Vi har en förrädare i Körsbärsdalen och han går mig fan på nerverna!
Jossi var inte här i Körsbärsdalen särskilt länge idag, men på den lilla stunden han var här hann han göra mig riktigt förbannad. :mad: Det ringde en kille och sa att han behövde ha ett bokslut klart IMORGON och frågade om vi kunde tänka oss att ta oss an det uppdraget. :question: Och Jossi tyckte inte att det var några problem med det, han såg det som självklart att jag skulle jobba över ikväll - sitta halva natten om det så skulle behövas. :O Jag sa att jag faktiskt inte kan det idag, men det struntade han fullkomligt i, han sa att företaget måste gå först. Tack och lov var chefen på min sida, han sa att vi omöjligt kan göra ett bokslut på en helt ny kund till imorgon.
Det är en stund sedan Jossi gick härifrån nu, men irritationen har suttit i. Tills jag loggade in på kurssajten vid universitetet där jag sks skriva min kandidatuppsats i litteraturvetenskap, och såg att jag fått respons på det där satans PMet som förstörde min söndagkväll...
Aaah...ljuv musik i öronen på en studienarkoman med Duktig Flicka-syndrom. :thumbup:
Julstök
Men åh, vad mysigt! När jag kom till jobbet nu på morgonen upptäckte jag att någon ställt (och tänt) adventsljusstakar i fönstren. :D Någon hade även lagt en hel hög med pärmar på min stol. Inte lika mysigt kanske, men helt okej. :P
By the way...julgransföljetongen. Gårdagens offer var en liten halmgris. Jag hörde att kissen kastade med någonting ute i hallen och undrade vad det kunde vara, med tanke på att jag plockat upp allting (inklusive hennes leksaker) för att kunna städa golven. Och så visade det sig vara den stackars lilla grisen. :O Jag hann tack och lov rädda den innan den utsattes för värre skada än att rosetten halkat ner från ryggen till magen. Lite post-traumatisk stress kanske den får leva med - men den får åtminstone leva. Jag hängde den HÖGT upp i granen för att den skulle slippa fler nära döden-upplevelser. ;)
Full av energi men samtidigt skittrött
Jag är ungefär lika pigg som jag ser ut. Inte alls alltså. Jag vill sooova! :tired:
Jag får besök i helgen. Och då kan det ju inte se ut som hej-kom-och-hjälp-mig här hemma. Visserligen ett hej-kom-och-hjälp-mig med en härlig touch av julafton, men ändå. Så jag håller på och städar och tvättar för fullt här. Så att det ska se lite respektabelt ut när Fobisk kommer hit imorgon eftermiddag. :)
I vanliga fall tvättar jag alltid på söndagmorgnarna. Med start vid sisådär kvart över sex. :P Jag känner mig liksom lite mer som människa så dags på dagen - nu på kvällen känner jag mig knappt levande. :S Men man får väl göra undantag ibland...för jag har en känsla av att varken syrran eller Fobisk skulle uppskatta om jag satte igång med tvätten tidigt på söndag morgon. ;)
Det har varit en bra dag idag. :) Jag har känt mig riktigt...upprymd. Och jag har svarat i telefon på löpande band och tagit mig ton och uttryckt mina åsikter och tagit initiativ så det har stått härliga till. :thumbup: Det har känts jättebra. Så det kanske inte är så konstigt att jag hade denna upprymda låt på hjärnan när jag gick hem...
Så nu har jag ägnat kvällen åt att städa till RENT-soundtracket. :P Himla effektivt, måste jag säga. Fast jag är fortfarande lika trött. Men det är väl bara att härda ut. Nu ska jag snart ner i tvättstugan. Näst sista gången. Så nu är det inte alltför länge kvar tills jag äntligen får gå och lägga mig. :tired:
Hon kom som ett yrväder
Idag har det SNÖAT! :D :D :D Så jag har fånflinat typ hela dagen. En gång när jag var inne hos chefen såg jag att flingorna utanför fönstret plötsligt blivit jättestora - och då började jag förstås studsa och peka och ge ifrån mig märkliga små glädjeläten. Tur att vi inte hade någon kund där just då. :P
Efter jobbet gick jag och klippte mig. Äntligen! Det var väl i augusti någon gång senast...? Jag har känt mig som värsta luffaren ett bra tag nu...så det var verkligen skönt att få det gjort. :thumbup: Jag gick till en salong jag aldrig satt min fot i förut, så det var ju lite läskigt förstås. Men de var jättegulliga, och frisören som klippte mig var lika gammal som jag och hade åldersångest precis som jag, och så hade hon ett husdjur hon också, och hon hade också redan plockat fram julgranen...så vi hade en del att prata om och det blev inte sådär jobbigt tyst som det alltid annars blir när jag går och klipper mig (vilket är en av anledningarna till att jag så sällan går och klipper mig).
Nu är jag hemma hos syrran. Och som ni ser har jag fått igång hennes webcam. Och så har vi ätit lussekatter. Och snart ska vi iväg på bio. :)
Knivigt
Alltså...jag vet inte om det är jag som har makaber humor, eller om det är NT som planerar lite dåligt. Men på nättidningens förstasida kan man just nu se denna artikel...
Och en bit nedanför ser man denna annons...
Hm...det känns lite fel på något sätt. ;)
Idag mötte jag en av mina största rädslor - utan att vara rädd!
Jag insåg precis att jag inte ägnat mig åt romanskrivande på över en vecka. :O Jag skulle vilja skriva nu...men jag orkar inte. Så jag går nog och lägger mig istället faktiskt. :tired:
För övrigt så har det regnat hela dagen idag. Och då menar jag verkligen HELA dagen. :S Och det gör mig så himla trött och seg...regnet och mörkret, det är verkligen deprimerande. :(
Men vet ni! Idag har jag faktiskt ringt till en kund - på eget initiativ. (Herregud, jag glömde nästan att berätta detta - jag är så himla seg i huvudet just nu.) Jag gick in till chefen och förklarade ett litet dilemma, och sedan tillade jag att "jag ringer till honom och säger det" och så pilade jag iväg till mitt rum och ringde till kunden. Jag ringde helt frivilligt - trots att jag har en mejladress till den här kunden! :thumbup: Tyvärr var det upptaget första gången jag försökte...men nästa gång kom jag fram. Och det gick jättebra! :D
Och imorgon ska syrran och jag gå på bio. :) Och nej, vi ska faktiskt INTE se Breaking Dawn part 2 (men jag förstår om ni trodde det). :P Vi ska se The Breakfast Club. Av förklarliga skäl såg vi inte den när den gick på bio första gången (eftersom vi inte ens var födda då)...så vi får passa på nu, när den visas igen.
