Studienarkomanens förfall


Men hallå...anmälan till vårterminen öppnade i FÖRRGÅR...och jag blev inte varse det förrän jag såg en Facebook-annons om det från ett universitet nu IMORSE. 😱😱😱 Det här är katastrof - jag som brukar sitta bänkad och skicka in anmälan så fort det bara går. Nog för att jag räknade med att det skulle vara avkopplande för mig att ta ett studieuppehåll nu under höstterminen...men att jag skulle bli SÅHÄR avkopplad hade jag verkligen inte kunnat föreställa mig. 😱

Nåväl. Jag har nu skickat in anmälan till tolv kurser som jag favoritmarkerat tidigare när jag botaniserat bland vårterminens utbud. Men det är ingen av dem jag känner att jag bara MÅSTE gå, så förmodligen kommer jag tacka nej till samtliga när antagningsbeskedet kommer. Vilket innebär att mitt studieuppehåll kommer bli minst ett ÅR. Det hade jag inte räknat med, inte alls. Det känns lite läskigt faktiskt. 😱

Tågreflektioner


Nu ligger jag hemma i sängen. Det känns skönt att vara hemma igen, jag är helt slut. 😴 Men jag vill ändå skriva några rader om tågresan hem innan jag somnar. Den slet upp mig ur min Atlantis-extas, tillbaka till den hårda verkligheten. 😔

Först var det gränskontrollen på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Jag var för all del medveten om att den skulle ske, det hade jag läst om. Men det var ändå en smärre chock att anlända till den första tågstationen på den svenska sidan om Öresund och se avspärrningarna och alla poliser. 😰 Det kändes lite smått surrealistiskt. Och jag blev inte riktigt klar över syftet med det hela, inte ens efter att ha googlat - det jag fann var lite luddiga formuleringar dels om flyktingar och dels om coronasmitta. När poliserna kom ombord satt vi alla hur som helst där med våra pass lydigt framsträckta. Poliserna gick genom mittgången och kastade lite hastiga blickar på våra ID-handlingar. Det kändes faktiskt mer som en maktdemonstration än som en seriös kontroll. Om det nu handlade om coronasmitta så borde de väl ha kollat vaccinationsstatus eller dylikt och inte legitimationer? 🤨 Och om det handlade om flyktingar så är det bara fullkomligt vidrigt - det är en mänsklig rättighet att söka asyl, varför ska polisen lägga resurser på att hindra människor från att komma in i landet?! 😠 Vad som än låg bakom fyllde hela förfarandet mig med obehag. ☹

Trevligare blev det på nästa tåg som jag bytte till i Malmö (åtminstone inledningsvis). När tågvärden skulle kontrollera min biljett frågade han om inte jag hade åkt med honom i förrgår också. Jag bekräftade detta, och han sa att han kände igen mig. Det gjorde mig glad. 😊 Jag förundrades dock över hur han kunde minnas mig. Nog för att jag mindes honom, men jag hade ju inte kontakt med ens i närheten så många människor som han ombord på tåget. Sedan slog det mig att jag ju sticker ut ganska mycket från mängden utseendemässigt (jag glömmer det ibland 🙈) och att det kanske inte varit jättemånga passagerare med rosa hår under de sista dagarna. 😉

Det artade sig till att bli en riktigt trevlig resa med det andra tåget. Men så plötsligt stannade tåget häftigt mitt ute i ingenstans. Det luktade bränt efter den kraftiga inbromsningen. Och efter en stund hördes lokförarens röst i högtalarna, han bad om ursäkt för att han bromsat så tvärt och förklarade att han fått order från polisen om att stanna tåget omedelbart. 😯 Och mina tankar började snurra - vad hade hänt, fanns det någon farlig person ombord på tåget, var det något allvarligt problem längre fram på rälsen? Efter en stunds ovisshet meddelade SJ-appen att tåget blivit försenat på grund av "obehöriga i spårområdet"...


