Tacktal
Självömkan
(Foto: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net)
När jag tänker på henne blir jag antingen ledsen eller arg - eller båda delarna. Jag slösade bort alldeles för många år av mitt liv på henne, medan jag bortprioriterade familj och vänner, de som verkligen älskar mig. Och nu känns det som om jag aldrig mer kommer att bli tillsammans med någon. I dagsläget är det väl inget stort problem direkt, jag tycker det är ganska skönt att vara själv och slippa ta ansvar för och oroa mig över en annan människa på det sätt som jag gjorde. Men jag vill ju inte ha det såhär i all evighet. Men hur ska jag kunna lita på någon igen? Och varför skulle någon vilja bli tillsammans med ett labilt psykfall?
Kompisångest
I skuggan
Framtiden väntar
Jag känner mig faktiskt inte lika nedstämd längre, efter det här samtalet. Jag börjar nästan känna mig hoppfull. Det finns nog en plats för mig också i arbetslivet, även om inte just den här var för mig. Frågan är bara - var?
Underbara syster
Dagen har inte varit nämnvärt bättre än gårdagen. Jag såg antagligen ut att vara på en begravning, snarare än på universitetet. Jag plågade mig igenom förmiddagens seminarium, och sen ville jag åka hem men jag tvingade mig själv att stanna kvar till eftermiddagsföreläsningen. Vad nu det skulle vara bra för. Det känns så totalt meningslöst att klara utbildningen, nu när jag vet att jag inte har någon chans att få jobb efteråt.
(Foto: Evgeni Dinev / FreeDigitalPhotos.net)
Rekryteraren ringde idag igen, men jag missade det. Efter mycket tvekan ringde jag upp, men då svarade inte han. Inte för att det spelar någon roll. Jag vet ju redan vad han tänker säga - att jag inte duger. Jag behöver inte få höra det en gång till.
På väg hem från busshållplatsen var det mörkt och regnigt och kallt. Och jag var hungrig och ledsen och trött. Jag gjorde två dumheter på hemvägen - sprang ut på vägen framför en bil och gick genom parken själv. Det är sånt jag gör när jag inte mår bra. Jag vet att det är farligt, men jag bryr mig liksom inte. Jag är avtrubbad, likgiltig. Allt är redan så hemskt, så lite mer elände skulle varken göra till eller från.
Men så kom jag hem. Och då var min syster här och hade städat, handlat och lagat mat till mig. Vi ska se på film och äta chips snart, och sen ska hon sova här. Egentligen borde jag plugga, men det kan jag göra imorgon förmiddag. Jag behöver en systerkväll.
(Foto: Felixco, Inc. / FreeDigitalPhotos.net)
Show must go on
På bussen lyssnar jag alltid på musik som passar min sinnesstämning, så imorse gick Green Day – Boulevard Of Broken Dreams - Single Album Version om och om igen på min mp3. Dagens seminarium livade inte upp mig nämnvärt, så det skulle ha blivit samma låt på hemvägen också. Men så fick jag sällskap av en klasskompis, och trots att jag är ett Socialt Missfoster (ett deprimerat sådant, dessutom) så lyckades jag konversera någorlunda normalt med henne under hemvägen.
Och nu sitter jag här och vill bara gå och lägga mig. Men imorgon är det seminarium igen, och jag måste förbereda mig inför det. Min grupp jobbade stenhårt igår, medan jag bara grät, tröstshoppade och tyckte synd om mig själv. Så idag är det min tur att bidra lite, känner jag.
Ärlighet leder ingenstans
Nedräkning
Jag. Är. Nervös.
Tvivel
Dagen har inte varit lika eländig som gårdagen. Jag har haft en djävulsk mensvärk, men det kan jag leva med. Hösten har helt trängt undan den antydan till vinter som fanns för några nätter sen - nu är det bara blött och grått och kallt och en massa ruttnande löv. Men det kan jag också leva med.
(Foto: Matt Banks / FreeDigitalPhotos.net)
Jag kan inte säga att jag är sprudlande lycklig, men tillvaron känns helt okej ändå. Jag är nog mest stressad egentligen. Och nervös! Imorgon är det dags för intervju med rekryteraren från Stockholm. Går det bra så har jag ett toppenjobb i huvudstaden med start i januari. Det både lockar och skrämmer mig. Massor av dumma tankar poppar upp i huvudet; Vill jag verkligen jobba med det här? Vill jag verkligen flytta till Stockholm? Kommer jag att klara av det? Kommer jag att passa in? Ena stunden känns det helt självklart - och nästa stund drunknar jag i ett hav av tvivel.
(Foto: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net)
Men det är väl som de säger; den som lever får se. Jag ska göra mitt bästa under intervjun i alla fall.
Inte min dag
Jag hade en hemsk dröm inatt, att min älskade kisse blev kidnappad flera gånger av något psykogäng som ville sälja henne - de gick så långt att de tänkte klippa av henne örat för att man inte skulle kunna identifiera henne med hjälp av tatueringen. Jag var helt svettig när jag vaknade!
Och när jag loggade in på mejlen låg ett avslag på en sökt tjänst där och bara väntade på att få förpesta min dag ännu mer.
Och när jag av en slump gled in på min förra högskolas hemsida så såg den helt annorlunda ut, både den och skolan har tydligen genomgått en Extreme Makeover. Färgerna, formen, inriktningen, slogan, loggan - ALLT är utbytt. Så nu känner jag ännu mer än innan att jag inte hör hemma där längre. Det som var min fasta punkt i tillvaron under tre år känns nu helt främmande. Och det gör mig sorgsen.
