Jag hade lite halvt tänkt gå på ett F!-möte igår kväll, men jag hade varken ork eller mental styrka att göra så mycket mer än att ligga nerbäddad i sängen och läsa Harry Potter och tycka synd om mig själv. Det är trist, för det hade säkert varit jättepeppigt. Och jag har fått veta efteråt att det bara var ett fåtal personer på mötet, så det hade nog varit rätt "lagom" för mig (jag trodde att det skulle komma jättemånga, vilket väl också var en anledning till att jag fegade ur). Sitta och fika med andra feminister och diskutera hur vi ska göra samhället bättre. Nästa gång ska jag verkligen försöka gå (skäll gärna på mig om jag skriver någon halvdålig undanflykt när det börjar närma sig nästa möte). 

 

Idag kom, som ni säkert har hört, beskedet om hur Avicii dog. Jag misstänkte självmord redan från början. Det eller en överdos, eftersom det var sådant hysch-hysch kring det hela. En av mina kollegor tänkte i samma banor som jag, och han gjorde även associationer till mig. Vi pratade om det för några dagar sedan och då sa han något om hur hemskt det är att någon som är så ung och som verkligen har allt ändå mår så dåligt att han väljer att avsluta sitt liv. Och han uttryckte viss oro för mig, som är i ungefär samma ålder och som glider in i och ut ur ett själsligt mörker men som inte har den typen av enorma ekonomiska resurser som Avicii hade. Oddsen är visst inte riktigt på min sida, verkade han mena. Men jag har ju heller inte hela världens ögon på mig, och så många gånger som jag har övervägt/planerat/försökt ta livet av mig utan att gå hela vägen så borde det väl inte hända (hoppas jag). 

 

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa lite mer Harry Potter (jag är inne på tredje boken nu). Natti natti och var rädda om er! ❤️