...och min första tanke var att det måste handla om ett självmordsförsök. 😰😔😢 Något som bekräftades av lokföraren när vi efter ungefär en halvtimme började rulla igen. Polisen hade då omhändertagit mannen som tänkt hoppa framför vårt tåg. Och jag fällde några tårar för den arma stackaren. 😢 Jag hoppas innerligt att han får den hjälp han behöver. 🙏


Tjejen på platsen bredvid min beklagade sig i telefon över att vi hade stannat, vi kunde väl ha fortsatt åka men i lite långsammare tempo bara, skulle hon behöva komma hem senare än planerat nu bara för ingenting... Jag ville typ slå henne. Det är klart att jag också tyckte att det var jobbigt att komma hem senare (för även om tåget kommit fram i tid skulle det ju ha varit efter läggdags för mig 😴), men en får väl ha lite jävla PERSPEKTIV. Framför oss på spårområdet befann sig en människa som var så desperat att han bestämt sig för att hoppa framför tåget. Att hjälpa honom fick faktiskt ta den tid det tog. Vi hade tillgång till både mat och toalett ombord på tåget, det gick verkligen ingen nöd på oss. Men fy, vad jobbigt att vi kom fram lite senare... 🙄

Tack för den här gången, Danmark! 🇩🇰

Idag är det min sista dag i Köpenhamn. 🇩🇰 Jag är väldigt nöjd med min weekend här, och nu ska det bli skönt att komma hem igen. Jag sitter i princip bara och väntar på att det ska bli dags att gå till centralstationen och leta upp min perrong, så tänkte passa på att blogga nu. När jag kommer hem ikväll kommer jag garanterat vara för trött, och ombord på tåget kommer jag bli illamående av att ägna mig åt telefonen någon längre stund.

Lyckan från gårdagen höll i sig när jag vaknade, och jag kände mig euforisk större delen av förmiddagen. 😊💖

Jag kanaliserade min eufori genom att skriva till teamet bakom Atlantis och tacka för gårdagens fantastiska föreställning. 😊💖

Idag var jag mer beredd på att hotellfrukosten skulle vara relativt torftig, så det kom inte som någon chock. Och jag vet inte om det var lite annorlunda utbud idag eller om det bara var jag som var mer uppmärksam, för idag hittade jag både servetter och ost. Osten var dock inte skivad, och verktyget som låg på den var en gaffel...så jag fattade inte riktigt hur jag skulle ta av osten och avstod därför. 🤔

Idag upptäckte jag även hotellets vackra trapphus. Innan hade jag hållit mig till hissen, men jag hade ju sett på utrymningskartorna att det skulle finnas trappor och när jag på förmiddagen skulle gå ut och köpa matsäck till hemresan var det så mycket andra gäster i rörelse att jag kände mig bekvämare med att leta reda på trapporna än att trängas i den pyttelilla hissen (det stod att den skulle rymma upp till sex personer, men jag skulle inte kunna tänka mig att åka i den tillsammans med fler än en eller max två personer jag känner - och inte alls tillsammans med främlingar).

Det blev lunch på Max även idag. Och idag siktade jag in mig på en plats vid ett eluttag så att jag kunde ladda min mobil, eftersom jag checkat ut från hotellet men inte skulle kliva ombord på tåget på ett antal timmar ännu. Och idag fattade jag faktiskt när mitt beställningsnummer ropades upp, för "sytten" (17) var betydligt mer begripligt än gårdagens höga nummer. 👍

Jag hade någon slags idé om att jag skulle hänga på centralstationen tills mitt tåg skulle gå...men när jag ätit klart var det tre timmar kvar, och jag kände mig ganska uppstressad i den hetsiga miljön. 😖 Så jag gick därifrån och sökte mig till turistcentret istället. Och här har jag suttit i snart två timmar. Det är lugnt och skönt, jag har en mjuk sittplats och möjlighet att ladda min telefon. Så här kommer jag stanna en stund till. 😊👍

Intet i verden kan være så smukt ❤🎶

Jag vaknade upp i Danmark imorse - och insåg att jag aldrig gjort det förut. Jag har bara varit här på dagsutflykter tidigare. Men nu är jag ju här hela helgen. Och idag är själva huvuddagen av vistelsen - musikaldagen! 😍❤

Jag vaknade vid sextiden imorse och kände mig superexalterad över att den stora dag som jag gått och väntat på äntligen kommit - dagen då jag skulle få se musikalen Atlantis live på danska för första gången någonsin. 😍❤ Jag tog på mig min sedan länge utvalda outfit och väntade på att frukostmatsalen skulle öppna.

