Ikväll har jag ångest. :( Det värsta är att jag inte vet varför. Tack och lov att det är måndag imorgon! Rutiner och inrutade dagar är den bästa medicinen för mitt tungsinne. Helger är skitjobbiga! Jag börjar längta till måndagen redan, om inte på fredagskvällen, så åtminstone på lördagsmorgonen.

I sommar kommer jag förmodligen må hur bra som helst - jag ska plugga med en studietakt på 150 %. Då lär det inte bli mycket tid över för dystra tankar. Jag kommer kanske få någon veckas sommarlov i slutet av augusti, men det ska jag nog kunna stå ut med.

Om mindre än en vecka är det slutseminarium. Jag ska stå framför klassen i 15-30 minuter ungefär. Tanken borde göra mig livrädd. Jag borde ligga sömnlös på nätterna med världens ångest. Men det gör jag inte.

Hade det varit på gymnasiet skulle jag ha jag dött. Eller snittat upp handleden och hyperventilerande gråtit mig igenom redovisningen. Jag skulle ha hatat lärarna som tvingade mig till det, hatat mig själv för att jag inte klarade av det som alla andra, hatat hela världen för att ingen förstod mig.

Men det är fyra år sen jag gick ut gymnasiet. Jag har utvecklats som fan sen dess. Det måste jag ha gjort, för när jag tänker på slutseminariet får jag bara ett litet nervöst pirr i magen. Varken mer eller mindre.

Jag anmälde mig inte till examensfesten idag. Jag glömde bort det. Ärligt! Jag glömde verkligen. Ska anmäla mig imorgon istället.

Nu har jag bestämt mig. Jag ska gå på examensfesten. Har fått pengar av familjen, så nu funkar inte ursäkten "jag har inte råd" längre. Jag ska anmäla mig och betala idag. Så sen finns ingen återvändo.

Fast jag tror det kan bli bra. Jag skulle i alla fall ångra mig om jag inte gick. Det blir förmodligen sista gången jag träffar min klass ju. Jag skulle bli väldigt besviken på mig själv om jag lät min rädsla hindra mig från det.

Jag har varit och hälsat på familjen över helgen. Tiden gick väldigt fort, precis som det brukar...

Underbart är kort.

Det är en otroligt lugn kväll ikväll - jämfört med igår... Jag mår rätt bra faktiskt. Visst finns det några orosmoln (det gör det alltid!) men på det stora hela är känslohimlen blå.

Har sovit gott på piller inatt. Hade i och för sig en mardröm imorse (en kombination av Sagan om Ringen och True Blood), men det var inte så farligt.

Ska snart ut och gå en sväng i det grå och trista vädret.

Har känt mig förtvivlad i flera timmar nu. Jag vill bara lägga mig ner och gråta.

Men det kommer inga tårar. :(

Det blir nog sömntablett ikväll...

Jag kände inte han som ropade. Det var massor av folk omkring mig. Han kunde ha pratat om vem som helst av dem. Men ändå var jag övertygad om att det var just mig han menade. Och självklart tolkade jag in hånfullhet i hans röst.

Och plötsligt var det inte lika roligt att gå på stan längre. :(

Varför gör jag såhär??? Varför utgår jag ifrån att hela världen är emot mig och tycker illa om mig?

På väg hem från centrum nyss blev jag omkörd av en gubbe på cykel när jag gick på ett övergångsställe. Han saktade in och sa: "Man kan inte lita på bilarna." För ett ögonblick tolkade jag det som att han ondgjorde sig över de opålitliga bilisterna som ibland skiter i att stanna vid övergångsställen.

Men det dröjde förstås inte länge innan jag började tänka att det säkert var mig han klagade på, jag som gick ut på övergångsstället innan bilarna hunnit stanna helt och hade kunnat ställa till med en trafikolycka.

Jag är fortfarande osäker på vilken av tolkningarna som är den rätta. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte! Det måste väl ändå ses som en jäkligt stor utveckling. Istället för att bli helt knäckt över en tolkning av något som en främling slängt ur sig, rycker jag på axlarna och går vidare.

Igår kväll blev jag tvungen att ta en sömntablett, för första gången sen kissen flyttade in för fyra veckor sen. Jag vet inte riktigt varför, men plötsligt blev jag bara så himla ledsen och full av ångest. Låg och grät i sängen en stund, sen gick jag upp och tog tabletten och sen somnade jag äntligen.

Idag är det grått och dystert ute. Förut vräkte regnet ner. Hoppas att både mitt och himlens humör blir bättre snart.

Kände mig lite låg förut. Och vad gjorde jag då? Satte mig och tittade på en Broder Daniel-dokumentär. Då blev jag genast mycket gladare. Inte.

Broder Daniel – Happy People Never Fantasize

Men nu har jag varit ute och gått en promenad i kvällssolen och prata med syrran i telefon. Så nu känns det lite bättre.

Mötte brevbäraren i trapphuset förut - och hanterade det riktigt bra. :) Jag betedde mig som en riktigt normal människa, hälsade och log och tog emot min post och tackade. Kanske att jag tittade ner lite mycket, men på det stora hela gick det bra.

(Det kanske verkar konstigt att skriva ett inlägg om en sån "bagatell", men jag tycker det är jobbigt att möta folk i trapphuset. Om jag hör att någon granne är där väntar jag oftast med att lämna lägenheten tills personen ifråga gått in till sig eller ut på gatan.)

Har varit och klippt mig idag. Det var verkligen på tiden, jag började se ut som en lodis.

Jag drar alltid ut på det här med att gå till frisören. Liksom, först ska man gå dit och boka tid, och bara det är obehagligt - även om det är lite lindrigare än att ringa (jag tror aldrig jag har ringt och bokat klipptid).

Sen ska man gå dit och sitta och prata med frisören i typ 20 minuter. Det är den värsta biten! För även om min frisör är jättesnäll och trevlig, så blir jag hyperstressad av att behöva sitta där och försöka pressa fram intressanta saker att säga. Och om det blir tyst för länge får jag i det närmaste panik.

Ja, ja, nu är det i alla fall över. För den här gången. Får se hur många månader det dröjer till nästa gång...