Musikalen var inte lika underbar igår. Eller, alltså, själva musikalen var ju självklart helt fantastisk - men det fanns saker runt omkring som drog ner upplevelsen en hel del. :S

I foajén, innan föreställningen, fick jag syn på en tjej som såg ut exakt som L. Jag menar, verkligen EXAKT. Ögonen, näsan, frisyren, framtänderna, längden, klädstilen - till och med glasögonen! Helt sjukt. Och det gjorde ont. Men självdestruktiv som jag är kunde jag förstås inte låta bli att titta. Och jag bara väntade på att hon skulle känna igen mig eller börja prata skånska. Men hon tittade inte på mig. Och när hon öppnade munnen kom det inga skorrande R - vilket var en oerhörd lättnad.

Nästa pärs kom inne i salongen. Jag skulle sitta LÄNGST UT på en rad. Vilket innebär att man måste resa sig så fort någon ska in eller ut. Det värsta var när de skulle in, för eftersom jag satt längst ut var ju jag den första som måste resa mig upp. Vilket innebar att jag måste titta på folk som kom in i salongen och bedöma om de var på väg till min rad eller inte. Inte världens roligaste för den som helst fokuserar blicken på ridån eller sina egna händer... Så jag ställde mig mellan två dörrar och väntade på att mina "grannar" skulle bänka sig innan jag satte mig. Det var ångestladdat att stå där, för jag kände mig extremt uttittad, men det var ändå bättre än att sitta och hela tiden vara beredd på att resa mig upp.

Men slutade bekymren när alla väl hade satt sig? Självklart inte. Gubben som satt bredvid mig verkade extremt ointresserad av föreställningen - eller så saknade han bara allmän hyfs, vad vet jag. Han höll på med sin mobiltelefon i princip hela tiden, så jag hade en irriterande lysande display i ögonvrån under större delen av föreställningen. Och så satt han och kommenterade vad som hände på scenen - inte i viskande ton, utan högt och tydligt. Och när han någon gång släppte den förbannade telefonen lade han armarna i kors och hasade ner på stolen och tittade på klockan, som om han bara väntade på att det skulle ta slut. Och han hostade och gäspade med jämna mellanrum.

Jag höll på att få psykbryt! Jag menar, det här är den bästa musikalen jag vet. Jag lever mig in i handlingen varje gång jag ser den och får gåshud och börjar nästan gråta när det är sorgligt och mimar med i många av sångerna och vet hela tiden vilka scener och repliker som väntar. Och så hamnade jag bredvid en sån idiot! Gubbjävel, han kunde lika gärna ha stannat hemma - och låtit oss Atlantis-dyrkare få njuta ifred.