Jag har inte pluggat någonting i helgen. Ingenting alls! Hör och härpna. Istället har jag sträckläst de fantastiska Alanna-böckerna (jag är nästan klar med den andra nu) och börjat med ett nytt syprojekt (en klänning att ha när jag går i prideparaden i maj). Så himla underbar känsla att göra saker jag brinner för bara för att det är ROLIGT och inte för att jag "måste". Även om det för all del är väldigt roligt att plugga också... 

 

Efter flera års utredningsarbete har några förståsigpåare nu kommit fram till att surrogatmödraskap inte ska vara tillåtet i Sverige. De motiverar sitt beslut främst med att det finns en risk för att kvinnor blir utnyttjade och tvingade att bli surrogatmödrar, och att det är riskabelt att genomgå graviditeter och förlossningar. 

 

Såklart att det finns risker med att vara gravid och med att föda barn. Men det kan orimligtvis vara farligare vid surrogatmödraskap än vid "vanliga" graviditeter och förlossningar, så det argumentet köper jag inte. Annars borde ju ALLA graviditeter förbjudas. Om det nu är så himla farligt, menar jag. Då borde ingen få bli gravid, och vi skulle så småningom dö ut som art (vilket i och för sig förmodligen vore det bästa för den här planeten - ingen annan art går ju in så mycket för att förstöra den så som människan gör). 

 

Och motiveringen att det är för kvinnans bästa, för att det finns en risk för att kvinnor blir utnyttjade och tvingade att genomgå surrogatmödraskap...det känns bara som ett enda stort omyndigförklarande. Som om kvinnor inte kan tänka och besluta saker och ting själva. Som om vi behöver staten till hjälp för det. Om den här argumentationen ska fullföljas så borde alltså även organdonation till nära släktingar medan en fortfarande är i livet förbjudas. För där torde det ju också finnas risk för en hel del påtryckningar och känslor av tvång. 

 

Jag skulle inte ha något emot att exempelvis föda barn åt min syster om det skulle vara så att hon inte kunde få egna barn. Moraliskt alltså. Medicinskt är det väl inte så lämpligt kanske, med tanke på att jag tar så mycket mediciner. Men rent känslomässigt och moraliskt skulle jag inte ha några problem med det. Och det känns jävligt skevt att staten skulle klampa in och ha åsikter om det. Vad har de med det att göra?! 

 

Ja ja JA, det är jättehemskt att utsatta kvinnor i fattiga länder utnyttjas för att föda barn åt rika västerlänningar som köper deras kroppar för att få ett eget barn. Det fattar ni väl att jag tycker. Men hur är det applicerbart på surrogatmödraskap i Sverige? Vi har ett helt annat socialt skyddsnät här. Att sälja sin livmoder är liksom inte något som kvinnor måste göra här för att överleva. Bestämma över våra egna kroppar - DET borde vi däremot få göra.

Har lyssnat på Broder Daniel hela morgonen och förmiddagen. Vilket brukar vara en indikation på att jag är asdeppig. Men nej, jag mår hur bra som helst. Så jag fattar inte varför jag prompt vill lyssna på den här mörka musiken. Den gick väldigt mycket på repeat när jag var yngre och livet såg dystert ut, men nuförtiden blir det som bekant mest Taylor och annan fluffig och söt musik. Broder Daniel och Weeping Willows och annat mörker står mest och samlar damm i CD-hyllan. Förutom idag, idag är det Broder Daniel som gäller. No idea why. 

 

 

Till min stora lättnad blev de överförtjusta och inspirerade att själva börja lägga liknande pärlplattor och de tyckte absolut att vi ska använda dem i marknadsföringen inför festivalen i vår. 

 

Mitt logiska jag hade förstås hela tiden förutsett en reaktion av den här typen, men mitt känslomässiga jag (som ju tenderar att ta över lite för ofta) hade väntat sig en sågning vid fotknölarna. Så...det kändes väldigt skönt med denna bekräftelse. 

