Idag har jag typ sprungit fram och tillbaka mellan sängen (ligga-och-läsa-akademiska-avhandlingar) och datorn (sitta-och-dregla-till-Junjou-Romantica) hela dagen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

 

För om jag ägnar för mycket tid åt studier blir jag lätt uttråkad, eller snarare rastlös och oengagerad (även om svensk partipolitik à la 1970-talet har visat sig vara förvånansvärt intressant), och om jag ägnar för mycket tid åt Yaoi får jag ångest över att jag inte gör något vettigare med min tid. Så...jag skiftar mellan dessa aktiviteter. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

 

The study group. :P

 

Precis som jag skiftar mellan mina uppfattningar om Usagi-san. Å ena sidan är han så himla fin och romantisk (han säger att han älskar Misaki och att han inte kan leva utan honom och han lägger märke till och kommer ihåg små detaljer som gör Misaki lycklig - aaaaw, jag smälter!) men å andra sidan är han jäkligt scary (han hotar till exempel med att låsa in Misaki för att denne inte ska kunna gå ut och träffa någon annan att bli intresserad av - vilket vansinnigt kontrollbehov!)...för att inte tala om hur otroligt osympatisk han framstår genom sitt sätt att hantera Misaki sexuellt (utanför Yaoi-världen skulle det faktum att Misaki skriker "No!" och "Don't!" och "Wait!" och "Let me go!" och så vidare högst troligen indikera att Usagi ägnar sig åt övergrepp/våldtäkt/utnyttjande...men saker och ting fungerar ju som bekant inte riktigt likadant i Yaoi-världen som i den "normala" världen).

 

 

Hm...vad har jag gjort mer idag? Jo, jag har ju bytt profilbild på Facebook. Faktiskt en stor händelse, jag har nog haft samma bild i typ ett år(!) vid det här laget. Så det var liksom dags. Och tack vare den senaste photoshoot-sessionen i Körsbärsdalen har jag en hel radda bilder som jag faktiskt känner mig riktigt nöjd med. Så det fick bli en av dem...

 

Några godnattvisor. ;)

 

Det här kommer att förstöra hela helgen. Jag håller redan på att gå in i något slags upplösningstillstånd. Och det är bara fredag kväll än så länge! Det borde dröja till söndag innan jag börjar känna såhär...

 

Men nu var det så att några ord yttrades till mig i eftermiddags. Harmlösa ord, det kan inte ens kallas en mild tillrättavisning, snarare en uppmaning...men jag tog det väldigt hårt.

 

Först blev jag förvånad. Sedan irriterad. Och när jag dissekerat det hela i mina komplicerande tankebanor ett tag hamnade jag i detta på-gränsen-till-nervsammanbrott-tillstånd. Inte ens en volym Junjou Romantica kunde råda bot på det.

 

Jag hatar att jag är såhär överkänslig. Jag menar, folk måste ju kunna få uttrycka vad de tänker och känner utan att jag blir alldeles ifrån mig?! Men nej...det fungerar inte så i min värld. Tyvärr.

 

Idag visade Ångestmonstret upp sitt fula tryne på jobbet. En kollega bad mig att ringa ett samtal åt henne, eftersom den hon skulle ha tag på bara kunde danska och engelska vilket hon misstänkte att jag är bättre på än vad hon är. En rimlig begäran, kan man tycka. Men jag totalvägrade. Jag fixade det inte. Det gick bara inte. Och jag blir så arg på mig själv för det. Jävla Ångestmonster...

 

Hm. Detta var ju inte direkt någon lysande uppladdning inför eftermiddagens eskapader. Medlemmar ur Pride-familjen skulle träffas och fixa godispåsar till fiskdammen till helgens Rättvis Julmarknad, och jag hade bestämt mig för att hjälpa till med detta. Självklart lite läskigt - och vetskapen om att Neptune högst troligen skulle vara där gjorde ju inte mina nerver lugnare precis.

 

Men jag överlevde, som synes. En timmes rita-hjärtan-och-stjärnor-på-påsar-och-fylla-dem-med-godis-och-pins tillsammans med Neptune och några andra "familjemedlemmar". De är så himla fina människor allihop och jag hade riktigt trevligt, även om jag förstås var allmänt stirrig (hur fan kan man få prestationsångest över att rita hjärtan och stjärnor?!) och knappt sa ett ord. Jag kan liksom inte det här med att umgås, att småprata och så vidare. Men jag var där i alla fall. Och det kändes bra. Så jag får väl vara nöjd med min "insats", antar jag.

 

Efteråt gick jag hem till syrran och fikade. Och nu har jag precis kommit hem till mig. Jag är så himla trött så det blir definitivt inga studier idag, det blir inte ens några Yaoi-orgier - jag vill bara lägga mig och SOVA! Så...natti natti!

 

Hm...jag vet att jag skulle gå och lägga mig. Men, LITE Yaoi behöver jag faktiskt kolla på, även om jag är astrött...den dagliga dosen, kan man säga. :P

Idag har det drällt in studiemotivation, minsann! (Även känt som lärarrespons och betyg.)

 

På den queerfeministiska analysen av Kyssa sammet fick jag denna respons...

 

Nog för att röd var min favoritfärg när jag var liten (och börjar bli det igen, efter några år av utsvävningar mot svart, vitt och lila). Och nog för att "nosebleed" är något mycket positivt (för att inte säga ÖNSKVÄRT) i Yaoi-sammanhang. Och nog för att "Red" är en alldeles underbar låt, av en alldeles underbar artist. Och nog för att jag har en blodig historia av självskadebeteende bakom mig.

 

Men att mina näsdukar den senaste tiden blivit alldeles röda när jag använt dem - det har jag ytterst svårt att se som någonting bra.

 

Att det kommer mensblod en gång i månaden är ju något jag helt enkelt måste acceptera. Och att det blöder ur rumpan ibland har jag börjat vänja mig vid (läkarna säger dessutom att det inte är något farligt, även om de inte heller kan hitta någon logisk förklaring till de där blödningarna). Men ska det nu börja flöda blod ur min NÄSA också?! Vad faaan...gimme a break!

