♠️ Ace Week 2021, dag 5: Beyond the Black Door

 
Femte dagen av Ace Week 2021 är här. Jag fortsätter på det icke-realistiska temat och kommer idag att skriva om en dark fantasy-ungdomsroman, Beyond the Black Door av A.M. Strickland. En riktig sträckläsningsbok! 
 
Kamai Nuala växer upp i en villa en bit utanför landets huvudstad, tillsammans med sin mamma och en man som mamman utåt sett låtsas vara gift med samt dennes son. Mamman och ”styvfadern” arbetar båda som njutningsartister (det vill säga prostituerade) och tar emot kunder hemma i villan. Kamai har redan som ganska liten flicka koll på vad sex är och hon vet mycket väl vad hennes mamma gör med sina ”gäster” när de går upp på övervåningen. Men hon känner sig själv väldigt främmande inför det och är lättad över att inte behöva ägna sig åt det förrän hon blir äldre. När hon väl blir äldre (huvuddelen av romanen utspelar sig när hon är 17-18 år) kvarstår dock hennes alienation inför sex, och det börjar mer och mer kännas som ett problem. Hon försöker som 16-åring ha sex med en annan tjej, men kan inte förmå sig till det trots att hon finner den andra tjejen väldigt tilldragande. Hon börjar tro att det är något fel på henne, att hon är trasig på något sätt. Hon finner både tjejer och killar estetiskt tilltalande, så varför blir hon inte sexuellt attraherad av dem? 
 
Kamais mamma är själavandrare. Hon tar sig in i andra människors själar medan de sover för att ta reda på deras hemligheter och vidarebefordra dem till ett hemligt sällskap som hon arbetar för. Det är hennes egentliga yrke. Prostitutionen är bara något som underlättar det hela, då hon måste befinna sig väldigt nära den person vars själ hon ämnar besöka för att kunna nå den – och då är det ju lämpligt att sova i samma säng. Och eftersom själavandring är olagligt att utöva för alla andra än landets präster utgör prostitutionen även en täckmantel för hur Kamais mamma lyckas få tag på all information, då hon kan låtsas att det är något som kunderna anförtrott henne i sängen. Även Kamai har den övernaturliga förmågan att ta sig in i andra människors själar, och än så länge tränar hon på det genom att smyga in under folks sovrumsfönster eller till och med under deras sängar efter att de somnat. Men hon inser att det inte är hållbart i längden och att det enklaste sättet att utöva själavandring yrkesmässigt är att gå i sin mammas fotspår och bli njutningsartist. Hon känner sig dock allt annat än tilltalad av den tanken. 
 
 
När Kamai är 17 år blir hon vittne till hur hennes mamma brutalt mördas av företrädare för det hemliga sällskap hon arbetat för. Bland det sista mamman gör är att uppmana Kamai att söka upp sin pappa i huvudstaden, vilket Kamai också gör. Fadern vill göra Kamai till en fin dam och få henne att välja ett respektabelt yrke inom ekonomi eller liknande. När Kamai stretar emot slår han helt om och säger att hon måste gifta sig istället. Och det vill hon verkligen inte – hon finner det lika motbjudande som att bli njutningsartist. Det enda Kamai vill göra är att använda sina övernaturliga förmågor för att avslöja sin mammas mördare och störta det hemliga sällskapet. Men det kan hon ju inte tala om högt. 
 
 
En central del i berättelsen, vilket väl avslöjas av bokens titel, är den svarta dörr som alltid dyker upp när Kamai själavandrar. Hennes mamma har sagt att hon aldrig någonsin under några som helst omständigheter får öppna den. Men det gör hon ändå till slut. Och innanför dörren möts hon av en mörk svindlande värld där den mystiska karaktären Vehyn efter ett tag väljer att visa sig för henne. Det finns en laddning mellan Kamai och Vehyn (ingen sexuell sådan, men likväl en laddning), och Kamai känner sig dragen till den mystiska läskiga figuren som håller till bortom den svarta dörren. Han både skrämmer och fascinerar henne, och hon vill både närma sig honom och springa åt andra hållet. Vehyn dras till Kamai också, och de utvecklar någon slags relation i det drömlandskap där de möts. Men det är en ojämlik relation, det är Vehyn som har makten och han tvingar Kamai att återvända till honom regelbundet. De ägnar nätterna åt att ställa frågor till varandra – Kamai är desperat i jakten på sin mammas mördare, och den allvetande Vehyn sitter inne med den informationen men tjuvhåller på den. En del saker svarar han dock på. Han hjälper henne även att klara av olika situationer när hon är i vaket tillstånd, som att vid säkerhetskontrollen innan hon får besöka det kungliga palatset välja den prästinna som arbetar för ett annat hemligt sällskap (som är motståndare till det sällskap som mördade Kamais mamma) och som inte kommer att avslöja Kamai som en olaglig själavandrare, och att vid ett annat tillfälle ta över Kamais kropp och mörda de lönnmördare som sänts ut för att döda henne. Ja, Vehyn hjälper Kamai på många sätt, men han gör ingenting som inte tjänar hans egna syften (vilka han självklart håller fördolda för Kamai). 
 
 
Den värld Kamai lever i är tämligen patriarkal, men samkönat begär och könsöverskridande identiteter är ändå naturliga och allmänt accepterade företeelser i samhället. Kamais mamma och ”styvfar” har sex med både män och kvinnor, och det är aldrig någon stor sak för Kamai att hon själv finner både tjejer och killar tilldragande. En kvinna får inte arbeta som kunglig livvakt, men en transperson i en kvinnas kropp men med en mans själ får däremot göra det. Ord som homosexuell, transsexuell, asexuell och så vidare förekommer inte i romanens kontext, men motsvarande positioner finns och förklaras fast med andra ord. Att vara asexuell kallas i Kamais värld för att vara en ny själ. Det är dock inte en lika välkänd position som övriga sexualiteter, och det är först när en prästinna (samma som lät Kamai slippa igenom palatsets själsliga säkerhetskontroll) gör en kartläggning av Kamais själ som Kamai kommer i kontakt med begreppet och bitarna faller på plats för henne. I kartläggningen, som illustreras av månens olika faser, kartläggs fyra olika grenar. Den första är hur en identifierar sig själv – som kvinna eller som man eller någonstans däremellan. Den andra är vilka en känner sig dragen till – bara män eller bara kvinnor eller båda delarna i olika grad. Den tredje är i vilken grad en upplever romantisk attraktion. Och den fjärde är i vilken grad en upplever sexuell attraktion. De första två frågorna har Kamai inga problem med att svara på – hon identifierar sig som kvinna och känner sig lika dragen till män som till kvinnor. Den tredje frågan känner hon sig lite tveksam inför, och behöver ytterligare förklaringar kring vad romantisk attraktion innebär innan hon till slut kan svara att hon är vad vi i vår värld skulle kalla demiromantisk. Den fjärde frågan vill hon först inte svara på överhuvudtaget, hon känner sig inte alls bekväm med att erkänna att hon inte upplever någon som helst sexuell attraktion. Det här knyter an lite till det jag skrev om igår, att icke-realistiska kontexter ofta kan skildras som väldigt HBTQ-vänliga i allmänhet men när det gäller asexualitet ändå avspeglar den osynlighet och alienation som präglar vår verklighet. (För övrigt måste jag bara säga att jag fullkomligt ÄLSKAR själsdiagrammet och hur inkluderande det är.) 
 
