Snövit
När jag tröttnade på Snövit gick jag och lade mig - utan sömntablett. Det gick väl ganska okej att somna utan piller. Visst, det tog några timmar - men det gick.
Snedtändning
Jag tror jag ska försöka klara mig utan piller ikväll.
Tandtroll
Vilken guldgruva såna som jag måste vara för handeln.
Uppochner
Nu måste jag sätta fart. Göra mig i ordning, städa, plugga... Livrädd kommer om några timmar, och då kan jag ju inte vara i hej-kom-och-hjälp-mig-tillstånd.
Tillbaka
Midsommar på landet = inget Internet. Därav min frånvaro på bloggen.
Måsattack!
(Foto: Vlado / FreeDigitalPhotos.net)
Jag blev både chockad och rädd förstås. Men också ledsen. Liksom, jag var ju redan uppfylld av känslan av att vara ensam och övergiven, ovälkommen och utanför - vilket bara förstärktes av måsarnas beteende. Jag var färdig att vända och gå tillbaka in i lägenheten, eftersom jag uppenbarligen inte var välkommen ute på gatan.
Mycket ologiskt resonemang, det var jag innerst inne medveten om - måsarna hade ju egentligen ingenting med mina bekymmer att göra. Så jag fortsatte gå, hela den långa sträckan jag planerat att gå. Jag stelnade till varje gång jag såg en fågel (och det var många gånger, eftersom jag gick utmed vattnet), men det var ingen som gjorde mig något.
Denna nya fågelskräck påminner om min vanliga människoskräck. Jag utgår ifrån att alla jag möter har ont i sinnet och vill göra mig illa på något sätt - trots att de allra flesta i själva verket är fullkomligt harmlösa.
Ångestdämpning
Istället tänkte jag dra ner rullgardinen, ta en sömntablett eller två och gå och lägga mig. Men klockan var inte ens 18 då och solen sken och det var liv och rörelse ute, så det kändes inte heller som någon lysande idé.
Så det blev en långpromenad och en varm dusch istället. :) Känns väldigt hälsosamt och klokt. (Men sömntablett blir det nog i alla fall sen.)
Empty
Det är så frustrerande när man bara får skit för allt man gör och allt man inte gör. :( När man framställs som "the bad guy" när man bara vill väl. HELVETE!!!
Märklig post
Igår kom två intressanta brev med posten.
Det första var från psyk. Ett intyg på min sociala fobi. Ett exakt likadant som jag redan fått, till och med datumet var samma. Det enda som skilde var att det här inte innehöll några felstavningar eller låtsasord. Vad håller de på med på psyk egentligen?! Vill de verkligen att jag ska tro att de skrev två nästan identiska intyg den 5 maj, men väntade till mitten av juni med att skicka det korrekta?! Min teori lutar mer åt att man på Arbetsförmedlingen, efter att ha läst det första intyget, har kontaktat psyk och frågat vad "sociofobi" och "chochning" är för något. :P
Det andra brevet var från Telia. Jag misstänker nästan att de konspirerar med psyk och Arbetsförmedlingen, för brevet skulle ha innehållit en licensnyckel, vilket det förstås inte gjorde - vilket innebar att jag på något sätt måste kontakta Telia och reda ut detta. Att ringa var uteslutet, så jag traskade in till centrum för att besöka Telia-butiken. Och det gick faktiskt skitbra! :D Jag blev sjöblöt i armhålorna, men utåt sett tror jag faktiskt inte att jag visade några större tecken på nervositet. Jag hängde på ett till synes avslappnat sätt mot disken och skämtade glatt med Telia-killen. Och när jag fått hjälp tackade jag och log och gick därifrån. Som om jag vore helt normal.
Öppet brev
Vräker ur dig sånt som sårar och pratar skit bakom ryggen. Svartmålar mig inför gemensamma vänner som jag inte har någon kontakt med nuförtiden (jag skulle vilja återuppta kontakten, men mina problem hindrar mig - och efter allt du sagt om mig är det knappast troligt att de kommer ta första steget).
Vem är det som alltid finns där för dig?! Som tröstar dig när du är ledsen. Underhåller dig när du har tråkigt. Håller dig sällskap medan du väntar.
Det är jag. Jag har gjort det i sju år nu. Men nuförtiden är det bara på dina villkor. Du kan ignorera mig, bli förbannad på mig - helt utan anledning, när det passar dig. Jag tassar på tå, är hela tiden rädd för att säga eller göra något fel, vågar inte vara helt öppen och ärlig med dig längre.
Och när jag någon gång antyder att jag inte tycker att det är okej - då exploderar du. Då får jag höra att du minsann inte behöver mig, att du har så många andra kompisar, att du kan ringa till någon annan istället. Jag verkar vara som en soptunna för dig, någon du kan kasta skit i och sparka på när det faller dig in.
