Nobody wants me
Har fått två negativa besked. Jag får inte byta studieort. Och förlaget vill inte ge ut min bok. Jag känner mig rådissad. :(
Utmaningar
Släkten spelade Sing Star. Jag tänkte såklart inte var med. Usch, fy, näe, aldrig i livet! Men till slut så...bestämde jag mig helt "enkelt" för att vara med. Jag sjöng! Inför folk! Och det var roligt!
Och så har jag badat i en sjö - för första gången på tre år. Det var inte fullpackat på stranden, men visst var det en del folk där. Och jag visade mig i bikini. Jag har inte haft bikini sen...jag vet inte hur länge, men ett antal år i alla fall. Det var jätteskönt att bada. Och roligt! :) Det ska jag definitivt göra fler gånger i sommar...
Väntan
Besök på psyk
Jag svarar snällt nej på alla frågorna. Sen får jag ett nytt recept, och beskedet att de kommer kalla mig igen om tre månader och att (surprise, surprise) det kommer vara en annan läkare då.
Vad är en bal på slottet...
Men jag är väldigt glad över att jag var med ändå. Det var himla trevligt, och jag fick chans att säga hej då till mina kompisar. Det blev ett riktigt avslut. Det hade inte känts bra att bara försvinna liksom.
Det var tur att jag inte kände till i förväg hur avslutningsceremonin i kyrkan (vi var i kyrkan innan vi gick till restaurangen) skulle gå till, för då kanske jag hade stannat hemma och struntat i alltihop. Vi skulle nämligen gå fram längst fram inför alla människor och ta emot en present och ta alla lärarna i hand. :bigeyes: Jag trodde jag skulle dö när jag hörde mitt namn ropas upp... Men jag klarade det.
När jag gått och satt mig igen tänkte jag på avslutningarna på gymnasiet, när jag knappt vågade gå in i aulan. I både tvåan och trean fick jag dessutom stipendium, som det var meningen att jag skulle gå upp på scenen och hämta - första gången fick min klassföreståndare göra det, och andra gången en kompis. Men igår gick jag som sagt fram och hämtade min present själv. :)
Min vän marken
Det här beteendet gör att jag inte alltid märker att jag möter någon jag känner. Och det var precis vad som hände igår, på biblioteket. I dörren mötte jag min uppsatshandledare. Inte förrän han hälsat och nästan hunnit förbi mig tittade jag upp och såg att det var han. Några sekunder senare hörde jag en till hälsning. Den kom från två klasskamrater - jag hade nästan hunnit passera dem utan att lägga märke till dem.
Jag blir så irriterad på mig själv. Och jag är rädd att folk ska ta illa upp och tycka att jag är nonchalant. Jag önskar att jag kunde sluta...
I'm not ignoring you. I have social anxiety disorder.
Elakhetsmagnet
Jag var i affären nyss. Det var ett ungdomsgäng där, de stod mitt i gången och brydde sig inte det minsta om att de var i vägen. Jag blev livrädd när jag såg dem. Jag fick sicksacka mellan dem för att komma fram. Självklart kröp jag ihop och höll jag blicken sänkt. Självklart skyndade jag på stegen. Självklart darrade jag och fumlade, så jag råkade välta ner något. Och självklart gjorde det mig ännu räddare. Och fick mig att skynda på stegen ännu mer.
Det var precis som vanligt. Och precis som vanligt skrattade de åt mig (eller jag antar att det var åt mig, men som bekant blir man jävligt självcentrerad när man har ångest). Det var som för några veckor sen, när jag gick förbi några killar. De var säkert i 30-årsåldern och borde väl ha vuxit upp, kan man tycka. Men icke! En av dem började härma mig när jag gick förbi. Han upprepade vad jag sa (jag pratade i mobilen), och så skrattade de.
Jag fattar inte varför det alltid måste bli såhär! Jag vet att jag ger ett osäkert intryck. Min rädsla syns förmodligen på flera kilometers håll. Men varför måste det locka till elakheter??? Tänk om det kunde väcka medkänsla och omtänksamhet för en gångs skull. Vad glad jag skulle bli...
Ångest i solen
Solen skiner, det är en underbar dag - och jag har världens ångest. :( Det är skolan, boende, framtiden...osv osv. Varför kan inte allting bara ordna upp sig???
Efter seminariet
Mina händer skakade när jag gick fram, jag tittade mer ner i mina papper än på åhörarna och jag hoppade över en del jag skulle ha sagt för att få det hela överstökat snabbare. Men annars tycker jag att det gick...tja, bra. :)
Jag kände mig inte sådär mördande ångestfylld som jag har en tendens att göra. Det var först efteråt, när en stor tsunami av lättnad sköljde över mig, som jag insåg att jag faktiskt måste ha varit jäkligt nervös, även om det inte kändes så.
