Det främsta syftet med mötet var ju just att följa upp hur det går med den nya medicinen, men vi pratade även om mina övriga mediciner och mitt psykiska mående i största allmänhet. Det kändes väldigt bra. Jag var himla nervös innan, men under och efter mötet kändes det som sagt jättebra. Vi ska ses igen för ytterligare uppföljning strax före jul, det känns som lagom lång tid att hinna utvärdera svängningar i humöret och så vidare. Även om jag mått relativt bra de senaste tre veckorna så kan det ju vara så att jag är inne i en bra period utan att det nödvändigtvis har med den nya medicinen att göra. Så ytterligare två månader kan nog leda till en mer tillförlitlig utvärdering.

Jag fick förresten sjuksköterskans mobilnummer igår. Så nu har jag mobilnummer till både henne och psykiatrikern och psykologen. Alla mina nuvarande kontakter inom psykiatrin. Det känns fint, som ett förtroende. Och igår utnyttjade jag faktiskt det förtroendet lite. Det var nämligen så att jag ringde till psyk i Stockholm (heja mig för det förresten 👏) för att boka in fler psykologsamtal, men administratören där hade fått restriktioner att inte boka in fler än tre samtal för min räkning. Och då satte stora ångestpådraget igång. Skulle jag inte få fortsätta hos psykologen längre?! 😱😱😱 Administratören sa att jag fick ta det med psykologen under vårt nästa samtal, men det låg ju en hel vecka(!) framåt i tiden och jag höll på att fullkomligt förtäras av ångest där och då. Så efter mycket tvekan och överläggande (med mig själv och min stöttande syster ❤) utnyttjade jag till slut psykologens förtroende och skickade ett SMS...

Efter en stund kom det lugnande svaret att vi ska utvärdera hur det går efter de där tre samtalen, men att det inte betyder att det tar slut där. Jag kommer att involveras i planeringen. Det känns betryggande (även om Ångestmonstret fortfarande tvivlar och kommer med invändningar). Och jag är väldigt tacksam över att psykologen dels hade gett mig sitt mobilnummer och dels svarade på mitt halvhysteriska meddelande utanför sessionstid. Men jag blir även irriterad på mig själv för att jag fortsätter med mitt väl invanda beteendemönster att söka yttre försäkran istället för att försöka hantera min ångest på egen hand. Det är väl något jag får börja öva på framöver...

I lördags kväll hade jag svårt att somna. Så jag tog Imovane, för första gången på över två veckor. Min nya, stämningsstabiliserande medicin gör mig så trött att Imovane normalt har blivit överflödigt, men i lördags uppstod alltså behovet på nytt. Och jag insåg under söndagen att det inte var någon bra idé att kombinera dessa båda. Precis som första gången jag tog min nya medicin (vilket även det skedde i kombination med Imovane) blev jag jättetrött dagen efter och låg och sov nästan hela dagen. När jag väl var vaken satt jag mest och stirrade framför mig. Nedstämd blev jag också, vilket förmodligen handlade om besvikelse över att jag inte gjort något mer vettigt av söndagen. Så min slutsats efter denna lilla empiriska studie är att jag inte ska ta Imovane vidare. Märkligt att inte psykiatrikern nämnde något om detta, vi pratade ju en del om mina sömntabletter och hon sa att jag kunde fortsätta med dem. Men jag ska på återbesök på psyk och träffa en sköterska idag på morgonen (det är därför jag sitter hemma och bloggar nu istället för att vara på kontoret), så jag får väl ta upp det med henne då. 

 

I måndags hade jag samtal med min psykolog. Vi pratade inte så länge eftersom hon fastnat i Stockholmstrafiken och kom lite för sent till mottagningen och vi pratade i telefon eftersom videolänken inte fungerade. Så det kändes lite halvdant. Men vi pratade i alla fall lite om vad vi ska ägna oss åt under nästa samtal - interoceptiv exponering. Det är en metod som brukar tillämpas vid behandling av panikångest, men psykologen tror att det skulle vara hjälpsamt för mina sociala ångestsymtom också eftersom jag fastnar så mycket i ångesten och har svårt att ta mig ur den eller fokusera på annat. Vi ska med flit framkalla olika fysiska ångestsymtom såsom svårigheter att andas (genom att andas i ett sugrör), hyperventilering och spänning i kroppen och jag ska försöka hålla igång konversationen medan dessa symtom pågår. 