Hotellfrukosten var lite av ett antiklimax. Den var inte som de brukar vara i Sverige, om vi säger så. Det enda pålägg som fanns var olika typer av kött - inte en enda liten ostskiva. 😲 Och de grönsaker som fanns var skurna i stavar och således inte särskilt påläggsvänliga. 😕 Någon mjölk att dricka hittade jag inte heller. Och inga servetter. Så det blev bröd med smör men utan pålägg samt yoghurt och apelsinjuice. Jag blev för all del mätt. Men det var inte riktigt vad jag såg framför mig när jag längtade efter hotellfrukosten imorse. 

Nåväl. Efter frukosten återvände jag till mitt rum och laddade upp inför min första riktiga tur i centrala Köpenhamn. Satte Hello Kitty-plåster på hälarna för att undvika skavsår (jag har ett par skor som jag inte är så van vid att gå i) och laddade mobilen maximalt (tack och lov att laddaren går att använda i danska eluttag 🙏). Jag var lite nervös för att gå ut på stan. Det var ju så lugnt och tryggt på mitt hotellrum, där kunde jag väl hänga tills det blev dags att gå till musikalen på eftermiddagen...?

Men nej, jag tog mig faktiskt ut. Och jag tog mig genom heeela Strøget, fram och tillbaka. Jag gick in i exakt tre butiker, men handlade bara i den sista. En del butiker vågade jag inte gå in i, för att de antingen var så små eller verkade så exklusiva. Men det var mysigt bara att strosa och betrakta folklivet.

Mitt inköp från shoppingrundan. Jag såg den och blev helt kär, och visste att detta var den här resans gosedjur (jag brukar köpa ett gosedjur på nästan varje resa). Klart att jag behöver en rosa bläckfisk med enhörningar på liksom. 🦄💖 Adalena har jag döpt henne till, med anledning av huvudsyftet med min weekend i Köpenhamn. 😉

Efter min tur och retur på Strøget började jag känna mig hungrig. Och min tanke var att köpa någonting i en mataffär och äta på hotellrummet, för restauranger undviker jag helst av både ångest- och allergiskäl (och i detta fall även språkskäl). Men när jag passerade centralstationen fick jag syn på några Max-skyltar och blev SÅ lättad (att gå in på typ H&M på Strøget var uteslutet, eftersom det ändå finns hemma också, men när det gäller mat vill jag helst köra på trygga säkra kort). På Max har jag ju ett vegetariskt och allergivänligt favoritmål, och jag vet att en kan beställa i en maskin och inte behöver prata med någon. Så jag pilade in och lade min beställning och satte mig ner för att vänta på maten. Först då slog det mig att personalen förstås skulle komma att ropa upp mitt ordernummer på DANSKA när min beställning var redo! 😱 Danska språket är överlag svårt att förstå - men danska SIFFROR är helt jävla obegripliga. 😖 Och inte visades de hämtningsklara beställningarna på skärmen heller, som de brukar, utan en fick förlita sig helt på personalens utrop. Men jag granskade brickan och konstaterade att där stod ett mjölkpaket och att burgaren hade en grön etikett. Så jag gick fram och viftade med mitt kvitto och frågade på engelska om det var min order. Och det var det. ☺👍

Mätt och belåten återvände jag till mitt hotellrum en stund innan det blev dags att gå till Tivoli. Jag kikade lite på sådant jag passerade därinne, men mitt främsta fokus var att hitta fram till konsertsalen där musikalen skulle spelas.

Plötsligt såg jag dem - Atlantis-affischerna! Åh, vilken lycka! 😍😍😍

Jag slog mig ner på en bänk utanför. Och lade märke till något alldeles fantastiskt inne i lokalerna. De sålde ju merch! Inte "bara" program, utan riktig MERCH. 😍😍😍

"Hi! I want EVERYTHING!" sa jag när jag kom framstormande till shoppen (som en av de första besökarna på plats). Så nu är jag lycklig ägare till ett program, en tröja, en mugg och en påse. 😍😍😍

Jag kände mig SÅ exalterad när jag stod i foajén och väntade på att bli insläppt i salongen.

