Mjölkväktare
Nyss hemkommen från affären. Jag har knappt varit utanför lägenheten på hela dagen idag (med undantag av tvättstugan imorse, men då mötte jag inte en enda människa) och tänkte att det nog vore bra att ta en tur till affären. Men det var förstås idiotiskt av mig. Herregud, det är ju typ 30 grader varmt ute - vilket betyder att typ halva stans befolkning befann sig i parken. Så jag kände mig rätt uppstressad redan när jag kom fram till affären. Och när jag närmade mig kyldisken såg jag tre(!) butiksanställda stå vid mellanmjölken och filen (vilket var vad jag främst hade tänkt köpa) så jag smet in mellan hyllorna och väntade på att de skulle flytta på sig. Men de bara stod där och fingrade på förpackningarna och småpratade och verkade ha all tid i världen på sig att plocka upp varor. Så jag irrade omkring med min tomma kundvagn, plockade åt mig några andra saker och styrde mot kassorna. Det kändes inte så lite dumt att komma med en nästan tom kundvagn, men så fick det bli. Jag hade inte styrkan att ta mig förbi de tre "mjölkväktarna" idag.
Modell blir jag nog aldrig
Jag mejlade till de som skulle fotografera mig nästa vecka och avbokade. En liten del av mig tycker att det skulle vara jättekul att få agera modell och posera framför kameran, men resten av mig fylls av ångest bara av att se företagets reklamvideo där en massa vackra, utåtriktade människor skrattar och spexar omgivna av stylister och fotografer.
Så jag mejlade. Och jag skrev precis som det var, att jag förmodligen inte skulle klara av det på grund av min sociala fobi. En liten pekpinne viftade inne i mitt huvud att "fy fy, man får inte tala högt om psykiska besvär" men jag ignorerade den. För det första vill jag verka för ett samhälle där psykiska besvär är lika accepterade att prata om som fysiska. Och för det andra tänkte jag att jag kanske slipper samtal/mejl av typen "jaså, passar inte tiden, men då kan vi boka in en ny, när kan du komma istället då?" om jag förklarar istället för att försöka slingra mig. (Jag försökte slingra mig i telefon förut och det gick ju uppenbarligen inte så bra.)
Så jag mejlade. Och jag skrev precis som det var, att jag förmodligen inte skulle klara av det på grund av min sociala fobi. En liten pekpinne viftade inne i mitt huvud att "fy fy, man får inte tala högt om psykiska besvär" men jag ignorerade den. För det första vill jag verka för ett samhälle där psykiska besvär är lika accepterade att prata om som fysiska. Och för det andra tänkte jag att jag kanske slipper samtal/mejl av typen "jaså, passar inte tiden, men då kan vi boka in en ny, när kan du komma istället då?" om jag förklarar istället för att försöka slingra mig. (Jag försökte slingra mig i telefon förut och det gick ju uppenbarligen inte så bra.)
Telefonterror
Varför i helvete svarar jag i telefon när jag inte känner igen numret som ringer?! Det var en trevlig men fan så påstridig människa som ringde, och nu har jag tydligen lovat att ställa upp i en modellfotografering nästa vecka. Fan fan fan fan fan!!! "Och om du får förhinder är det bara att du ringer och avbokar." Mm, eller hur - verkligen "bara".
En annan dag
Jag skickade in en uppgift vid kvart över elva igår kväll. Så idag är jag TRÖTT. :tired: Jag gick inte upp förrän åtta, vilket är extremt sent för mig nuförtiden. Jag har försökt plugga lite idag också, men det går segt. Och när jag väl kom igång förut - då ringde min moster. Och hon började förstås tjata om jobb. :S
Så jag gick in på Arbetsförmedlingens hemsida och hittade två jobbannonser som verkade intressanta...men jag kan inte förmå mig att svara på någon av dem, åtminstone inte idag. Mitt självförtroende räcker inte riktigt till.
Men nästa vecka, då ska jag ta tag i det här. Då ska jag ta med mig mitt psykintyg och gå till Arbetsförmedlingen. "Men tycker du som jag, tycker du som jag, då gör jag det en annan dag..."
Så jag gick in på Arbetsförmedlingens hemsida och hittade två jobbannonser som verkade intressanta...men jag kan inte förmå mig att svara på någon av dem, åtminstone inte idag. Mitt självförtroende räcker inte riktigt till.
Men nästa vecka, då ska jag ta tag i det här. Då ska jag ta med mig mitt psykintyg och gå till Arbetsförmedlingen. "Men tycker du som jag, tycker du som jag, då gör jag det en annan dag..."