 
Jag tänker nog inte avslöja så mycket mer om romanens handling nu, för då blir det ju inte så spännande för er att läsa den sedan. Vilket jag utgår ifrån att ni kommer göra. För den är väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra! 
 

♠️ Ace Week 2021, dag 4: Not Your Backup

 
Nu har vi kommit till den fjärde dagen av Ace Week 2021. Idag kommer jag lämna den mer realistiska coming of age-romanen bakom mig och skriva några rader om Not Your Backup av C.B. Lee. Det är en science fiction-ungdomsroman som utspelar sig i en dystopisk framtid i det som en gång var Nordamerika. Människor med övernaturliga förmågor (så kallade meta-människor) och hyperavancerad teknik är en självklar del av samhället, och jordens resurser är extremt knappa och naturkatastroferna många efter tidigare generationers (det vill säga vår) vanvård av jordklotet. Bokens huvudperson heter Emma Robledo, hon bor i Nevada med sina mammor och går sista året på high school. Emma är en riktig stjärnelev, men har hoppat av skolan för att delta i motståndsrörelsen tillsammans med sina vänner. De har insett att både landets myndigheter och de superhjältar som sägs skydda befolkningen är korrupta, något de försöker få allmänheten medveten om. Alla Emmas vänner är meta-människor, men själv har hon inga övernaturliga förmågor – hon är ”bara” väldigt smart och har en exceptionell planläggningsförmåga. 
 
 
Den kontext Emma lever i är väldigt HBTQ-vänlig, det förekommer inte någon homofobi eller dylikt överhuvudtaget i boken och de queera karaktärerna är många. Emma själv är aromantisk och asexuell. Den asexuella identiteten är hon relativt trygg i redan från start, men den aromantiska identiteten kommer hon till insikt om under romanens gång. Emma hör talas om asexualitet första gången när hon är åtta år gammal, men tänker inte så mycket på det förrän hon börjar high school och det tas upp under sexualundervisningen och hon börjar inse att hon själv faktiskt är asexuell. Uppdelningen mellan romantisk och sexuell attraktion är en självklarhet som alla har koll på, Emma känner till flera personer i sin närhet som är asexuella och när hon börjar dejta sin pojkvän Bells är det inga konstigheter att ta upp med honom att hon inte är intresserad av en sexuell relation. 
 
Bells bror Sean är också asexuell, och vid ett tillfälle söker Emma upp honom för att prata om sin förvirring kring vad hon känner och inte känner för Bells. Det är ett väldigt fint samtal, som hjälper Emma (och säkerligen en del läsare också) att reda ut och komma till klarhet med olika saker rörande asexualitet och aromantik och det breda spektrum som finns. Jag blir glad över den självklarhet med vilken asexualitet förekommer i romanens kontext – att människor redan som barn känner till det, att det pratas om det under skolans sexualundervisning, att det inte är några problem med att vara öppen, att ingen ifrågasätter ens känslor eller identitet. Samtidigt känns det ju å andra sidan lite deppigt att det ska krävas en science fiction-kontext för att det ska se ut på det sättet. Att det liksom är för långt ifrån verkligheten för att gå till på det viset i en mer realistisk kontext. Men vi kanske kommer dit – jag hoppas åtminstone det. 
 
 
En viss skillnad märker jag dock mellan ace-identiteter och andra HBTQ-identiteter i romanen, vilket jag tänker ändå avspeglar den verklighet vi alltjämt lever i. Under sina år i high school är Emma väldigt mån om att passa in och vara som ”alla andra”, så hon anstränger sig hårt för att bli intresserad av andra elever eftersom det verkar vara det ”normala”. Hon vandrar ständigt in i och ut ur kärleksrelationer och har alltid en ”crush” på någon. Såhär i efterhand tänker hon dock att hon antagligen överdrev det hela och börjar ifrågasätta om hon överhuvudtaget var intresserad av någon av alla de där människorna. Dylika ansträngningar att försöka passa in och tränga undan sina sanna känslor återfinns inte hos någon av de andra queera karaktärerna, där exempelvis Emmas bästis Jess deklarerar mitt i klassrummet helt utan vidare att hon är bisexuell och Emmas ena mamma lyckats klättra högt upp i sin politiska karriär utan att hennes lesbiskhet utgjort något hinder på vägen. 
 
Romanen som helhet upplever jag som ganska spretig i sin handling, men den röda tråd som ändå finns där är Emmas utveckling kring hur hon identifierar sig själv och hur hon navigerar sin relation med Bells. Hon har känt Bells sedan hon var liten, de står väldigt nära varandra och hon ser honom som sin själsfrände. Men hela grejen med att plötsligt vara pojkvän och flickvän gör henne väldigt osäker. Hennes tidigare relationer har liksom mest varit ett spel för gallerierna och inte betytt någonting ”på riktigt”, men med Bells är det annorlunda – och hon vet inte alls hur hon ska hantera det. Hon är rädd för att han ska göra slut med henne och skräckfantiserar ofta om det. Vid ett tillfälle tar hon initiativ till sex med honom trots att hon egentligen inte vill, för att hon tänker att det är någonting de ”borde” göra nu när de är i ett förhållande. Han avvärjer dock det hela med orden att han inte är redo, vilket gör henne väldigt lättad för stunden men sedan leder in i en konversation om hur det kommer bli senare ifall han kommer börja vilja ha sex men hon aldrig kommer känna på det sättet. Och allt han svarar henne då är så fint och respektfullt och gör mig alldeles varm i hjärtat. Och i slutet av romanen har Emma kommit till klarhet med att det hon känner för Bells inte är romantiska känslor men att han är väldigt viktig för henne och att hon definitivt vill ha en relation med honom, bara inte ett pojkvän/flickvän-förhållande utan snarare ett queerplatoniskt förhållande. Och han accepterar med glädje och fortsätter säga fina och validerande saker som hämtade ur en handbok i att dejta asexuella personer (om en sådan nu hade funnits). 
 
 
Not Your Backup är den tredje boken i Sidekick Squad-serien. Jag har inte läst de två tidigare böckerna i serien, vilket jag upplevde som ett ganska stort problem under läsningen. Jag trodde att boken skulle vara relativt fristående (de olika böckerna har olika huvudpersoner), men jag kastades in i en redan pågående handling när jag öppnade boken – och lämnade en helt klart oavslutad historia bakom mig när jag läst klart sista sidan. Och det vimlade av olika karaktärer som verkade ha presenterats i tidigare böcker och därför inte fick någon närmare introduktion i den här boken, vilket också gjorde det svårt att hänga med. Så min rekommendation om du vill läsa den här boken är att även läsa de två tidigare böckerna – och de kommande ännu ej släppta böcker som kommer i serien. 
 
 
Har du läst boken och/eller någon annan av Sidekick Squad-böckerna? Vad tyckte du?