Update angående förra inlägget...

 

Efter en natt med alldeles för lite sömn, en intensiv arbetsdag och en halvseg genusföreläsning kände jag ett alltmer trängande behov av Junjou Romantica. Så jag gick in på min nya favoritsajt, klickade mig förbi ej-lämpligt-för-minderåriga-varningen och letade mig fram till den volym jag ska börja läsa härnäst - och möttes av den mest deprimerade syn man kan tänka sig...

 

Det där mötet igår gick inget vidare. Jag blev liksom helt nollställd i hjärnan när jag skulle prata med den potentiella kunden. Tack och lov hade jag en kollega med mig under mötet, och hon fick ta över en hel del och styra upp det hela.

 

Imorse var jag hos tandläkaren. I bokhyllan i väntrummet fanns det en bok med titeln I dödens väntrum...det tyckte inte jag var så himla psykologiskt faktiskt. :P Inte för att jag själv har tandläkarskräck (jag tycker tvärtom att det är riktigt ROLIGT att gå till tandläkaren) men det finns ju säkert många andra som har det. Det som gör mig mest nojig när det gäller att sitta i tandläkarstolen är att de kan se rätt in i min näsa, där det i princip alltid finns en massa snor på grund av alla mina allergier. Det är himla ångestframkallande för mig...men annars trivs jag riktigt bra i tandläkarstolen.

 

Jag biter ihop så satans mycket när jag sover (det är väl en ångestgrej, antar jag), så jag har lyckats bita loss en bit av ena framtanden. Det var ett tag sedan, jag kommer inte ihåg exakt när det hände...men idag tog i alla fall tandläkaren fram en maskin med sandpapper på och slipade lite så nu har jag relativt raka och fina tänder igen. :)

 

So far, so good. Men sedan sa han att han vill att jag ska komma tillbaka efter jul för att dra ut ännu en visdomstand. :O Jag ser inte riktigt vitsen med det, jag har liksom inga problem med den, den gör inte ont och den har bara precis börjat kika upp ur tandköttet...men tandläkaren stör sig tydligen extremt mycket på den där tanden, så den 16 januari ska den grävas fram och dras ut. Punkt slut.

 

Den 16 januari?! Det är Lyckopillrets födelsedag och på dagen exakt två år sedan jag kom till Körsbärsdalen som praktikant. Borde inte det vara en dag av GLÄDJE och inte av extrem smärta?! :O Suck...

 

Men om vi ska se det från den ljusa sidan kommer jag knappt kunna äta någonting efter den där operationen, jag kommer i princip bara kunna sörpla i mig lite drickyoghurt med hjälp av sugrör - vilket kommer leda till att jag går ner ett par kilo i vikt. En inte alltför oangenäm tanke för någon som är så fixerad vid sin vikt som jag är.

Vaknade någon gång runt tre inatt och hade jättesvårt att somna om. När klockan närmade sig fyra började jag överväga att gå upp och göra mig i ordning och traska iväg till jobbet. Men vid närmare eftertanke kändes det inte som någon jättebra idé faktiskt. Så det fick bli lite halvslumrande fram tills väckarklockan ringde vid halv sex istället.

Har pluggat lite japanska idag. Räkneord. Visste ni att man använder olika räkneord beroende på VAD det är man räknar?! Beroende på om det är tunna saker, avlånga saker, mat, abstrakta saker och så vidare. WTF?! Man kan ju få psykbryt för mindre. (Lägg därtill det faktum att siffrorna placeras fyra och fyra istället för tre och tre, så är nervsammanbrottet nära.)

 

Nåväl. I slutet av lektionen uppmanade läraren till att lyssna på japanska låttexter, för att det är ett bra sätt att lära sig nya ord och deras uttal. Och som en god student tar jag förstås detta på största allvar. Så...

 

 

Jag vaknade kvart i tre inatt (kissens fel - den lilla terroristen!) och somnade inte om förrän efter halv sex någon gång (mitt fel - jag satte mig och läste Junjou Romantica ett par timmar).

 

När jag väl somnade började det hända jävligt sjuka saker... Jag kommer inte ihåg allting, vilket kanske är bra, men tillräckligt mycket för att bli alldeles förskräckt.

 

Jag var tydligen Misaki (eller befann mig i alla fall i hans ställe) och bodde ihop med Usagi...vilket var både spännande och läskigt (NOSEBLEED!!!). Hm...let's skip all the dirty details...hm...vi var bland annat ute och åt på en restaurang, där personalen dansade balett(!) och hoppade simhopp(!) från borden. Restaurangen låg tydligen i skärgården (vi var där för att leta efter badankor till Usagi), och plötsligt dök Farbror Melker upp och visade sig vara värsta gangstern. Melker låg bakom Titanics undergång - han fick det att se ut som en tragisk olycka, men i själva verket var det ytterst välplanerat av honom att isberget skulle dyka upp just där Titanic kom farande. Det var förresten Melker som ägde restaurangen vi åt på, och jag tror att Stina jobbade som kallskänka där. Det begicks ett par mord (utöver Titanic-katastrofen) och alla blev helt förfärade. Utom Melker (som låg bakom morden och inte oroade sig för något annat än att någon skulle få reda på det) och Pelle (som mest satt och drömde om Jonas Gardell, som han hade en crush på). Tjorven kom Melker på spåren (hon fick reda på att han sålt en massa hus till folk som han även sålt Titanic-biljetter till) och blev därför tvungen att fly för att inte Melker skulle mörda henne också. Mitt i alltihop dök Lyckopillret upp och Usagi blev svartsjuk för att jag verkade komma så bra överens med honom. Plötsligt var morden glömda och elever från gymnasiets estetiska program skulle sätta upp en föreställning i skärgården. Usagi ville att vi skulle sitta på första parkett, och jag tyckte att det var jättejobbigt eftersom jag kände mig så exponerad men gick ändå med på det för att göra honom glad (han var fortfarande lite sur över det där med Lyckopillret). Min gamla lärare från musikskolan dök upp på scenen och kände igen mig och började prata med mig, och jag blev jätteglad - tills det visade sig att hon inte kom ihåg mitt namn utan var fullkomligt övertygad om att jag hette Annelie, då blev jag sårad men låtsades inte om någonting utan log bara.