 

Till nästa gång vi ses/hörs ska jag fundera över vad jag tror/tänker ska hända under dessa övningar. Jag ska även fortsätta öva fokusskifte varje dag i ej ångestladdade situationer och varva fokus utåt med fokus inåt. Och så ska jag fortsätta med beteendeexperimentet att ringa till kunder istället för att mejla, försöka ha fokus utåt under samtalen och lägga märke till hur deras röster låter och vad jag ser i rummet runtomkring mig, uppmärksamma negativa automatiska tankar och påminna mig själv om att det är en vana och inte en sanning att de kommer och snarare se dem som en signal att skifta fokus utåt, observera och beskriva vad som händer i kroppen utan att döma eller dra några negativa slutsatser av det, beskrivande utvärdera hur det blev och hur jag hanterade eventuella negativa konsekvenser.

Jag glömde att ta mina kvällsmediciner igår kväll. Insåg det inatt, när jag dels vaknade av en vidrig mardröm och dels hade jättesvårt att somna om igen. Så då gick jag dumt nog upp och tog dem. Dumt, eftersom det bara var ett par timmar kvar tills jag skulle gå upp - och det finns ju en anledning till att jag ska ta min nya, stämningsstabiliserande medicin på KVÄLLEN innan jag går och lägger mig... Och mycket riktigt var jag helt slut när väckarklockan ringde - istället för att skutta upp vid halv sex som jag brukar så snoozade jag i femtio minuter och släpade mig upp vid tjugo över sex. Jag kämpade mig iväg till kontoret och försökte verkligen göra ett bra jobb...men efter en och en halv timme gav jag upp och gick hem och lade mig och sov istället. Jag har sovit nästan hela dagen idag. Pride-mötet jag skulle ha gått på ikväll ställde jag in min medverkan på. Hela grejen känns så himla tråkig och onödig - varför skulle jag fucka upp den här dagen såhär?! Jag som nästan aldrig glömmer att ta mina mediciner...hoppas innerligt att det aldrig händer igen! Nu ikväll har jag tagit dem som jag ska, och imorgon tänker jag skutta upp när klockan ringer och vara pigg och glad på jobbet hela dagen...

Och det gjorde jag även nu ikväll. Jag var på den öppna readingen av den nyskrivna svenska musikalen Kära Anna som hölls i teatercaféet ikväll. En oerhört gripande historia om att drabbas av Alzheimers sjukdom mitt i livet. Redan vid de inledande tonerna kände jag att "det här kommer bli bra"...och det blev mer än bra, det blev helt fantastiskt. En berättelse som verkligen berör djupt inne i hjärtat och musik och sångtexter som tar andan ur en. Jag ser verkligen fram emot att se den här musikalen spelas i framtiden och det känns fint att få ha tagit del av den på ett såhär tidigt stadium. ❤

Det var en hel del folk där när jag anlände till teatercaféet, men jag lyckades ändå hitta ett ledigt bord. Efter en stund kom det fram en tjej, som liksom jag var där ensam, och frågade om de övriga stolarna vid mitt bord var upptagna. Jag sa att det var ledigt och hon slog sig ner. Sedan borde jag antagligen ha börjat småprata artigt med henne, men jag dök panikslaget ner i min telefon i värsta undvikandebeteendestil och hoppades att readingen skulle dra igång snart och befria mig från de sociala förväntningarna och min stigande ångest. Inte så jättetrevligt av mig, men jag kunde tyvärr inte hantera det bättre ikväll. 😕 Men jag tänker att hon, precis som jag, ju var där för att ta del av readingen och inte för att mingla...så jag hoppas att det var okej.

Efter nästan en timme förflyttade vi oss tillbaka till den stora övningslokalen och efter en stunds stretchande blev det dags att börja skjuta. På grund av det begränsade utrymmet fick halva gruppen börja skjuta tre pilar var, och sedan bytte vi så att andra halvan fick skjuta tre pilar var, och så fortsatte det så i över en timme. Behöver jag säga att jag INTE ställde upp i den första gruppen...? Prestationsångesten satte in och jag ville plötsligt inte alls skjuta med pilbåge. 😱 Men när det väl blev min grupps tur att skjuta så kändes det faktiskt ganska bra. Och ju mer jag sköt, desto roligare blev det. Plötsligt kom jag på mig själv med att inte alls noja över det faktum att jag tvingades prestera inför folk. Jag hade bara så himla roligt helt enkelt. 😊

