San Francisco i bilder
Okej. Nu har det gått nästan en hel vecka sedan syrran och jag kom hem från San Francisco och det börjar bli hög tid att publicera de utlovade bilderna från resan. Så här kommer de.
På tåget mot Kastrup. Två trötta, nervösa och förväntansfulla resenärer.
Första morgonen i Castro.
Guidad rundvandring i Castro. Vi fick bland annat se "den bögigaste kyrkan utanför Vatikanen" (enligt guiden), en lågstadieskola med tema mänskliga rättigheter och konst, ett fönster fullt av barnförbjudna Barbie-dockor och en massa vackra gamla hus. Man måste ju bara älska Castro!
Syrran och jag gick även på en egen liten rundvandring, i kvarteret där två av mina romankaraktärer bor.
Jag ville inte att Ångestmonstret skulle följa med på resan, men det gjorde hen förstås ändå.
Fina, harmoniska Japanese Tea Garden. Lämpligt nog gick vi på guidad rundvandring där just den dagen då jag ansattes som värst av Ångestmonstret. Det hade en väldigt lugnande effekt på mig.
Los Angeles. Så...stort!
Vet ni vad skyskraporna bakom mig är för något? Revisionsbyråer! En byrå per skyskrapa. OMFG! Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att slippa jobba i Los Angeles.
Staples Center. Platsen som varit mitt Mecka ända sedan jag fick besked om att jag blivit utvald till att få köpa några av de allra bästa biljetterna till en av Taylors konserter där.
Taylor! OMG, det är faktiskt Taylor! På riktigt! Jag tror jag dör...
Buena Vista Park. Branta backar, söta ekorrar, höga träd och vacker utsikt mot Golden Gate-bron. Nattetid även tillhåll för hemlösa, knarkare och cruisande bögar - men vi föredrog att gå dit på dagtid.
Japantown. Syrrans favoritkvarter i San Francisco (det skulle nog ha varit mitt också om inte Castro funnits).
Union Square. Det blir inte mer fancy än såhär i San Francisco.
Spårvagnar! Åh, jag ÄLSKAR spårvagnar! Kön till de riktigt gamla spårvagnarna var mördande lång, men väl värd att stå i.
Orphan Andy's. En liten dygnet-runt-öppen diner mitt i Castro, med charmig inredning och feminina bögar som servitörer - ge mig en enda anledning till att detta INTE skulle vara min favoritrestaurang. I love it!
San Francisco slår nog rekordet i störst utbud av gratistidningar på stan. Det finns hur många som helst, för alla smaker.
Noskiga skyltar finns det också gott om.
Fisherman's Wharf. Stadens turistfälla nummer ett. Buskmannen och Alcatraz var himla spännande att se - annars var det mest krimskramsbutiker och turister. Och fåglar!
Jag kommer att sakna San Francisco. I synnerhet Castro. Ååååhh...
Men hur fantastisk resan än var, måste den ju ta slut någon gång. (Om ni undrar vad rökmolnen på den nedersta bilden är för något, så kan jag ju upplysa om att vi flög genom röken från den stora skogsbranden).
Åååh, min lilla skatt! Det var så himla underbart att se henne igen. Hon verkade väldigt lycklig över att se mig också. Men jag vet inte vad hon blev mest glad över - mig eller regnbågsleksaken jag köpte åt henne i Castro. ;)
Reflektioner kring Miley Cyrus
Jag läser en hel del feministiska bloggar, och genom dem har jag förstått att det den senaste veckan varit ett jäkla hallå kring Miley Cyrus' uppträdande på VMA. Jag hade själv inte sett uppträdandet ifråga, bara stillbilder från det. Men efter alla inlägg jag läst om slut shaming och cultural appropriation kände jag att jag behövde se det med egna ögon för att kunna bilda mig en egen och vettig uppfattning.