Chefen och jag åt lunch på en sportsbar idag. Mycket dålig idé. Vid bordet intill satt två gamla stofiler och spydde galla. En av dem hävdade att han blivit inspanad av BÖGAR i duschen på gymmet och det hade varit FRUKTANSVÄRT obehagligt. Jag kastade en blick på den bittre gamle mannen och tänkte - "yeah right, in your dreams". Sedan övergick gubbarna till att ondgöra sig över att det finns för mycket muslimer i Sverige. Suck. De hade verkligen ingenting vettigt att säga under hela lunchen. Jag försökte innerligt stänga ute deras gaggande, men det gick inte och jag bara satt där och blev mer och mer frustrerad. Hade velat säga någonting till dem när vi reste oss och gick därifrån, men det ligger som bekant inte riktigt för mig att göra sådana saker. Så jag bara blängde på dem och sände några ilskna meddelanden via telepati.

Nu är det lugnet efter stormen här i stan - Melodifestivalens besök är över. Det känns skönt faktiskt. Nu kan en pusta ut och sluta oroa sig för att hamna i vägen för kameror, journalister och kändisar. Men jag gillade gårdagens delfinal, det gjorde jag verkligen. Tyckte faktiskt att samtliga bidrag var bra - somliga mer än bra. Favoriterna var "Human" med Oscar Zia, "Kom ut som en stjärna" med After Dark och "You Carved Your Name" med Swingfly feat. Helena Gutarra och dansgruppen JUCK. (Eventuellt är jag lite gay biased här, men jag tyckte verkligen att de var bäst.) 

 

 

 

 

Kommer jag att vara på plats i Himmelstalundshallen imorgon då? Nä. Det är alldeles för mycket folk och dessutom fullt med tevekameror, jag skulle få panik. "Men du kunde ju gå på Taylor-konserten i London i somras", invände min chef när vi diskuterade saken tidigare idag. Javisst, men incitamenten för det var jäkligt mycket starkare än för att se mellon live. Ångestmonstret har ingen makt mot Taylor, hon och hennes musik försätter mig i total lycka, en känsla som jag delar med alla andra Swifties runtomkring...det är så kärleksfullt att det inte finns något utrymme över för att må dåligt. Det är alltså en väldig skillnad mot andra folksamlingar! 

 

Så...det blir allt till att se även denna delfinal från den trygga tevesoffan. Men jag hoppas att de som är på plats får en underbar kväll! 😊 

Var på yoga tidigare idag. Två timmar långt specialpass för alla hjärtans dag. Det var brutalt, stundtals var det så jobbigt att jag mådde illa. Men såhär i efterhand känns det jätteskönt. 

 

Efteråt åkte jag och shoppade lite. Skulle främst ha kattmat och leggings, men det blev visst lite andra kläder också... 

 

Sedan åkte jag hem, kröp ner i sängen för att jag frös - och somnade. Så nu mår jag illa (igen) och har lite dåligt samvete över att jag inte pluggat någonting idag som jag ju tänkt göra. Eller, jag har inte skrivit någonting i alla fall - men jag har kollat på en video som någon tipsade om i kursens forum. En rolig (och jäkligt snabb) sammanfattning av Japans historia. Jag misstänker att det kan vara lite svårt att hänga med om en inte redan har vissa bakgrundskunskaper, men den var himla bra och jag rekommenderar den starkt. 

 

Snart är det Melodifestivalen. Jag satte igång teven i förbifarten när jag passerade genom vardagsrummet. Gick in och satte mig vid datorn - och blev helt förskräckt när jag plötsligt började höra röster från vardagsrummet. Minnet är bra men kort... :-P Till mitt försvar kan jag väl anföra att jag inte tittar på teve speciellt ofta - det är typ bara Melodifestivalen. Annars används den där apparaten bara till att kolla på film. 

 

Idag har jag varit och jobbat i 4,5 timmar. Och så har jag tvättat och spelat Sims. En rätt skön dag. :-) Imorgon ska jag plugga och gå på yoga. Och nu blir det som sagt Melodifestivalen. Himla trevligt!