 

Och där någonstans vaknade jag nog. Och kände en oerhörd tacksamhet över att de sjukaste sakerna i mitt liv inträffar när jag SOVER och inte när jag är vaken.

 

Wow. Jag skrev klart analysen och alla foruminläggen och lämnade in alltihop över ett dygn innan deadline. När hände det senast?!

 

Efter det var jag såklart astrött. Men jag hade ju hela dagen sett fram emot att få läsa en volym av Junjou Romantica...så det var jag ju ändå "tvungen" att göra innan läggdags. Men det ångrar jag nästan, för avsnittet om Shinobu och Miyagi var helt messed up (de avsnitten är i och för sig ALLTID messed up) så nu känner jag mig allmänt frustrerad och bara MÅSTE läsa nästa volym så snart som möjligt...men jag är så jäkla trött nu (det är ju för fan mitt i natten!) så jag orkar inte det. Ååååhh...

 

Igår var jag på jobbet i över elva(!) timmar så idag känner jag mig lite smått halvdöd. Det var inte alls meningen att det skulle bli så himla länge, men Hubert (före detta Jossi - min misstänksamhet mot honom har minskat markant så jag känner mig nödgad att döpa om honom) kom och hälsade på i Körsbärsdalen och hade med sig en påse fikabröd, så vi blev sittande och pratade ganska länge.

 

Jag gick in på apoteket för att införskaffa lite Imovane och Sertralin och halstabletter och tvål.

 

Expediten: Och det var just Imovane du ville ha...?

Malin: JA!!! (Fan i helvete heller att jag går med på att ta Zopiklon eller något annat jäkla substitut som smakar as i ett halvt dygn efteråt!)

Expediten: De är slut.

Malin: Jaha?! (Paniiik!)

Expediten: Jag ska se här...nä, de var inte med i senaste leveransen.

Malin: Nähä?! (Skriiik och paniiik!)

Expediten: Hm...

Malin: Men på [ett annat apotek i samma kedja] då???

Expediten: Jag ska se...ja, de har en ask kvar.

Malin: Okej... (En enda jäkla ask?! Tänk om någon annan hinner köpa den innan jag hinner dit!)

 

Sprintlopp bort till det andra apoteket...

 

Kommer in och får syn på ett annat av stans psykfall som jag vet också går på Imovane. Hon står halvt bortvänd och håller just på att få sina mediciner och jag hoppas att hon för det första inte får syn på mig (för jag tycker att det är himla jobbigt att stöta på bekanta på stan) och för det andra inte ska ha just Imovane idag (för den där sista asken är fan MIN!!!).

 

Det blir min tur. Jag får min ask. Jag försöker hålla tillbaka ett saligt leende. Expediten kollar på min lååånga receptlista och frågar flera gånger om jag verkligen inte ska hämta ut något mer och jag skakar bestämt på huvudet. Hon ler lite besvärat mot mig och önskar mig en fortsatt trevlig dag.

 

För ett ögonblick ser jag mig själv utifrån - en ung härjad kvinna (med en hel arbetsvecka bakom mig och en hel plugghelg framför mig och X antal jobbiga nätter både bakom och framför mig är jag fullkomligt förstörd) som rusar in på apoteket och ger ett allmänt nervöst och stirrigt intryck och inte vill hämta ut något annat än den enda narkotikaklassade medicinen på sin receptlista. That's kinda bad, huh?

Idag övervägde jag faktiskt att börja använda vinterjacka. Jag menar, det är i alla fall slutet av november och temperaturen kretsar kring nollan... Kappa och långbyxor och fodrade stövlar kanske inte vore helt fel ändå.

 

Men nä. Jag fortsätter med jeansjacka och kort kjol och tunna tygskor ett tag till. Än så länge har jag inte blivit sjuk (vilket är ett smärre mirakel med tanke på mina kläder och det faktum att typ alla i min omgivning går runt och hostar och snörvlar) och allt som oftast är det ändå plusgrader när jag går till jobbet på morgonen.

 

Så...

 

Jag känner mig låg idag. Och jag märker att jag tar ut det på min omgivning. Fräser, snäser, gormar, gnäller. Jag är inte så himla rolig att ha att göra med just nu. Och jag är så satans TRÖTT hela tiden. Jag orkar ingenting... Jag borde ha ägnat eftermiddagen och kvällen åt att plugga...men det kändes alldeles övermäktigt. Egentligen ville jag bara sova. Men det kändes lite tidigt att göra det redan klockan fem...så jag försökte muntra upp mig själv med lite Junjou Romantica. Men efter cirka 200 underbara mangasidor känner jag mig fortfarande låg. Och trött. Och nu är klockan faktiskt så pass mycket att man får gå och lägga sig (åtminstone i Malins lilla värld). Så...med förhoppning om att jag kommer vara mer behaglig att ha att göra med imorgon säger jag god natt nu.

 

Nog för att jag var rätt anti Coca Cola redan innan...men nu hatar jag dem fan ännu mer. Som den största sponsorn av vinsterns OS i extremt homofientliga Ryssland hade de världens chans att göra ett statement om att det inte är okej att HBT-personer i Ryssland förföljs på detta omänskliga sätt. Men Coca Cola skiter fullständigt i detta, trots massiva påtryckningar.

 

Jag blir så ledsen. Alldeles matt. Orkar knappt ens bli förbannad.

 

 

Kampen fortsätter...gå in på All Outs hemsida och se hur ni kan hjälpa till.