Jag är tillbaka
Jag har haft rätt begränsad tillgång till Internet under helgen, därav den bristfälliga uppdateringen. Jag har varit hos mamma och hos mina kusiner. Gått på marknad (lite jobbigt), putsat fönster (fint), sjungit SingStar (roligt). Och pluggat (nödvändigt).
Nu väntar den intensiva Sista Veckan På Vårterminen. Jag har lite ångest för hur jag ska hinna färdigt med alla uppgifter och göra dem så bra att det räcker till VG...men jag ska göra så gott jag kan. Och blir jag bara godkänd går väl inte världen under. Hoppas jag.
Nu väntar den intensiva Sista Veckan På Vårterminen. Jag har lite ångest för hur jag ska hinna färdigt med alla uppgifter och göra dem så bra att det räcker till VG...men jag ska göra så gott jag kan. Och blir jag bara godkänd går väl inte världen under. Hoppas jag.
Stövelpost
Igår kväll var det någon som tryckte in en stövel genom mitt brevinkast.
Fast det var det förstås inte, det var bara jag som tagit en sömntablett.
Fast det var det förstås inte, det var bara jag som tagit en sömntablett.
Härmed intygas att Malin är ett psykfall
Jag kan knappt fatta att det är sant. INTYGET HAR KOMMIT!!! :D
Grattismejl
Jag vet att det är automatiska meddelanden, som skickas iväg för att mitt födelsedatum står i deras databaser. Men ändå...jag blir faktiskt glad. :) Inte för att det ens kommer i närheten personliga hälsningar från nära och kära...men som sagt, jag blir glad. Hellre såna här mejl, än erbjudanden/reklam/annan terror. Fler företag borde börja med det! :)
Födelsedagspost
Ska man skratta eller gråta?
Detta gällde alltså mitt mejl om att få stöd av samhället. Men de fina orden på hemsidan var tomma, jag får ingen hjälp - för de har PERSONALBRIST.
:thumbdown: :thumbdown: :thumbdown: :thumbdown: :thumbdown:
Födelsedagsbarn
23 år...vad konstigt det känns att säga det. Och vad gammal jag känner mig! Men det har jag ju gjort varenda födelsedag sen jag fyllde 18... Men men...hoppas att det blir ett bra år. Vi hade en mysig födelsedagspicknick i parken igår i alla fall. Och ikväll blir det hemlig utflykt. :)
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
Ett rop på hjälp
Jag var inne på SPS förut, och hittade en länk till Personligt Ombud. Så nu har jag skickat ett "hjälp mig!"-mejl dit. Det känns lite dumt, men...jag tror det kan vara bra. Jag hoppas det i alla fall. Jag hoppas att de kan hjälpa mig med jobbsökarhelvetet.
Dagen efter
Nämen titta! Jag överlevde Domedagen. :P
Jag kan!
Jag var precis inne på hemsidan för en av kurserna jag läser. Jag slängde en blick på veckobrevet från kursledaren - och såg att hon bland annat citerat ett utdrag ur en text jag skrivit, som exempel på kloka ord från studenterna! :D
Och dessförinnan hade jag läst respons jag fått från Livrädd angående min senaste roman. Tack tack tack! :D
Min skrivarsjälvförtroendeflagga vajar i topp just nu.
Och dessförinnan hade jag läst respons jag fått från Livrädd angående min senaste roman. Tack tack tack! :D
Min skrivarsjälvförtroendeflagga vajar i topp just nu.
Mardrömsshopping
Jag har varit och handlat och det var hemskt. För det första hade jag cykeln med mig, eftersom jag visste att jag skulle handla mycket. Jag har inte cyklat sen hösten 2009 så jag ledde den hela vägen till affären (för tänk om jag vinglar, tänk om jag ramlar, tänk om jag kör in i någon).
Och när jag väl hade tagit mig hela vägen dit (och känt mig inte så lite dum för att jag gick och ledde cykeln istället för att cykla) och kommit in i affären välbehållen och börjat styra runt med min kundvagn...då hände Det Som Inte Får Hända. Jag tog en förpackning med toalettpapper från ett sånt där torn som de envisas med att bygga av varor i affären...och TORNET RASADE!!! :bigeyes: :S :| Det rasade bara någon decimeter från en stackars liten tant. Och det var precis som på film, jag såg i slow motion hur det började röra sig, hur förpackningarna föll och dunsade i golvet. Och alla tittade på mig. Och jag trodde jag skulle dö. Men jag flydde inte. Inte förrän jag plockat upp efter mig och återställt ordningen. Men då kunde jag inte fort nog smita in mellan hyllorna. :blush:
Och vad hände sen? Jag stötte ihop med den lilla tanten jag nästan skrämt vettet ur en stund tidigare! :S Och då blev jag plötsligt väldigt intresserad av ett paket havregryn, stod och jämförde sorter, läste innehållsförteckningar...tills kusten var klar och jag kunde fortsätta min färd genom butiken utan att skämmas ihjäl.