 

I terapi och självhjälpsböcker blir en ständigt matad med att "det är ingen som märker det, det är bara som du tror för att du lägger så stort fokus på dig själv". Yeah, right. 

 

Mina händer fortsatte skaka genom hela lunchen, men det fälldes inga fler kommentarer om det (tack och lov). Jag åt tills jag blev mätt och sedan lade jag ifrån mig de förbaskade besticken och började vrida händerna i knäet istället (standardbeteende vid minsta lilla osäkerhetskänsla). 

 

Men bortsett från denna lilla incident har dagen varit lika bra som gårdagen. Det är nästan läskigt att jag känner mig så pass positiv till tillvaron som jag gör. Ovant...men bra, antar jag.

 

 

Det är sådant här som får mig att önska att jag vore normal. I allmänhet känns det hemvant och tryggt, det här med att vara psykfall, men ibland kommer det sådana här bakslag som visar upp tillvaron från dess sämsta sida...och då bara längtar jag efter någon form av normalitet. 

 

Men men...nu är det som det är. Och jag uträttade ju i alla fall de ärenden jag skulle på stan. Köpte blommor och presentkort, för mammas man har fyllt år och vi skulle åka och fira honom efter jobbet. En lugn och skön och trevlig eftermiddag och kväll blev det. Och nu ska jag sova. Natti!

Idag kom hovrättsdomen mot Lisa Holms mördare. Jag kan med stor lättnad konstatera att hovrätten fastställer tingsrättens livstidsdom, han förtjänar inget annat efter det vidriga han har gjort. Skönt att det är över, efter all denna tid. Tänker främst på familjen, som nu äntligen kan försöka börja bearbeta det hemska som hänt. Väntar dock fortfarande på att det jävla aset ska erkänna att och förklara varför han har begått det här ohyggliga brottet. Det är väl ändå det minsta en kan begära!

 

Kissen är helnöjd över att jag är hemma, hon ligger här intill mig och spinner. Jag är inte riktigt lika nöjd, jag har skitmycket att göra på jobbet så jag har inte tid att vara vårdpaket. Det är bara att hoppas att eländet går över snart, så att jag kan gå och jobba i helgen istället.

 

Den första var när jag stod i kassakön i matbutiken på lunchen. Framför mig i kön stod en äldre kvinna, och bara genom det genomtänkta och varsamma sätt som hon lade upp varorna på bandet (äggen sist) och sedan visade upp innehållet i sin väska för kassörskan, kände jag att jag tyckte om henne. Och jag tyckte om hennes slitna gamla kläder och vänliga röst och hela hennes utstrålning. När hon sedan försynt frågade kassörskan om det var rätt ingredienser hon köpt för att göra tacos ("för jag är inte så van vid att göra det") trodde jag att jag skulle dö av ömhet. Söta lilla tant! 

 

Den andra var när jag kom hem från jobbet och hittade ett kuvert på hallmattan, innehållande ett tidningsurklipp om den nya japanska anime-versionen av Ronja Rövardotter och ett vykort från mamma. Jag blev bara så himla rörd. Fina lilla mamma... 

 

Den tredje var när jag stod på busshållplatsen efter kvällens yogapass. Gatlyktorna var av någon anledning släckta, så det var kolsvart ute. Då tittade jag upp och såg stjärnorna. Det går ju aldrig att se dem i stan annars, för alla lampor. Men nu syntes de lika tydligt som på landet. Och det var så vackert!

När jag kom till jobbet idag väntade två fina meddelanden på mig i inkorgen... 

 

Alltså...blir en lycklig eller lycklig?! Jag börjar fan nästan gråta här. Jag har genom jobbet kommit i kontakt med en del människor som inte tycker om mig (i synnerhet på sista tiden), och de tar så förbannat mycket energi. Så att mötas av sådana här kärleksförklaringar...det ger mig verkligen arbetsglädjen tillbaka tusen gånger om. Jag bara sitter här och ler.