Ord som börjar på L
Har sett klart första säsongen av The L Word nu ikväll. Och jag vet ärligt talat inte om jag tycker om den serien eller inte. :question: Det kanske man borde veta efter att ha sett en hel säsong - men jag vet faktiskt inte.
Jag blir sorgsen, jag blir arg, jag blir frustrerad...men jag blir också fascinerad och intresserad. Det är mycket förvirrande. Och jag tror inte att jag är riktigt mogen för att avgöra huruvida jag ska införskaffa fler säsonger av denna serie än på länge.
Jag älskar att plugga...för det mesta...fast inte just nu
Men ååååhh!! Nu när jag äntligen är klar med den satans metoddelen (vilket har tagit typ hela dagen) och tänkte att "yes, nu är det bara bakgrunden kvar och den är ju inte så komplicerad", så upptäckte jag det finstilta - att bakgrunden ska innehålla en genomgång av tidigare forskning.
Okej, så långt är jag med. Jag menar, det är ju ganska logiskt. Men man ska FÖRHÅLLA sig till denna tidigare forskning, och man ska bara ta upp sådana texter man tänker använda som källor i uppsatsen sedan, och man ska visa att man är INSATT i dessa texter och man ska motivera hur den egna uppsatsen kommer att bidra till att täppa till KUNSKAPSLUCKOR som finns i tidigare forskning.
Jag. Får. Psykbryt.
Jag har hållit på med detta PM hela jäkla helgen och jag är så himla trött och seg i huvudet...jag vill bara gå och lägga mig nu, inte sätta mig och djupstudera en massa akademiska texter! :(
Det är fan ett HALVÅR tills uppsatsen ska vara klar. Måste jag verkligen ha full koll på vilka källor jag tänker använda redan nu?!
Ja, ja...det är väl bara att sätta igång. Har laddat ner ett antal uppsatser om Hungerspelen. Ska försöka hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att orka läsa och skriva någonting vettigt om dem...
Lyriskt vampyriskt
Kalla mig galen - men jag vill faktiskt gärna tro på det här. :blush: Jag har någon slags sjuklig fascination för vampyrer och blir alldeles till mig vid tanken på att de kanske verkligen finns där ute någonstans.
Nästa helg kommer Fobisk hit, och då blir det Breaking Dawn part 2 igen (första gången för Fobisk, andra gången för syrran - och fjärde gången för mig). ;)
Om ni fortfarande tvivlar på min besatthet, kan jag ju tala om att jag läst 7,5 hp i vampyrlitteratur. Och apropå studier, så borde jag fortsätta med mitt kandidatuppsats-PM nu istället för att sitta här och tänka på vampyrer.
Studiehunger
Idag är det en månad kvar till julafton. Och jag sitter och panikskriver ihop ett PM inför arbetet med min kandidatuppsats i litteraturvetenskap/svenska/skrivande/det-är-lite-oklart-exakt-vad-jag-kommer-få-examen-i-men-det-blir-nog-bra.
Igår kom jag äntligen fram till att jag vill skriva om Hungerspelen. Idag kom jag äntligen fram till vilken teori jag vill utgå ifrån. Imorgon ska jag jobba häcken av mig för att bli klar med detta PM som jag börjat skriva på idag - och som ska vara inlämnat på måndag. :O
Det är verkligen inte likt mig att vara ute i sista minuten på det här viset och det känns inte alls bra. :S Men jag ser fram emot att skriva den här uppsatsen och jag hoppas att jag kommer sköta själva huvudarbetet bättre än dessa taffliga förberedelser.
Om ni misstänker att jag började intressera mig för Hungerspelen för att Taylor gjort två låtar till soundtracket - då har ni fullkomligt rätt. ;) Men det är INTE anledningen till att jag behållit intresset. Böckerna är verkligen skitbra och det ska bli jättekul att få analysera dem. :thumbup:
Nu är sjuklingen försäkrad
Imorse hade jag ett möte med en försäkringsnisse (han som var här i slutet av augusti). Och vi pratade pensioner och sjukförsäkringar och hej och hå. Det flöt på rätt bra - tills det blev dags att fylla i hälsodeklarationen.
Ooops!
Jag skrev och skrev och skrev...och blev tvungen att be om mer papper, för på den förtrycka blanketten fick man bara skriva om TVÅ olika åkommor. Hahaha, två stycken liksom?!
Det kändes rätt pinsamt att sitta där och avslöja alla mina "mörka hemligheter", medan försäkringsnissen satt mittemot och väl började undra om detta möte skulle ta hela dagen.
Kvällens ångestutveckling
Har ni hört talas om ångestkurvan? Den ser ut ungefär såhär...
När ångesten kommer så tror man att den kommer att fortsätta stiga i all evinnerlighet, tills man typ dör. Och då är det förstås lätt hänt att man flyr undan det som är obehagligt - och då försvinner ju ångesten nästan omedelbart. Och det kan ju kännas skönt. Men vad lär man sig av det? Man bekräftar för sig själv att det faktiskt var något farligt man utsattes för och att det bästa (och enda) man kan göra i den situationen är att fly. Inte så himla konstruktivt. Men om man istället stannar kvar i situationen, så kommer man märka att ångesten efter ett tag planar ut och sedan minskar. Vilket förstås är skönt och bra för självkänslan - och ökar sannolikheten för att ångestkurvan inte kommer att stiga lika högt nästa gång man hamnar i en liknande situation.
