Efter jobbet gick jag till min gamla lägenhet. Den var redan färdigstädad, jag skulle bara dit och hämta ett nyckelband...och förstås ta farväl ordentligt.

 

De två tidigare lägenheterna jag bott i efter att jag flyttade hemifrån har jag enbart känt mig lättad över att få lämna. Det har nästan känts som om jag flytt från dem faktiskt.

 

Men den här lägenheten...den har jag trivts hur bra som helst i under fyra och ett halvt års tid. Jag har inget otalt med den. Så det kändes faktiskt lite sorgligt att gå runt i den och veta att jag aldrig mer ska komma dit efter idag.

 

Men hon som ska flytta in i den efter mig verkar vara en jättegullig tjej, så hon tar nog hand om den ordentligt. Jag känner att jag lämnar lägenheten i goda händer. Så nu är det dags att gå vidare.

 

Jag var hos tandläkaren idag. Han var jättenöjd med mig, han hade inte ens något ont att säga om mina visdomständer. Massor av beröm, lite borttagande av tandsten och sedan sa han att han inte ville se mig igen förrän om ett och ett halvt år.

 

Jag tycker om att gå till tandläkaren. Inte bara för att jag får beröm, även om det förstås är trevligt. De flesta andra verkar tycka att tandläkarbesök är något obehagligt, något nödvändigt ont att plåga sig igenom. Men jag tycker att det är riktigt trevligt.

 

Idag slog det mig varför. Hos tandläkaren har en ju munnen full av diverse instrument och förväntas inte hålla på och småprata så värst mycket. Jag bara ligger där i stolen och varken kan eller behöver göra speciellt mycket överhuvudtaget. Jag bara gapar. Och får beröm.

 

Ja. Det är ett socialt sammanhang helt i min smak. :)

 

Syrran och Imovane hjälptes åt att lugna mig något så att jag till slut kunde somna. Men jag sov oroligt och hade obehagliga mardrömmar, kände mig långt ifrån utvilad när jag vaknade och kom väldigt sent till jobbet.

Nu ikväll känns det bättre. Så förhoppningsvis får jag sova lugnt inatt, och kan vara lite gladare och piggare imorgon. 

Just nu pågår årsmötet för djurrättsföreningen där jag är revisor. Sitter jag på mötet och förklarar resultat- och balansräkningen och läser upp revisionsberättelsen? Nähädå. Jag messade till kassören att jag är sjuk och sedan stannade jag hemma i godan ro. Och det är ju faktiskt sant - jag mår inte alls bra, jag hostar och snörvlar och känner mig allmänt risig. Helt legitimt skäl att stanna hemma. Så varför känns det som om jag smiter undan och låter Ångestmonstret vinna? :S

 

Apropå möten så är det extrainsatt styrelsemöte med Pride-familjen i helgen. Jag hade ingen aning om det, jag fick veta det av en slump först idag. Resten av styrelsen var fullt införstådda med det hela, men för mig kom det som en total överraskning. Och genast sköljde en flod av negativa tankar över mig - att man medvetet informerat alla utom mig, att man inte ville ha med mig, att det var ett misstag att jag nu råkat få veta det. Men jag byggde ganska snart upp en fördämning och stoppade floden, för min förnuftiga sida insåg förstås att de bitchiga fjortistjejers beteenden som jag varit utsatt för tidigare i livet verkligen inte är applicerbara på underbara Pride-familjen. Det var helt enkelt en kommunikationsmiss att jag inte blivit inbjuden tidigare.

 

Idag öppnade förresten anmälan till sommarkurserna, det hade ni koll på va? ;) Jag var förmodligen en av de första som skickade in ansökan. Jag är verkligen sugen på att börja plugga igen, jag har ju inte tagit några högskolepoäng sedan i juni! :O Hittade dock bara två kurser som jag kan tänka mig att läsa i sommar. Utbudet av sommarkurser är ju rätt trist - antingen går de på helfart (och det är ingen bra idé när vi är inne i kulmen av högsäsongen på jobbet) eller så är det astråkiga ämnen (typ programmering eller något annat tekniskt), och när det väl dyker upp något intressant som går på halvfart så kan en ge sig fan på att jag redan har läst den kursen några somrar tidigare (dagens studienarkomansproblem). Men två kurser hittade jag som sagt i alla fall. :)

Stannar hemma och vilar idag, så får vi se hur jag känner mig imorgon. Hoppas att jag kan gå och jobba då. Har egentligen inte alls tid att vara sjuk, men det tar ju inte min dumma kropp någon hänsyn till.

Nu ska jag nog sova lite till. Natti!

Och som om inte situationen i sig är tillräckligt jobbig så håller Ångestmonstret på och attackerar mig med idéer om vad kollegorna sa om mig efter att jag hade gått ("Malin är inte riktigt som hon ska", "kan vi verkligen ha en sådan labil person i verksamheten" och så vidare) och vilka ödesdigra konsekvenser mitt utbrott kan tänkas få (omedelbar uppsägning eller åtminstone degradering).