Jaha. Jag kanske skulle ge ett litet livstecken ifrån mig. :P Jag kom hem vid tretiden inatt och har i princip sovit konstant sedan dess (med kortare stunder av vakenhet för att ta hand om min katt, äta lite mat, ta mina mediciner och plugga genusvetenskap).

 

Premiären av Catching Fire var helt underbar! Och jag har en stark känsla av att mitt biobeteende kommer att anta det karaktäristiska Twilight-mönstret framöver, med så många besök och visningar av en och samma film att jag snart både börjar kunna alla detaljer i filmen utantill och lära mig namnen på biopersonalen. Here we go again... ;)

 

Det är himla mysigt att gå på biopremiärer...även om jag har väldigt svårt för hela den här grejen med att filmen nödvändigt ska börja vid midnatt då jag är waaay beyond zombietrött och borde ha somnat för flera timmar sedan. Men stämningen i salongen är så härlig, så glad och förväntansfull och man vet att alla som är där verkligen ÄLSKAR storyn vi snart ska få ta del av. Det blir en slags...gemenskap. :) Fyra av besökarna i salongen hade till och med klätt ut sig till Hungerspelen-karaktärer! Katniss, Haymitch, Effie och Caesar. Så häftigt! :D

 

Det kändes som om syrran och Livrädd och jag höjde medelåldern i salongen lite. Andra besökare pratade om hur de skulle orka upp till skolan(!) nästa dag och de reklamfilmer som visades inleddes med repliker som "Fyller du 19 i år?" och "Ska du söka till gymnasiet nästa år?" eller så handlade de om Paradise Hotel eller Coca Cola eller dylikt. Känslan av att inte riktigt tillhöra målgruppen för denna filmpremiär växte sig snart ganska stark. Jag menar...hej-jag-är-25-år-och-har-högskoleexamen-och-jobbar-på-en-revisionsbyrå... :P

 

Andelen killar i publiken var förresten snäppet högre än vid Twilight-premiärerna. Inte mycket, men lite grann i alla fall. Fast i pausen var det ändå kön till tjejtoaletten som ringlade sig typ flera kilometer lång medan det inte var någon kö alls till killtoaletten. Så istället för att riskera att kissa på oss där i foajén gick vi tre "äldre och mognare kvinnor" in på killtoaletten. :P Det luktade jävligt illa där, men man fick i alla fall uträtta sina primära behov utan att behöva vänta halva natten.

 

Jag undrar förresten varför det överhuvudtaget FINNS en uppdelning mellan tjejtoaletter och killtoaletter...jag menar, bortsett från pissoarerna är de verkligen exakt likadana och själva kissandet uträttas ju i enskildhet bakom en låst dörr (bortsett från pissoarerna, åter igen) så det enda man gör inför andra är att tvätta händerna - och det borde man ju rimligtvis kunna göra inför såväl killar som tjejer som övriga. Bara en tanke...

 

Efter pausen var det utlottning av Hungerspelen-merchandise och jag tvingade syrran och Livrädd att lova att de skulle gå fram och hämta vinsterna i mitt ställe om jag skulle råka vinna något (men det visade sig vara en onödig försiktighetsåtgärd, för jag vann inget). Fegt fegt FEGT, jag vet, men jag orkar faktiskt inte vara modig hela tiden. Jag tvingade även syrran att säga till biopersonalen om jordnötsförbud i salongen (inte ens när det gäller sådana livsnödvändiga åtgärder är jag alltid beredd att gå emot min rädsla). Men jag var ju DÄR i alla fall. I den stora salongen, omgiven av alla dessa människor. Så NÅGRA modighetspoäng kan jag väl få i alla fall...

 

Hur som helst...nu ska jag gå och lägga mig och sova igen. Så att jag orkar prestera på jobbet imorgon. Natti!

 

Oh my...inatt är det ÄNTLIGEN dags för The Hunger Games Night! :D Jag bokade såklart biljetter för lääänge sedan. Nu återstår bara problemet hur jag ska orka hålla mig vaken...jag menar, andra filmen börjar inte förrän vid midnatt! :O Men det löser sig nog. Det är ju inte som att jag kommer somna medan filmen pågår precis...boken Catching Fire är helt fantastisk och jag utgår ifrån att filmen är det också. Men innan...och efteråt...hur ska det gå då?! :O Jag antar att jag får försöka sova en stund i eftermiddag...och så har jag tagit semester från jobbet imorgon...så det blir nog bra. :)

 

Alltså, Magnus Betnér och Soran Ismail...you gotta love them! :D Syrran och jag var ju och såg deras show En skam för Sverige igår kväll. Jag skrattade så att jag fick ont i magen, samtidigt som jag blev väldigt berörd av de kloka underliggande budskapen i det de hade att säga. Herregud...gå och se den här showen, säger jag bara!

 

Chefen och jag hade en diskussion förut. Jag var fullkomligt övertygad om att jag var den som hade rätt. Till slut sa jag att jag skulle gå och kolla upp det, för att liksom "bevisa" vem av oss som hade fel.

 

Det visade sig att jag var den som hade fel.

 

Malin: Hm...du hade rätt.

Chefen (ler med hela ansiktet): Så du hade fel alltså?

Malin (djupt generad, hatar att ha fel): Hm...mm...

Chefen: Vad bra!

Malin: Vadå bra?!

Chefen: Då har du ju lärt dig något.

Malin: ...

Jag somnade inte om förrän bortåt sju (efter att ha slösurfat, läst volym två av Junjou Romantica, ringt och väckt min stackars syster och provocerats av kissens söta snarkningar - vad fan har hon så lätt att somna om för?!) och vaknade någon timme senare, fortfarande zombietrött men med en känsla av att det nu faktiskt var dags att gå upp.

