Jag hade slutseminarium för forskningsplanen inför kandidatuppsatsen i biblioteks- och informationsvetenskap i förmiddags. Jag tog den här bilden innan, när jag var så nervös att jag mådde illa. 😱🤢 Men det blev ingen bild efter att jämföra med, för jag var inte mycket gladare då. Läraren sågade mig vid fotknölarna, missförstod allt jag skrivit och verkade tycka att min forskningsplan är helt kass. Det snällaste jag minns att hon sa var att jag valt ett intressant ämne - men det är ju vad man alltid drar till med när man inte kommer på något annat positivt att säga. 🙄 Jag blev helt förtvivlad och började nästan gråta under seminariet. 😢 Men märkte snart, när det blev de andra forskningsplanernas tur att skärskådas, att hon missförstod och kritiserade sönder dem också. Så det var ju inte personligt mot mig, vilket väl alltid är något (även om det är klart oroväckande med en universitetslärare som inte kan läsa akademisk svenska och sågar studenter utifrån sin egen bristande språkförståelse). 🤷‍♀️ Jag har ägnat resten av dagen åt att revidera sönder min text i ett tröstlöst försök att få den att duga vid slutinlämningen på söndag. Jag är mer eller mindre inställd på att bli underkänd och behöva lägga fram den igen i augusti. 😒 Det känns så förnedrande. Jag har 810 högskolepoäng och har skrivit tre kandidatuppsatser. Att bli bemött som att jag inte kan någonting om att skriva metodavsnitt är rent kränkande.