Klassen verkar riktigt trevlig, vi är bara tio personer (nio idag eftersom en var sjuk) och den yngsta är nio år och den äldsta femtio år. En bra mix av människor och en alldeles lagom stor grupp, tycker jag. 👍 Och jag tydde mig ganska snart till en tjej som min (visserligen ganska opålitliga) gaydar gav utslag på. 🏳️‍🌈 Jag kände mig på något sätt relativt trygg med henne i detta nya sammanhang och jag placerade mig bredvid henne när vi skulle skjuta. 😊

Jag ser fram emot nästa lektion om två veckor. Och jag känner mig faktiskt jäkligt cool. 😊🏹

Det har varit en riktig promenadhelg den här helgen (över 7 kilometer igår och över 7 kilometer idag) och hösten visar sig fortfarande från sin vackra sida. Fatta att vi är inne i andra halvan av oktober - och jag har inte blivit höstdeprimerad än. Jag tycker till och med att det är ganska trevligt med höst i år - än så länge. Jag njuter så länge det varar av ljuset och färgerna och den relativa värmen...och hoppas att jag hinner tanka på tillräckligt mycket positiv energi för att klara av den pissiga månaden november sedan... 🍂 

 

Ikväll har jag varit på musikquiz på teatern. Det var sista gången och även här övervägde jag nästan att fega ur. För jag visste inte hur jag skulle tackla det faktum att jag liksom måste ta farväl av mina lagkamrater i slutet av kvällen, jag hade fortfarande inte fått någon respons på min vänförfrågan på Facebook och jag kände mig osäker på om de ens ville ha någon fortsatt kontakt med mig efter ikväll (jag upplever ofta att andra människor betyder mer för mig än vad jag betyder för dem). Men jag gick i alla fall dit och det blev en mycket trevlig kväll. Den började med att mina lagkamrater och jag fick en chokladkaka av quizledarna som tack för att vi kommit på vartenda quiz och suttit längst fram i mitten och varit entusiastiska och stöttande. Det gjorde mig väldigt rörd, även om jag inte kunde äta chokladen eftersom den innehöll hasselnötter - det är tanken som räknas och jag tycker att det var en mycket fin gest från deras sida. Jag fick även en klapp på axeln och ett leende när de klev upp på scenen. ❤ När quizet var slut frågade en av mina lagkamrater om jag skulle vara intresserad av att delta i ett annat musikquiz på en restaurang här i stan tillsammans med dem, och det var med både lättnad och glädje jag mottog och accepterade detta erbjudande (med förbehållet att det är en jordnötsfri miljö, vilket jag tyvärr tvivlar på). Min vänförfrågan på Facebook kommer att accepteras och vi kommer att hålla kontakten där. 😊 Jag kände mig mycket lätt om hjärtat när jag vandrade hem genom höstmörkret. Nu ska jag försöka varva ner så pass mycket att jag kan somna. Jag är uppe i fyra kvällar i rad utan Imovane nu, får se om det blir en femte... ✌

Mina biverkningar av den nya medicinen har varit betydligt lindrigare under helgen än i fredags. Det svartnar för ögonen och jag blir yr när jag reser mig för snabbt (vilket jag märkte av ganska mycket i svampskogen), men jag känner ingen allmän yrsel. Jag behövde lägga mig och sova typ två timmar på dagen idag (vilket förvisso kan bero på att det bara blev sex timmar sömn inatt på grund av min pratiga mamma 😉). Och jag har somnat utan sömntablett två kvällar i rad nu för att den nya medicinen gör mig så trött. 😴 Men jag känner mig inte så väck i huvudet längre (kanske lite igår, men inte idag). Så det här ska nog gå bra. 👍

Igår kväll tog jag min första stämningsstabiliserande tablett och idag lider jag insättningssymtomens vidriga kval. Efter cirka tre timmar på kontoret imorse gav jag upp försöken att jobba och gick hem och lade mig och sov istället. Jag är så jävla trött, jag gäspade mig igenom hela morgonen och nu har jag legat och sovit i över fyra timmar. Och så är jag himla yr och allmänt väck i huvudet, jag är inte alls lika skärpt som vanligt och kan inte riktigt tänka klart - när jag gjorde kaffe till mina kollegor höll jag exempelvis på att glömma kaffepulvret, jag behövde verkligen anstränga mig för att komma ihåg alla moment.

Hoppas verkligen att den här skiten är övergående insättningssymtom och inte några permanenta biverkningar av min nya medicin, för annars kommer jag sluta med den tämligen snart. Jag ska på återbesök på psyk om mindre än tre veckor, så jag håller väl dock ut till dess...