Har ägnat kvällen åt att bada, klä mig i ett av mina finaste nattlinnen, titta på snuttegullig film och laga spagetti på vår splitternya spis. Syrran är så gullig och pysslar om mig. När jag kom hem var jag en tårfontän, nu några timmar senare ligger jag nerbäddad i min säng med en katt under täcket och en Imovane som så sakteliga börjar verka.

God natt, alla fina läsare! Hoppas att ni haft en mindre turbulent dag än jag.

Såg att jag hade två missade samtal strax innan jag skulle gå hem förut. Från en kund. En NY kund! Alltså någon som är superviktig att fånga upp och ta hand om så att inte hen väljer någon annan byrå istället.

 

Så jag borde förstås ha kastat mig över telefonen och ringt upp personen. Men gjorde jag det? Nej. Jag nojade som fan över vad jag skulle säga och oroade mig över att inte kunna svara på alla eventuella frågor och framstå som helt inkompetent.

 

Så jag ändrade telefonstatus till "Frånvarande" och gick hem för dagen. Och hade världens ångest över att jag inte gjort som jag borde och ringt till kunden. Tänkte att vi säkert förlorat kunden nu, på grund av mitt förbannade Ångestmonster.

 

Ångesten höll i sig tills jag kom hem, kollade jobbmejlen - och såg att kunden skickat ett mejl istället. Lättnaden var omedelbar. Och jag lovar att svara på mejlet det första jag gör imorgon bitti. Det blir jättebra. :)

Okej. Nakamura-senseis serier står fortfarande högst i kurs i mitt lilla Yaoi-träsk. Jag menar, finns det något bättre än Junjou Romantica eller Sekai-ichi Hatsukoi?! Jag tror knappast det.

 

Men nu har ännu en serie letat sig in på min favoritlista. Elektel Delusion heter den och den är bara SÅ himla underbar! Jag har läst en annan serie av samma författare, Hidoku Shinaide, men den gillade jag inte alls lika mycket. Den var alltför brutal och våldtäktsromantiserande (speciellt de första kapitlen), karaktärerna kändes inte särskilt trovärdiga och författaren verkade inte ha någon klar bild av vart hennes story var på väg.

 

Elektel Delusion däremot...den är så söt och rolig och nosebleed-framkallande att jag blir alldeles till mig. Ett annat plus är att den inte är så jäkla stereotyp som mycket annan Yaoi tenderar att vara - om en tittar på karaktärerna kan en lätt tro att Shunpei är seme och Fumi är uke, men det är faktiskt precis tvärtom. Himla intressant!

 

Jag läste ut alla i nuläget publicerade kapitel förra veckan, och har sedan dess läst om valda delar ett antal gånger. Det är min kvällslektyr just nu. Rekommenderas varmt!

 

Jag skulle köpa en bukett blommor igår. Och då försökte tjejen bakom disken ta 50 kronor mer betalt än vad det stod på skylten i hinken där jag hämtat buketten. Det naturliga för mig i det läget hade varit att snällt betala överpris och sedan gå därifrån utan att säga något. Men efter ett ögonblicks tvekan påpekade jag för henne att priset hon sagt var för högt. Och sedan följde en stunds ångestfyllt argumenterande innan hon slutligen accepterade att jag hade rätt och hon hade fel. Och så fick jag betala det korrekta priset. Kände mig supersnål och besvärlig, men samtidigt lite stolt över att jag vågat hävda min rätt.

Redan när jag anmälde mig till kursen lämnade jag information om alla mina kostrestriktioner, men när det blev dags för lunch idag kom det tydligen som en total överraskning för personalen i matsalen att jag behövde specialkost. 

Okej att det kan bli lite kommunikationsmissar - men vi fick liksom tjata på personalen tre, fyra gånger (tack och lov hjälpte mina bordsgrannar mig med det) och de andra kursdeltagarna hann till och med börja med efterrätten innan jag ÄNTLIGEN fick in min huvudrätt. Och personalen bad inte ens om ursäkt utan verkade tvärtom bli irriterade på mig.

Jävla as! I den matsalen kommer jag fan aldrig mer att äta!

Efter kursdagens slut tog jag bussen ut till ett affärsområde och lugnade Lilla Malins nerver genom att strosa runt i gigantisk leksaksaffär (dock utan att köpa något). När Lilla Malin fått sitt ville Stora Malin gå på Ikea och köpa inredning till lägenheten. Fick dock nöja mig med en prydnadskudde och en skohylla, för mer kunde jag inte få med mig på tåget hem till Norrköping. 

Idag försökte jag få Hubert att fatta att jag inte kan ha någon som sitter bredvid mig och glor medan jag arbetar. Jag kan liksom inte jobba då! Jag blir hyperstressad och ofokuserad och får världens prestationsångest. Jag kan inte prestera när någon sitter och iakttar allt jag gör. Det går bara inte.