Scenen inför första respektive andra akten. Och jag satt självklart längst fram i mitten. Det är så en ska uppleva teater och musikal - längst fram i mitten. 😊 Och kvällens föreställning är så en ska uppleva Atlantis - för det första på originalspråk och för det andra som den mest ambitiösa och storslagna uppsättning som någonsin gjorts av musikalen ifråga. Det var SÅ mäktigt! 😍 Superskickliga skådespelare med grymma röster, fantastisk scenografi (notera bland annat det RIKTIGA VATTNET på scenen), fint samspel mellan skådespelarna och att var och en verkligen passade för att spela sin roll, den magiska ljussättningen, den episka musiken, de väl genomtänkta kostymerna, den nyskrivna sången som smälte väl ihop med de "gamla" sångerna och passade mycket bra in i storyn, att scener som tagits bort i alla tre uppsättningar jag sett i Sverige faktiskt fick vara kvar som de var i originalet, att mindre bra sekvenser från originalet skalats bort eller gjorts om... Jag fick vid upprepade tillfällen gåshud och tårar i ögonen, jag applåderade tills jag fick ont i händerna och det hände att jag sjöng med i sångerna. 

Efteråt var jag i total extas. Jag svävade fram med ett fånleende i hela ansiktet och kände mig mer eller mindre förälskad. 😍😍😍 Hallå, får en bosätta sig i Tivolis konsertsal och se samtliga föreställningar av detta episka mästerverk?! För det vill jag. Verkligen. 😍😍😍

Sedan jag kom hem till hotellrummet har jag gjort mig i ordning för kvällen och tittat på en livesändning med mitt finaste Lyckopiller och hans nya band (som jag hoppas få se IRL inom en inte alltför avlägsen framtid). 😊💖 Och nu är det jättesent, och jag och min lilla bläckfisk ska sova. 😴 Natti natti!

Det er dejligt 🇩🇰


Idag släppte Danmark på alla coronarestriktioner. 🙌 Det fick jag reda på på vägen hit. För ja, jag befinner mig i Danmark just nu. 🇩🇰 Idag inleder jag min sedan länge planerade weekend i Köpenhamn (jag bokade in detta redan i november - jag ska ju gå på Atlantis, en av mina absoluta favoritmusikaler som jag drömt i åratal om att få uppleva live på dess originalspråk 😍). Så det var ju en väldigt lycklig slump att restriktionerna slopades just nu (även om det känns lite surt att jag fixat vaccinationsintyg och laddat upp med rosa munskydd helt i onödan, men det kan jag leva med 😉).

Jag har känt mig ganska nervös sista tiden, när det börjat närma sig. Jag har aldrig varit i Danmark ensam förut. Och i Köpenhamn har jag aldrig varit överhuvudtaget (Kastrup är det närmaste, men att hänga en stund på en flygplats är väl inte riktigt att "vara" där). Men när jag satt på tågstationen hemma i Norrköping i förmiddags tog förväntan över. Visst var jag fortfarande lite nervös, men mest exalterad. Äntligen dags! 😍

När jag klev ombord på tåget fann jag en djupt sovande man hopkrupen på min plats och platsen bredvid. 😴 Jag rörde lätt vid hans axel och försökte få kontakt med honom. När han till slut kvicknade till satte han sig upp på min plats. Men när han förstod att jag ville sitta där tog han sin nästan orimligt lilla väska och lomade iväg genom mittgången. Jag misstänker starkt att han inte hade någon tågbiljett (dels för att det strax dök upp en tjej som faktiskt hade sittplatsen bredvid mig och dels för att vi kommit en bra bit ner i Småland innan tågvärden insåg att han inte kollat min biljett än och förklarade det med att det hade varit lite rörigt vid Norrköping med en del personer som var *ohörbart mummel som jag tolkade som obehöriga resenärer*). Tjejen som satte sig bredvid mig istället för den sömniga mannen var supertrevlig, hon hälsade glatt på mig och kommenterade att jag hade så mycket fina färger på mig och när jag inte hittade eluttaget för att kunna ladda telefonen visade hon mig var det fanns. 😊 Jag konstaterade att hon var söt och att hon doftade gott av vanilj (jag blev inte intresserad, det var bara en iakttagelse). Vi skulle antagligen ha kunnat ha en trevlig pratstund hela vägen ner till Malmö, men så mycket social exponering hade sannolikt gjort mig tämligen utmattad så jag är tacksam över att vi båda två satt tysta och lyssnade på musik i våra respektive hörlurar resten av färden. 🎶 Jag inledde med att lyssna igenom hela Atlantis-soundtracket, sedan varvade jag med lite allt möjligt annat innan jag återvände till Atlantis någonstans i Skåne.