Ja, jag var alltså på teatern igår kväll. Det var ju tisdag och dags för musikquiz igen, den här gången med tema film och TV-serier. Mina lagkamrater satt redan vid "vårt" bord när jag anlände till teatercaféet och jag gick leende fram och hälsade och slog mig ner på det som blivit min plats. Jag var lite nervös, men inte lika mycket som förra gången. Som vanligt hade vi jättetrevligt och pratade om allt möjligt både innan, under och efter quizet. Vi fick inte riktigt lika många poäng som förra veckan, men det var himla roligt i alla fall. Nu är det bara ett musikquiz kvar, vilket känns sorgligt dels för att det är en så trevlig tillställning och dels för att jag inte kommer ha en naturlig anledning att hänga med dessa två personer regelbundet längre. Imorse tog jag faktiskt mod till mig och skickade iväg en vänförfrågan på Facebook, jag är lite nervös för hur den ska tas emot...

Nervös var jag verkligen imorse, fruktansvärt nervös. Jag hade ju min första tid med psykiatrikern vid halv nio imorse och hade ganska stort ångestpåslag inför det. Och när jag blev uppropad i väntrummet visade det sig att jag skulle träffa TVÅ personer - läkaren och en sköterska - vilket gjorde mig helt ställd och ökade på ångesten ytterligare. Tack och lov fattade de det och frågade om jag ville att sköterskan skulle lämna rummet, och jag erkände att jag ville det. Det kändes jättedumt, för hon verkade väldigt snäll och kunnig och intresserad av att hjälpa, men jag tyckte ändå att det var så jobbigt med hela "två mot en"-situationen så jag fick inte fram så mycket vettigt att säga. Läkaren och jag pratade sedan i nästan en timme och framåt slutet var jag riktigt språksam. Och jag kände bara en sådan lättnad och tacksamhet mot läkaren och sköterskan och mottagningen (Cirkus Psyks relativt nyöppnade och betydligt mer sympatiska filial i Norrköping) som både förstod, respekterade, intresserade sig för och försökte hjälpa mig. Jag gick därifrån med en mycket bra känsla i magen och recept på en ny, stämningsstabiliserande medicin som ska komplettera den psykofarmaka jag redan har (jag ska gå och hämta ut den imorgon). Om några veckor kommer de att kalla mig på återbesök för uppföljning.

Efter läkarbesöket gick jag direkt till kontoret. Och ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen i nästan tre timmar. Så jag är ganska trött nu, men mycket glad och nöjd med dagen. Imorgon ska jag som sagt hämta ut min nya medicin, det känns spännande...

Jag vaknade tjugo över åtta imorse och blev alldeles förskräckt över denna ofrivilliga sovmorgon (jag måste ha stängt av väckarklockan). Men jag behövde väl sova ut, antar jag. Jag har anlänt till kontoret tjugo i sju varje morgon den här veckan och jag har varit på teatern både måndag, tisdag och onsdag kväll och på årsmöte med Pride-familjen i torsdags kväll. Igår kväll var alltså min första lediga kväll på hela veckan (och det berodde bara på att talkshowen blev inställd)...och mina storslagna planer för fredagskvällen bestod av att jobba över en och en halv timme och sedan gå hem och lägga mig och läsa Maria Lang. 😉 Idag har jag målat ytterligare ett lager på köksmöblerna, gått en långpromenad, fortsatt läsa Maria Lang, spelat Sims och bakat scones. Lite rastlös har jag känt mig, men inte så farligt. Nu ska jag fortsätta läsa... 😊

Jag var en av de första som anlände till teatercaféet (såklart) och slog mig ner vid ett bord och började bläddra i frågehäftet och blippa med telefonen. Då och då lyfte jag blicken och lät den svepa över lokalen på jakt efter mina lagkamrater. Och plötsligt tyckte jag mig känna igen en kvinna, hon satt dock med ryggen åt mitt håll så det var lite svårt att avgöra, men jag tog i alla fall mod till mig och gick fram till hennes bord - och tack och lov var det rätt. Jag hälsade och slog mig ner med en självklarhet som förvånade mig själv och strax därefter dök hennes man upp.

Jag hade inte behövt vara nervös eller orolig för någonting. Vi kände igen varandra, vi pratade om allt möjligt och hade det trevligt tillsammans hela kvällen och jag kunde svara på massor av quizfrågor - vi fick mer än dubbelt så många poäng som förra veckan. 😊✌