 

Dagens program (när jag väl lyckas slita mig från den här beroendeframkallande burken som kallas dator) består av att duscha, handla, plugga, äta middag hos syrran och gå på kvällens show. Chefen föreslog lite skämtsamt i fredags att jag skulle komma och jobba några timmar idag (han vet att jag hatar söndagar och behöver någonting att fördriva tiden med då) och jag sa att jag kanske skulle göra det...men det trodde han inte på och det tror inte jag heller på längre, åtminstone inte vad gäller idag - men någon annan söndag kan det säkert vara en bra lösning (när jag inte är fullt lika uppbokad).

 

Hoppas ni får en fin söndag utan ångest! :)

 

PS. Ni har väl inte missat Taylors senaste video...

 

Jag hade tänkt gå upp tidigt idag och plugga-plugga-plugga...men jag orkade inte, utan tog sovmorgon istället. Och när jag väl gick upp kändes det fortfarande som om jag skulle kunna sova en hel vecka i sträck - den känslan har förresten inte gått över än. Utbrändhet, here I come...

 

När jag äntligen pallrade mig upp sorgtittade jag på några Junjou Romantica-klipp på YouTube...och sedan trippade jag iväg till affären och köpte en hel kasse med fikabröd och gick på överraskningsvisit hos finaste favvosyster. :)

 

Väl hemma igen pluggade jag faktiskt lite grann. Sedan halvslumrade jag en stund (globala omsorgskedjor är inte sådär jätteuppiggande...speciellt inte i kombination med att ligga nerbäddad i en säng i ett mörklagt rum och läsa om eländet). Och sedan...eh, sedan hade jag tänkt fortsätta plugga (jo, jag hade verkligen tänkt det!!!), men...eh...jag halkade visst in på en sajt där man kan läsa vartenda seriealbum av mangaversionen av Junjou Romantica. Gratis. På engelska. Med högupplösta bilder. #NOSEBLEED... (Det tog dock en stund innan jag fattade att man skulle kolla på bilderna från höger till vänster...fram till dess var händelseförloppet och dialogerna ganska förvirrande.)

 

 

(Nu följer en tid då jag kommer vältra mig i sorg och abstinens över Junjou Romantica...bara så ni vet.)

 

Så var det fredag igen. Jag var och klippte mig i måndags, det har jag visst glömt att berätta?! (Jag var väl så insnöad på det där lilla trevliga paketet jag fick hem den dagen att allt annat liksom försvann någonstans i periferin...) Det var jobbigt som vanligt, men frisörtjejen var jättetrevlig (och jättesöt, tihi) och jag överlevde uppenbarligen den här gången också (trots yrsel, svettningar, panikkänslor och så vidare).

 

I tisdags hade vi ännu en photoshoot i Körsbärsdalen. Har jag inte berättat om det heller?! Nä, det är klart...det har varit väääldigt Junjou Romantica-fixerat här på sista tiden. ;) Men det kom i alla fall en fotograf till Körsbärsdalen och knäppte en massa bilder, medan jag stod där och vände och vred mig och kände mig obekväm som satan. Att han hela tiden talade om för mig hur himla "vacker" jag är gjorde mig ju inte direkt mer avslappnad. :S Men det hela var över relativt snabbt, och bland alla dessa meh-låt-mig-vara-jag-liiider-bilder (så som jag tenderar att se ut på kort) hittade jag faktiskt en handfull bilder där jag ser riktigt normal ut. :)

 

Och nu är det fredag, ja. Kissen och jag har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att kolla klart på Junjou Romantica. Båda säsongerna. Fatta att det inte ens tog en vecka?! :O VAD SKA JAG TA MIG TILL NU DÅ?!? (Sorgen är inte riktigt lika tung som efter fem säsonger Queer as Folk, men något åt det hållet...) Det finns förstås mangaversionen av Junjou Romantica att läsa...men den är waaay more pornographic än den censurerade animeversionen...så jag vet inte om pryda lilla jag är redo för den (än).

 

Nåväl. Om man ska se det från den ljusa sidan så kan jag ju nu äntligen fokusera på det jag borde göra, nämligen att läsa om globala omsorgskedjor och annat som blivit lagt på is till förmån för hetare ämnen den senaste veckan. ;) Men det får bli imorgon. Nu ska jag sova. Natti!

 

Jag vaknade imorse med ont i hela kroppen. Men åååhh, håller jag på att få influensa, det har jag fan inte tid med!!!

 

Hm...ja, eller så beror min fysiska misär helt enkelt på att jag var och bowlade med jobbet igår kväll. :P

 

Det var jätteroligt! :D Tyckte Stora Malin. Lilla Malin erinrade sig att "sist jag bowlade var tillsammans med L" och inbillade sig att "alla tittar på mig och tycker att min bowlingstil är konstig och att jag gör fel och de där som skrattar där borta skrattar säkert åt mig och varför är jag så dålig på det här och tänk om jag tappar klotet eller halkar och tänk om min binda läcker eller min tröja åker upp"...typ.

 

Men om vi nu bortser från mina psykfallstankar så var det både roligt och trevligt att bowla. Och efteråt fick vi jättegod mat. :)

 

Idag kommer Körsbärsdalen få besök av ekonomstudenter från universitetet.

 

När jag själv var student och gjorde studiebesök på revisionsbyråer var jag uppklädd till tänderna, och det var mina klasskamrater också. Och jag antar att de här studenterna också kommer vara det.

 

Så jag tänkte försöka ta ner dem på jorden lite grann...

 

Vad är det som händer med mig nu?

 

Jag hade en bra dag på jobbet och jag var duktig och pluggade när jag kom hem, sedan dreglade kissen och jag till hela fyra Junjou Romantica-avsnitt (undrar vem av oss som är mest fascinerad?) och så pratade jag i telefon med nära och kära.

 

All good, right?

 

Så varför griper den här skräcken plötsligt tag i mig? Från ingenstans kommer den, värsta råångesten...och bara SKAKAR mig, från insidan. "Obehagligt", är en grav underdrift.