Att anlända till Malmös centralstation var tämligen överväldigande. Så himla mycket folk överallt! 😱 Jag hade någon slags ambition om att gå in på Pressbyrån och köpa en korsordstidning, men efter att ha kastat några flyktiga blickar på tidningshyllorna flydde jag nerför rulltrappan till min perrong istället. Där var det lite mindre folk, men jag kände mig fortfarande uppstressad. Jag pratade med syrran i telefon medan jag väntade på tåget som skulle ta mig till Danmark, vilket gjorde mig lite lugnare. Jag tog bara en enda bild i Malmö, den ovan. För att den var så suspekt. Ballongförbud, liksom?! 🤔 Vad kan en tänka sig för skyltar på en perrong - förbud mot rökning, varning för ficktjuvar...men nej, i Malmö är det ballongförbud. 🎈😂

Jag kan inte tänka mig att jag såg särskilt världsvan ut, men på tåget från Malmö till Köpenhamn var det två(!) olika kvinnor som ställde frågor till mig. Den första skulle till Helsingborg, så jag upplyste henne om att tåget vi satt på gick till Danmark och inte till Helsingborg, och hon hoppade av på nästa station där jag till min lättnad såg att det stod ett Helsingborgståg inne. 👍 Den andra kvinnan skulle till Köpenhamns centralstation och frågade mig om tåget gick dit eller till flygplatsen. Jag svarade att det gick till båda, och när vi närmade oss Köpenhamn fångade jag hennes blick och nickade och hon förstod och tackade och gick av tåget. 👍 Båda kvinnorna pratade engelska, kan jag tillägga. Vilket även jag gjorde senare när jag checkade in på hotellet. Det kommer jag göra under resten av helgen också. För även om folk här kanske fattar svenska så fattar jag definitivt inte danska, så för att undvika pinsamma situationer och missförstånd håller jag mig till engelska. 🙈

Mitt hotellrum är litet men mysigt. 😊 Jag bor väldigt centralt och hade någon slags idé om att jag skulle ge mig ut och utforska stadskärnan efter att jag installerat mig på hotellrummet. Men efter typ fem timmar på resande fot var jag helt slut, så jag bara tog en dusch och kröp ner i sängen. Och här kommer jag stanna tills imorgon bitti. 😴

Jag avslutar inlägget med en bild på mitt fina tak. Det är trevligt att ligga och titta upp i det. 😊 Natti natti!

Internationella suicidpreventiva dagen


Idag är det den internationella suicidpreventiva dagen. Det tänkte jag uppmärksamma genom att lista några organisationer som arbetar för att förebygga självmord.

Mind: En ideell förening som arbetar för psykisk hälsa. Minds volontärer bemannar en självmordslinje som en kan vända sig till via både telefon och chatt för stöd om en själv eller någon i ens närhet har tankar på att ta sitt liv.

Suicide Zero: En ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige genom att prata om problemet och sprida kunskap i samhället.

SPES: En ideell organisation som genom telefonjour, träffar och självhjälpsgrupper erbjuder stöd till den som mist en närstående genom självmord.

NASP: Svenska statens expertorgan för suicidprevention, som arbetar med både forskning och utbildning för att förebygga självmord.

IASP: Den världsledande internationella organisationen för suicidprevention.

Kom ihåg - du är inte ensam, och det finns hjälp att få. 🙏❤ På 1177 finns information om olika vägar till hjälp. Var rädd om dig. ❤❤❤

Mitt augusti i kartnålar


Nu kom månadsrapporteringen från Google, med en karta över mitt resande i augusti. Jag var ju ute och flängde och for en hel del under semestern, och det syns. Detta kan jämföras med flera andra månader under året, då jag inte lämnat stan överhuvudtaget och bara fått en ensam kartnål i Norrköping i månadsrapporten. 😉 Något mellanting är väl egentligen att föredra, med lite lagom resor och utflykter. Min semester i år var väldigt rolig och händelserik, men inte särskilt avkopplande. Jag får försöka hitta en rimlig balans till nästa sommar. 🙂

Terapin ger resultat 👍


Jag förundras över hur väl jag ändå hanterar gårdagens misslyckande. Jag blev ledsen och besviken och uppgiven. Men det är ju inte konstigt. Och jag fastnade inte i det för länge. Redan igår kväll började jag känna mig ljusare till sinnes, och idag har jag varit på riktigt sprudlande humör.