Det var inte lätt att hitta en video med själva uppträdandet, ska jag säga. När jag sökte dök det bara upp en massa videor med folk som "tyckte till" om uppträdandet. Och det var inte förrän jag inaktiverade YouTubes säkerhetsläge som jag kunde hitta och titta på det jag verkligen letade efter (det hade tydligen flaggats som olämpligt innehåll).
Här är det...
Jaha, liksom. Jag tycker att det ser ut som vilken R'n'B-musikvideo som helst. Lättklädd tjej som dansar sexigt med fullt påklädd kille. Skulle det vara något nytt? Det nya är väl att det är en tjej som står i centrum och tar för sig snarare än att vara ett viljelöst bihang till en man. Hon är ett handlande subjekt istället för ett passivt objekt - och det känns förstås obekvämt i en patriarkal värld och väcker en väldig massa rabalder.
Och så var det det där med rasismen. Den aspekten har jag faktiskt svårt att se. Jag tycker nämligen att alla ska få ägna sig åt de musikstilar och uttryckssätt de vill, även om de inte tillhör den grupp som ägnade sig åt det "från början". Någon som ser det rasistiskt problematiska i Mileys framträdande får gärna förklara det för mig. För jag förstår inte.
Det jag däremot slås av när jag ser Mileys uppträdande på VMA är att det är en ganska naturlig utveckling av den karriär hon haft. Jag menar, hur gammal var hon när hon fick huvudrollen i Hannah Montana - typ tolv år? Sedan dess har hon tvingats växa upp som gulligullig Disney-flicka - vilket i princip innebär att hon inte har fått växa upp överhuvudtaget. (Här drar jag kopplingar till Lindsay Lohan, även hon en gulligullig Disney-flicka som vuxit upp och skapat stora rubriker genom sina "skandaler".) Jag förstår att det nu kommer en kraftig motreaktion från 20-åriga Miley. Hela hennes VMA-framträdande känns som ett stort protestskrik mot den oskuldsfulla roll som tilldelats henne. Hon är vuxen nu och hon vill att folk ska fatta det. Ganska förståeligt, om ni frågar mig.
Sömninkompatibel
Jahapp. Natten till igår sov jag typ tolv timmar. Natten till idag sov jag ingenting - verkligen INGENTING alls. Vadå skev fördelning...
Jag låg och spelade Wordfeud större delen av natten, för att ha något att göra i väntan på sömnen som aldrig kom. Hade jag varit hemma skulle jag ha tagit Imovane. Men nu var jag inte hemma, syrran och jag var hemma hos mamma och hennes man (och jag hade inte med mig tabletterna dit).
Tidigare på kvällen hade vi visat dem alla våra ettusenetthundranågonting bilder från resan. Och sedan tittade vi på Idol. Det var första gången jag såg det eländiga programmet på jag vet inte hur länge. Och innan jag gav mig in i spela-Wordfeud-hela-natten-karusellen så försökte jag blogga från mobilen om teveprogrammet ifråga.
Men på grund av crappy lantortsinternet så förlorade jag anslutningen innan jag hann publicera - och på grund av crappy Blogg.se-app försvann hela jäkla inlägget utan att sparas. Jag orkade inte skriva om hela skiten en gång till, men det gick i alla fall i princip ut på att jag avskyr Idol och all annan förnedringsteve. Det är inte underhållning, det är mobbning. Och jag mår dåligt av att titta på det.
Nu mår jag också dåligt, men inte av någonting jag tittar på utan av sömnbrist. Jag har nu varit vaken i nästan ett helt dygn. Så jag kanske borde gå och lägga mig och försöka sova några timmar...
Huvudsaken
Som ni kanske märker har jag bytt header här på bloggen. Jag kände att det var dags - det är nästan TVÅ ÅR sedan sist.
Tre av mina headers genom åren.
Den nya bilden är tagen under körsbärsträden i Japanese Tea Garden i San Francisco. Övriga bilder från resan kommer dyka upp i bloggen så småningom. Jag måste bara sålla lite först - för jag tror inte att ni vill kolla på över tusen bilder...
Sömnstörning?!