♠️ Ace Week 2021, dag 3: Tash Hearts Tolstoy

 
Dags för det tredje inlägget under Ace Week 2021 och idag kommer jag presentera coming of age-romanen Tash Hearts Tolstoy av Kathryn Ormsbee. I likhet med gårdagens roman handlar även denna ganska mycket om att finna en romantisk partner som accepterar ens asexualitet. 
 
Natasha ”Tash” Zelenka är 17 år och bor i Lexington, Kentucky, USA. Hon bor med sin mamma (en harmonisk buddhist som ibland får melankoliska stunder då hon saknar sina föräldrar i Australien 🧘‍♀️), pappa (en matlagningsälskande familjefar med tjeckiskt ursprung 👨‍🍳) och storasyster (en Duktig Flicka med stipendium till ett prestigefullt universitet till hösten men som börjar spåra ur lite nu under sin ”sista sommar i frihet” 👩‍🎓) i ett lugnt villaområde, bara tolv villor ifrån sina bästa vänner syskonen Jacklyn ”Jack” Harlow, 17 år, och Paul Harlow, 19 år. Tash har en tre år lång litterär kärlekshistoria med Leo Tolstoy, vars verk Anna Karenina hon och Jack nu håller på och sätter upp en modern adaption av som en YouTube-serie under namnet Unhappy Families med nya avsnitt två gånger i veckan. 🎬 Skådespelarna utgörs av andra ungdomar i området, några de kände sedan tidigare och några de lärt känna genom projektet. 
 
 
Tashs stora dröm är att slå igenom och bli något stort, att få ägna sig professionellt åt filmskapande. Så när en känd vloggare nämner Unhappy Families i en av sina videor i början av sommaren och tittarskaran över en natt går från några hundra till över 40 000 (snart över 80 000) håller Tash på att flippa ur totalt. Hon blir en ännu striktare regissör och är väldigt mån om att alla tagningar ska bli perfekta, hon drunknar i lovord från fans online – och förtärs av de mindre trevliga kommentarerna som också börjar välla in. När en känd bloggare ber om en intervju om serien genomför Tash den själv, trots att Jack är lika mycket upphovsperson till serien som hon är. Och när serien blir nominerad till en Golden Tuba tvekar inte Tash en sekund att åka till Orlando för att delta i den festliga galan, trots att Jack inte har råd att följa med henne. ✈️ 
 
 
Tashs kontakt med en annan halvkänd vloggare, Thom Causer, eskalerar efter att Unhappy Families blivit viral. De övergår från att mejla till att SMS:a, men pratar aldrig med varandra i telefon. De planerar dock att ses på Golden Tuba-evenemanget i Orlando, där de båda blivit nominerade till olika priser. Deras meddelanden ligger på en mer eller mindre subtilt flörtig nivå och Tash inser att deras kommande möte IRL kan innebära att deras relation faktiskt utvecklas till någonting mer än vänskap. Hon inser att hon borde berätta för Thom att hon är asexuell, men hon kommer sig inte riktigt för att göra det. 
 
 
De enda som vet om Tashs läggning är Jack och Paul. Eller, de har inte hela bilden klar för sig – att hon är heteroromantisk och asexuell – för Tash var inte själv fullt på det klara med det när hon ”kom ut” för dem i höstas. Så de tror att hon inte är intresserad av killar (eller tjejer heller för den delen) överhuvudtaget och skyr allt vad dejtande och förhållanden heter. Så de blir båda två ganska förvirrade när hon plötsligt berättar om sin pågående internetflört med Thom. Särskilt hårt tar Paul det, som varit kär i Tash sedan de var små och var på vippen att bjuda henne som sin dejt på vinterbalen när hon plötsligt annonserade sitt ointresse för killar i höstas. Sedan dess har han legat lågt och accepterat läget, att Tash är ouppnåelig. När de nu kommer in på ämnet Tashs läggning igen under sommaren är både Paul och Jack väldigt hänsynsfulla och förstående. Jack har till och med koll på vad asexualitet är – hon gjorde en himla massa research efter Tashs fumliga tillkännagivande i höstas och blir inte alls överraskad när Tash nu säger de faktiska orden. 
 
Resan till Orlando blir både en besvikelse och ett uppvaknande för Tash. Den i text så charmiga Thom visar sig vara mindre charmig i verkligheten – han kommer försent till deras avtalade möte, han uttalar hennes namn fel (trots att han tittat på hennes vloggar och mycket väl borde veta hur hennes namn uttalas!) och han utgår ifrån att de efter sin middag på en restaurang ska göra sällskap till hennes hotellrum och ha sex. Tash gör klart för honom att det inte kommer att hända, men släpper ändå in honom i sitt hotellrum för att prata med honom där i lugn och ro hellre än ute i korridoren. När hon berättar att hon är asexuell reagerar han på ett av de värsta tänkbara sätten. Han verkar ta det som en förolämpning att hon inte är sexuellt attraherad av honom och tolkar det som att hon inte gillar honom överhuvudtaget. Sedan hävdar han att hon inte kan veta att hon är asexuell när hon bara är 17 år och förmodligen bara är rädd för att ha sex eller helt enkelt vill vänta ett tag med sin sexdebut. Han skyller också på internet och hävdar att asexualitet är ett påhittat fenomen som uppstod först när det började skrivas om det på nätet, att det inte fanns några asexuella innan dess. Slutligen säger han till henne att hon inte kan vara intresserad av killar OCH vara asexuell (han fattar uppenbarligen inte uppdelningen mellan romantisk och sexuell attraktion), och att hon aldrig kommer att hitta en kille som är okej med att hon är asexuell. Kort sagt – han är en skitstövel. 
 
 
Minuterna innan Tash ska gå in till prisutdelningsceremonin nästa dag blir hon kontaktad av sin mamma, som berättar att Jacks och Pauls pappas cancer har kommit tillbaka. Innan Tash åkte anklagade Jack henne för att ta Jack och Paul för givet, och Tash inser att det är precis vad hon har gjort hela tiden. Och hon undrar vad hon gör här i Orlando utan Jack, vad hon sett i Thom när hon har Paul – och hon bestämmer sig för att strunta i prisutdelningsceremonin (som hon förresten kommer förlora) och istället sätta sig på första bästa plan hem till Lexington och finnas där för sina bästa vänner i deras svåra stund. Både Jack och Paul förlåter henne för hur hon betett sig under sommaren. 
 
Tash och Paul talar ut om sina känslor för varandra, som funnits under ytan genom i stort sett hela romanen men på en väldigt subtil nivå. Tash är tveksam till att börja dejta Paul, för hon är övertygad om att avsaknaden av sex i relationen kommer att bli ett problem för honom förr eller senare. Paul säger att det mycket väl kan bli så att någon av dem kommer att vilja avsluta relationen längre fram av en eller annan anledning, men att det inte är något skäl till att inte ens ge det hela en chans. De beseglar sitt beslut att börja dejta med en varm kram. Och samma kväll bestämmer sig Tash för att ”göra slut” med Tolstoy och plocka ner hans affisch från väggen i sitt rum – nu när hon har en RIKTIG pojkvän. 👩‍❤️‍👨 
 
 
Tash beslutar sig också för att starta upp en mer dagboksliknande vlogg, där hon berättar om sitt liv – inklusive sin asexualitet. Hon känner sig redo att vara ärlig och öppen för omvärlden och berätta om vem hon faktiskt är. En fin avslutning på en fin historia. Jag kan varmt rekommendera även den här romanen. Du kanske förresten redan har läst den? (Av de böcker jag skriver om den här veckan är det här faktiskt en av de två äldsta – som är ända från 2017.) Om du har läst den, vad tyckte du? Dela gärna med dig i en kommentar.

