Jag var på biblioteket idag. Lugnt och tyst, alltså alldeles perfekt för mig. Men så dök det upp en städare. Jag blev genast livrädd och började planera min flykt. Gå hem, gå på toaletten, gå ett varv och låtsas leta efter någonting. Eller sitta kvar och låtsas som om jag inte såg honom, alternativt sitta kvar och lyfta upp benen så att han kunde städa under min plats (båda "stanna kvar"-alternativen lika obehagliga).

Helst av allt ville jag förstås bara att han skulle gå därifrån. Att han bara passerade biblioteket på väg till någon annan del av universitetet.

Och tro det eller ej. Han kom inte i närheten av mig!!! Han städade i ett hörn lite längre bort, sen gick han. Min lättnad var...ganska stor.

Varför lägger jag energi på sånt här?!? Jag menar, interaktion med andra människor är ju knappast livsfarligt. Egentligen. Logiskt sett, vad var det värsta som hade kunnat hända? Att han blivit irriterad på mig? Att han slagit mig i huvudet med moppen? (Nej, det sista alternativet var inte seriöst.)