Jag pallrade mig faktiskt iväg till apoteket igår, tro det eller ej. Men sedan lade jag mig ner bakom min nerdragna rullgardin igen. Fast jag somnade inte, jag kollade på film. Vilket väl kan ses som ett steg i rätt riktning?! Fast efter det sov jag i och för sig i ett halvt dygn.
Hm. Men om man ska se det från den ljusa sidan - jag har inte behövt ta Imovane på nästan två veckor nu. Alltid något.
ZzzZzzzZzZzz
Hm. Strax efter att jag skrivit klart föregående inlägg gick jag och lade mig och sov några timmar till. Och nu vill jag gå och lägga mig IGEN - det känns som om jag skulle kunna sova hela den här dagen också. Jag borde egentligen gå till apoteket, för en av mina mediciner tog slut igår, men jag orkar inte. Jag vill bara sooova...
Det känns inte riktigt normalt, det här. Okej att man får lite jetlag och sådär...men syrran klarade minsann av att gå upp i vanlig tid redan igår - medan jag FORTFARANDE är helt mongo. Syrran säger att det förmodligen beror på att resan var mycket mer psykiskt påfrestande för mig än för henne och att jag därför har mycket större spänningar som släpper nu när det hela är över.
Det låter logiskt. Men det är ändå väldigt jobbigt och irriterande. Jag menar, detta är min sista semestervecka - ska jag behöva gå omkring som en zombie här hemma ända tills det är dags att börja jobba igen?! Hoppas inte det...
Nu har jag sovit den utmattades sömn
Oj. Ni får ursäkta den bristande uppdateringen. Men det tog ett dygn(!) att resa från hotellet i Castro hem till lägenheten i Norrköping. Och sedan tog det ytterligare över ett dygn att sova mig utvilad. Nu börjar jag känna mig som människa igen, så här kommer äntligen ett litet livstecken från mig.
Det känns väldigt konstigt att vara tillbaka i Sverige. Jag gick en sväng till affären igår eftermiddag, under en av mina pauser av vakenhet i maratonsömnen, och förundrades över hur annorlunda allting kändes. Alla människor pratade svenska. Inga regnbågsflaggor vajade från fönstren. Inga pojkar gick och höll varandras händer. Ingen fjolla satt och sjöng högt i falsett på någon parkbänk. Bilarna tutade inte hysteriskt åt varandra i korsningarna. Träden intill trottoaren var inte palmer. Kassörskan i mataffären sa "hej hej" istället för "hello miss, how are you today". Allting är så tyst och lugnt och...behärskat! Jag känner mig som en främling i mitt eget land, i min egen stad. Men det går väl över snart, antar jag.
Jag skulle vilja lägga upp en massa bilder från resan (vi tog över tusen stycken!) men de flesta finns i syrrans kamera eftersom jag inte vågade flasha med min dyrbara dutt-dutt-telefon alltför mycket på främmande platser. Så ni får vänta lite, tills jag får möjlighet att lägga in bilderna i datorn.
Men på YouTube finns det resurser minsann! Massor av videor från konserten, och man skymtar faktiskt mig i flera av dem...
Can you tell me now, you're the lucky one...
Ser ni mig, i den röda ringen? Åååh...helt ofattbart!
Tur att det finns bildbevis...annars skulle jag knappt tro på det själv.
San Francisco-vistelsen närmar sig sitt slut
Japaner, katter och spårvagnar
Jag överlevde Los Angeles men trivs helt klart bättre i San Francisco
This is all so crazy...
Stranger in an all night diner
Informativ söndag i Castro
Connection
Andra dagen i Castro
San Francisco, here we are!
