Jag förundras över hur väl jag ändå hanterar gårdagens misslyckande. Jag blev ledsen och besviken och uppgiven. Men det är ju inte konstigt. Och jag fastnade inte i det för länge. Redan igår kväll började jag känna mig ljusare till sinnes, och idag har jag varit på riktigt sprudlande humör.

Både mamma och syrran ringde imorse och frågade oroligt hur jag kände mig idag (eftersom de vet hur väldigt hårt jag brukar ta nederlag och hur himla lång tid det brukar ta för mig att resa mig igen), och jag svarade lite förvånat att jag mår rätt bra.

Det måste vara terapin. Jag har ju jobbat mycket med självvalidering, att inta ett mer accepterande förhållningssätt till mina känslor, att inte värdera och döma mig själv så hårt, att visa mig själv medkänsla och förståelse.

Det känns riktigt häftigt att se hur det ger resultat i praktiken. Jag kunde konstatera att det var ett alldeles för stort steg för mig att börja i en teatergrupp, att det inte var konstigt att jag fick så kraftig ångest att jag stack därifrån, att det var fullt rimligt att jag blev ledsen över att inte klara av det jag ville göra, att det här inte betyder att jag är fullkomligt värdelös eller misslyckad, att jag JUST NU inte klarar av det här men att det inte betyder att jag ALDRIG kommer klara av det. Det känns tråkigt att det blev som det blev, men det är inte världens undergång.

Det är en extrem kontrast mot hur jag historiskt har hanterat nederlag. Och det ger mig verkligen hopp. 🙏