Men shit, nu börjar jag ju låta som värsta hobbypsykologen/självhjälpsboken här. :P Det var inte riktigt meningen. Jag skulle ju egentligen berätta om min kväll med Pride-familjen. Men ångestkurvan kändes väldigt konkret för mig ikväll, jag kände verkligen hur mitt Ångestmonster "betedde sig" enligt denna teori under kvällen. Och det är rätt fascinerande faktiskt.
Så. Efter denna bakgrund, kommer här en genomgång av kvällens ångestutveckling.
16:00 - På väg hem från jobbet. Pratade i mobilen med syrran om hur mycket jag såg fram emot kvällens möte med Pride-familjen.
17:00 - Två timmar kvar till mötet. Ångestmonstret gjorde sin sedvanliga entré. Ska du inte stanna hemma istället, Malin? Det är ju så mörkt och kallt ute, och du har väl ändå inte så mycket att tillföra till den där gruppen, de klarar sig nog alldeles utmärkt utan dig, eller hur? Och du har ju aldrig varit på det där caféet förut, vågar du verkligen då dit? Nädu, Malin, det är mycket tryggare här hemma.
17:30 - Ringde till syrran och till mamma för att skingra tankarna och få lite mer positiva inputs.
18:00 - En timme kvar till mötet. Ångestmonstret övergav sina inledande övertalningsförsök, och började gå bärsärkagång och vråla och göra allt som stod i dess makt för att hindra mig från att gå ut. FÖR HELVETE, MALIN, NU STANNAR DU HEMMA!!! Jag spelade Facebook-spel för att lugna ner mig.
18:25 - Jag klädde på mig med darrande händer och gav mig ut i mörkret. Ringde till syrran igen, hon höll mig sällskap under hela promenaden till caféet där mötet skulle hållas.
18:40 - Framme. Kastade en skygg blick in genom fönstren, men såg ingen jag kände igen (vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag är så uppstressad när jag träffar nya människor och sällan tittar direkt på dem, varför jag i allmänhet inte lägger på minnet hur de ser ut och följaktligen har svårt för att känna igen dem nästa gång vi träffas).
18:55 - Hade fortfarande inte sett till någon jag kände igen. Jag stod med armarna i kors och tårarna var inte långt borta. Jag ville gå hem hem HEM!!!
19:00 - Det dök upp en tjej som jag kände igen! Och hon kände igen mig! Och vi hälsade på varandra och gick in på caféet tillsammans. :thumbup:
19:01 - Det visade sig vara ett väldigt litet café. Jag blev stående mitt på golvet och såg förmodligen fullkomligt livrädd ut. :bigeyes: Det kom fler mötesdeltagare och alla verkade känna igen varandra och det skulle kramas och hejas till höger och vänster. Jag ville genast springa ut därifrån.
19:05 - Jag fann någonstans att sitta. Jag var den enda som inte beställde något (jag hade ätit innan jag gick hemifrån, det kändes tryggare) och jag oroade mig för att cafévärden skulle bli sur och säga någonting om det.
19:07 - Jag sneglade på dörren och övervägde att smita min väg.
19:10 - Mötet öppnades och det blev dags för "rundan". :S Jag började samla ihop mina saker för att fly fältet. Men Duktig Flicka-syndromet vann visst över Ångestmonstret - för man reser sig inte och går medan någon håller på och pratar, det gör man faktiskt inte.
19:13 - Ordföranden dök upp! Vilken lättnad! Henne känner jag mig verkligen trygg med. :)
19:15 - Snart min tur. Panik panik PANIIIIIK!!! :bigeyes:
19:16 - "Jag heter Malin och detta är mitt andra år i Pride..." Och just då kom cafévärden med en bricka för att leverera en beställning, så det blev ett litet avbrott. :S Och sedan fortsatte jag att prata. Lågt, svamlande, med blicken i golvet.
19:18 - Och så var det obehagligaste momentet avklarat. Och jag överlevde visst.
19:20 - Insåg att jag förmodligen inte skulle behöva säga något mer under kvällen.
20:00 - Märkte att jag faktiskt kände mig relativt lugn, och kunde äntligen börja njuta av att vara omgiven av alla dessa fina människor.
21:05 - Mötet avslutades och man började bryta upp. Jag passade på att smita iväg samtidigt med några andra. För aldrig i livet att jag ställer till med någon alldeles egen hej-då-hörni-nu-går-jag-ha-det-så-bra-allihop-scen.
21:07 - Gick hemåt, rätt nöjd med mig själv.
Ja. Det var kvällen det. Och nu är det verkligen läggdags för lilla Malin! :tired:
PS. Tro nu inte att jag satt och tittade på klockan hela kvällen. Tiderna är angivna på ett ungefär bara.
Spänningarna släpper
Det blev Imovane igår kväll (i förrgår också, om jag inte minns fel). Det är så turbulent just nu, så jag kan omöjligt somna på egen hand. Eller - ikväll kanske jag faktiskt kommer kunna det. För nu har jag hunnit smälta gårdagens chockbesked lite. Och så har jag tillbringat större delen av arbetsdagen ute hos en kund - utan att någon kollega följde med mig! Detta är något jag verkligen var sjukt nervös för innan...så nu när det är gjort och det visade sig att det gick bra så blir jag liksom alldeles matt av alla spänningar som släpper. Så förhoppningsvis somnar jag som en baby när jag gått och lagt mig ikväll. :)
Förändringarnas tid
Märkligt. Idag, när jag faktiskt har anledning att gråta, grät jag inte en enda gång under hela filmen (ja, detta var tredje gången jag såg Breaking Dawn part 2 på bio). Visst blev ögonen blanka under slutstriden och under Bellas minnesbilder på ängen och när alla namn och bilder kom där i slutet...men tårarna nådde aldrig längre än till ögonfransarna.