Kläder, piller och annat viktigt
Om ett dygn sitter vi på flygplanet. De sista förberedelserna pågår för fullt. Sedan jag kom hem från en sista panikhandla-viktiga-saker-som-vi-inte-hunnit-köpa-än-runda på stan med syrran för ett par timmar sedan har jag hunnit konstatera att halva mitt incheckade bagage kommer bestå av kläder (åh, den måste jag ju ha med...och den...och DEN!) och halva mitt handbagage av mediciner (knarkpolisen, hej hej...) samt att mitt överfallslarm (införskaffat inför utflykten till det läskiga Los Angeles) låter VÄLDIGT högt. ;)
Passande passfodral
Jag har sytt egna passfodral till syrran och mig, enligt Husmorsskolans instruktioner. Mycket roligare än att köpa likadana som alla andra. Dessutom finns det typ inga i tyg att köpa, nästan alla är av skinn eller plast. Så då är det ju mycket bättre att tillverka egna. :)
Gissa vilket som är mitt? ;)
Illustrerad guide till umgänge med introverta...läs och lär!
Kitty och spadmysteriet
När jag skulle rensa kattlådan förut så fanns där ingen spade. Den var spårlöst försvunnen! Jag skakade på lådan för att se om kissen grävt ner spaden (som hon försöker göra ibland) men den verkade inte vara där. Jag flyttade på tvättkassar och andra närbelägna föremål för att se om den hamnat under eller bakom någon av dessa. Men den fanns ingenstans!
Till slut hittade jag den. Längst in under badkaret! Jag fick lägga mig på golvet och peta med golvmoppen för att få fram den. Jag har ingen aning om hur den har hamnat där.
Nog för att jag tog Imovane igår kväll och nog för att det kan hända en del märkliga saker när jag är hög. Men jag brukar ha åtminstone diffusa minnesbilder av det inträffade. Det har jag inte nu. Och att jag skulle ragla ut i badrummet, lyfta upp spaden ur kattlådan och skjuta in den under badkaret och sedan ragla tillbaka till sängen - det har jag mycket svårt att föreställa mig.
Alltså måste det vara kissen. Men hon har aldrig gjort något liknande förut. Hon har, som jag tidigare nämnde, försökt gräva ner spaden några gånger. Men hon har aldrig förflyttat den utanför lådan. Det är förresten en stor och klumpig spade av metall. Att hon skulle baxa den ur lådan, släpa den över hela badrumsgolvet och gömma den längst in under badkaret - det har jag mycket svårt att föreställa mig.
Så hur fan har detta gått till?! Förslag mottages tacksamt. För jag har fan ingen aning.
Spaden, numera återbördad till sin rättmätiga plats (där den förhoppningsvis kommer stanna).
Ängslighet föder dumma frågor
Idag har syrran och jag gått på stan. Jag har ställt dumma frågor till personalen på banken ("Kan jag använda mitt MasterCard i USA?") och till personalen i Telia-butiken ("Vilka inställningar ska jag ha i mobilen när jag sitter på flygplanet?") och till personalen på valutaväxlingskontoret ("Går det att hämta ut dollar här?"). Och så har syrran och jag kört Google Maps Street View i kvarteret kring hotellet där vi ska bo och konstaterat att det ser jättemysigt ut. Och jag har hämtat upp resväskan ur källaren och pyntat den med barnsliga reflexer och dylikt för att tydliggöra att den är min och ingen annans.
Så jag antar att jag är redo nu?! Något ditåt i alla fall.
Eller, jag vet inte förresten. Med tanke på att jag blir alldeles överväldigad av det faktum att jag håller dollar - riktiga amerikanska dollar! - i min hand är jag kanske inte riktigt redo trots allt. Men det måste jag vara. För vi åker på fredag. Gaaaaah!
Men det ska bli underbart. Underbart! Jag längtar...även om jag är skräckslagen. Jag skulle vilja be Ångestmonstret stanna hemma, men jag antar att den fulingen tänker följa med som fripassagerare (och om jag ber flygpersonalen att inte släppa ombord fanskapet så lär jag väl betraktas som totalt sinnesrubbad och kanske inte få följa med jag heller).
Andas, Malin! Andas! Det kommer bli bra, det här. Bara jag kommer ihåg att andas (och om jag glömmer det så finns ju syrran där och kan påminna mig).
