Jag har känt mig nedstämd nästan hela eftermiddagen och kvällen :( Det är ångesten över framtiden som spökar. Det känns inte som om jag kommer få något jobb efter utbildningen. Jag menar, varför skulle de anställa mig, när det finns en himla massa normala människor med likvärdig - eller bättre - utbildning?!? Min personlighet passar inte in överhuvudtaget på det som står i annonserna. Man ska ha ledaregenskaper, fungera bra i grupp, vara duktig på att skaffa och bygga upp kundkontakter...och en massa annat som jag inte är. Det känns ganska hopplöst faktiskt. :(

Jag överlevde första dagen på nya skolan! :D

Uppropet på ena kursen hade jag anmält förhinder till. Men uppropet på andra kursen kunde jag tyvärr inte slippa ifrån. Att säga "Ja!" när jag hörde mitt namn var obehagligt nog. Men det tyckte tydligen inte läraren. Han fick för sig att alla dessutom skulle presentera sig! "Jag heter XX, jag kommer ifrån den staden, jag har pluggat där och där, jag kommer att läsa det här och det här framöver..." Jag trodde jag skulle dö. Innan det blev min tur var jag för nervös för att lyssna på vad de andra sa - och efteråt gick all min energi åt till att lugna ner mig, så jag hörde inte vad de som presenterade sig efter mig sa heller.

Och som om inte det vore nog! Under pausen förväntade läraren sig att vi skulle gå runt i salen och mingla med varandra och bilda grupper om tre personer för ett kommande grupparbete. Jag satt kvar på min plats och försökte med tankekraft få någon - vem som helst! - att komma fram till mig. Och tro det eller ej, men plötsligt reste sig en vänlig själ och trippade bort till mig och frågade om vi skulle bilda grupp.

Imorgon är jag ledig. Det kan jag verkligen behöva, efter en så psykiskt påfrestande dag!

Imorgon börjar jag skolan. Ett nytt universitet - två nya klasser. Jag är minst sagt nervös. Tack och lov ska jag bara gå där ett år, så får jag inga kompisar är det väl inte hela världen - försöker jag intala mig själv. Fast...jag hoppas ju förstås att det ska finnas några vänliga själar där som vill lära känna mig.

Jag hittade precis en studie jag skulle vilja delta i. Tyvärr skulle den för min del innebära tolvtimmarslånga tågresor, så jag får tyvärr avstå. Men om någon annan är intresserad, så finns mer information här:

http://www.sofie8.se/

Jag hittade ett sätt att uträtta mitt tredje ärende på nätet, så jag slapp det telefonsamtalet också. :) I och för sig dumt, eftersom jag behöver träningen, men väldigt skönt för stunden.

Jag gjorde dock något annat duktigt nyss. Jag började chatta med en kompis jag inte haft kontakt med på evigheter. Vi stod väldigt nära varandra förut och jag saknar den kontakt vi brukade ha. Jag har tänkt länge att jag ska skriva (absolut inte ringa!) till henne, men ju längre tid som går desto svårare blir det. Men idag tog jag äntligen steget. Jag var jättenervös och målade upp minst tusen olika skräckscenarion som alla gick ut på att hon tyckte illa om att jag tog kontakt. Men hon var jättetrevlig och det gick rätt bra, tycker jag. :)

Jag är en riktig fegis. Jag hade två samtal att ringa idag, men till den ena valde jag att mejla istället. Den andra ringde jag faktiskt till (eftersom jag inte kunde hitta någon mejladress), men det var en automatisk röst som sa att jag kunde ange mitt nummer så skulle de ringa upp. Av någon anledning känns det inte alls lika obehagligt att bli uppringd som att själv ringa upp, så jag valde förstås det.

Egentligen har jag ett samtal till jag borde ringa idag. En liten del av mig vill göra det nu meddetsamma och få det överstökat, men resten av mig säger bestämt att jag minsann kan skjuta på det till imorgon...eller någon annan dag...eller i all evighet.

Dagen inleddes med ett telefonsamtal till min nya tandläkare. Jag skulle egentligen ha ringt igår, men mitt undermedvetna såg tydligen till att förtränga det för att bespara mig lite obehag.