Och vid kassorna kom jag fram till en kassa samtidigt som en annan kvinna. Och vi blev stående och bara tittade på varandra, avvaktande. Men så vek jag undan, valde en annan kassa, lät henne gå före, hoppas att jag gjorde hennes dag...för jag orkade inte med fler sammandrabbningar, jag ville bara hem.
Och nu är jag hemma. Och det är så skönt! Jag måste gå ner i tvättstugan snart, och ut till soprummet sen, men i övrigt tänker jag inte lämna hemmets lugna vrå för resten av dagen. Jag har fått nog för flera veckor framöver!
Och när jag väl hade tagit mig hela vägen dit (och känt mig inte så lite dum för att jag gick och ledde cykeln istället för att cykla) och kommit in i affären välbehållen och börjat styra runt med min kundvagn...då hände Det Som Inte Får Hända. Jag tog en förpackning med toalettpapper från ett sånt där torn som de envisas med att bygga av varor i affären...och TORNET RASADE!!! :bigeyes: :S :| Det rasade bara någon decimeter från en stackars liten tant. Och det var precis som på film, jag såg i slow motion hur det började röra sig, hur förpackningarna föll och dunsade i golvet. Och alla tittade på mig. Och jag trodde jag skulle dö. Men jag flydde inte. Inte förrän jag plockat upp efter mig och återställt ordningen. Men då kunde jag inte fort nog smita in mellan hyllorna. :blush:
Och vad hände sen? Jag stötte ihop med den lilla tanten jag nästan skrämt vettet ur en stund tidigare! :S Och då blev jag plötsligt väldigt intresserad av ett paket havregryn, stod och jämförde sorter, läste innehållsförteckningar...tills kusten var klar och jag kunde fortsätta min färd genom butiken utan att skämmas ihjäl.
Och vid kassorna kom jag fram till en kassa samtidigt som en annan kvinna. Och vi blev stående och bara tittade på varandra, avvaktande. Men så vek jag undan, valde en annan kassa, lät henne gå före, hoppas att jag gjorde hennes dag...för jag orkade inte med fler sammandrabbningar, jag ville bara hem.
Och nu är jag hemma. Och det är så skönt! Jag måste gå ner i tvättstugan snart, och ut till soprummet sen, men i övrigt tänker jag inte lämna hemmets lugna vrå för resten av dagen. Jag har fått nog för flera veckor framöver!
Världens undergång
Jahapp. Ikväll kommer världen gå under - om man ska tro religiösa fanatiker. Men det ska man inte. Så jag fortsätter att i lugn och ro förbereda inför morgondagens picknick.
Tablettnatt och promenadmorgon
Igår kväll blev det sömntablett. Huvudet var alldeles för fullt av ångestladdade tankar på Jobb och Framtid för att jag skulle kunna somna på egen hand.
Imorse kändes det bättre. Då gav jag mig ut på morgonpromenad igen. :)
Senare idag blir det fikadejt med brodern, för andra fredagen i rad. Lite födelsedagsfika i förskott sådär.
Imorse kändes det bättre. Då gav jag mig ut på morgonpromenad igen. :)
Senare idag blir det fikadejt med brodern, för andra fredagen i rad. Lite födelsedagsfika i förskott sådär.
Maskineriet kärvar
Den snälla sköterskan från psyk ringde för en stund sen. Och hon påstod att läkaren faktiskt har skrivit ett intyg, och att han lämnat det till sekreterarna men att dessa inte hunnit skicka iväg det än. "Så det kommer nog snart." Ska man tro på det?
Down
Telefonen ringde nyss. Och jag svarade obesvärat, i tron att det var den snälla sköterskan från psyk. Men det var det inte. Det var en tjej från ett bemanningsföretag. Vet inte riktigt vad hon ville - dels sprakade det så himla mycket och dels slutade jag andas när jag insåg att det inte var den jag trott som ringde. Hon ställde en massa frågor om min utbildning och tidigare arbeten. "Så du har inte haft något riktigt jobb sen 2007?" (Nej, jag har pluggat.) "Har du arbetat mycket i Excel, med statistik och sådär?" (Inte arbetat, men jag har läst 15 hp statistik och jag gick en Excel-kurs på gymnasiet.) "Mhm." Jag kände hur jag bara blev mindre och mindre. Och när hon tackade för sig och lade på (vad ville hon egentligen?!?) kände jag mig pytteliten och obetydlig. Jag har inte gjort något viktigt. Jag kan inte bidra med något. Jag är värdelös på arbetsmarknaden. Fan.