Gatan utanför hotellet. Palmer! Fatta - PALMER! Och vi kommer knappt kunna gå tio meter i kvarteret utan att se minst en regnbågsflagga. Ååååh...jag finner inga ord!
Jobbkontakt mitt i semestern
När jag kom ut från duschen upptäckte jag att jag hade ett missat samtal. Från Körsbärsdalen. Och jag förstod att jag förväntades ringa upp. Vilket jag som bekant inte är direkt stormförtjust i att behöva göra.
Vad vill de, vad är så viktigt att de ringer mig på min semester, har det hänt något, måste jag gå dit, är det problem med någon kund och måste jag i så fall ringa till den kunden???
Jag lade mig ner på sängen, andades djupt, höll fingret ovanför uppringningsknappen en stund - och ringde.
En kollega svarade och jag fick mycket snart klart för mig att det inte var något allvarligt. Hon hade undrat över något och försökt ringa till mig, men sedan hade hon insett att hon kunde lösa problemet själv. Den vanliga "Fråga Malin först, försök sedan själv"-mentaliteten som börjat råda i Körsbärsdalen det senaste halvåret alltså.
Vi avhandlade det uppkomna (och avklarade) dilemmat mycket kort och småpratade sedan i över fem minuter. Jag är jättedålig på det här med småprat, men min kollega är tack och lov mästare i denna konst.
Så. Nu kan jag återgå till att oroa mig för USA-resan (det har jag förresten redan gjort).
Resfebern eskalerar
Kreativ forskardag
Åååh, idag har jag skrivit typ 2000 ord på min medeltidsroman! :D Det är det mesta jag har skrivit på jag vet inte hur länge.
Det är den största fördelen med att ha semester - att jag får tid och ork och ro att skriva. :) Jag har många gånger velat sätta mig och plita ner några rader efter jobbet, men oftast varit alldeles för utmattad för att göra något mer ansträngande än att lägga mig i sängen och glo på någon film.
Dagen har inneburit en himla massa ugglande över faktaböcker om Richard Lejonhjärta, närstudier av muslimska forumtrådsdiskussioner om Allah och enträget googlande och Wikipedia-sökande efter diverse personer (Philippe, Adélaïde, Al-Adil med flera) och platser (främst Acre). Och så förstås en massa skrivande. Det är spännande att vara författare. :)
Får se om det blir en lika kreativ dag imorgon. Jag hoppas det! :)
Resfeber
Änglarnas stad
Det kanske inte var någon bra idé att gå upp före fem på morgonen. Men jag vaknade då och kände mig pigg, så varför inte? :P Resultatet blev dock att jag kände mig trött igen några timmar senare, så nu har jag tagit en förmiddagslur.
Klockan har precis passerat elva (det var ett jäkla klockklämtande bortifrån kyrkan på andra sidan parken, så jag antar att det är söndag idag - man blir himla veckovill av att ha semester) och jag är redan rastlös. Vad ska jag göra idag? Jag vet inte.
Den pålitliga mainstreamfilmen jag skulle se igår kväll blev förresten Valentine's Day. Taylor är med i den (och det är ju alltid trevligt) och så utspelar den sig i Los Angeles. Jag måste börja förbereda mig mentalt för det där dygnet vi kommer tillbringa i Los Angeles. Det verkar vara en sådan läskig stad, så extremt stor och ovänlig och ytlig. Inte alls sådär mysig som San Francisco.
Igår bläddrade jag i en reseguide om Los Angeles och förfärades över mord-, rån- och våldtäktsstatistiken. Och jag målade upp skräckbilder för min inre syn av allt hemskt som kan hända syrran och mig. Och jag vaknade imorse med den där välbekanta ångestvärken inne i bröstet.
Oh dear, oh my...vad skönt det kommer kännas att komma "hem" till San Francisco efter den där lilla utflykten. Om vi nu överlever.