Jag borde ha gått direkt hem och pluggat efter jobbet (jag ska lämna in ett PM inför kandidatuppsatsen om mindre än en vecka - och jag har inte ens kommit fram till vad jag ska skriva om än, ännu mindre vilken teori jag tänker utgå ifrån). Men jag behövde tröst. Så jag köpte en påse lussekatter och gick hem till syrran och hade picknick på hennes köksgolv. Och sedan gick jag och köpte en biljett till kvällens första visning av Breaking Dawn part 2.
Bla bla bla - tänker jag aldrig berätta vad som har hänt idag? :question:
Nä. Inte helt och hållet. För det är inte riktigt officiellt än. Men i förmiddags bad chefen mig att följa med in i hans rum och så stängde han dörren och sa att vi skulle sätta oss i sofforna. Och så berättade han den förfärliga nyheten. Och den kom verkligen som en blixt från en alldeles klar himmel. :bigeyes:
Jag blev helt förtvivlad. Chockad. Och chefen verkade inte heller särskilt munter. Men han försäkrade mig om att värre saker har hänt i Körsbärsdalens historia och att vi kommer att klara oss igenom det här också.
Chocken har ännu inte släppt sitt grepp om mig. Jag hade verkligen svårt för att koncentrera mig på mitt arbete sedan, det kändes som om någon ryckt undan mattan under fötterna på mig. Mina kollegor måste ha märkt det. Jossi också - tydligen. Han visade en ovanligt mjuk sida mot mig idag. Några timmar efter mitt samtal med chefen kom Jossi in till mig och stängde dörren och satte sig ner och började säga fina och peppande saker. Han ser med tillförsikt på framtiden, sa han. Jag hoppas att jag också kommer kunna göra det så småningom.
Och så var vi där igen...
Jag drömde om L inatt. :S Och vi var tydligen Brian och Justin (jag var Justin). Och eftersom jag sett hela serien och vet att Brian egentligen älskar Justin och kommer att öppna sitt hjärta och sluta behandla Justin som skit om Justin bara har tålamod och härdar ut i X antal år först - eftersom jag vet detta så klamrade jag mig fast som fan vid L i drömmen, trots att relationen så uppenbart var ett dödsdömt projekt.
Åååh...varför kan jag aldrig få drömma att jag lämnar det där sjunkande skeppet med värdighet?! Varför utsätter min hjärna alltid mig för dessa ständigt återkommande förnedringsscenarion? Enligt vad jag har hört ska ju drömmar vara en form av bearbetning - men hur jävla terapeutiskt är det att göra mig ledsen om och om igen?! :bigeyes: Jag fattar verkligen inte det.
Vilken tur att vareviga dag INTE är söndag!
Jag älskar gamla svenska filmer. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var liten. Allting verkar så enkelt där.
Ingen söndagsångest verkar de ha heller...
Jag har inte just den här filmen hemma. Men jag ska nog lägga mig och se på någon annan gammal film nu. Det brukar göra mig himla harmonisk. :thumbup:
En av alla otaliga kuratorer jag haft genom åren sa att jag använder dessa söta snälla oskyldiga filmer för att fly undan den skrämmande och mer komplicerade verkligheten. Jag erkänner villigt att det är så det förhåller sig. Men vad gör det? Jag menar - hellre filmer än knark, eller hur? ;)
Man vet att det är helg...
...när lokaltidningens rubriker börjar likna kvällstidningarnas.
Den jag var och den jag är
Jag har den senaste tiden återupptäckt Good Charlotte. Det var ett av de där arga/rebelliska/sorgsna banden jag lyssnade på som tonåring. Och de är faktiskt fortfarande riktigt bra - när man är på rätt humör.
Nu kan jag väl inte riktigt identifiera mig med allt de sjunger längre. Som till exempel motviljan mot högre utbildning och att skaffa sig ett riktigt jobb. :question: Det stadiet har jag passerat för länge, länge sedan.
Men helt okej bakgrundsmusik, när man sitter och skriver akademiska texter om könsstereotyper inom psykvården, såhär på lördagskvällen. ;)
En kniv i ryggen
En gång var hon min bästis. En gång var jag till och med lite kär i henne. :blush: En gång var hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Och nu har hon tagit bort mig som vän på Facebook. Och jag fattar ingenting. Jag menar, vad fan har jag gjort henne?! :O
Jag vet att jag har lätt för att hemfalla åt konspirationsteorier...men denna känns faktiskt mycket trolig. Speciellt med tanke på att en annan person också tagit bort mig som vän nyligen. Och båda är vän med en viss person som snackat en hel del skit om mig.
Sorligt att de lyssnar på sådant, utan att bry sig om att vända sig till mig för att få höra båda sidor av saken.
But it's their loss.
Nu har vi ett attitydproblem här...
Under förmiddagsfikat idag började en kollega berätta om en tidigare praktikant. Den här tjejen lider av extrem bacillskräck, anorexia och möjligen OCD (enligt min bedömning utifrån det jag fick berättat för mig). Hon fick lämna Körsbärsdalen efter bara två månader förra året. Det hela är en mycket tragisk historia, och även om jag aldrig har träffat henne så känner jag stark empati för henne. Hon kan verkligen inte ha det lätt.
Men min kollega skrattade när hon berättade om alla märkliga tvångsbeteenden som den här tjejen hade för sig. Själv blev jag bara beklämd. Och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna berätta om mina egna problem för kollegorna, om jag riskerar att raljeras över och nedvärderas på det här sättet. :S
Kanske att jag så småningom öppnar mig för någon av de andra kollegorna. Men inte för henne som berättade detta idag. Aldrig.
Julgransföljetongen
Sedan jag monterade ihop och klädde granen i söndags har kissen slitit ner och mer eller mindre lemlästat en julgransprydnad om dagen. Om det fortsätter på det här viset måste jag snart köpa mer pynt. :P
Dagens offer var en av de två garntomtarna. Ni kanske själva kan gissa vilken av dem som blivit förtidspensionerad...