 

Är det PMS? Den stundande fullmånen? Försenad söndagsångest (den kanske åkte med SJ...)? Biverkning av min nya medicin?

 

Whatever...det kommer säkert kännas bättre imorgon. Som det ju tenderar att göra. Jag ska bara ta mig igenom natten först...

Lilla Malin: Oj, nu är det ju inte många timmar kvar av arbetsdagen och sedan får jag gå hem och titta på Junjou Romantica. Wohoo!

 

Stora Malin: NEJ, sedan får jag gå hem och PLUGGA. Jag var på universitetsbiblioteket tidigare idag och hämtade litteraturen jag reserverat, remember? Så nu kan jag inte längre skylla på att jag "inte har böckerna".

 

Lilla Malin: Ameh, ååååhh!! Jag kan väl läsa en annan dag istället? Jag har faktiskt mens. Det är SYND om mig! Jag behöver få göra något ROLIGT!

 

Stora Malin: Var en duktig flicka och läs några kapitel, så blir det belöning i form av fyra avsnitt Junjou Romantica sedan.

 

Lilla Malin: Men om jag INTE är en duktig flicka så hinner jag ju faktiskt se hela ÅTTA avsnitt innan det är läggdags...

 

Stora Malin: MALIN!!! Det är en och en halv vecka till deadline och jag vet vilken jävla råångest jag kommer ha om jag måste sitta där och panikanalysera timmarna innan inlämningsmappen stängs. Skärpning nu!

 

Lilla Malin: Suck! Ja ja...jag SKA plugga. En stund...

Så Shinobu är "junjou terrorist". Mycket möjligt, åtminstone för Miyagi. Men i min värld är det snarare kissen som är terroristen. Inatt väckte hon mig vid tretiden. För att hon ville ha mer mat (fastän det inte var tomt i skålen) och nytt vatten (fastän det inte var gammalt) och rensat i lådan (fastän jag gjorde det innan jag gick och lade mig). Hon är hemsk, mitt lilla monster! Men jag älskar henne ändå.

 

By the way så är detta en extremt passande låt för Shinobu. :P

Jag visade lite Junjou Romantica för syrran igår. Hon var måttligt imponerad. Själv är jag så nerdekad i Yaoi-träsket att jag knappt reagerar på inslagen av sexuellt tvång, åldersskillnader-på-gränsen-till-pedofili-relationer och dylikt längre. I think I need some help...

 

 

 

 

Inte för att jag har något emot mediciner (med tanke på det receptbelagda tablettberg jag häver i mig dagligen) men det känns himla jobbigt att jag måste ta den just på kvällen och inte på morgonen tillsammans med mina andra tabletter. Visst, jag tar redan Imovane på kvällen...men det är ju på en helt annan nivå (det är liksom inte en tablett jag direkt riskerar att glömma att ta, om man säger så).

 

 

Innan jag inledde denna nya medicinering kastade jag ett öga på bipacksedeln...vilket jag rätt snart insåg var en jäkligt dum idé. De vanligaste biverkningarna är visst magont och huvudvärk...vilket ju bara det känns himla jobbigt. Men sedan följde en lååång lista med övriga biverkningar - såsom trötthet, rastlöshet, ängslan, stress, yrsel, sömnsvårigheter, hallucinationer, mardrömmar, självmordstankar...och så vidare, och så vidare. Vad i HELVETE liksom - kan en medicin bli mer olämplig för mig?! Hur fan tänker en läkare som skriver ut en sådan tablett till MIG?!?

 

 

Nåväl...jag får väl ta den ett tag och se hur den påverkar mig...och verkar saker och ting gå alltför mycket åt helvete är det väl bara att jag slutar med den...antar jag?

 

Oh my...idag har jag fått hem tjugofyra avsnitt av Junjou Romantica på DVD! :D

 

(Och där gick min studiedisciplin åt helvete.)

Som ni kanske vet (eller förstått) är jag en religionsfobisk hedning med obotlig kyrkoallergi. Beakta detta, och ta sedan in informationen att jag nu tillbringat en hel lördagskväll i ett församlingshem i en liten håla mitt i det småländska bibelbältet - och haft riktigt trevligt!

 

Läskigt att vara omgiven av en massa folk jag inte kände men som alla verkade känna varandra - men alla var väldigt snälla och välkomnande och jag hade som sagt jättetrevligt. :)

 

Tidigare på dagen besökte vi en loppis där det var så jäkla mycket folk att man knappt kunde röra sig. :O Jag blev förstås alldeles yr och det blev Per också, men vi flydde inte och vi hittade flera fina saker att köpa. :)

 

Somnade utan Imovane gjorde jag också. Vilket i och för sig kan bero på att jag inte kom i säng förrän vid tolvtiden på natten och då var fullkomligt utmattad. :P

Sitter i en mörklagd lägenhet och väntar på att värden ska fatta att det är morgon och dags att upp och hoppa. Själv har jag både duschat, spelat Wordfeud och tagit mina morgonmediciner. :P

 

Igår kväll spöade jag Per i Mastermind. Mohahaha! ;)

 

Tog Imovane gjorde jag också. Jag brukar inte göra det när jag sover någon annanstans än hemma, det är en slags trygghetsgrej...vilket i och för sig brukar leda till att jag knappt får någon sömn överhuvudtaget, eftersom jag har mycket svårare att slappna av när jag ska sova borta. Men igår kväll kändes det alltså bra att ta Imovane, och följaktligen har jag sovit riktigt gott inatt. Låt gå att jag drömde mardrömmar och vaknade några gånger under natten, men så är det ju jämt.

Vilken slapp bloggare jag har varit det senaste dygnet! :O När jag kom hem från jobbet igår satte jag mig nämligen och skrev queeranalys, och det höll jag på med tills klockan var lååångt över läggdags och sedan orkade jag bara inte blogga utan gick och lade mig istället.

