydligt bättre - och stabilare (mensen har kommit nu, just saying). Jag vaknade tidigt imorse och var på jobbet strax efter sju. Trots stress och press (vi är inne på spurtsträckan av högsäsongen nu) har jag inte blivit något odrägligt monster idag, utan jag har faktiskt hållit mig lugn och känt mig rätt glad större delen av dagen.
Syrran och jag åt lunch tillsammans på stan. Syrran lånade med ett saltkar till bordet och när vi var klara bad hon mig att gå tillbaka till disken med det. Efteråt sa hon att jag var duktig. Jag förstod inte riktigt, jag hade väl inte gjort något märkvärdigt heller? Men hon förtydligade att för sisådär tio år sedan skulle hon aldrig ha bett mig om det för då skulle jag inte ha klarat av det. Att resa mig upp och gå igenom hela restaurangen, mellan alla bord och förbi alla människor alldeles ensam - och sedan tillbaka igen. Nej, en gång i tiden hade jag faktiskt inte klarat av det. Åtminstone inte utan att få en panikattack. Så...vad duktig jag är! :-D
Jag ska plugga igen!
Det går upp och det går ner och svängningarna blir fler och fler...men idag har det varit riktigt bra faktiskt. Åtminstone från tidig eftermiddag och framåt. Innan dess var jag väldigt zombietrött samtidigt som det låg ångest i luften (himla påfrestande kombination). Men sedan blev det betydligt bättre. Ett stort orosmoment som legat över mig ett bra tag ser nu ut att ordna upp sig. :-)
På eftermiddagen kom antagningsbeskedet till höstterminen, och jag kom in på de två kurserna som jag helst ville gå...
En annan kurs som jag sökt och gärna hade velat gå blev inställd och resten av kurserna jag sökt blev jag reservplacerad på och tackade nej till, vilket jag ärligt talat är ganska glad över - det räcker liksom med en studietakt på 75 % vid sidan av mitt heltidsjobb. Speciellt med tanke på att jag inte pluggat på över ett år nu och förmodligen är rätt ringrostig.
Ett annat område där jag märker att jag är ringrostig är tevespel. Ikväll har jag återupplevt några gamla nostalgispel (som jag hittade på Tradera nu i dagarna) och förfasats över hur jäkla kass jag är på att spela Aladdin nu jämfört med när jag var liten. Jag missade två röda rubiner på de första skitenkla stadsbanorna!!! Och dog flera gånger i Andens värld!!! :-O Men men...det var himla roligt i alla fall. Och jag övar nog upp mig igen. :-)
Nu är det hög tid att gå och sova. Jag måste verkligen försöka vara på jobbet tidigare imorgon (idag kom jag inte dit förrän efter nio!!!) och då förhoppningsvis vara något mer mänsklig än zombieaktig. Men det är så svårt att somna, även när jag lägger mig tidigt och även när jag tar Imovane...jag är lik förbannat vaken till mitt i natten! :-S
ZzzzzZzZzzzz
Har varit rätt labil idag. Och trött, jävligt trött. Jag är konstant trött numera. Och nu är jag på väg in i de sömngivande dimmorna och orkar inte skriva mer för idag/inatt. Så jag lämnar er här med några nytagna bilder på min lilla älskling...
Vi sa klockan 9...
Jag var SÅ nära att börja gråta. För sådant här triggar igång min ångest/sorg/skräck för att bli övergiven/bortprioriterad/lämnad...att inte vara viktig.
Men jag tog mig samman. För jag vet att hen inte menade något illa, hen har ingenting att göra med hur andra människor behandlat mig tidigare i livet.
Så jag började inte gråta. Men jag kände mig rätt låg under större delen av dagen. Och det dröjde ända till nu på kvällen innan jag kom mig för att svara.
Delvis har det väl med tablettnedtrappningen att göra, plus det faktum att jag ska ha mens snart. Små obetydliga friktioner blir till katastrofer...
Det är frågan
Att stänga fönstret och inte kunna somna på grund av den kvävande värmen...eller låta fönstret vara öppet och inte kunna somna på grund av alla högljudda fyllon som passerar nere på gatan?! Suck...
Zombietrött
Jag är så fruktansvärt trött. Antar att jag behöver sova ikapp efter London och Borås. Kanske är det även tablettnedtrappningen som spökar. Tur att det är lördag idag och att jag inte har några tider att passa. För jag är inte riktigt i skick att göra något vettigt idag.
Mera Lyckopiller och mindre SSRI-preparat!
Det blev en mycket lyckad kväll i Borås igår. Jag hade inte träffat Lyckopillret på nästan exakt två år(!) så abstinensen var rätt grav. Men det rådde vi snart bot på. Han är så fin, mitt Lyckopiller, och han blev uppenbart glad över att se mig och familjen igen. Vi fick träffa hans kollega också, som även han verkar vara en supergullig kille. Och de gick minsann och vann deltävlingen! Yay! :-D
Två glada vinnare.
"Jag kommer snart, jag ska bara intervjuas för radion först"...
...och sedan blev det mysigt kramkalas. :-) Bilderna från det kommer senare, för dem har mamma. Och videon från uppträdandet har jag inte vågat ladda upp än, med tanke på hur mycket YouTube psykade ur över det senaste konsertklippet jag filmade och lade upp där (jag fick varning och dålig kontostatus och begränsningar i funktionerna och allt möjligt otrevligt - så den här gången har jag mejlat skivbolaget och frågat om lov i förebyggande syfte, får se vad de säger).
Väldigt bra timing att träffa Lyckopillret just igår förresten. Dels var det på dagen tio år sedan jag träffade L (mitt ex) första gången, och dels minskade jag igår ner den dagliga Sertralin-dosen från 125 mg till 100 mg (som ni kanske minns trappar jag ner med 25 mg i halvåret). Så det föreligger en viss risk för emotionell labilitet. Och då är det bra med en liten Lyckopiller-dos.
Rösta på mitt Lyckopiller!
Ikväll tävlar mitt finaste Lyckopiller i Svensktoppen Nästa. Rösta (max 10 gånger per telefon) genom att SMSa p4sju(mellanslag)låt2 till 72250. Det kostar 3 kronor per SMS och gör mig mycket glad. OK? :-)
It's a Love Story
Filmat av mig i lördags. :-)
UPDATE: YouTube fick upphovsrättspsykos och tog bort klippet...som JAG har filmat själv! Mycket logiskt?!
Post-London, Pre-Borås (en mycket kort arbetsvecka)
Tillbaka i Sverige, tillbaka på jobbet. Jag svävar fortfarande på små moln efter Taylor-konserten i Hyde Park i lördags. Livet känns väldigt fint just nu, jag njuter i fulla drag och bara går omkring och ler åt allt och ingenting. Och som en extra guldkant på tillvaron ska jag åka och träffa mitt Lyckopiller imorgon. Ja...livet är som sagt väldigt fint just nu.
Orden som rörde mig till tårar i lördags. Rakt in i hjärtat!