Hm. Det kan ju faktiskt bli jättetrevligt också. Det kan ju faktiskt gå hur bra som helst. Jag måste nog jobba lite på min inställning...
Året var 1998
Jag var tio år gammal när något alldeles fantastiskt hände i Stockholm. Men det var jag inte medveten om då. Jag var alltför upptagen av att vara en Duktig Flicka - högprestera i skolan och försöka hålla ihop familjen hemma. De känslor jag hade för Spice Girls-Emma kunde jag inte riktigt tolka ännu och jag skulle troligen inte ha satt dem i samband med den färgglada paraden som ägde rum i Stockholm för första gången den sommaren.
Stockholms första Prideparad. 25 juli 1998.
Skönt att man växer upp. Skönt att samhällsutvecklingen - och den personliga utvecklingen - går framåt. Även om man ibland kan undra hur mycket jag har utvecklats egentligen...
1998 vs 2013. Same same but different. :P
Ginger & Rosa
Igår kväll var jag på bio med syrran och Livrädd. Vi såg Ginger & Rosa. Premiär - men det var bara vi och två till i salongen. :P Det var en sådan där konstig film som gör mig så satans frustrerad. Jag tycker inte om när handlingen är för otydlig, när karaktärer och händelser spretar åt tusen olika håll och när sluttexterna helt plötsligt dyker upp från ingenstans utan att de där tusentals spretande trådarna ens kommit i närheten av att knytas ihop. Om det inte vore för sluttexten skulle man överhuvudtaget inte fatta att filmen var slut, för den känns långt ifrån färdig och man lämnar biosalongen med massor av obesvarade frågor i huvudet. Jag gillar inte sådant.
Usch, nej. Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på någon pålitlig mainstreamfilm med tydlig storyline och slutgiltigt slut.
Verkligheten framför fiktionen
Jag fick precis ett mejl från Bioklubben med inbjudan till förhandsvisning av en film som utspelar sig i San Francisco.
Åh, San Francisco - den MÅSTE jag ju bara se!! :D
Men...vad fan! Förhandsvisningen är ju den 19 augusti. Då kan jag ju inte gå på den. Då är jag ju bortrest. :(
Då är jag ju i...eh, just det...San Francisco! :P
Hm...skit samma om jag inte kan se filmen om San Francisco, när jag ju faktiskt kommer vara där på riktigt. :)
Nedräkning
Herregud, herregud, herregud! Nu är det bara EN VECKA kvar tills vi åker till mitt drömresmål! Jag är lycklig, jag är rädd, jag är förväntansfull, jag är skräckslagen. Det kommer bli alldeles överväldigande och läskigt och alldeles...alldeles underbart!
Måttbandsmisshandel
Jag har knappt suttit vid datorn någonting alls de senaste dagarna, vilket känns väldigt konstigt. Jag har suttit vid symaskinen istället - och ÄNTLIGEN haft tid och ork och ro att sy klänningen som jag fick mönster och tyg till när jag fyllde år. Tre dagar tog det, men nu är den klar. :)
Kissen tycker att det är himla roligt när jag syr. För då får hon ju möjlighet att leka med måttbandet.
Klänningen blev jättefin. Måttbandet blev inte riktigt lika fint. ;)
Samtal med SAS
28 minuter och 13 sekunder. Jag vet inte exakt hur stor del av den tiden som var väntetid och hur stor del som var faktisk samtalstid, men alltihop var jävligt jobbigt och jag har dragit mig i flera veckor(!) för att ringa det här samtalet.
När jag nu väl äntligen gjorde det hade jag på golvet framför mig min bokningsbekräftelse och mitt kreditkort och en fusklapp med alla saker jag skulle ta upp. Hjärtat hamrade och jag harklade och hostade något alldeles förfärligt och jag repeterade hälsningsfrasen "Hej, jag heter Malin, jag ska åka till USA snart, du kanske kan se min bokning...?" ett antal gånger om och om igen inne i huvudet medan jag satt i telefonkön.