Både mamma och syrran ringde imorse och frågade oroligt hur jag kände mig idag (eftersom de vet hur väldigt hårt jag brukar ta nederlag och hur himla lång tid det brukar ta för mig att resa mig igen), och jag svarade lite förvånat att jag mår rätt bra.

Det måste vara terapin. Jag har ju jobbat mycket med självvalidering, att inta ett mer accepterande förhållningssätt till mina känslor, att inte värdera och döma mig själv så hårt, att visa mig själv medkänsla och förståelse.

Det känns riktigt häftigt att se hur det ger resultat i praktiken. Jag kunde konstatera att det var ett alldeles för stort steg för mig att börja i en teatergrupp, att det inte var konstigt att jag fick så kraftig ångest att jag stack därifrån, att det var fullt rimligt att jag blev ledsen över att inte klara av det jag ville göra, att det här inte betyder att jag är fullkomligt värdelös eller misslyckad, att jag JUST NU inte klarar av det här men att det inte betyder att jag ALDRIG kommer klara av det. Det känns tråkigt att det blev som det blev, men det är inte världens undergång.

Det är en extrem kontrast mot hur jag historiskt har hanterat nederlag. Och det ger mig verkligen hopp. 🙏

Misslyckat teaterförsök

Ikväll var det dags för den första träffen med teaterföreningens nybörjargrupp. Jag lämnade rummet efter nästan exakt 15 minuter och kommer inte gå tillbaka. Det här var ett alldeles för stort steg för mig. 😔😢

Jag var väldigt nervös och rastlös timmarna innan. Övervägde att inte gå dit överhuvudtaget. Och när jag kom dit övervägde jag att inte gå in. Och när jag gick in övervägde jag att gå ut igen. Och när teaterpedagogen dök upp och bad oss följa med in i ett rum övervägde jag att gå hem istället.

Väl på plats inne i rummet skulle vi ta av oss skorna och sätta oss i en ring på golvet. Och då fanns det verkligen ingen återvändo, ingen möjlighet att smita min väg lite diskret. 😱

Först gick han igenom lite praktisk information. Sedan drog han igång en sådan där vidrig presentationsrunda. 😖 Säg vad du heter och berätta något kort om dig själv... "Jag heter Malin, jag tycker om att läsa och skriva och yoga." Vad de andra hade att säga om sig själva har jag ingen aning om, jag hade alldeles för mycket självfokus. 😵

Sedan skulle vi ställa oss upp och köra en namnrunda till och även göra någon liten signaturrörelse när vi sa våra namn. Flera gånger skulle vi göra detta, snabbare och snabbare för varje gång. Ett eller ett par namn lyckades jag väl uppfatta, men var inte helt säker på vem som hette vad.

Nästa steg var att börja gå runt i rummet och hälsa på varandra och säga våra namn, lyssna på den andra personens namn och sedan byta namn med varandra och gå vidare och hälsa på nästa person med vårt nya namn och sedan fortsätta så tills vi fått tillbaka våra riktiga namn. Och där nådde Ångestmonstret bristningsgränsen, jag flydde fältet så fort teaterpedagogen gav klartecken åt oss att börja med den övningen. Skyndade fram till mina saker, satte på mig mina skor och slet åt mig jacka och väska och stormade ut i korridoren. Skrev ett litet förklaringsmejl till teaterpedagogen, lämnade byggnaden och brast i gråt. 😢


Det känns tungt. Tråkigt. Dystert. Som ett misslyckande. 😔 Jag VILL ju börja spela teater. Men jag kan inte. 😔😢

Fint i linneskåpet

Söndagsångesten slog till imorse och jag blev rastlös och ängslig och låg. 😔 Men jag lyckades bryta det ganska bra genom att hålla mig sysselsatt. Större delen av dagen har jag ägnat åt att gå igenom hela linneskåpet och sortera allting i fina travar, rensa bort det jag inte tänker ha kvar samt undersöka vilka gardiner som behöver sys upp eller om för att passa mina fönster (de ligger nu i en hög vid symaskinen)...