Men trots den lilla terroristen jag bor ihop med, finns det fortfarande en hel del pynt kvar i granen. Alla sakerna kanske inte är helt konventionella, men so what - det är MIN gran! Jag hänger vad jag vill i den...och sedan bestämmer kissen vad som får hänga kvar. ;)
Andra biobesöket avklarat
Nyss hemkommen från min andra bioupplevelse av The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2. Jag grät den här gången också. Jag blir så himla känslosam framåt slutet (det hjälper inte att jag vet precis vad som kommer att hända). Åh. Jag är helt enkelt kär i den här sagan. Unconditionally and irrevocably in love with Twilight.
Men! (Nu börjar jag visst låta som juryn i något tävlingsprogram - först berömmet, och sedan kritiken.) De andra biobesökarna. På Twinight var de bra. De som var där kunde minsann bete sig. Men de som var och såg filmen idag...fy fan! Det var ett jävla blippande och lysande och fotande med mobiler, och ett jävla tjattrande och skrattande och kommenterande, och ett jävla spring in i och ut ur salongen...gaaah, jag trodde att jag skulle bli tokig!!! :mad:
Här inbillar man sig att den underbara 15-årsgränsen ska hålla omoget beteende borta...men nähädå, det finns fjortisar på andra sidan 15-årsgränsen också. Dessutom verkar biopersonalen ignorera legkontrollen totalt (de är väl rädda om sina intäkter), så jag misstänker att ett antal småbarn slunkit in (och många av dem verkar ha varit på samma visning som jag idag). Suck.
Hoppas att de värsta fjortisarna redan har hunnit gå och se filmen när det blir dags för mitt tredje biobesök. Om sisådär en vecka. Eller några dagar. ;)
Ofrivillig självskadare
Jag råkade precis rispa en hel jäkla decimeter på handleden/underarmen. :O Det var verkligen inte meningen, det var en ren olyckshändelse med en häftklammer på en kassarapport. Men herregud, vad skönt och välbekant det känns! Vilket skrämmer mig. :bigeyes: Jag är inte självdestruktiv längre, jag känner inget behov av att göra mig illa mera...så det här var verkligen oväntat.
Ofrivillig nattuggla
Shit alltså. Twinight har verkligen gjort min dygnsrytm helt fucked up. Jag vaknade för en stund sedan och kände mig alldeles för pigg för att somna om. Så jag gick upp och åt en macka och tömde diskstället(!) och så hamnade jag visst här vid datorn också. Och klockan är snart två på natten! :O Hoppas att jag kommer kunna somna om snart (föga troligt, men hoppet är det sista som överger människan). Jag ska ju faktiskt jobba imorgon (idag?) - och innan jag gick hem lovade jag chefen att vara mycket piggare nästa dag.
Komma ut, komma nära, komma tillbaka
Jag kom ut idag i Körsbärsdalen. Inför Jossi av alla människor! :O Det var egentligen inte riktigt meningen. Han behövde låna min dator för att gå in på sin mejl. Och jag var tydligen inloggad på min Pride-mejl. Och på den vägen är det.
Under eftermiddagsfikat började vi av någon anledning prata om svenska män som skaffar sig thailändska fruar. Och då vände sig Jossi till mig och frågade om jag har några planer på att skaffa mig en thailändsk brud. Och jag blev jättegenerad och mumlade fram ett litet nej. :blush:
Jobbig situation. Men det förde det goda med sig att jag nu äntligen har kommit mig för att skicka Facebook-vänförfrågningar till två av invånarna i Körsbärsdalen (och de har redan svarat ja!). Det har jag tänkt göra i tio månader, men jag har liksom inte kommit mig för. Inte för att jag egentligen skriver så himla privata saker på min Facebook (det är ju det jag använder bloggen till - vilket i och för sig är lite bakvänt, eftersom mindre än 200 personer kan se vad jag skriver på Facebook medan vem som helst i hela världen kan komma åt bloggen). Men genom att bli vän med någon på Facebook, tillåter jag ju den personen att läsa vad jag skriver där, kolla på en massa bilder av mig och få reda på alla saker jag "gillar". Det är faktiskt en ganska stor grej, tycker jag.
Något annat som är stort är ju nya Twilight-filmen. Det var ett av de främsta samtalsämnena i Körsbärsdalen idag, att jag "varit på nattbio och sett den där vampyrfilmen". :P Jag kom inramlande vid kvart i elva på förmiddagen - vilket kändes väldigt märkligt eftersom jag brukar vara där redan vid kvart i sju. Men eftersom jag inte somnade förrän runt fyratiden imorse så orkade jag inte riktigt det idag.
På hemvägen gick jag förbi Filmstaden och köpte biljett till en av morgondagens visningar av filmen. ;) Jag tänkte först se om den redan ikväll, men så kom jag fram till att jag nog inte skulle orka det. Jag har känt mig mer eller mindre som en zombie idag och behöver nog gå och lägga mig ganska tidigt ikväll (typ nu).
Sagoslut och biotårar
Jahapp. Så var världspremiären av The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2 avklarad. Och jag GRÄT! Jag som typ aldrig gråter till film - och att gråta på bio har jag nog faktiskt aldrig någonsin gjort förut. Men tårarna bara rann...det var en sådan underbar avslutning på sagan.
Innan har jag sagt att jag kommer att gå och se den här filmen på bio fem gånger (jag såg fjärde filmen fyra gånger och tredje filmen tre gånger - och ja, jag lider av en viss grad av tvångstankar). Efter denna första gång håller jag absolut fast vid det - med tillägget att det blir MINST fem gånger.
Åååh!!! Jag är så lycklig, jag befinner mig i värsta euforiska ruset. Jag fattar verkligen inte hur jag ska kunna somna. Men somna måste jag, för jag ska iväg till Körsbärsdalen och jobba imorgon (eller rättare sagt idag).
Godnatt, alla underbara människor. Jag älskar er alla! Jag älskar allting just nu.
Tankar på villovägar
Brian och Justin kanske inte har sådär jättemycket med moms att göra. Och därför kanske det inte är sådär jättesmart att sitta och tänka på dem när man är på informationsmöte om nya momsregler. Det kanske inte går så jättebra med koncentrationen om favoritscenerna med favoritbögarna går på repeat i hjärnan. Men trevligt är det i alla fall. ;)
PS. Jag lyssnade faktiskt också. Det gjorde jag faktiskt. Och jag lärde mig en del nya saker. Om moms! Faktiskt. Jadå. Jag lovar.