När du är snäll talar du om för mig hur duktig jag är, eftersom du ser hur mycket jag utvecklats socialt sen vi gick på gymnasiet. Du går varligt fram när vi någon gång kommer in på temat L, eftersom det fortfarande gör ont. Du har förståelse för min trötthet och min fattigdom, eftersom jag pluggar så mycket och lever på studiemedel. Och du fattar att jag har svårt för att få jobb, på grund av mina problem. Men när du är elak...då kritiserar du mig för att jag är så rädd, hånar mig för min historia med L, kallar mig snyltare och lat och samhällsparasit...
Jag älskar dig. Och jag inser att ditt beteende till stor del beror på din pressade arbetssituation och ditt destruktiva kärleksliv. Men inget av det är mitt fel. Och du får inte behandla mig såhär. Jag förtjänar bättre än så.
Ett psykfall på arbetsmarknaden
Mötet på Arbetsförmedlingen gick jättebra. :) Jag kände mig lite malplacerad bland alla hej-jag-har-hoppat-av-gymnasiet-och-söker-jobb-som-städare-ungdomar, men efter informationsmötet visade jag upp mitt psykintyg och det var som att säga "Sesam, öppna dig". Arbetsförmedlaren fick på sig silkesvantarna direkt, och började prata om stödåtgärder och särskilda behov och annat trevligt. Jag behöver inte bry mig om de allmänna förhållningsorder (skaffa coach, kontakta företag, söka massa-massa-massa jobb) som gäller för de andra ungdomarna, utan behöver bara gå hem och vänta på en kallelse från Arbetsförmedlingen. Vet inte om jag är för optimistisk nu, men det känns som att de kommer ta hand om mig och faktiskt hjälpa mig att få jobb. Bara de hjälper mig att få kontakt med ett företag, att få komma in som praktikant eller något, så ordnar det sig säkert. :)
Symptom
Gruppmöte
I eftermiddag ska jag till Arbetsförmedlingen. "Gruppmöte för ungdomar." Låter obehagligt, men hon som gav mig kallelsen sa att jag "förmodligen inte skulle behöva prata under mötet". Hoppas att hon hade rätt!!
Det bidde ingen dans, det bidde shopping
Jag hoppas och tror att jag kommer kunna somna utan större problem sen. Och imorgon bär det av till Arbetsförmedlingen igen...
Att klara kvällen
Att ta eller inte ta sömntablett, det är frågan!
Sömnlös i Norrköping
Gårdagskvällen avslutades med två värktabletter och Boys Don't Cry. Inte så lite deprimerande! :S
Trots att jag var skittrött och hade sprängande huvudvärk efter den påfrestande dagen så hade jag jättesvårt att somna. Men eftersom jag redan tagit sömntablett två kvällar i rad så ville jag inte göra det igen, utan låg och vände och vred mig timme efter timme istället. Till slut måste jag ändå ha somnat, eftersom jag vaknade av väckarklockan förut.
Idag ska jag försöka göra en ordentlig insats när det gäller sommarkurserna. Jag lyckades faktiskt plugga lite igår eftermiddag, trots mitt eländiga tillstånd, men idag ska jag göra ännu bättre ifrån mig. :)
Utmattad
Femstegsraket
2. Lämnade tillbaka böcker på biblioteket. Inte heller så farligt.
3. Besökte Telia-butiken. Nu började det bli läskigt! Jag kunde knappt uttala min egen adress. :S
4. Frågade om hjälp på banken. Läskigt, pinsamt - men överkomligt. Det var en jättesnäll tjej som hjälpte mig.
5. Gick till Arbetsförmedlingen. Tro det eller ej, men det gjorde jag faktiskt. Obehagligt som fan var det. Men arbetsförmedlaren var väldigt snäll och förstående. Efter att ha läst mitt psykintyg fick hon något omhändertagande i sin röst och hela sitt sätt. Hon verkade lite osäker på hur hon skulle bemöta mina problem dock. Hon pratade om SÄRSKILDA BEHOV och PSYKISK FUNKTIONSNEDSÄTTNING, men hon nämnde aldrig min diagnos vid namn. Men hon var jättesnäll. Och det verkade på henne som om jag faktiskt kommer att få den hjälp och det stöd jag behöver i mitt arbetssökande. :)
Oops!
Förberedelser
Sorgsenhet
Hoppas att den här dagen blir ljus i alla fall. Vädret verkar bli fint och min favoritmusik strömmar emot mig från stereon...så det kan nog bli bra. Jag måste bara ta tag i vissa moment som ligger och gnager: Kontakta två telefonbolag och gå till Arbetsförmedlingen. Usch... :S Men det blir väl inte lättare för att jag skjuter upp det.
