Jag hade tänkt sy medeltidsklänningar åt syrran och mig till i år, men det kom visst ett litet annat syprojekt i vägen. Så det får väl bli till nästa år kanske. Jag köpte en klänning på marknaden istället. Och ett halsband med en pilspets. :-) 

 

 

Jag behöver verkligen inte fundera över vad jag tycker om Taylors nya musikvideo, så som jag behövde med den förra. Den här är fullkomligt UNDERBAR! Älskade den redan första gången jag såg den. :-D

Jag: "Den där nya filmen Insidan ut verkar bra, den borde vi se. Fast på engelska då, filmer gör sig alltid bäst på sitt originalspråk, det är så jävla värdelöst med dubbn-" *får reda på att Yohio gör en av rösterna i den svenska dubbningen* "VI MÅSTE SE DEN PÅ SVENSKA!!!" 

 

Så...nu har vi varit på bio och sett den. På svenska. Och den var helt fantastisk! (Inte främst för Yohios insats dock, den var mycket liten.) En väldigt djup och berörande film som fick mig att börja gråta framåt slutet. Det hade jag inte väntat mig av en barnfilm! Fast den kändes verkligen inte som en barnfilm...och mycket riktigt fick ungarna i salongen hela tiden sitta och fråga sina föräldrar om saker och ting som de inte förstod i handlingen. 

 

Jag hade inte läst på någonting om filmen innan (bara sett affischerna på stan och läst i mitt Facebook-flöde om Yohios medverkan), så jag blev oerhört glatt överraskad när Golden Gate-bron plötsligt dök upp på bioduken och jag insåg att huvudpersonen och hennes föräldrar skulle flytta till underbara San Francisco! 

 

Men denna flytt visade sig vara det som satte igång hela känslokaoset inom huvudpersonen. Ingenting med San Francisco verkade vara trevligt, bara fult och fel och hemskt och jobbigt och ledsamt. Jag blev jätteupprörd! Liksom, vad fan, hon får flytta till världens underbaraste stad, varför är hon inte euforisk?! 

 

Men det är klart...när en är elva år gammal är det förstås ingen höjdare att ryckas upp med rötterna från allt som är invant och tryggt och börja ett helt nytt liv på en främmande plats långt borta från alla vännerna. Men till slut började hon finna sig till rätta i alla fall. (Och ge det några år så kommer hon vara överlycklig över att bo där, det är jag säker på, hi hi...) 

 

Åh. Jag är fortfarande alldeles tagen av denna film. En otroligt fin, träffsäker och berörande berättelse om känslor i en jobbig ålder. Gå och se den - NU!!! 

 

Idag har syrran och jag varit på dagsutflykt i Arkösund. Väldigt lugnt och skönt och fint. Vi satt på klipporna och löste korsord och fikade och tittade på båtarna. :-) 

 

Nu har det slagit över totalt. Det räcker inte med att jag hänger på Mangago dagligen eller att jag börjat samla på manga- och animeutgivningarna av Junjou Romantica, Sekai-ichi Hatsukoi och Love Stage!! - nu har jag dessutom införskaffat en instruktionsbok i hur en tecknar Yaoi!!! Så nu dröjer det väl inte länge innan jag börjar producera eget...! Oh, dear... :-P 

 

Hösten 2011 var jag statist vid en filminspelning om kvinnor med funktionsnedsättning utsatta för våld. Inatt upptäckte jag ett nyligen publicerat inlägg på Facebook, där produktionsbolaget bakom filmprojektet uttalar sig om vilken stor nytta filmerna varit till under de senaste åren. Jag känner mig himla glad och stolt över att ha varit med och bidragit till detta. :-) 

 

Det har varit en dramatisk dag här i stan idag. En man högg helt oprovocerat ner tre random personer i centrum, polisens nationella insatsstyrka ryckte ut med helikoptrar och hundar och tunga vapen och grep flera personer i utkanten av stan, i en annan stadsdel detonerade något som man misstänkte var en bomb eller liknande. 

 

Tre dramatiska, av varandra oberoende händelser i Norrköping idag. Jeez. Himla otäckt! Skönt att syrran och jag var hos mamma och hennes man på landet hela dagen - där var det betydligt lugnare!

Igår var jag på bröllop. En jätterolig och jätteläskig upplevelse på en och samma gång. Jag är glad att jag gick dit, att jag klarade av det och att jag hade trevligt. Malin vs. Ångestmonstret, 1-0! 