♠️ Ace Week 2021, dag 2: Let’s Talk About Love

 
Den andra romanen jag kommer presentera under Ace Week 2021 är Let’s Talk About Love av Claire Kann. Ännu en väldigt fin asexuell coming of age-berättelse med fantastisk representation.
 
Alice Johnson är 19 år och har flyttat till Kalifornien för att studera på universitetet. Hon är biromantisk och asexuell, något hon känner sig trygg i redan vid romanens början (även om hon har svårt att säga orden högt). De enda som känner till hennes läggning är hennes två närmaste vänner, Feenie och Ryan, vilka är ett par. Denna trio betraktar sig som en familj. Alices biologiska familj bor i en annan delstat, och hon upplever deras myckna telefonerande som ganska påträngande och pressande. Hon försöker leva upp till föräldrarnas höga förväntningar och har valt studieområde i enlighet med dessa, men på bekostnad av sina egna drömmar.
 
Romanen inleds med att Alices flickvän Margot gör slut med henne, på grund av att Alices ointresse för sex lyser igenom och får Margot att känna sig obekväm och oälskad. Alice är sexlikgiltig, och ställer bara upp på sex för att göra sin partner nöjd. Men Margot är uppenbarligen inte nöjd. Alice försöker förklara sin asexualitet för Margot (utan att säga de faktiska orden), men möts inte av någon förståelse överhuvudtaget. Margots kommentarer är fulla av de vanliga missförstånden kring asexualitet – att Alice borde uppsöka en läkare för att se om någonting är fel, att hon kanske blivit sexuellt utnyttjad och därför inte vill ha sex, att sex är en naturlig del av ett förhållande och att Alices ointresse måste betyda att hon inte älskar Margot lika mycket som Margot älskar Alice. Tämligen tröttsamma saker att höra.
 
 
Och som om inte det vore nog vädrar Margot dessutom rasistiska föreställningar kring hudfärg och sexualitet, genom att invända att Alice som är svart inte kan vara ointresserad av sex. Liknande attityder möts Alice av även senare i romanen, när en kille på en fest börjar stöta på henne och vägrar acceptera att hon inte vill ha sex med honom. Som svart förväntas hon vara hypersexuell, en rasistisk föreställning med lång historia som jag inte kommer gå in närmare på nu men som smärtsamt påverkar Alices liv (det finns uppsatser i ämnet för den som är intresserad – börja gärna med ”Theorizing Conscious Black Asexuality through Claire Kann’s Let’s Talk about Love” av Brittney Miles, för att knyta an till romanen ifråga, eller ”Still, Nothing: Mammy and the Black Asexual Possibility” av Ianna Hawkins Owen). Att bli förstådd, tagen på allvar och accepterad som asexuell är svårt i största allmänhet – men som svart asexuell är det ytterligare några nivåer svårare. Detta gör Let’s Talk About Love till en otroligt viktig bok, då den på ett så fint sätt skildrar en svart asexuell tjejs tankar, känslor och tillvaro. Såvitt jag vet är det (än så länge) den enda boken i sitt slag. Hoppas att det kommer fler.
 
Efter att Alice blivit dumpad av Margot flyttar hon in hos Feenie och Ryan, som med glädje tar emot henne. Och innan hon riktigt har hunnit bearbeta att ha blivit lämnad, möter hon den överjordiskt vackra killen Takumi och blir mer attraherad än vad hon någonsin har blivit av någon annan människa tidigare. 😍 Det är nästan så att hon börjar ifrågasätta sin asexualitet, och hon börjar gå i terapi för att reda ut sina känslor. Men hon har förstås inte slutat vara asexuell, utan upplever bara väldigt, väldigt, VÄLDIGT stark estetisk och romantisk attraktion för Takumi.
 
 
Alice och Takumi arbetar båda två extra på biblioteket (det var så de möttes), och snart börjar de hänga med varandra på fritiden också. De har väldigt roligt tillsammans och trivs verkligen i varandras sällskap. Som vänner. Men Alices känslor för Takumi svalnar inte, och hon tycker att det verkar som att han är intresserad av henne också. Så hon bestämmer sig för att vara öppen inför honom och berätta att hon är asexuell, så att han är medveten om det innan deras vänskap eventuellt övergår i något annat. Utöver Feenie och Ryan och terapeuten är Takumi den första personen som Alice faktiskt använder ordet ”asexuell” för att beskriva sig själv inför. Så det är ett stort steg för henne. Och han reagerar så himla fint och säger en massa insiktsfulla och validerande saker.
 
 
Det dröjer dock ett tag innan Alice tar mod till sig och erkänner sina romantiska känslor för Takumi och bjuder ut honom på en dejt. Han blir överrumplad och vet inte riktigt vad han ska svara. Han är själv heterosexuell och känner sig osäker på hur det skulle fungera att ha ett förhållande med en asexuell tjej (han hade aldrig hört talas om asexualitet innan han mötte Alice). Han är helt klart kär i Alice, men hans osäkerhet kring ett förhållande gör att Alice backar för att själv slippa vara den som förr eller senare blir lämnad. Hon har redan blivit lämnad av två tidigare partners på grund av sin asexualitet och vill verkligen inte att det ska hända igen, i synnerhet inte med Takumi som betyder så mycket för henne. 💔 
 
 
Takumi försöker få tag i Alice, men hon vägrar svara på hans samtal eller meddelanden. Och när hon till slut tvingas möta honom på biblioteket gör hon sitt bästa för att undvika honom. Men han söker upp henne och de pratar ut ordentligt om sina känslor för varandra och sina olika ingångar till ett förhållande. Och han ber flera gånger om ursäkt för att orden kom ut fel för honom när hon först bjöd ut honom. Han älskar henne och vill vara med henne, och de beslutar sig äntligen för att börja dejta.
 
 
I romanens epilog har Alice och Takumi dejtat i sju månader och de är så sjukt söta tillsammans. Det här är en väldigt vacker kärlekshistoria. 💖 Men romanen handlar förstås inte bara om Alices relation med Takumi, utan även om att hitta en balans i relation till sina vänner och att finna sin egen väg även om den går emot yttre förväntningar. Hon bryter familjetraditionen och slutar plugga juridik för att istället följa sin dröm om att bli inredningsarkitekt. Hon tar steg in i vuxenvärlden på sina egna villkor, och framtiden ser ljus ut för henne. Jag kan varmt rekommendera den här underbara boken för…tja, ALLA. Läs den. Nu.