Senaste avsnittet av Cirkus Psyk - en dramatragedi i X antal delar
Posten har kommit. Intyget har inte kommit.
Så jag ringde till vuxenpsyk, och fick prata med en jättegullig sköterska. "Hm...det står här att du önskar ett intyg...och här står det att han åtgärdat det...men jag kan inte hitta intyget...det kan vara så att han TÄNKT att han ska skriva det, men så har han glömt det...jag får kolla upp det...jag hör av mig till dig senare."
Ju högre upp i sjukvårdshierarkin man kommer, desto mer dumma i huvudet blir de. Min läkare, Herr Upptagen Överläkare, har helt enkelt glömt bort mig. Eller skitit i mig. Fan för honom!! Här har jag gått och väntat och väntat i TVÅ JÄVLA VECKOR, på ett intyg som inte ens blivit skickat!
Men den underbara sköterskan lovade att kolla upp det. Och hon nästan skrattade åt tacksamheten i min röst. Det om något är väl sjukt - att man blir så himla tacksam över att möta en människa inom vården som faktiskt vill hjälpa en.
Så jag ringde till vuxenpsyk, och fick prata med en jättegullig sköterska. "Hm...det står här att du önskar ett intyg...och här står det att han åtgärdat det...men jag kan inte hitta intyget...det kan vara så att han TÄNKT att han ska skriva det, men så har han glömt det...jag får kolla upp det...jag hör av mig till dig senare."
Ju högre upp i sjukvårdshierarkin man kommer, desto mer dumma i huvudet blir de. Min läkare, Herr Upptagen Överläkare, har helt enkelt glömt bort mig. Eller skitit i mig. Fan för honom!! Här har jag gått och väntat och väntat i TVÅ JÄVLA VECKOR, på ett intyg som inte ens blivit skickat!
Men den underbara sköterskan lovade att kolla upp det. Och hon nästan skrattade åt tacksamheten i min röst. Det om något är väl sjukt - att man blir så himla tacksam över att möta en människa inom vården som faktiskt vill hjälpa en.
Morgonpromenad
Morgonen inleddes med en långpromenad. :) Så nu känner jag mig duktig. Kanske inte världens duktigaste att stirra ner i marken så fort man möter någon...men jag tog mig ut i alla fall - det var duktigt.
Nu ska jag plugga. Har sparat den tråkigaste kurslitteraturen till sist...och nu har jag tyvärr plöjt igenom alla de andra böckerna...så nu kan jag inte skjuta på det längre.
Nu ska jag plugga. Har sparat den tråkigaste kurslitteraturen till sist...och nu har jag tyvärr plöjt igenom alla de andra böckerna...så nu kan jag inte skjuta på det längre.
Jobbsök
Nu har jag sökt jobb. :) Jag är sjöblöt om handflatorna och under armarna av den psykiska pressen, men nu är det gjort i alla fall och det känns...bra. :)
Jahapp. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på tack-för-visat-intresse-mejlet. (Nej, jag är inte negativ - jag är realistisk!)
Jahapp. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på tack-för-visat-intresse-mejlet. (Nej, jag är inte negativ - jag är realistisk!)
Someday...
Lyssnar på Taylor Swift och försöker peppa mig själv att söka ett jobb mamma tipsat mig om. De vill att man är "stresstålig" och "trivs i en dynamisk miljö". Men det står inget om hur de vill att man ska hantera "kontakt med andra människor". Och hade den sociala biten varit superviktig hade de väl skrivit det. Antar jag. Hoppas jag. Försöker jag intala mig själv för annars kommer jag aldrig kunna skriva en ansökan.
Ut i vida världen
Jag har varit ute i världen idag. Ja, utanför min lägenhet alltså. Jag gick ända bort till syrran, och på vägen slank jag in på tingsrätten och kollade listorna över dagens rättegångar. Det börjar en rättegång om typ 20 minuter som jag skulle kunna tänka mig att gå på, men jag vet inte...tänk om det bara är jag där, vad pinsamt att sitta helt själv och glo på en förhandling man inte ens har med att göra... :S Men jag tycker det är kul med rättegångar. Eller, "kul" kanske inte är rätt ord direkt..."intressant" då.
Hur som helst, det får bli en annan dag.
Efter att jag varit hos syrran gick jag till en second hand-butik och köpte en trave böcker att pressa in i min redan överfulla bokhylla. Och på hemvägen köpte jag ett paket kakor.
Jag hade inte varit hemma länge när brevbäraren kom. Men var det något från psyk? Gissa.