 

 

 

 

Jag borde gå ner till stationen och möta syrran när hon kommer med tåget om en stund, men jag har ingen större lust att gå ut igen alldeles ensam i det där kaoset. :-S

Jag kom hem från Kalmar igår eftermiddag. Har haft det hur trevligt som helst, men det känns ändå jätteskönt att vara hemma igen. Jag kan liksom inte vara borta särskilt länge innan jag börjar längta hem. Vilket till stor del har med en viss liten dam på fyra tassar att göra... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter på Pers balkong i Kalmar och väntar på att resten av sällskapet ska vakna till och gå upp så att vi kan åka på dagsutflykt. :-) 

 

Resan hit var odramatisk för vår del, men desto värre för ett par i 90-årsåldern som åkte i samma vagn som vi. När tåget stannade vid deras station så var det ingen plattform utanför dörren (vi åkte i sista vagnen). Ingen information hade getts om att det skulle vara en kort plattform, och med tanke på parets ålder och det faktum att tanten gick med käpp så hade de ingen möjlighet att rusa till en annan dörr innan tåget åkte iväg igen. En passagerare lutade sig ut genom fönstret och ropade och en annan sprang för att leta efter konduktören, men det var för sent. 

 

Okej, sådant kan hända. Men det vidriga var tågpersonalens agerande. Konduktören kom och hävdade att det visst hade funnits möjlighet att gå av genom sista dörren, för föraren hävdade att han stannat på exakt rätt plats och han hade massor av erfarenhet och hade kört den här sträckan hur många gånger som helst så han visste minsann vad han gjorde och bla bla bla... Paret, deras dotter och flera ögonvittnen stod på sig om att det inte alls funnits någon plattform utanför sista dörren och att SJ nu borde ordna fram en taxi åt det gamla paret så att de kunde åka dit de skulle från nästa station. 

 

Men nej, någon taxi blev det inte. Och bara ett halvt erkännande om att "föraren KANSKE bromsat in lite för tidigt den här gången". Men konduktören fick det ändå att låta som om det var parets fel att de inte kommit av tåget och hänvisade dem till att gå av vid nästa station och ta något annat tåg tillbaka (på egen bekostnad, som jag förstod det). 

 

Jag blev så upprörd att jag nästan skakade. Instinkten att vilja göra något för dessa fina gamla människor var stark, men det enda jag kom på var att ge dem en påse kanelgifflar som vi inte hunnit äta upp. De avböjde skrattande och jag kände mig dum. 

 

När vi klivit av tåget och mött Per såg vi hur paret och deras dotter gick fram till föraren av ett Krösatåg och förklarade situationen, och det verkade vara en sympatisk förare som lät dem åka med tillbaka till nästa station utan problem. 

 

Så...det löste sig till slut. Men fan, vad vidrigt det hela var! Hur mycket hade det kostat SJ att erkänna ett fel de begått och betalat en taxi åt det gamla paret?!

 

 

Precis hemkommen från supertrevlig fest med jättefina Pride-familjen. Ångestmonstret försökte in i det längsta få mig att strunta i att gå dit, men jag lyssnade inte på det örat. 

 

Att det varit en sådan hysterisk och utmanande dag idag underlättade nog processen faktiskt. Det blev nämligen översvämning i badrummet i förmiddags. Vatten ända bort till tröskeln! Så då blev jag tvungen att ringa till jouren flera gånger, få besök av två killar från jouren och sedan en kille från ett högtrycksspolningsföretag - allt som allt tog det typ tre timmar och en jävla massa energi. 

 

Efter denna pärs kändes det inte som en riktigt lika stor utmaning att ta mig iväg till festen faktiskt. Den veganska kladdkaka jag inatt bestämde mig för att baka till festen blev det dock inget av med - jag köpte några burkar tofuglass på vägen dit istället (det blev tack och lov mycket uppskattat). 

 

Alla var jättegulliga, precis som de alltid är. Tre av gästerna var nya bekantskaper för mig, men de var också jättegulliga. Massor av skratt och givande diskussioner, god mat och fina människor - och keliga katter! 

 

Nämen oj, har jag redan haft semester i nästan en hel vecka?! Vad tiden går fort. Jag har träffat min stödperson, gått på bio med syrran och Livrädd (Paper Towns var en himla frustrerande film, jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker om den eller inte), sovit lääänge om morgnarna, gått långpromenader utmed Strömmen med syrran, kollat jobbmejlen X antal gånger, maratontittat på The Tudors, spelat teve- och dataspel, börjat läsa höstterminens kurslitteratur...och nojat inför morgondagens fest. 

 

Ja. Jag ska gå på fest imorgon. Och jag har en väldigt ambivalent inställning till det. Eller rättare sagt, Ångestmonstret och jag för en intensiv diskussion om huruvida det är skitläskigt eller jätteroligt att gå dit. Jag är dessutom en av värdarna(!) för evenemanget och har ålagts att fixa efterrätten, vilket medför en extrem prestationsångest (vad ska jag göra och kommer de att tycka om det?!) och dessutom hindrar mig från att strunta i att gå dit.