Premiär i nya bågskyttelokalen 🏹

I tisdags blev den nya bågskyttelokalen äntligen slutligt färdigställd och skjutklar. Och imorse tog min bågskyttekompis och jag spårvagnen dit och premiärsköt. ☺🏹 Vi var tämligen ringrostiga efter att inte ha skjutit på jag-vill-inte-ens-tänka-hur-länge. Men vad roligt det var! Och vad fin den nya lokalen har blivit! 😊👍

Vi sköt 68 pilar var. Först åtta stycken testpilar. Sedan körde vi två 30-pilserier med poängräkning (med överlag pinsamt dåliga resultat, men det kommer i alla fall bli upplyftande att se hur mycket bättre vi kommer bli vartefter nu under hösten och vintern). 🏹

När vi kom dit var det bara ordföranden i lokalen, som gav oss nycklar och visade oss runt. Sedan dök även hans fru upp. Och vartefter kom det mer och mer folk, både från klubben och från en annan förening som skulle få låna lokalen för att ha ett möte. Så framåt slutet av den andra 30-pilserien började det kännas väldigt jobbigt, med så mycket (både känd och okänd) publik medan vi sköt. 😖 Men vi härdade ut och sköt klart hela serien innan vi flydde fältet.

Det känns bra att vara igång igen. 👍🏹 Även om jag har rätt ont i ryggen nu och kände mig sjukt obekväm med att skjuta inför publik. Men det blir nog bättre vartefter, både med musklerna och med scenskräcken. Jag kommer ju få träna båda delarna.


♠️ Ace Week 2021, dag 1: Loveless

 
Idag inleds Ace Week 2021. Och i år tänkte jag göra så att jag skriver om romaner jag läst som har asexuella huvudpersoner. När jag skrev om asexualitet i populärkulturen under förra årets Ace Week hade jag ingen aning om att det fanns romaner med uttalat asexuella huvudpersoner. Men nu har jag läst exakt sju stycken sådana. Så det passar ju perfekt – en roman per dag under hela Ace Week. Och den första bok jag kommer skriva om är Loveless av Alice Oseman – för att det var den första boken jag överhuvudtaget kom i kontakt med på detta tema, efter tips från finaste Livrädd, och som ni kanske minns gjorde den mig helt golvad.
 
Georgia Warr är 18 år, bor i England och älskar Shakespeare. Hon är uppvuxen i Kent och flyttar i romanens början till Durham för att börja studera på universitetet tillsammans med sina närmaste vänner Pip och Jason. Georgia har aldrig haft sex med någon, aldrig kysst någon – aldrig ens varit kär i någon. Hon börjar tro att det är någonting fel på henne och bestämmer sig för att verkligen anstränga sig för att hitta kärleken när hon börjar på universitetet.
 
 
Och ja, Georgia anstränger sig verkligen hårt. Förtvivlat försöker hon bli intresserad av såväl killar som tjejer, hon pressar sig själv för att tvinga fram de känslor hon antar att hon ”borde” känna men som av någon anledning inte finns där. När hon får reda på att Jason har romantiska känslor för henne föreslår hon genast att de ska börja dejta. Hon ser det som sin stora chans att äntligen bli kär, för hon tycker verkligen om Jason och är det någon hon skulle kunna utveckla romantiska känslor för så är det honom. Tror hon. Men känslorna infinner sig inte, dejtandet slutar i katastrof med en sårad Jason och en ensam Georgia som både Jason och Pip vänt ryggen då hon sårat dem båda under sitt sökande efter sig själv. 💔 
 
Under denna första omvälvande termin på universitetet lär Georgia känna Sunil, som är ordförande för universitetets prideförening. Sunil är homoromantisk och asexuell och introducerar Georgia för begrepp som aromantik och asexualitet. Och Georgias resa mot att komma till insikt om, acceptera och känna sig tillfreds med sin aromantiska och asexuella läggning tar sin början. Denna resa pågår parallellt med hennes förtvivlade försök att leva upp till normer kring kärlek och sexualitet, och vägen hon färdas på är ganska krokig och full av återvändsgränder. När hon börjar inse hur det ligger till känner hon en stor sorg, för hon är övertygad om att hon kommer bli ensam och olycklig och få ett miserabelt liv om hon aldrig kommer ha en kärleksrelation.
 
 
På universitetet möter Georgia även Rooney, som utsetts till hennes rumskompis. Rooney går med liv och lust in i att hjälpa Georgia att hitta kärleken. När Georgia till slut kommer ut som aromantisk och asexuell för Rooney har denna svårt att greppa konceptet, då hon själv är en väldigt sexuellt utlevande person som har svårt att ta in att alla inte hyser de känslor hon själv känner. Men hon tar till sig vad Georgia säger, försöker sätta sig in i vad det innebär och stöttar henne fullt ut. 
 
Georgia försonas med Pip och Jason, genom storslagna gester för att visa dem att hon verkligen menar det och är uppriktigt ledsen över vad hon gjort, och kommer ut för dem också. I slutet av romanen är hon omgiven av vänner och har funnit sig själv och sitt sammanhang. Jag blir verkligen alldeles varm av hennes insikt om att kärleksrelationer inte är meningen med livet och att hon aldrig kommer bli ensam eller olycklig eller få ett miserabelt liv så länge hon har sina vänner omkring sig som betyder så mycket för henne. 
 
 
Det här är som sagt den första roman jag läst som har en uttalat asexuell huvudperson. Och jag minns att jag låg och sträckläste boken och nickade igenkännande och kände mig väldigt träffad av olika aspekter som beskrevs av Georgias tankar, känslor och resonemang. Det var verkligen en befriande och validerande läsupplevelse som jag önskar att jag hade fått uppleva som tonåring (men boken gavs ju ut först förra året, så det går ju inte). Loveless är verkligen den ultimata asexuella coming of age-berättelsen och jag är innerligt glad för alla unga asexuella människor som växer upp idag och kan finna svar i denna och andra romaner som beskriver deras verklighet (varav några som sagt kommer att presenteras här i bloggen under den kommande veckan). Representation är viktig. Så otroligt viktig. Något som verkligen åskådliggörs i Loveless när Georgia pratar med sin vuxna kusin Ellis, som är framgångsrik i sin karriär men ändå utgör en besvikelse för sina föräldrar för att hon inte skaffar partner och barn som hon ”borde”. Ellis inser inte att hon är aromantisk och asexuell förrän Georgia berättar om dessa fenomen för henne och bitarna börjar falla på plats. Och Ellis uttrycker avundsjuka gentemot Georgia, som redan i så unga år kommit till insikt om sin identitet och inte behöver famla i mörkret och känna det som att det är något fel på henne långt upp i vuxen ålder. I hear you, Ellis…
 
En annan intressant sak som lyfts i romanen är förekomsten av acefobi inom HBTQ-communityt, här representerat av gaykillen Lloyd som inte tycker att asexuella hör hemma i universitetets prideförening eller i HBTQ-communityt överhuvudtaget och ser asexualitet som ett påhittat internetfenomen. Det här är en realitet i acecommunityt, att ens identitet inte ses som en legitim sexuell läggning, och utgjorde en stor anledning till att Ace Week startades, för att sprida kunskap och medvetenhet om det asexuella spektrumet. Det är för all del inte bara inom HBTQ-communityt som acefobi förekommer (vilket kommer framgå när jag skriver om andra böcker senare under veckan), men i just den här boken är det gaykillen Lloyd som får illustrera acefobin. Homofobi existerar dock inte alls i romanen, och det förekommer såväl homosexuella som bisexuella och pansexuella karaktärer utan att det görs någon stor grej av det. Det här är en intressant förskjutning av positioner i samtida ungdomsromaner, där asexualitet verkar ha intagit den position som förut innehades av homosexualitet (och nu märker jag att jag börjar glida in i analysavsnittet från min kandidatuppsats i genusvetenskap om representation av asexualitet i samtida coming of age-ungdomslitteratur, och det var inte riktigt meningen så jag tror jag slutar här).
 