(Foto: Marcus74id / FreeDigitalPhotos.net)
Men när jag tänker efter är det nog inte så konstigt att jag känner såhär. Jag menar, kombinationen fullmåne och mens är ju inte direkt optimal. Jag tar mig nog upp över ytan snart. Hoppas jag.
Julglädje
Igenkännande
16 minuter
Jag ÄR smart!
Olidlig väntan
Jag är smart...hoppas jag
Jag har precis gjort ett test för att min potentiella arbetsgivare ska kunna avgöra hur smart jag är. Jag var skitnervös vilket gjorde att jag inte kunde fokusera så bra på frågorna och det gick på tid och jag hann inte svara på alla frågor innan tiden gick ut. Men nu är det i alla fall gjort. Så nu ligger min framtid i rekryterarens händer. Bara att vänta och hoppas alltså. Tur att jag lagt av med ovanan att bita på naglarna, annars skulle det inte vara mycket kvar av dem när helgen är slut...
Nära-döden-upplevelse
Min dag
I förmiddags skickade jag iväg en spontanansökan till en tjänst via nätet - och en halvtimme senare blev jag uppringd av en rekryterare, som ville boka in en intervju med mig! :D
Under eftermiddagen fick jag veta mitt resultat för förra kursen. Föreläsaren nämnde igår att de flesta lyckats riktigt bra, att typ 90 % av klassen fått VG. Och självklart utgick jag ifrån att jag tillhörde de 10 % det gått åt helvete för. Men idag fick jag veta att jag tillhörde VG-gruppen. :D
Läkande sömn
Mörker
Idag kom jag på mig själv med att fantisera om rakblad, för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag har inte skurit mig på ett år och nio månader, och jag har verkligen ingen lust att börja igen - så det skrämde mig att tankarna dök upp.
Varför måste det vara såhär?! Egentligen har jag det ju hur bra som helst. Jag bor nära min familj igen, jag har världens underbaraste katt, jag går den utbildning jag vill (tror jag), jag har en jättefin lägenhet, jag har både kompisar och intressen.
Så vad är problemet? Jag vet inte. Ännu en sak jag inte vet.
Den vackra sidan av hösten
Ide
Framtidsångest
Hösten har verkligen fått mig i sitt våld nu. Det ser allmänt mörkt ut och jag skulle behöva gråta, men det kommer inga tårar.
Jag gick hemifrån med de vanliga grubblerierna över framtiden och ekonomin. I trapphuset möttes jag av en obehaglig lapp som meddelade att hyran kommer chockhöjas inom några månader. Precis vad jag behövde just nu.
Har precis kollat Arbetsförmedlingens lista över lediga jobb här i stan. För jag behöver verkligen ett extrajobb, dels för att klara privatekonomin och dels för att bli mer attraktiv för rekryterare. Men vem skulle vilja anställa mig? Och hur skulle jag hinna/orka med ett jobb utöver mina massiva studier?!
Jag vill bara lägga mig ner och sova fram till våren, för att sen väckas av en vänlig rekryterare som erbjuder mig ett jobb.
Varför?
Ängslan ligger och gnager i magen. Jag vet inte riktigt varför, men den är där likförbannat. Kanske är det börja-ny-kurs-nerverna som spökar. Jag ska iväg på första föreläsningen på nya kursen om några timmar. Men i så fall är det ju löjligt - det kommer att vara samma lärare, samma klass och till och med samma lokal som på förra kursen. Så varför skulle jag vara nervös för det?!
Det kan också vara det att jag ska till tandläkaren och eventuellt dra ut en visdomstand imorgon. Men jag har inte tandläkarskräck, jag tycker tvärtom att det är ganska roligt att gå till tandläkaren.
Troligare är nog att det är efter-mässan-ångest. Jag känner att jag inte gjorde särskilt bra ifrån mig under andra mässdagen, och det förtog lite av den succékänsla som första dagen lämnade efter sig. Och då sätter jag-kommer-aldrig-få-något-jobb-tankarna igång. Såklart.
Och så är det ju höst. Och det gör ju inte saken bättre.
Men annars? Annars mår jag ganska bra. Och jag tror nog att ängslan kommer att ha försvunnit till kvällen. Eller till imorgon.
Recept
Efter mycket runtringande, ångest och gråt har jag äntligen fått tag i en vänlig själ som skrev ett e-recept till mig. Han påstod i alla fall att han gjorde det. Men man vet ju aldrig med de där typerna...
Jag hatar psykvården!
För en stund sen ringde en kärring från vuxenpsyk här i stan och meddelade att de inte tänker skriva ut medicin till mig eftersom de aldrig har träffat mig tidigare. Jag förklarade att jag precis flyttat tillbaka hit från en annan del av Sverige och att jag fått beskedet att det visst var de som skulle skriva ut medicin till mig numera. Men det ville hon inte gå med på. Hon snäste att jag skulle ringa till vuxenpsyk i min förra hemstad och be dem skicka en remiss. Sen kunde vi diskutera saken.
Så jag ringde till mitt förra vuxenpsyk. Först inget svar. Sen jättelång väntetid. Sen fick jag prata med en människa som var jäkligt snabb på att koppla mig vidare. Sen kom jag till en människa som sa att det inte var henne jag skulle vända mig till så hon kopplade mig också vidare. Det gick fram en massa signaler och sen lades det på.
Så här sitter jag. Utan medicin. Jag hatar psykvården!