Hur som helst, det får bli en annan dag.
Efter att jag varit hos syrran gick jag till en second hand-butik och köpte en trave böcker att pressa in i min redan överfulla bokhylla. Och på hemvägen köpte jag ett paket kakor.
Jag hade inte varit hemma länge när brevbäraren kom. Men var det något från psyk? Gissa.
Ny dag
Igår kväll läste jag ut "I taket lyser stjärnorna", grät (jag har läst den förut och dessutom sett filmen några gånger, men det hjälpte inte), ringde till mamma och sen tog jag en sömntablett och försvann in i drömlandet.
Och idag skiner solen. Och jag både hoppas och tror att dagen blir bättre än gårdagen.
Och idag skiner solen. Och jag både hoppas och tror att dagen blir bättre än gårdagen.
Äntligen kväll!
Äntligen kväll! Snart ska jag gå och lägga mig och somna ifrån denna skitdag. Stackars Livrädd har varit här och jag var nog en hemsk värdinna, som såg allt i svart och bara beklagade mig och gnällde på hela tillvaron. :( Och inte kom det något intyg från psyk med posten idag heller. Och regnat har det gjort. Och min senaste roman är tydligen skitdålig. Och en person som betyder mycket för mig pratar om självmord. Och en annan person som betyder mycket för mig visar tendenser till att bli dement. Och allt känns bara så himla...tungt.
Nu ska jag äta kvällsmat, kanske knapra piller och gå och lägga mig. Hoppas att det blir en ljusare dag imorgon.
Nu ska jag äta kvällsmat, kanske knapra piller och gå och lägga mig. Hoppas att det blir en ljusare dag imorgon.
Det verkar bli en ful dag idag
Fan. Jag fick precis veta att jag bara blev godkänd på senaste inlämningsuppgiften. Och ute är det grått och trist. Det är verkligen inte min dag idag. :(
Jag förstår inte!
Jag har fått ett mejl som jag inte alls förstår. Ett kryptiskt meddelande om att personen inte vill ha med mig att göra mer men samtidigt ett löfte om att "vi hörs snart". Så nu sitter jag här med oroskänslor i magen. Och undrar vad jag gjort för fel. :( Men men...jag överlever nog. Det är inte första gången jag blir sviken.
Inte världens bästa början på dagen, men det blir nog bättre. Livrädd kommer hit sen. :)
Inte världens bästa början på dagen, men det blir nog bättre. Livrädd kommer hit sen. :)
Vårrus
Jag har precis varit ute på gården och tittat på VårRuset. Mamma var med, annars skulle jag inte ha brytt mig om det. Men nu stod jag och klamrade mig fast vid bommen, som skiljer gården från gatan, och tvingade mig själv att titta på alla som passerade. Och många av dem tittade på mig också!
När den första flocken kom fick jag panik. En hel hjord som bara vällde fram längs gatan och dundrade förbi mig. Så himla mycket folk, och de passerade liksom bara någon meter från mig. :S Jag fattar inte hur jag har kunnat gå i Prideparaden genom Stockholm både 2007 och 2008 - när jag tycker det är obehagligt bara att stå vid sidan av och titta på VårRuset i lilla Norrköping.
Det var med en stor lättnad jag såg mamma bana sig fram genom folkmassan. Hon log med hela ansiktet och gav mig en kram och jag kände mig både glad och lugn.
Men när jag önskat henne lycka till och sagt hejdå och skulle retirera till tryggheten i lägenheten, dök nästa svårighet upp. Min jättesöta granne, som jag lagt märke till någon gång tidigare, stod mellan mig och porten och rökte. Och jag blev livrädd och sänkte blicken och började fumla i handväskan medan jag skyndade förbi.
Men då hände det otroliga. Hon ställde en fråga till mig! Med världens sötaste röst. Och jag lyfte blicken och möttes av hennes änglaleende. Och jag log tillbaka och svarade på frågan. Och sen dansade jag lyckligt in i lägenheten (och stod och spanade på henne genom tittögat när hon kom in i trapphuset en stund senare). Jag verkar ha drabbats av ett litet "vårrus", jag också... :P
När den första flocken kom fick jag panik. En hel hjord som bara vällde fram längs gatan och dundrade förbi mig. Så himla mycket folk, och de passerade liksom bara någon meter från mig. :S Jag fattar inte hur jag har kunnat gå i Prideparaden genom Stockholm både 2007 och 2008 - när jag tycker det är obehagligt bara att stå vid sidan av och titta på VårRuset i lilla Norrköping.
Det var med en stor lättnad jag såg mamma bana sig fram genom folkmassan. Hon log med hela ansiktet och gav mig en kram och jag kände mig både glad och lugn.