 
Avslutningsvis vill jag bara uppmana er alla att läsa den här underbara boken. Den kommer definitivt att öppna dina ögon, vare sig du själv är asexuell och söker litteratur att spegla dig i eller om du är nyfiken på asexualitet i största allmänhet och vill få en större inblick i vad det innebär. Ja, eller om du bara vill läsa en superbra sträckläsningsbok. Läs Loveless.

Dress for the occasion

Imorgon börjar årets Ace Week, och jag har redan nu planerat hela veckans outfits...


Lussekatter vs. Taylor

Jag klev in i närbutiken strax efter att de öppnade imorse. Efter att jag gått runt och fyllt korgen med det jag behövde stod jag och hängde en bra stund på brödavdelningen, i förhoppning om att den tomma lussekattshyllan snart skulle fyllas på. Jag pratade lite med mamma i telefon och hon tyckte att jag skulle fråga personalen om lussekatterna var på gång, men det vågade jag förstås inte. 😕 Så jag bara stod där och väntade. Och min väntan blev belönad! Inte med lussekatter dock, men däremot med "Fifteen (Taylor's Version)" som började strömma ur högtalarna. 😍 Så då gjorde det inte så mycket att jag inte fick några lussekatter idag, jag blev så nöjd och glad ändå. 😊💖 
 

Sena kvällar straffar sig

 
Det här med sena kvällar är verkligen ingenting för mig. Det blev ju jättesent igår kväll, och idag har jag följaktligen känt mig mer eller mindre bakfull. Dunkande huvudvärk och allmänt eländig känsla. 😖 Jag tog lite sovmorgon imorse, men det hjälpte inte. Jag tog även värktabletter, men det hjälpte inte heller. 
 
Ikväll har min älskade teaters vänförening årsmöte, och det hade jag gärna velat vara med på. Men det hålls i Linköping i år. Vilket innebär att det skulle bli väldigt sent innan jag kommer hem ikväll. Och jag pallar faktiskt inte två sena kvällar i rad nu känner jag. Så jag siktar på att delta på nästa års årsmöte istället, som kommer hållas här i Norrköping. 
 
Det får bli en lugn - och tidig! - kväll här hemma ikväll. Så att jag förhoppningsvis kommer vakna upp utvilad imorgon. 
 
PS. Idag kom mitt paket ÄNTLIGEN fram. Det tog "bara" en vecka. Bra jobbat, PostNord... 🙄

PM(D)S-melankoli 😔


Jag är inne på tredje mensdagen och borde egentligen inte ha några PM(D)S-besvär...men det har jag. 😒 Pendlar mellan att känna mig rätt glad och att tänka på döden. Självförtroendet balanserar på en skör lina över en mörk avgrund och det krävs inte mycket för att jag ska känna mig helt värdelös. 😔

Och ändå har jag gjort bra grejer idag. Både svarat i telefon och ringt flera samtal utan att känna någon större ångest. ☎️ Gått en lunchpromenad i solskenet. ☀️ Besökt gymmet tillsammans med kollegorna. 🏋️‍♀️ Tillbringat kvällen hos frisören. 💇‍♀️ Ja, jag har både varit duktig och tagit hand om mig själv. Men ändå sipprar melankolin igenom. Hoppas att jag känner mig ljusare till sinnes imorgon. 🙏


Medlöperi & Motstånd


Idag hamnade jag lite spontant på stadsmuseet och passade på att se deras utställning "Medlöperi och Motstånd: Nazismen i Norrköping - då och nu". Jag har tänkt se den ända sedan den kom, men det har liksom inte blivit av. Men nu så! Och den var väl värd att vänta på. En väldigt bra gjord, superintressant och smärtsamt angelägen utställning som jag varmt kan rekommendera. 👍

Lite kul: Jag deltog ju i kärleksbombningen av museet i februari 2020 efter att brunhögern psykat ur totalt på utställningen ifråga, och det hjärta jag då tejpade upp på museets dörr är nu en del av utställningen. ☺💖

Lite trist: En av besökarna var en faktaresistent gubbe som ifrågasatte att ett visst riksdagsparti nämndes under utställningen, enligt honom är de inte alls nazister (när frun kom med konkreta exempel på motsatsen viftade han bort det med att det handlade om "enstaka fall" eller att det "var så länge sedan"). Det är fan fascinerande att man kan ha en sådan inställning efter att ha sett en hel utställning som belyser faran med normalisering... 🙄

Lite coolt: Ett antal personer lyftes fram under utställningen, och jag fastnade särskilt för Betty Olsson. Jag fattar inte att jag inte hört talas om henne innan. 😲 Gud, vilken cool kvinna! Om vi hade levt samtidigt hade jag definitivt velat hänga med henne, vi hade haft väldigt mycket gemensamt och sannolikt blivit själsfränder. ☺👍

Lite lagom social exponering


Malin: "Jag vill gå en sväng på stan nu. Det kommer bli jättekul!"
Ångestmonstret: "Du kommer få ångest och vilja gå hem igen direkt. Och så kommer du bli helt slut av att vara omgiven av en massa folk. Stanna hemma istället!"
Malin: "Nej då, det kommer gå jättebra."

Det blev som Ångestmonstret förutspådde, åtminstone delvis. Jag fick ångest, kände oroskrypningar över hela kroppen och ville bara gå hem igen. 😱 Jag gick inte i alls så många butiker som jag tänkt, bara några stycken (och jag handlade bara i en). Men den butiken jag handlade i var ganska liten, och jag vågade mig till och med på att ställa en fråga till tjejen bakom disken. Så lite duktig var jag allt, innan jag flydde fältet. 👍

Och på eftermiddagen gick jag ut igen. Jag tänkte gå till en annan liten butik, som jag sällan vågar gå in i. Men jag vågade inte den här gången heller, jag bara gick förbi och kollade i skyltfönstren. 😖 Jag hade dock ett ärende till, att besöka en loppis som en feministisk förening här i stan anordnar idag. Och jag gick faktiskt in (efter att först ha gått förbi en gång), men väl inne fick jag panik och ville bara vända i dörren. För "loppisen" var typ en klädställning och ett bord med skor, resten av lokalen var full av folk som uppenbart redan kände varandra och satt och umgicks vid olika bord och bakom bardisken stod en bartender och högtalarna pumpade ut musik. Jag kände mig som en inkräktare på en privat fest. 😵 Men jag tog faktiskt några steg in i lokalen och såg mig skenbart lugnt omkring innan jag tog till flykten och återvände hem.

Så...lite lagom social exponering har jag väl utsatt mig för idag. Men nu tänker jag stanna i hemmets trygga vrå - kanske ända till på måndag morgon, vi får se.

