Om mindre än en vecka är det slutseminarium. Jag ska stå framför klassen i 15-30 minuter ungefär. Tanken borde göra mig livrädd. Jag borde ligga sömnlös på nätterna med världens ångest. Men det gör jag inte.

Hade det varit på gymnasiet skulle jag ha jag dött. Eller snittat upp handleden och hyperventilerande gråtit mig igenom redovisningen. Jag skulle ha hatat lärarna som tvingade mig till det, hatat mig själv för att jag inte klarade av det som alla andra, hatat hela världen för att ingen förstod mig.

Men det är fyra år sen jag gick ut gymnasiet. Jag har utvecklats som fan sen dess. Det måste jag ha gjort, för när jag tänker på slutseminariet får jag bara ett litet nervöst pirr i magen. Varken mer eller mindre.