Men när jag önskat henne lycka till och sagt hejdå och skulle retirera till tryggheten i lägenheten, dök nästa svårighet upp. Min jättesöta granne, som jag lagt märke till någon gång tidigare, stod mellan mig och porten och rökte. Och jag blev livrädd och sänkte blicken och började fumla i handväskan medan jag skyndade förbi.
Men då hände det otroliga. Hon ställde en fråga till mig! Med världens sötaste röst. Och jag lyfte blicken och möttes av hennes änglaleende. Och jag log tillbaka och svarade på frågan. Och sen dansade jag lyckligt in i lägenheten (och stod och spanade på henne genom tittögat när hon kom in i trapphuset en stund senare). Jag verkar ha drabbats av ett litet "vårrus", jag också... :P
På intygsfronten intet nytt
Måndag = postdag. Men kom det något intyg från psyk idag? Nähädå. Nu är det elva dagar sedan det skulle komma "inom de närmsta dagarna". Har det inte kommit på torsdag (då är det två veckor jämnt) så ringer jag och skäller på dem. Tror jag. Kanske.
Törnrosa
Jag har sovit nästan ett halvt dygn inatt. Och när klockan ringde vid sextiden kändes det som om jag lätt skulle kunna sova några timmar till. :S Jag fattar inte hur jag kan vara så trött! Visserligen hade jag en heldag på stan med mormor och syrran igår, och det var såklart påfrestande att vara ute bland folk så länge, men att jag skulle bli SÅ himla utmattad...det känns inte riktigt normalt. :S Det är nästan så jag undrar om det är något fysiskt fel på mig (som om det inte räckte med alla psykiska åkommor).
Jag ska få fika!
Brevbäraren har varit här, men han hade inget intyg från psyk med sig. Jag fick ingenting alls faktiskt. :( Men jag ska väl inte sura över det kanske - det innebär ju att jag vunnit vadet och att Fobisk ska bjuda mig på fika. :P
Men det innebär också att jag borde ringa till psyk och fråga vad fan de håller på med...och det har jag inte lust med.
Äventyrsbilder
Medan jag väntar på att brevbäraren ska komma cyklande tänkte jag passa på att lägga upp ytterligare några bilder från äventyret.
Foto: Ninemile
Hallå? Intyget! Var är du?!
Jag stod och trampade i hallen förut när brevbäraren kom. För av någon anledning inbillade jag mig att jag skulle få intyget från psyk som jag för en vecka sen blev lovad skulle komma "inom de närmaste dagarna". Men såklart kom det inget intyg genom brevinkastet. Och jag är övertygad om att det inte kommer imorgon heller. Ska vi slå vad?
Suspekt äventyr
Nu har jag äntligen fått bilderna från Ninemile, så nu tänkte jag berätta vad som hände igår. Jag var med om min första riktiga Urban Exploration! :D Det var jättespännande, men lite läskigt. Speciellt eftersom den första lägenheten vi gick in i verkade vara ockuperad av en uteliggare/knarkare/alkis - där fanns både kläder och skor, sprit och cyklar och en del möbler. I en annan lägenhet stank det urin (den gick vi inte in i). I ett trapphus låg en porrbild. I en del hallar låg reklamblad från ICA från 1997 (det var då de sista hyresgästerna flyttade ut). Det knäppte och skramlade emellanåt, men för det mesta var det helt tyst. Det var väldigt spöklikt! Och overkligt...ett helt bostadsområde som stod öde liksom. Men det var spännande, och jag fick en liten kick av det läskiga och lite förbjudna i det hela.
Foto: Ninemile
Foto: Ninemile
Movie star
Jag är precis hemkommen från en filminspelning. :) Jag tjatade om att få vara statist, men när jag väl satt där framför kameran tyckte jag mest det var jobbigt. Men nu efteråt känns det bra. Jag spelade en missbrukare på ett behandlingshem. Under de minuter jag var med satt jag och tittade uttråkat i en serietidning. Mycket avancerad roll. :P
Jag har fått min medicin!
Jag klev in på apoteket precis när det öppnade klockan nio. Jag fick kundnummer 001 och kände mig både dum och nervös när jag stod och trampade i väntan på att personalen skulle få igång sina datorer. Jag var beredd på att argumentera för min rätt till min medicin, men det behövdes inte. Och när jag insåg att jag skulle få medicinen utan problem blev jag så lättad att jag förmodligen såg alldeles för glad ut för att behöva hämta ut två paket antidepp... :P Men nu ligger de där de ska, i medicinskåpet, och jag kan äntligen slappna av och ta itu med inlämningsuppgiften som ska vara inlämnad idag.