Idiotiskt förslag
Satans bullshit! Jag slapp idrotten hela femman, för att jag läste franska med sexorna då istället. Och under de månader jag gick i sexan (större delen av vårterminen det året) deltog jag väl ganska sporadiskt. Jag började skolka regelbundet från idrotten i sjuan, och när jag kom upp till gymnasiet kan man nog räkna på ena handens fingrar hur många gympalektioner jag deltog i. Och jag har alltid varit både LUGN och HÖGPRESTERANDE. Jag skulle heller inte säga att det föreligger någon större risk för mig att drabbas av fetma.
Gympa var ett gissel för mig. Det var skitjobbigt att byta om inför andra, det var skitjobbigt att känna pressen att prestera i lagsporter, det var skitjobbigt att hamna i centrum. Jag avskyr skolidrotten och jag kommer aldrig att tvinga mina eventuella framtida barn att delta i den.
Skolidrott är schemalagd förnedring. Det är min åsikt.
(Jajaja, jag inser att andra har en annan inställning och att detta satans påfund kanske är höjden av lycka för somliga...men det får stå för dem i så fall.)
Så mycket aktiviteter, så lite sömn
Shit, vad jag är trött idag! :tired: Pride-mötet slutade ju vid 21 igår kväll - och så dags har jag ofta gått och lagt mig, eller åtminstone bytt om till pyjmas. :O Så idag känner jag mig typ bakfull. :P Det bara dunkar i huvudet och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gäspa medan det var några försäljare här och demonstrerade ett nytt dataprogram förut.
Och nu ska jag snart iväg på ett tre timmar långt informationsmöte om mitt hatområde moms. Wish me luck, liksom. ;)
Och som om inte detta vore nog, är det den efterlängtade premiären för sista Twilight-filmen inatt. Hur fan ska jag klara av att hålla mig vaken ända tills jag kommer hem runt halv tre-tiden inatt?!
Får gå hem och försöka sova några timmar efter momsmötet. Det lär behövas. :tired:
Stolthetens kväll
Jag är så himla stolt över mig själv ikväll! :D För ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen.
Igår klickade jag i "kommer kanske" på mötesevenemanget på Facebook. När jag kom hem från jobbet idag tänkte jag att "nää, jag stannar hemma". Men så gick jag in på mejlen, och såg ett långt och fint meddelande från ordföranden i Pride-familjen. Hon skrev att hon förstod om det var jobbigt för mig att komma dit, men att jag ändå var väldigt välkommen. :blush: Jag blev så rörd och så peppad att jag genast bestämde mig för att gå dit.
Jag stannade till hos syrran på vägen och blev ytterligare peppad (och matad med pepparkakor). Men när jag kom fram till möteslokalen så vågade jag inte gå in. Jag stod utanför dörren och frös och våndades i säkert tio-femton minuter. :S Ångestmonstret vrålade åt mig att genast vända hemåt, att jag inte hade där att göra, att jag var idiotisk som ens kommit på tanken att gå dit. :mad:
Men så gick jag in i alla fall. Jag följde efter en annan tjej när hon gick in, för jag kunde bara inte förmå mig att öppna dörren på egen hand. Det var läskigt som fan att gå fram till bordet där alla satt, men de var så himla fina och välkomnade mig och såg till att jag hade någonstans att sitta. Och efter en stund dök ordföranden upp, och hon formligen kastade sig över mig med kramar och lovord över min närvaro. :blush: Och jag blev förstås helt paralyserad över att plötsligt vara rummets medelpunkt. Men på något sätt lyckades jag lyfta en stel statyarm och besvara hennes omfamningar.
Ännu värre blev det när vi skulle göra "rundor". Vi gick laget runt två gånger - första gången skulle vi berätta om oss själva, och andra gången om hur vi vill bidra till 2013 års festival. Det låste sig totalt för mig. :bigeyes: Jag kunde berätta att jag hette Malin och att jag ville engagera mig i marknadsföringsgruppen...typ. Tack och lov gick ordföranden (som ju känner till min sociala fobi) in och räddade mig genom att ta över samtalet.
Men men...jag tänker inte gräva ner mig i allt jag "gjorde fel" ikväll. Jag gick dit, jag hade trevligt, jag kände mig välkommen och jag har fått viktiga arbetsuppgifter att utföra. Det är jag väldigt nöjd och stolt över. :thumbup:
Besök av mamma
Mamma tittade in en stund nu ikväll. Hon sa att det riktigt strålar om mig nuförtiden, att det verkligen märks att jag mår bra. :D Och vi pratade om hur osäker min tillvaro kändes för bara ett år sedan...och hur fantastiskt det är att allt kan ordna sig till det bästa på så kort tid. :thumbup: Ja, vi pratade om allt möjligt. Och det kändes jättebra. :)
Jag är så glad över att jag har min mamma.
Jul i november
Nu är det jul! :D Åtminstone hemma hos mig. :P
Hur många timmar ska vi tippa på att det tar innan kissen välter granen? ;)
Jävla skitdag
"När är det fars dag är?" frågade chefen för ett tag sedan.
"Det vet jag inte och det skiter jag i", svarade jag.
"Ja, det skiter jag också i, jag bara undrade", sa han.
Idag är det. Och det visste jag. Och det är lika jobbigt varje år. :(
Men nu ska jag inte grotta ner mig alldeles i självömkan, utan försöka göra något konstruktivt av den här dagen. Som att plugga och julpynta och annat trevligt. :thumbup:
Psykhistoria och julpynt
Detta är helt jävla osannolikt, men jag sov till typ halv elva idag. :O Jag var visserligen uppe väldigt sent igår kväll, och vaknade någon gång runt tre, halv fyra av fruktansvärda mardrömmar som jag hade svårt att skaka av mig...men herregud, jag behöver väl inte sova halva dagen för det! :S
Nåja. Jag har trots allt hunnit plugga en del. Jag har grottat ner mig i psykisk sjukdom hos kvinnor under 1800-talet...det låter välan upplyftande? ;) Deprimerande och frustrerande...men samtidigt intressant och spännande. Vad som har betraktats som sjukt, vilka uttryck detta har tagit sig, hur kulturen har påverkat och påverkats av psykisk sjukdom genom historien - det är verkligen tankeväckande.