Atlantis har gått under
Slutet gott, allting gott
Typ halva salongen var fylld av elever från skolan, så det var ett himla liv. :P Efter varje scen och varje sång skulle det klappas händer och jublas och stampas i golvet och skrikas...det var jättehärlig stämning. :)
Och bredvid mig satt en gullig liten tant. Vi småpratade i pausen och hon viskade lite till mig under andra akten. Jag var spänd som bara den, men hon var så trevlig så det gick ganska bra ändå.
På vägen hem hittade jag en affisch, som jag tog med hem. Den sitter nu på min köksvägg, som en påminnelse om denna underbara vecka. :)
Sista kvällen
Nördigt? Hysteriskt? Desperat?
Nej. Bara underbart! Den gör mig så himla berörd, den här musikalen.
Gå. Och. Se. Den.
Musikaliska vedermödor
I foajén, innan föreställningen, fick jag syn på en tjej som såg ut exakt som L. Jag menar, verkligen EXAKT. Ögonen, näsan, frisyren, framtänderna, längden, klädstilen - till och med glasögonen! Helt sjukt. Och det gjorde ont. Men självdestruktiv som jag är kunde jag förstås inte låta bli att titta. Och jag bara väntade på att hon skulle känna igen mig eller börja prata skånska. Men hon tittade inte på mig. Och när hon öppnade munnen kom det inga skorrande R - vilket var en oerhörd lättnad.
Nästa pärs kom inne i salongen. Jag skulle sitta LÄNGST UT på en rad. Vilket innebär att man måste resa sig så fort någon ska in eller ut. Det värsta var när de skulle in, för eftersom jag satt längst ut var ju jag den första som måste resa mig upp. Vilket innebar att jag måste titta på folk som kom in i salongen och bedöma om de var på väg till min rad eller inte. Inte världens roligaste för den som helst fokuserar blicken på ridån eller sina egna händer... Så jag ställde mig mellan två dörrar och väntade på att mina "grannar" skulle bänka sig innan jag satte mig. Det var ångestladdat att stå där, för jag kände mig extremt uttittad, men det var ändå bättre än att sitta och hela tiden vara beredd på att resa mig upp.
Men slutade bekymren när alla väl hade satt sig? Självklart inte. Gubben som satt bredvid mig verkade extremt ointresserad av föreställningen - eller så saknade han bara allmän hyfs, vad vet jag. Han höll på med sin mobiltelefon i princip hela tiden, så jag hade en irriterande lysande display i ögonvrån under större delen av föreställningen. Och så satt han och kommenterade vad som hände på scenen - inte i viskande ton, utan högt och tydligt. Och när han någon gång släppte den förbannade telefonen lade han armarna i kors och hasade ner på stolen och tittade på klockan, som om han bara väntade på att det skulle ta slut. Och han hostade och gäspade med jämna mellanrum.
Jag höll på att få psykbryt! Jag menar, det här är den bästa musikalen jag vet. Jag lever mig in i handlingen varje gång jag ser den och får gåshud och börjar nästan gråta när det är sorgligt och mimar med i många av sångerna och vet hela tiden vilka scener och repliker som väntar. Och så hamnade jag bredvid en sån idiot! Gubbjävel, han kunde lika gärna ha stannat hemma - och låtit oss Atlantis-dyrkare få njuta ifred.
Väderomslag
Hm...jag börjar misstänka att jag är med i en film eller något. För jag har varit mer eller mindre ängslig under större delen av dagen - och hela tiden har det varit grått och regnigt. Men så kom det här SMS:et och jag blev både glad och lättad - och genast tittade solen fram. Det känns lite creepy. :P
Nu är det klippt
Atlantis
Den Nya Drogen
(Jag dyker upp efter 8 minuter och 44 sekunder.)
Modellkrångel
Så jag blev såklart lättad. Och sen släppte jag det och har inte tänkt så värst mycket mer på det. Trodde det var ur världen liksom. Men så kommer lik förbannat ett påminnelse-om-inbokad-fotografering-SMS. Fan fan fan!
Det normala vore väl att ringa upp och påpeka att jag avbokat. Alternativt mejla till den här trevliga, förstående människan igen. Men helst vill jag bara köra strutsmetoden - stoppa huvudet i sanden och tro att problemet försvinner om jag ignorerar det.
Tillbaka till tornet
Publik
Och ikväll blir det musikal. :D Också lite läskigt, men bara yttepyttelite, för jag ser fram emot det så himla mycket att ingen rädsla i världen kan hindra mig från att gå dit och uppleva den här historien. Jag har aldrig sett den här musikalen live förut, men jag kan den ändå utantill. :P
Teater
Men det är kul att titta på. Och att drömma om.
Kändis!
Jag blir jätteglad av fina kommentarer här, men att någon skulle hitta mig någon annanstans - det trodde jag inte. Betyder det att jag börjar bli känd? Häftigt i så fall. Lite läskigt, men mest roligt. Uppskattning är alltid trevligt. :)
Musikaldröm
Helt sjukt att jag inte kan slippa mina problem ens i drömmarna.