Det ser ut att lösa sig
Jag tog till den sista utvägen - att ringa till min kusin och fråga om hon hade några antidepp till övers att ge mig. Och då ringde hon till psyk och pratade med dem. Vet inte hur hon lyckades, men de sa i alla fall till henne att jag skulle ha tillgång till medicinen "senast imorgon". :)
Jag hatar psykvården!
Så kom jag äntligen fram till psyk. Jag fick prata med någon i receptionen, men när jag frågade efter min läkare var det stopp. "Nej nej nej, han är överläkare, honom får man bara prata med om man avtalat tid." Eh...okej? Men receptionisten lyssnade på mitt ärende i alla fall, klickade lite på datorn och sa att "nä, det står inget här om nån ökning av medicinen". Nähä?! Och att jag hade ringt till receptionen var tydligen också fel. "Vi har en rådgivningstelefon som är öppen en timme om dagen, du skulle ha vänt dig till den, det här är inga ärenden som vi sköter." Nähä? "Men jag ska göra ett undantag, jag lägger en lapp till läkaren så får vi hoppas att han ordnar det här." MEN DET MÅSTE HAN GÖRA FÖR ANNARS HAR JAG INGEN MEDICIN IMORGON!!! "Det är som sagt inget som vi i receptionen brukar sköta, du skulle ha vänt dig till rådgivningstelefonen."
Jag. Hatar. Psykvården.
Fan, fan, fan
Ring, ring.
"Eh...nä, han sitter nog inte här. Försök på det här telefonnumret istället..."
Ring, ring.
"Välkommen till Vuxenpsyk, våra telefontider är..."
Ring, ring.
Upptaget.
"Eh...nä, han sitter nog inte här. Försök på det här telefonnumret istället..."
Ring, ring.
"Välkommen till Vuxenpsyk, våra telefontider är..."
Ring, ring.
Upptaget.
9 dagar utan medicin försmäktar jag i denna stad
Fan, vad jag hatar byråkrati, system, regler och fan och hans moster. Jag var på apoteket nyss, men de vägrade ge mig mer medicin för i datorn stod det att min medicin kommer att räcka till den 18 maj. Men guess what - den tog slut IDAG!!!
Enligt apoteket ska jag bara ta 100 mg, men via telefon har jag och läkaren kommit överens om att jag ska ta 150 mg - och då räcker inte medicinen lika länge. Det är enkla fakta, jävla idioter!
"Du får ringa till din läkare och be dem ändra i receptet." Jaha? Jag klampade hem, ilsken och ångestfylld. Jag övervägde alternativen - gå från 150 mg till 0 mg från en dag till en annan och må skit i en och en halv vecka, eller ringa till läkaren och må skit i några minuter och sen må bra.
För en gångs skull resonerade jag logiskt, och ringde till läkaren så fort jag kom hem. Men jag kom inte fram till läkaren, jag kom till Landstingets växel. Och då tänkte jag slänga på meddetsamma. Men det gjorde jag inte, jag presenterade mig och bad att få prata med min läkare. (Värt en applåd?)
Men fick jag prata med läkaren? Självklart inte. Jag fick vänta en stund, sen kopplades jag till någon automatisk röst som meddelade att "personen ni söker är inte anträffbar, återkommer tretton noll noll" och sen kopplades jag vidare till psyks växel och möttes även där av en automatisk röst, som meddelade psyks telefontider (och det var inte under den tiden jag ringde). Klick.
Så nu sitter jag här utan medicin och våndas över att behöva ringa EN GÅNG TILL senare idag.
Enligt apoteket ska jag bara ta 100 mg, men via telefon har jag och läkaren kommit överens om att jag ska ta 150 mg - och då räcker inte medicinen lika länge. Det är enkla fakta, jävla idioter!
"Du får ringa till din läkare och be dem ändra i receptet." Jaha? Jag klampade hem, ilsken och ångestfylld. Jag övervägde alternativen - gå från 150 mg till 0 mg från en dag till en annan och må skit i en och en halv vecka, eller ringa till läkaren och må skit i några minuter och sen må bra.
För en gångs skull resonerade jag logiskt, och ringde till läkaren så fort jag kom hem. Men jag kom inte fram till läkaren, jag kom till Landstingets växel. Och då tänkte jag slänga på meddetsamma. Men det gjorde jag inte, jag presenterade mig och bad att få prata med min läkare. (Värt en applåd?)
Men fick jag prata med läkaren? Självklart inte. Jag fick vänta en stund, sen kopplades jag till någon automatisk röst som meddelade att "personen ni söker är inte anträffbar, återkommer tretton noll noll" och sen kopplades jag vidare till psyks växel och möttes även där av en automatisk röst, som meddelade psyks telefontider (och det var inte under den tiden jag ringde). Klick.