 

Det går faktiskt riktigt bra att analysera Tipping the Velvet. Jag trodde att det skulle vara mycket mer psykiskt påfrestande än såhär...men det funkar som sagt riktigt bra. :) Har cirka 300 smarta ord kvar att skriva innan deadline vid midnatt. Förhoppningsvis kommer jag kunna kläcka ur mig dem under kvällen.

 

Och så kommer Livrädd till mig ikväll. Och igår hade jag besök av syrran. Och imorgon åker jag till Per. För att vara antisocial måste jag säga att jag lever ett väldigt socialt liv just nu. ;)

Allvarligt talat...finns det något underbarare än att när man vaknar mitt i natten av mardrömmar ha en gosig liten katt som kryper ihop intill en och slickar en under hakan? Jag tror knappast det.

Taylor och Junjou Romantica...två underbara ting, som i kombination gör Malin VÄLDIGT lycklig...

 

 

 

Idag var jag hembjuden på lunch hos världens finaste syster. Tacos, som jag inte ätit på jag-vet-inte-hur-länge. Jättegott! Jag känner mig så ompysslad. :)

 

 

På väg hem från jobbet fick jag syn på en tjej som jag är 99 % säker på var Neptune...så då gick jag en lång omväg, hellre än att möta henne. Det är jobbigt, det här med pirr-i-magen-känslor. Ibland önskar jag nästan att jag kunde återgå till den där romantikkänslomässiga avtrubbningen jag befann mig i under sisådär ett års tid efter L. På sätt och vis var det rätt skönt...att inte längta, inte vilja, inte känna. Så himla okomplicerat! Att det jag känner nu är så half-assed gör ju inte precis saken bättre...jag vill absolut inte ha något förhållande (never again!) eller att någon kommer "för nära", men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det skulle vara trevligt att ha en flicka som ville hålla om mig och kyssa mig ibland (men inte för ofta och inte mer än så).

 

Jag kände mig lite som en halvdöd zombie när jag satt och åt frukost förut. Men så började några underbart välbekanta toner ljuda från radion...

 

 

...och genast var jag uppe på köksgolvet och dansade omkring, fullkomligt klarvaken.

 

 

Hm...nu är det ju inte så att jag hoppat utför ett stup och kommit till Nangilima idag. Men jag har gjort något annat modigt. Jag har tillbringat X antal timmar alldeles ensam nere i Körsbärsdalens källararkiv.

 

Det var mitt eget initiativ och det kändes bra ända tills hissen stannade längst ner i huset och den där automatiska rösten sa "källarplan" och jag blev tvungen att kliva ut i det där mörka läskiga gyttret av svindlande gångar och skuggor och vrår (jag är mer eller mindre övertygad om att det bor spöken eller vampyrer eller några andra mindre gemytliga varelser där nere).

 

Jag ville genast kliva tillbaka in i hissen och åka upp igen. Men det gjorde jag inte! Jag travade iväg till förrådet (med kalla kårar utmed ryggraden och ständiga blickar över axeln) och satte igång med arbetet jag föresatt mig att utföra, nämligen att sortera alla de gamla arkivboxarna i alfabetisk ordning.

 

Några timmar, en bruten nagel (skrik!), ett blödande nagelband (panik!) och några liter svett senare kom chefen ner för att kolla så att jag inte svimmat eller något. Och då följde jag med honom tillbaka upp till kontoret. Det kändes minst sagt bra att ha sällskap under den där promenaden mellan förrådet och hissen.

 

Jag åt min lunch, satte rosa Hello Kitty-plåster på mina trasiga fingrar (fierce!), använde inhalatorn (jag får ju astmaanfall vid fysisk ansträngning) och sedan återvände jag till källaren. Det var läskigt den här gången också, men jag fixade det (utan att springa, vilket jag annars har en tendens att göra i de där creepy gångarna). Jag höll på att få panik medan jag stod och väntade på att hissen skulle komma neråkande från översta våningen och hämta mig...men jag tog mig faktiskt upp från källaren helskinnad (uppenbarligen).

 

Jag har verkligen för bra fantasi för att vistas några längre stunder på så pass läskiga ställen som i Körsbärsdalens källare...men tänk, nu har jag klarat det också. :)

Jag vaknade vid ettiden inatt och hade svårt att somna om. Och då är det ju bra att man har en gullig lillasyster med fucked up dygnsrytm som inte ens har gått och lagt sig vid den tiden och som en sömnlös liten Malin kan ringa till och prata med en stund. :)

 

Sedan somnade jag om. Och drömde vidrig mardröm som fick mig att vakna med råångest. :S Jag ville bara lägga mig ner och tyna bort...men istället tog jag mig samman och gick upp och åt frukost.

 

De mystiska lådorna igår kväll visade sig förresten innehålla alkohol. Väldigt mycket alkohol. Lite väl mycket för att Farbror Blå skulle godta förklaringen att det var för personligt bruk. ;) Jag blev nästan lite besviken faktiskt. Jag menar, det hade varit bra mycket mer spännande om lådorna innehållit knark eller vapen, som jag först trodde. :P Fast...vid närmare eftertanke vill jag nog egentligen inte ha det riktigt SÅ spännande i området där jag bor faktiskt. :O

Jag vet inte om jag kan skylla på söndagsångesten eller om jag bara är allmänt utarbetad och orkeslös...eller helt enkelt lat. Hur som helst har jag inte kunnat skriva en endaste liten rad analys idag! Jag borde ha skrivit minst en sida...men det har bara inte fungerat. Jag har inte ens kunnat skriva romantext (jag har försökt flera gånger).

 

Istället har jag missbrukat Yaoi och nördkollat på Bröderna Lejonhjärta och kelat med kissen och våndats över saker och ting som antagligen inte är någonting att våndas över överhuvudtaget och som jag säkerligen inte skulle ha ägnat en tanke om det inte varit den jävla skitdag som kallas söndag.

 

Skönt att det börjar bli kväll, så att jag kan gå och lägga mig snart. Förhoppningsvis kommer jag känna mig mycket bättre imorgon.