Bilder från min kurslitteratur. Tavlor av Brouillet, Courbet, Makart och Matignon.
Jag lovade mig själv, att om jag pluggade riktigt duktigt så skulle jag få börja julpynta sedan. Men jag vet inte om jag har varit tillräckligt duktig...? :question: Kanske måste jag skriva färdigt hela den här uppgiften om 1800-talet först - den är än så länge bara halvfärdig. Så det blir väl inget julpyntande förrän imorgon då.
Men när det väl blir dags, ska jag hämta upp stora jullådan från källarförrådet och montera ihop julgranen jag köpte på Ikea i onsdags och rota fram alla julskivor jag äger och köpa röda gardiner som är tillräckligt långa för mina höga fönster. Förra julen var jag för melankolisk för att riktigt orka bry mig om julpyntandet...men det tänker jag ta igen tiofalt i år! :D
Nu ska jag nog gå och lägga mig snart. För imorgon ska jag ju skriva färdigt uppgiften, tvätta, diska, göra matlådor, träffa min stödperson - och julpynta. Så det går inte an att jag sover ända till halv elva. Upp halv sex är det som gäller! Så nu säger jag god natt. :tired:
Om någon i södra Norrköping hörde hysteriska fnitter/utrop/vrål igår kväll så kom det troligen från mig
Vad gör man inte för Taylor...
Det är kväll = Jag är trött. :tired:
Det är fredagkväll = Jag är förbannat jävla skittrött!!! :tired: :tired: :tired:
Och just ikväll "måste" denna extremt kvällströtta lilla flicka hålla sig vaken ända till klockan 22. Någon som tror att det kommer lyckas?! :P
Keep your eyes open...
Phone happens
Imorse ringde det en gubbe och frågade om något jag inte kunde svara på sådär rakt upp och ner, så jag bad att få återkomma. Och tro det eller ej, men jag ringde faktiskt upp sedan - utan att knappt ens reflektera över det. :thumbup:
Dock var det upptaget. :S Så då gjorde jag ett halvhjärtat försök att snoka reda på en mejladress till den där gubben, så att jag skulle slippa ringa en gång till. Men jag hittade ingen. Så jag ringde upp igen, kom fram, sa vad jag skulle säga, och så var det inte mer med det. Hur enkelt som helst.
Jag fattar ingenting. :P
Dagen som inleddes och avslutades med glada nyheter
Idag har syrran och jag varit i Linköping. :) Jag hade nämligen en läkartid där på eftermiddagen. Återbesök på allergimottagningen. Jag fick blåsa i de där apparaterna som jag brukar. Och mina värden har faktiskt blivit bättre sedan sist. :thumbup: Sjuksköterskan sa att det märks att jag är duktig på att ta mina mediciner regelbundet som jag ska. :)
Som ni väl alla vet har jag rejäla problem med sömnen. Och det var något som sjuksköterskan och jag pratade om idag. Och vet ni vad? En stor del av mina insomningsproblem kan faktiskt bero på min astmamedicin. :O Jag tar ju den strax innan jag går och lägger mig...vilket tydligen är ganska dumt, eftersom den har en slags uppiggande effekt. Så från och med nu ska jag börja ta den tidigare på kvällen istället, och se om det går lättare att somna.
Kärleksförklaring till min inhalator: "And I can't breathe without you..." ;) (Ja, jag är på mitt drygaste humör ikväll.)
Efter besöket på sjukhuset, åkte vi och shoppade. Jag hade lite dåligt samvete över detta, men med tanke på hur många övertidstimmar jag har tillgodo så kunde jag nog faktiskt unna mig en ledig eftermiddag. Det blev lite kläder, leksaker (det blir man aldrig för gammal för), inredningsprylar - och en julgran! Och allt detta släpade vi sedan hem på buss och tåg och ännu en buss. Oj oj oj, det var en cirkus det...
Jag borde ha gått och lagt mig så fort jag kom hem. Jag är sjukt trött (det blev jag förresten redan för flera timmar sedan) men kunde förstås inte låta bli att starta upp datorn. Och så fick jag syn på detta...
JAAA!!! :D Tänka sig - den första nyheten som nådde mig imorse var att Obama sitter kvar som president, och den sista nyheten som når mig nu ikväll är att 15-årsgränsen för Breaking Dawn part 2 slås fast. Denna dag ramas verkligen in av glädjande besked! :thumbup:
Och nu är det hög tid för lilla Malin att gå och sova. Natti natti!
Socialfobisk mardröm
Jag hade en fruktansvärd mardröm inatt. :bigeyes: Jag skulle börja skolan, och eftersom jag inte hittade till klassrummet kom jag för sent. Tack och lov var det fler som kom för sent, så jag kunde smita in tillsammans med dem. Men alla andra hade kompisar som de kunde sätta sig bredvid. Jag tassade runt i klassrummet och sneglade försynt på platser som verkade tomma, men ingen erbjöd mig att slå mig ner där och snart kom det någon annan som var mer välkommen än jag eller så låg det plötsligt böcker där som visade att platsen var upptagen. Snart var alla stolar ockuperade, och jag ensam stod fortfarande upp. Det var hemskt! Den sura läraren (som påminde läskigt mycket om en av häxorna jag råkade ut för på gymnasiet) sa att "så går det när man kommer för sent" och sa att jag kunde sitta längst bak, på en extraplats vid ett ensamt litet bord. Jag kände mig väldigt uttittad, ensam, ångestfylld och orättvist behandlad. :(
Känslan höll i sig en lång stund efter att jag hade vaknat. Ända tills jag nåddes av nyheten att Obama vann valet och får sitta kvar som president i fyra år till. Det finns visst lite rättvisa i världen i alla fall. :thumbup:
Vägval
By the way...det pågår visst någonting på andra sidan Atlanten idag. Någonting väldigt stort och viktigt. Och utgången av det hela kommer antingen att leda oss in i framtiden - eller raka vägen tillbaka till medeltiden.