Jag har även tvättat och handlat och yogat. 🧘‍♀️ Det blev således en riktigt fin dag idag också, och en bra avslutning på den här veckan och helgen. 👍

Svampskogen 🍄

Jag kom hem för några timmar sedan, efter lite mer än ett dygns kvalitetstid tillsammans med familjen. 😊 Syrran och jag åkte hem till mamma och hennes man igår eftermiddag. Vi tog en promenad och sedan åt vi tacos och hade det allmänt fredagsmysigt. Och imorse gick mamma och syrran och jag ut i svampskogen...


En mysig start på en mysig dag. 😊❤ Vi har även gått på en bakluckeloppis och fyndat en massa fina saker. 👍

Jag är väldigt nöjd med helgen hittills. Så lugn och avkopplande. 😊👍

Sena men trevliga kvällar 😴

Nu är den första arbetsveckan efter semestern till ända (jag är ledig på fredagar under hösten - jag har ju en hel del flextid att ta ut nu efter högsäsongen) och jag är helt slut. 😴 Inte för att det är jobbigt att börja jobba igen, utan för att det har blivit så sena kvällar varenda dag den här veckan.

I måndags kväll var jag ju på upptaktsmöte med en teaterförening. 🎭 Och i tisdags kväll var jag på medlemsmöte med bågskytteklubben. 🏹 Det var första gången jag var i nya lokalen, och eftersom den ligger över en halvmil hemifrån mig och det är lite väl långt att gå och rätt segt att ta spårvagnen så bestämde jag mig för att cykla. 🚴‍♀️ Det var den allra första "riktiga" cykelturen med min nya cykel (bortsett från några meters vinglande på en parkering för typ en månad sedan), så det var både spännande och roligt och läskigt.

Det gick lite vingligt i början, och jag kände mig ganska osäker på att cykla inne i centrala Norrköping, men sedan gick det rätt bra. Astmakänningar fick jag förstås, för jag trampade ju på som en dåre på ditvägen och det var mer eller mindre uppförsbacke nästan hela vägen (kändes det som). Men på hemvägen rullade jag så lätt och (någorlunda) säkert genom den kvällsmörka staden och tyckte bara att det var mysigt och roligt att cykla. 😊👍


Jag trodde att mötet skulle hålla på typ en timme bara, men det höll på i två och en halv timme - jag var inte hemma förrän efter nio på kvällen och somnade inte förrän efter tio. 😵 Så jag var helt slut när jag vaknade igår morse. 😴

Och igår kväll blev det ÄNNU senare - då var jag ute och åt på restaurang tillsammans med kollegorna för att tacka av två personer som kommer sluta hos oss nu under hösten. Det kändes lite vemodigt och sorgligt att de kommer försvinna (jag lider ju av rätt svår separationsångest och tycker om dessa människor), men vi fick en trevlig kväll och maten var jättegod.


Men sent blev det. 😴 Och imorse var jag så utmattad att jag inte dök upp på kontoret förrän bortåt niotiden. 😲 Katastrof! Men det får väl vara okej att det blir så ibland. Förhoppningsvis kommer jag ha chans att komma i säng tidigare om kvällarna nästa vecka.

Kanske inte på tisdag dock. För på tisdag kväll ska jag på den första träffen med teaterföreningens nybörjargrupp. Fick jag veta för några timmar sedan. Och kände fullkomlig panik, sprittande glädje, ångestfyllt vemod och allt däremellan...


Ångestmonstret gillar inte alls att jag skrivit in i min kalender att jag ska träffa teatergruppen på tisdag. Hur kan jag tro att jag kommer klara av att vara med i en teatergrupp? Inbillar jag mig verkligen att jag kommer våga göra övningarna - för att inte tala om att stå på scen?! Jag kommer bara förstöra för alla andra, det kommer bli ett stort misslyckande, det är bättre att jag hoppar av redan nu...

Lite så låter det inom mig. Och jag lyssnar förstås. Men jag lyssnar också på mamma och syrran, som är superpeppande. Och jag vill verkligen inte att Ångestmonstret ska få fortsätta bestämma vad jag ska göra och inte göra. Men kanske att detta ändå är ett lite för stort steg? (Se, nu sätter det igång igen. 🙄)