 

Han hade mycket svårt att förstå detta. Eller så förstod han mycket väl men ansåg att jag borde utsätta mig för denna jobbiga situation för att lära mig att hantera den. Hur som helst satt han kvar bredvid mig vid mitt skrivbord trots att jag flera gånger (mer eller mindre hysteriskt) bad honom gå.

 

Först satt han mest och tittade på vad jag gjorde, vilket var fruktansvärt jobbigt. Sedan började han faktiskt hjälpa till med mitt arbete, han tog en lista och läste upp olika belopp från den som jag sedan prickade av på en annan lista. Och då kändes det inte alls lika jobbigt längre, för då var jag ju inte lika "övervakad" utan vi utförde ju faktiskt en aktivitet tillsammans.

 

Han meddelade nöjt att "där ser du, Malin, vad bra det går när man samarbetar" och efter det försäkrade han mig att han skulle lämna mig ifred så att jag kunde slutföra uppgiften på egen hand. Det var en lättnad att få arbeta ensam igen, även om det ju faktiskt gick riktigt bra att arbeta tillsammans - när fokuset inte längre låg på mig.

Mitt finaste Lyckopiller och hans band har släppt en ny underbar singel. Lyssna och njut...

 

Jag fick vara tillräckligt besvärlig sedan under middagen. Vid varenda maträtt och alkoholsort som serverades fick jag sätta upp handen och säga till servitrisen att ta bort det och ge mig mitt vegetariska, nykteristiska och allergianpassade alternativ istället. För det mesta gick det bra, men eftersom huvudrätten var fisk fick jag argumentera en lång stund innan hon fattade att jag inte kunde äta det. Jävligt störande, eftersom de i god tid bett om - och också fått - information om de olika kursdeltagarnas eventuella kostrestriktioner.

Jag gick till mitt rum, tog en varm dusch och en Imovane, kröp ner under täcket och ringde till syrran för att avreagera mig.

Jag låtsades inte se svinet vid frukosten imorse. Jag gick rakt förbi hans bord och satte mig lite längre bort.

Dags för dag 2 på kursen. Svinet sitter dessvärre vid samma bord som mig, men jag ska försöka härda ut. Efter den här dagen kommer jag ju aldrig behöva träffa honom igen.

Det är verkligen utmattande att gå på kurs! Kursledarna pratar mycket om framtiden för revisions- och redovisningsbranchen, vilket får mig att pendla mellan de allra dystraste funderingar på att byta karriärväg eftersom det inte verkar finnas någon framtid inom den väg jag valt, till att knappt kunna vänta tills jag är tillbaka på kontoret igen och kan börja ta tag i allting som behöver förändras och förbättras för att vi ska kunna möta kundernas behov i framtiden. Hopp och förtvivlan, fram och tillbaka, upp och ner som en jäkla berg- och dalbana.

Imorse försov jag mig, vilket är helt sjukt eftersom det händer så ytterst sällan och verkligen aldrig i en helt ny säng på en helt ny plats. Kollegorna ringde och efterlyste mig vid tjugo i åtta, eftersom vi kommit överens om att äta frukost tillsammans vid halv åtta. Så den där lugna sköna morgonen på hotellrummet som jag planerat var bara att glömma, jag fick rusa in i duschen och rafsa åt mig lite kläder och galoppera iväg till frukostbuffén.

Lite bilder lyckades jag i alla fall ta imorse. Efter frukosten. :P

Men hur kommer det sig att jag har tid och ork att blogga ikväll då? Jo, jag befinner mig nämligen på ett slott utanför Uppsala och kommer inte komma hem igen förrän på torsdag kväll. Så jag KAN helt enkelt inte hålla på och greja i lägenheten ikväll. :P

Mina kollegor och jag ska gå på kurs här imorgon och på torsdag. Tur att vi åkte redan idag, för det tog fan fyra timmar att komma hit - varav typ hälften av tiden tillbringades i bilköer i centrala Stockholm! Den första halvtimmen av trafikkaoset i huvudstaden var jag alldeles exalterad och tyckte att det var jättespännande med alla bilar och filer och blinkande skyltar och trängselskatter och tunnlar och jag vet inte allt. Sedan blev jag rastlös och trött och jävligt kissnödig, så då övergick jag mer och mer i det inte fullt så exalterade tillstånd som mina kollegor befunnit sig i redan från början. De hävdar förresten att jag är väldigt känslig, som kan bli så uppspelt över så lite. Förstår inte alls vad de menar... ;)

Nu ligger jag nerbäddad i min hotellsäng här på slottet och känner mig ganska slut efter alla nya intryck som dagen bjudit på. Gissar att jag kommer bli ännu mer överväldigad imorgon, när kursen drar igång och jag får se det pampiga slottet i dagsljus. Så det är väl bäst att jag sover nu. Natti! :)