Hoppas att amerikanerna tar sitt förnuft tillfånga och röstar på Obama.
Relevans 0,00 procent
Jag kan inte ett ord finska (utom möjligen några svordomar). Jag föraktar allt vad sport heter (utom konståkning, för det är ju så fiiint). Och jag har för bövelen redan ett jobb!
Allvarligt talat, jag måste sluta prenumerera på sådan här skit.
Man kan ju få hybris för mindre!
Idag har jag fått tre mycket trevliga meddelanden...
1) Från Arbetsförmedlingen.
2) Från läraren på en av mina kurser.
LOL
Idag har syrran och jag varit på bio. Vi höjde medelåldern i salongen rätt rejält - alla andra gick typ på högstadiet. Vilket kanske inte var så konstigt, eftersom det var LOL vi såg. :P
Småbarnen tyckte visst det var lite pinsamt ibland, de satt och skrattade och kommenterade på de mest olämpliga ställen. Men jag tyckte faktiskt att det var en bra film. :thumbup: Sådär gulligullig och okomplicerat komplicerad som jag gillar. Jag kommer nog aldrig att växa ifrån high school-filmer. :)
Sexuell självkänsla
Så har det slutligen hänt. Malin har införskaffat och läst Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman. Den kom ut när jag var typ nitton, men då var jag för fattig och för pryd för att köpa den.
Varför jag har gjort det nu? Ja, det vete fan. Med tanke på att jag aldrig mer vill bli tillsammans med någon efter L, i kombination med att medicinerna jag tar dagligen har reducerat min lust med cirka 90 %, verkar det ju ganska så märkligt. :question:
Intressant läsning var det dock. :blush: Även om valda delar gjorde mig sorgsen, främst de delarna som handlade om sexuell självkänsla. Jag har i princip ingen sexuell självkänsla. Och jag började nästan gråta när jag läste om det. :bigeyes: Jag antar att det starkt hänger ihop med min sociala fobi. Jag kan inte slappna av, jag har jättesvårt för att ta initiativ, jag får prestationsångest, jag gör allt för att vara till lags, jag skäms över vad jag gillar och inte gillar, jag kan inte säga nej...och så vidare, och så vidare. Det är fan hemskt!
Hur fungerar det här för er andra som har social fobi? Hur är det med er sexuella självkänsla?
Det går framåt
När de andra var ute på lunch och jag var ensam på kontoret, kom Den Närgångna Kunden och ringde på porttelefonen. :bigeyes: Jag ville verkligen inte öppna dörren, men gjorde det i alla fall. Han sken upp när han såg att det var jag som öppnade, men gjorde ingen ansats att kramas eller tjata om att jag skulle komma och hälsa på honom efter kontorstid. Vi pratade om bokföring en liten stund, och sedan gick han. Och jag kände mig både lättad och stolt. :thumbup:
Till dagens trevligare upplevelser hör att chefen föreslog att jag ska åka på ännu en utbildning, denna gång inom revision. Så nu till våren väntar fem dagars vistelse i Stockholm för min del. :D
Och nu är det helg. Och jag är skittrött. Men nöjd och glad. :)
Kravlös intervju
Gårdagens besök på den där andra revisionsbyrån gick jättebra förresten. :thumbup: Visst var jag skitnervös...men herregud, vad skönt det kändes att träffa en rekryterare utan att behöva känna den där pressen att man måste göra ett jättebra intryck om inte hela ens framtid ska fortsätta präglas av mörker och osäkerhet.
Min framtid känns väldigt ljus just nu. :) Och medan jag satt och pratade med den där mannen igår så kände jag mig trygg i förvissningen om att jag hade ett tillsvidareanställningsavtal i väskan, och därför kunde jag känna mig avslappnad (nåja - så avslappnad som The Worrying Kind nu kan bli) och bara sitta där och småprata.
Jag kunde till och med säga rent ut att jag inte var intresserad av jobbet. :P Och han sa att han absolut inte tänker sno mig från Körsbärsdalen, om jag nu trivs där. Men vi fick i alla fall en trevlig pratstund, och kunde båda två utvidga vårt nätverk med en ny kontakt. :thumbup:
När jag gick därifrån var det med ett nytt visitkort i väskan och en varm känsla i magen.
Svart på vitt
Det är här jag hör hemma
Jag behövde inte berätta om mina kurser på personalmötet. När de andra hade berättat om sina kurser gick chefen vidare till nästa punkt på dagordningen. Jag vet inte om han glömde bort mig, eller om han kände hur jävla nervös jag var och lät mig slippa. Han är väldigt bra på att läsa av och förstå mig, så det skulle inte förvåna mig om han "glömde" med flit. :)
Efter personalmötet gick jag in till chefen och berättade att jag ska besöka en annan revisionsbyrå i eftermiddag. Det kändes bra att bekänna det, för jag har känt mig jättehemsk, som om jag gått bakom ryggen på min Körsbärs-familj och svikit dem genom att planera in det här mötet utan deras vetskap. :S Är det månne såhär det känns att vara otrogen...? :question: Jävligt jobbigt i så fall.
Chefen kände till den där byrån, och kunde berätta lite för mig om den. Så nu känns det inte riktigt lika läskigt att gå dit, när jag vet lite mer om det hela. Men medan chefen berättade lade han in ett litet "men du stannar här" med jämna mellanrum. Och efter att jag återvänt till mitt rum, dröjde det inte länge innan han kom springande med ett avtal om tillsvidareanställning. Han sa att "det är bäst att du skriver på det här, så att du inte försvinner". ;)
Och jag skrev på och lovade att jag inte ska försvinna någonstans. Jag stannar här, i Körsbärsdalen, där jag hör hemma. Och det känns alldeles...alldeles underbart. :)