Dagsutflykt till Sörmland

Det blev en helt fantastisk dag i Sörmland igår, trots den mindre angenäma starten. Vi besökte mormors och morfars grav och satte dit en blombukett. ❤ Och vi åt lunch på Malmköpings Wärdshus. Och strosade runt på flera olika vackra platser. Och hade det allmänt mysigt. ❤ Det var fint utflyktsväder, med bara lite regnskurar, om än ganska blåsigt och kallt. Fina höstfärger. 🍁 Och det bästa sällskapet. ☺❤❤❤ Jag är väldigt nöjd med gårdagen. 😊










Parodin PostNord

Jag är säker på att det här kommer bli en helt fantastisk dag (jag ska tillbringa den tillsammans med mamma och syrran ❤️). Men just nu känner jag mig bara så jävla irriterad och har ett sjukt stresspåslag. Att vakna av en vidrig mardröm vid halv fem på morgonen var väl ingen bra början direkt. Men att sedan upptäcka att stolpskotten på PostNord bestämt sig för att returnera paketet till avsändaren efter att de upptäckt att de levererat det till ett ombud i fel stad, istället för att leverera det till det ombud i MIN STAD som jag faktiskt ANGAV vid beställningen...det förbättrar inte precis min sinnesstämning. Jävla idioter! 
 
12 oktober: Paketet är på väg. 
13 oktober: Paketet finns att hämta hos ett ombud i fel stad. Det upptäcks att paketet är felsorterat. 
14 oktober: Paketet är på väg till Norrköping. 
15 oktober: Paketet returneras till avsändaren. 
 
Hur är detta ens möjligt?! Jag har kontaktat både PostNord och avsändaren med krav om att få mitt paket utan ytterligare dröjsmål eller extra kostnader, men eftersom båda två dessvärre är tämligen tvivelaktiga företag hyser jag inga större förhoppningar om någon direkt service. Det går bra så länge det fungerar...men när det händer någonting i den här stilen så går det åt helvete. 
 

Energins återkomst 🧘‍♀️

Jag har varit så sjukt trött nu i höst. 😴 Men den senaste veckan har det vänt. Plötsligt vaknar jag tidigt på morgonen och känner mig utvilad igen. Så som det ska vara, så som jag vill ha det. Och det känns så himla skönt. 😊 
 
Jag vet inte om det kanske kan kopplas till att jag börjat yoga igen? Både söndag, måndag, tisdag och onsdag avslutade jag dagen med ett yogapass, och kände mig således väldigt lugn och harmonisk när jag gick och lade mig. 🧘‍♀️ Jag är så glad över att jag kommit igång med detta igen, ibland kan det ju gå flera månader utan att jag yogar en enda gång och det känns inte alls bra. Såhär vill jag ha det, med ett yogapass så gott som varenda dag. 👍 
 
I måndags kväll deltog jag förresten även i en digital utbildning om partiets nya medlemsregistersystem. Och då såg jag såhär stilig ut. Inte för att någon såg mig (jag hade ingen webbkamera), men ändå. 💖 
 
En annan trevlig sak som hänt under veckan är att trafikljusen ÄNTLIGEN har blivit fixade. 🚦 Hurra! 🎉 Så nu behöver jag inte ha ångest över det två gånger om dagen längre. Väldigt skönt. 
 
I lördags kollade syrran och jag på Aladdin, så sedan dess har "Speechless" gått på repeat på mitt Spotify. 🎶

Musik för mina öron

Okej, nu vet jag med nästan absolut säkerhet att en av medarbetarna i min närbutik måste vara en Swiftie. 😍 För när syrran och jag kom dit i förmiddags spelade de Taylors låt "False God" i högtalarna. Det är inte ens en singel, och det är en av de låtar från Lover-albumet som har färst uppspelningar på Spotify. Så vem som helst känner inte till den. But I do. 😊💖💖💖 
 

Att söka eller inte söka...


Jag har länge drömt om att söka extrajobb som publikvärd på min älskade teater. Att få hänga på teatern varje helg, fatta vilken dröm! 😍 Jag räknade med att det skulle komma ut en annons om att teatern söker nya publikvärdar efter att coronarestriktionerna försvann. Jag har gått och väntat under typ hela pandemin på det, fast besluten att söka då.

Nu har annonsen kommit ut. Reagerade jag på denna nyhet med ett glädjetjut och började se över mitt CV? Nej. Jag fick totalpanik och började karastroftänka kring hur dålig jag skulle vara på ett sådant jobb (möta massor av människor, svara på frågor, vara ett ansikte utåt - det kommer jag aldrig klara av ju!), och kom fram till att det inte är någon idé att söka. 😔

Gaaah. Jävla Ångestmonster! Om jag vill göra någonting som jag tror kommer både vara roligt och utveckla mig som (social) person...varför kan jag inte få göra det då?! 😫

Samtidigt...om jag skulle söka jobbet och om jag skulle få det och om det skulle gå åt helvete - då skulle det ju bli jättejobbigt att besöka teatern som gäst sedan. Så kanske är det lika bra att jag håller mig på den säkra sidan och låter bli att söka, för att inte riskera att fucka upp någonting som är så viktigt för mig. 🤔 Jag vet inte...

Jag ser gult 😵

En sak jag tycker är ganska jobbig är att gå över gatan på ett övergångsställe. Att ta plats, stoppa upp trafiken, vara i vägen. 😖 Därför älskar jag övergångsställen med trafikljus, för de gör det så ofantligt mycket lättare för mig rent ångestmässigt. 🚦 Då är det liksom bara att vänta tills det blir grönt, och sedan gå. Ingen kontakt med bilisterna, ingen risk för missförstånd, minimal ångest. Perfekt.

Så att det ser ut SÅHÄR i en av stans mest trafikerade, komplicerade och hektiska trafikmiljöer sedan typ en vecka tillbaka...


...det ger mig enormt stresspåslag. 😱 Det är rondell och övergångsställen och spårvagnar och fan och hans moster - och så blinkar trafikljusen gula just där! 😱😱😱 Det är skitjobbigt varje morgon och eftermiddag när jag måste passera där. Och jag hoppas varje gång att problemet ska vara löst. Men nej, det bara fortsätter blinka gult. Snälla, fixa detta NU!!! 🙏 För mina nervers skull...

Veckan börjar bra 😊💖


Idag mår jag bra igen. Jag vet inte riktigt vad det är för varannan-dags-mående-bergochdalbana jag hamnat i, men jag hoppas komma ur det snart för det är himla utmattande.

Dock skönt att jag mår bra idag. Det är ju måndag, vilket innebär vardagsrutinernas trygga återkomst. 😊👍 Det har varit en bra dag på jobbet, som avslutades med ett jätteroligt gymbesök (med reservation för att jag kommer ha en annan uppfattning imorgon när träningsvärken från helvetet gör sin entré 😉).