Efter mycket väntande och ännu mer ångest svarade en trevlig och lugn och artig Andreas som besvarade mina framstammade frågor och lugnt och metodiskt förklarade allting som en neurotisk flygplansoskuld behöver veta inför sin första resa.
Herregud, vad skönt att ha det där samtalet undanstökat! Och vad skönt att ha fått så många frågetecken uträtade. Får se hur lång tid det tar innan pulsen lugnar ner sig och svetten torkar...
Komplicerad tjej man möter
Igår kväll låg jag i sängen och spelade Wordfeud (som vanligt). Och eftersom jag inte orkade vänta på att motspelarna i mina redan pågående spel skulle lägga sina ord så slumpade jag fram fler motspelare. En av dem skrev detta till mig...
...och genast hade jag taggarna utåt.
Alternativ 1. Han menar det inte utan driver bara med mig för att se om jag verkligen går på en så uppenbar lögn. Kränkande!
Alternativ 2. Han menar det och negligerar således mina ordkunskaper (som spelet handlar om) för mitt utseende (som är helt irrelevant i sammanhanget). Kränkande!
Förmodligen överanalyserar jag. Förmodligen menade han inget speciellt med sin kommentar utan ville bara få igång ett samtal. Men i så fall använde han helt fel metod. Hade han skrivit "hej" så skulle jag ha svarat. Nu skrev jag ingenting alls tillbaka. Och det dröjde en stund innan jag återupptog vår Wordfeud-match.
Höga nöjen
Det känns minst sagt konstigt att det är måndag och jag fortfarande sitter hemma klädd i pyjamas. Lite jobbabstinens har jag visst, att döma av vilka ord jag lägger i Wordfeud...
Wordfeud, ja. Det är min nya vän. Förut brukade jag ligga och lösa korsord i väntan på att Imovane-tabletten skulle börja verka. Nu är det istället Wordfeud som gör mig sällskap medan jag stiger mot de högre höjderna...
Inte världens bästa spelförutsättningar kanske. :P
Mitt personliga rekord hittills ligger på 108 poäng för ett ord. Och jag var ganska så jäkla skyhög när jag lade det ordet. Himla skillat, måste jag säga.
Semesterstrategier
Jaha. Semester. Idag är det exakt en månad tills jag börjar jobba igen. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag börjar klättra på väggarna av rastlöshet... Chefen rådde mig att hitta dagliga rutiner, som att gå promenader, för att motverka dylikt beteende. Jag ska göra mitt bästa. Igår kväll tittade kissen och jag på några avsnitt av Angel, idag ska jag gå på museum med mamma och syrran, imorgon ska vi på utflykt med mormor och morfar och resten av helgen ska jag tillbringa hemma hos mamma och hennes man. Och om två veckor bär det av till USA. Och däremellan lär det väl bli en del skrivande och Wordfeud-spelande och serietittande. Och pluggande! Höstterminen är ju snart här, tack och lov. ;)
Jag vet inte vad jag ska säga...men eftersom jag inte FÅR säga någonting så spelar det väl kanske ingen roll
Jag är rädd. Jag är lycklig. Jag är gråtfärdig. Jag är skräckslagen. Jag är lugn. Jag är panikslagen. Jag är överväldigad. Jag är okrossbar. Jag är hysterisk. Och jag är så förbannat stolt.
Jag önskar att jag kunde berätta varför, men jag får inte. Åtminstone inte än. Men oroa er inte, det är något bra. Om än läskigt. Men jag klarar det. Jag klarar det!
Mardrömsscenario
Hm. Det blev visst inte mer än två mardrömsfria nätter i rad. Men vem hade egentligen trott det?
Inatt drömde jag att min stödperson sa upp kontakten med mig, raderade mig ur sitt liv utan någon som helst förvarning eller förklaring. Det var hemskt! :(
När jag vaknade var jag förstås tvungen att messa henne om detta. Och hon försäkrade mig om att det aldrig kommer hända. Vilket lugnade mig avsevärt.