 

Until then...får det väl bli lite ångestdämpning av det vanliga slaget...

 

Vid åttatiden imorse knallade jag iväg till närbutiken för att storhandla. Jag kände mig pigg och glad (den San Francisco-aktiga dimman gjorde förstås sitt till) men förundrades över att det var så tomt och tyst överallt. Jag såg knappt till en enda människa och det enda som hördes var min andhämtning och mina steg mot asfalten och en och annan fågel som kvittrade. :O

 

Förmodligen är det så att normala människor inte tycker att klockan åtta på söndagsmorgonen är en idealisk tidpunkt att gå och handla på, de ligger nog hellre hemma och sover då. ;)

 

När jag kom hem satte jag mig och läste en artikel om Judith Butlers krångliga idéer. Det var bara en kort artikel på sju sidor, skriven på svenska och allting, som sammanfattade de centrala delarna i hennes teorier...men efter att ha läst den gick jag raka vägen till sängen och lade mig och somnade pang bom och sov i typ tre timmar. :O

 

Hm...jag tror att jag ska börja läsa Judith Butler på kvällarna...med tanke på mina insomningsproblem, menar jag :P

Hur tänkte jag igår kväll egentligen?! Allvarligt talat. Trodde jag verkligen att jag skulle kunna somna på egen hand? Och att jag skulle slippa mardrömmar? How naive...

Natten till igår drömde jag om Brian Kinney (I don't remember the details, but i bet they were dirty). Natten till idag drömde jag att jag var i Castro (happy happy HAPPY!!!).

 

Det är nästan så att jag tror att jag skulle kunna våga mig på att gå och lägga mig utan Imovane ikväll. Jag menar, när nätterna kan bjuda på såhär trevliga upplevelser (till skillnad från mina vanliga mardrömmar) finns det ju ingen anledning att vara rädd för att somna...typ.

 

Nåja. Får se hur jag gör. Men det känns i alla fall väldigt positivt att jag fått uppleva TVÅ nätter i rad med fina drömmar. Overkligt...men trevligt. :)

 

Alltså, ursäkta denna YouTube-videobombning jag verkar ägna mig åt idag...men jag måste bara få dela med mig av en ååååååhhh-fin fan made Sekai-ichi Hatsukoi-video jag hittade nyss (under mitt dagliga Yaoi-surfande).

 

 

Jag älskar den här låten och jag älskar den här serien och kombinationen är verkligen helt perfekt och jag sitter här och blir alldeles till mig ju. ;)

Har ägnat morgonen och förmiddagen åt att plugga queerteori. Börjar nu fundera över vilken "kulturprodukt" jag ska välja som analysobjekt för min text. Diverse Yaoi-serier ligger förstås nära tillhands... ;) Men jag vet bättre än så. Jag har skrivit tillräckligt många film- och litteraturanalyser för att veta att man gör klokast i att INTE välja något man verkligen älskar...för under analysarbetet utvecklas förhållandet till filmen/boken ifråga från kärlek, via hatkärlek till nära nog hat (efter vårens C-uppsats vacklar min inställning till fantastiska Hungerspelen farligt nära avgrunden till hatkänslor).

 

Ingen Yaoi-serie alltså. Dem vill jag fortsätta älska forever and ever. (Detta gäller även Queer as Folk och Fucking Åmål och andra föremål för min odelade beundran.)

 

Men vad ska jag ta istället då? Överväger Tipping the Velvet. Jag har redan ett problematiskt förhållande till den storyn. Så det är inte så mycket som kan "förstöras" genom att analysera den. Det kommer säkert göra ont, eftersom jag associerar den med sådant som gör ont, men just därför kan det säkert vara nyttigt att närstudera den och konfronteras med det där smärtsamma. Lite självterapi sådär (eller självplågeri, hur man nu ser det).

 

 

Ja...Tipping the Velvet får det nog bli.

Jag fick en kommentar igår kväll...

 

 

...som jag tänkte (försöka) svara på nu.

 

Ärligt talat vet jag inte exakt hur min sociala fobi uppstod. Förut brukade jag säga att den började när jag var 15, eftersom det var då mina panikattacker startade (jag började få andningssvårigheter när jag gick genom skolans långa, folkfyllda korridorer). Men faktum är att jag redan som liten uppvisade tydliga tecken på social fobi. Förmodligen har jag haft det hela livet. Vad som gör att somliga människor drabbas av social fobi är inte ens forskarna överens om - miljö eller arv eller en kombination av båda, det verkar ingen riktigt kunna svara på.

 

Om undvikande av idioter kan räknas som social fobi har jag lite svårt att svara på. Det beror väl kanske på av vilken anledning man undviker dem...? Jag menar, idioter är det väl generellt sett inte så många som vill omge sig med...men det behöver ju inte nödvändigtvis vara rädsla som ligger i grunden för det.

 

Det finns en mängd olika självskattningstest på nätet där du kan få en indikation på om du har social fobi eller inte. Här är några exempel:

 

Är det redan fredag igen?! Det var ju nyss helg. Nog för att min trötthet indikerar att det är fredag...men någon vila kommer det inte bli tal om de närmaste dagarna, jag måste plugga queerteori hela helgen. Känner mig inte sådär jätteupplagd för det faktiskt. Förhoppningsvis kommer motivationen vara lite högre imorgon bitti, när jag fått sova. Har en artikel och en halv bok till att läsa och minst 1 200 ord analys att skriva och lämna in senast på torsdag...

 

Nästa termin ska jag bara plugga på kvartsfart. En enda 7,5 hp-kurs på hela terminen. Allvarligt talat. (Påminn mig gärna om det när antagningsbeskedet kommer i vinter och jag blir alldeles till mig och vill tacka ja till varenda kurs jag blivit antagen till.)

 

Men nästa helg blir det inga studier i alla fall. Då blir det en tur till Kalmar för att träffa finaste Per. Wiiiee! :D