Men idag kom jag tyvärr ihåg det. Jag var skitnervös och satt jättelänge med telefonen i handen innan jag tryckte på ring-knappen. Och så var det upptaget!!!

Men andra gången jag försökte gick det fram signaler. Och sen svarade en underbar liten människa. Jag föreställer mig henne typ som Sookies farmor i "True Blood". Jättegullig liten tant. Och jag lugnade genast ner mig och kunde framföra mitt ärende utan att få andnöd eller nära-döden-upplevelse.

Jag kände mig lätt som en ballong sen. Det kändes som om jag skulle kunna flyga rätt ut genom det öppna fönstret. Men det gjorde jag tack och lov inte. Jag satte min nya favoritlåt på repeat istället. :)

Jag var på biblioteket idag. Lugnt och tyst, alltså alldeles perfekt för mig. Men så dök det upp en städare. Jag blev genast livrädd och började planera min flykt. Gå hem, gå på toaletten, gå ett varv och låtsas leta efter någonting. Eller sitta kvar och låtsas som om jag inte såg honom, alternativt sitta kvar och lyfta upp benen så att han kunde städa under min plats (båda "stanna kvar"-alternativen lika obehagliga).

Helst av allt ville jag förstås bara att han skulle gå därifrån. Att han bara passerade biblioteket på väg till någon annan del av universitetet.

Och tro det eller ej. Han kom inte i närheten av mig!!! Han städade i ett hörn lite längre bort, sen gick han. Min lättnad var...ganska stor.

Varför lägger jag energi på sånt här?!? Jag menar, interaktion med andra människor är ju knappast livsfarligt. Egentligen. Logiskt sett, vad var det värsta som hade kunnat hända? Att han blivit irriterad på mig? Att han slagit mig i huvudet med moppen? (Nej, det sista alternativet var inte seriöst.)

Jag valde den minst obehagliga vägen när jag gick till biblioteket idag. Och då menar jag inte att vägen var fri från långa uppförsbackar eller hundbajs. Jag menar att den var relativt folktom, inte innebar särskilt mycket korsande av trafikerade gator och att trottoarerna var tillräckligt breda för eventuella möten.

Men på hemvägen gick jag en bit på stans största shoppinggata. Jag gick till och med in i två affärer där jag var enda kunden! Till den ena hade jag ett ärende, men den andra gick jag in i helt frivilligt. Man måste utmana sig själv lite ibland, annars utvecklas man ju inte. I alla fall inte i någon önskvärd riktning.

Mamma skyller zombiedvalan på att jag är vegetarian. Så fort jag mår dåligt beror det på min vägran att äta djurlik. Men i så fall borde jag ha varit apatisk i över sex år. Och det har jag inte!

Långpromenaden var nog inte så smart i alla fall. Jag har gigantiska, rödlila blåsor på fötterna. :S Nästa gång jag får för mig att ge mig ut och vandra får favvoskorna stanna hemma...

På något sätt lyckades jag ändå genomföra mitt Skåne-intermezzo. Nåja, jag tog mig till och från tåget, till lägenheten, affären och favvomatstället. Jag var bara där i typ ett dygn, och ändå lyckades jag hamna i samtal med två psykfall. Varför är det så? Dras de till mig??? Har jag någon slags mongomagnet inom mig, eller vad är det?!?

Ja, ja. Jag tror jag mötte en likasinnad också, på tåget. Vi möttes i gången och det var massor av folk framför och bakom. Han kröp ihop och jag kunde riktigt höra hur han hyperventilerade. Och jag ville bara krama honom och säga "jag vet, jag vet"...men det gjorde jag förstås inte.

Har tillgång till Internet för första gången sen...medeltiden, känns det som. Men nu är det bara en månad tills jag flyttar till min nya lägenhet, och sen kommer jag ha Internet varje dag! :D

De sista dagarna har jag till stor del tillbringat i min zombieliknande dvala. När jag kände att jag var på väg in i den tidigare idag fick jag nog. Men jag gjorde inget dumt - those days are over (hoppas jag). Jag gick en långpromenad på typ en halvmil i ösregnet. När jag kom hem hade jag ont i fötterna, var genomblöt - och kände mig levande. :)