Och nu ikväll har jag läst ut en bok jag började läsa igår. Efter att långsamt ha tragglat mig igenom en annan bok under flera veckors tid innan jag slutligen nådde sista sidan igår, har jag nu på bara två kvällar låtit mig uppslukas totalt av denna nya läsupplevelse. 😍😍😍 Om ni lugnar er till årets Ace Week så kommer ni få en djupare och (förhoppningsvis) mer sansad och välartikulerad recension här i bloggen, men jag vill redan nu varmt rekommendera er alla att läsa Upside Down av N.R. Walker. Jag ligger här i min säng, alldeles för långt efter läggdags, och är alldeles för uppe i varv och exalterad för att kunna somna. 😍😍😍 En så sjukt vacker och skör och SÖT kärlekshistoria mellan två asexuella killar hade jag aldrig kunnat drömma om. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga detta - men det är fan bättre än Yaoi. 😲😍☺💖 OMFG...hur ska jag kunna sova efter denna upplevelse?!

Fin höstlördag 🍁

Jag mådde betydligt bättre igår än i fredags, sannolikt för att jag tillbringade gårdagen tillsammans med mamma och syrran. Vi hade en jättefin dag tillsammans igår. ❤ Och hösten visade sig från sin vackra sida...


Tiden gick jättefort. Vi tittade på höstfärgerna och shoppade och åt på restaurang och gick igenom en del böcker hemma hos mig, och plötsligt var det sen eftermiddag och dags för mamma och mig att gå till min älskade teater och se Amélie...

Den var jättebra den här gången också. 😊👏 Märklig känsla dock att ha folk så tätt inpå sig igen (nu när coronarestriktionerna är borta), jag har ju blivit van vid flera stolars mellanrum till nästa person eller sällskap (och tyckt att det varit ganska skönt).

Idag känner jag mig låg och trött igen, och jag har mest legat i sängen och läst. Det är en jäkla bergochdalbana med mitt mående just nu. 😕 Hoppas att det stabiliserar sig snart. 🙏

Melankoli och hundattack


Jag började gråta under terapin imorse. 😢 Jag vet inte riktigt varför, jag mådde inte dåligt över någonting och vi pratade inte om någonting triggande direkt. Men jag var så trött och hängig, kanske på väg att bli sjuk, och jag blev mer och mer låst och kunde inte få fram några svar på terapeutens frågor och plötsligt bara brast det.

Jag försökte hålla tårarna tillbaka under samtalet och vänta med sammanbrottet tills vi lagt på, men det gick inte. Och hon blev helt förtvivlad och trodde att hon behandlat mig illa på något sätt och började be om ursäkt och önskade att vi suttit i samma rum så att hon kunnat ta hand om mig bättre när jag blev ledsen.

Kanske var detta första gången jag grät inför just den här terapeuten, jag minns inte, men av hennes reaktion att döma kan det nog vara så. Jag försökte förklara för henne att det blir såhär för mig ibland. Och på hennes fråga om jag vill träffa henne igen trots vad som hänt idag svarade jag förvånat ja.

Jag tycker om henne. Och min skörhet har ju ingenting med henne att göra. Hon gör så gott hon kan för att hjälpa mig. Men ibland känns det som att jag inte kan bli hjälpt, att det inte är någon idé, att jag är ett hopplöst fall. 😔 Jag svamlade någonting om det mellan tårarna och hon försäkrade mig om att hon ser massor av framsteg hos mig och att jag inte alls är ett hopplöst fall.

Jag vet inte vad det var för anfall av melankoli som kom över mig imorse. Men det har hållit i sig hela dagen. Jag hade tänkt städa och göra matlådor och byta gardiner och allt möjligt nyttigt idag, men istället har jag mest legat nerbäddad i soffan och tittat på filmer och känt mig eländig.

På eftermiddagen vågade jag mig slutligen ut, under uppmuntran från syrran i telefon, för att gå och handla lite i mataffären. Jag har inte haft någon matlust sedan i förrgår kväll, men plötsligt i eftermiddags blev jag sugen på rostat bröd och det kändes som ett smärre mirakel efter all olust jag känt inför mat de senaste dagarna så då var det ju bara att pila iväg till affären.

Men så fort jag kommit ut i trapphuset och låst lägenhetsdörren ångrade jag mig. Jag hörde att en granne kom ut ur sin lägenhet tillsammans med sin hund, och byrackan fick vittring på mig och slet sig loss från sin matte. En känsla av overklighet kom över mig, jag hörde klorna mot golvet och mattens rop att han skulle komma tillbaka, men jag ville på något sätt inte fatta vad som höll på att hända. Men så kom odjuret runt hörnet, i full karriär mot mig. Och jag gick in i totalt freeze-läge. Tappade telefonen i golvet, vände ansiktet mot väggen, höll upp händerna och blundade och väntade på att det skulle vara över.

Matten var strax där och drog bort besten från mig, under många ursäkter. Jag stapplade skakad mot trappan, pep fram en förklaring om att jag är rädd för hundar vilket möttes av ännu fler ursäkter, och skyndade därifrån. Jag kunde fortfarande känna tassarna mot min rygg, höra det ivriga flåsandet från odjuret. (Jag bytte kläder så fort jag kom hem igen från affären.) Fan, vad jag avskyr hundar! 😖

"Inte alla hundar", nej jag vet. Och rent logiskt kan jag se att det här var en halvvuxen valp/unghund som inte blivit uppfostrad (än) och som bara var glad och ville hälsa på mig. Men det hjälper inte. Jag får PANIK när hundar kommer springande mot mig.

Borde jag jobba med min hundfobi? 🤔 Visst vore det skönt att kunna hantera sådana här situationer bättre, men på det stora hela lider jag inte speciellt mycket av min rädsla. Jag är ju allergisk mot hundar, och tycker heller inte alls om dem, så jag känner liksom inget behov av att våga närma mig en hund. Jag kan tycka att en del hundar är söta, så länge de är kopplade och på behörigt avstånd, men jag har aldrig känt någon längtan efter att gå fram och kela med dem.

Tidigare i veckan hade en kund med sig sin lilla valp till kontoret, eftersom den var för liten för att lämnas ensam. Jag hade sagt att det gick bra (jag är för snäll för mitt eget bästa ibland 🙄), men informerat om att jag är både rädd och allergisk och ville hålla mig på lite avstånd från djuret. Det här var en söt liten sak som snällt låg i sin mattes famn under hela besöket, och jag kände mig inte speciellt rädd, men efteråt hade jag allergisymptom en lång, lång stund. 🤧

Under större delen av promenaden till affären i eftermiddags gick jag och ondgjorde mig över ouppfostrade byrackor och jag hade svårt att skaka av mig obehaget från händelsen i trapphuset. Men när jag kom fram till affären ljusnade mitt sinne, för vad spelades i högtalarna om inte Taylors "The Man"?! 😍💖 Det är tämligen ofta de spelar Taylor i min närbutik...vet de om att det gör en av deras stammisar väldigt glad, eller finns det en Swiftie bland personalen? 😉

När jag började närma mig mitt hus igen, med famnen full av matvaror, såg jag mig oroligt om efter hunden. Men jag såg den ingenstans. När jag öppnade porten var jag rädd att möta den där. Men det var tomt. Jag skyndade mig uppför trapporna och in i min lägenhet. Jag har aldrig varit rädd för att vistas i trapphuset förut, men nu är jag det. Åh, jag hoppas innerligt att grannarna snart flyttar till ett hus långt ut på landet långt bort från mig...eller lämnar ifrån sig odjuret.