Så nu sitter jag här utan medicin och våndas över att behöva ringa EN GÅNG TILL senare idag.
Duktig flicka
Idag känner jag mig duktig. Jag gick upp klockan sex och har sedan dess tvättat, handlat, pluggat...och skickat iväg en intresseanmälan om att vara volontär på Pride nästa år. :) Det känns jätteläskigt, men jag tror det skulle vara både kul och nyttigt för mig.
Lärorik lördag
En kul och lärorik dag är till ända. Föreläsningar om bland annat hedersvåld, regnbågsfamiljer, genus i förskolan...och avslutningsvis en högläsningsstund med the one and only Birgitta Stenberg. :) Men den blev vi tyvärr tvungna att lämna i förtid, för syrran kände sig svimfärdig i den trånga, varma lilla lokalen. Och mitt Storasysteransvar vägde tyngre än min skräck, så jag banade väg genom folkmassan för att få ut henne i friska luften.
Men det är inte bara själva Pride som varit lärorikt, utan promenaden dit och hem. Imorse stötte jag på ett gäng blåklädda figurer i solglasögon, som samlats utanför byggnaden där de flesta av Pride-arrangemangen ägde rum. De stod samlade runt en skylt som det stod "Sverigemöte" på och min första tanke var förstås att "herregud, en grupp inskränkta sverigedemokrater som tänker sabba Pride!" och jag gjorde mig så liten som möjligt och koncentrerade mig på mp3-musiken i öronen när jag skyndade förbi dem. (När vi senare kollade upp det, visade det sig vara ett gäng helt ofarliga moderater som verkade vara ute på Sverige-turné och idag kommit till Norrköping.)
På hemvägen såg jag tre killar, gissningsvis i 15-årsåldern, på skejtboards närma sig bakom mig på cykelvägen. Och jag grep hårdare om väskan ifall de skulle försöka sno den och koncentrerade mig på musiken i öronen ifall de skulle ropa något elakt till mig. När de passerade mig vände en av dem sig om och tittade på mig - i det läget var jag alldeles gråtfärdig. Han ropade "Heter du Sara?" och jag pep ett ynkligt "Nä" och han suckade "Fan!" och så åkte de vidare. Utan att göra mig något.
Varför utgår jag alltid ifrån att människor är onda?! Jag menar, de flesta är faktiskt ganska snälla. Det vet jag...och ändå är det som om jag inte vet det. Jag verkar liksom tro att de vill mig illa - tills de bevisat motsatsen. På ett logiskt plan vet jag att jag är irrationell i mina domar över omgivningen...men känslorna säger något annat. Hur får man känslor att bli mer logiska?!?
Men det är inte bara själva Pride som varit lärorikt, utan promenaden dit och hem. Imorse stötte jag på ett gäng blåklädda figurer i solglasögon, som samlats utanför byggnaden där de flesta av Pride-arrangemangen ägde rum. De stod samlade runt en skylt som det stod "Sverigemöte" på och min första tanke var förstås att "herregud, en grupp inskränkta sverigedemokrater som tänker sabba Pride!" och jag gjorde mig så liten som möjligt och koncentrerade mig på mp3-musiken i öronen när jag skyndade förbi dem. (När vi senare kollade upp det, visade det sig vara ett gäng helt ofarliga moderater som verkade vara ute på Sverige-turné och idag kommit till Norrköping.)
På hemvägen såg jag tre killar, gissningsvis i 15-årsåldern, på skejtboards närma sig bakom mig på cykelvägen. Och jag grep hårdare om väskan ifall de skulle försöka sno den och koncentrerade mig på musiken i öronen ifall de skulle ropa något elakt till mig. När de passerade mig vände en av dem sig om och tittade på mig - i det läget var jag alldeles gråtfärdig. Han ropade "Heter du Sara?" och jag pep ett ynkligt "Nä" och han suckade "Fan!" och så åkte de vidare. Utan att göra mig något.
Varför utgår jag alltid ifrån att människor är onda?! Jag menar, de flesta är faktiskt ganska snälla. Det vet jag...och ändå är det som om jag inte vet det. Jag verkar liksom tro att de vill mig illa - tills de bevisat motsatsen. På ett logiskt plan vet jag att jag är irrationell i mina domar över omgivningen...men känslorna säger något annat. Hur får man känslor att bli mer logiska?!?
Regnbågsfredag
Första halvan av Norrköping Pride 2011 avklarad. :)
Tack och lov att syrran var med, för annars hade jag vänt i dörren. Om jag ens hade gått dit. När vi kom in i entrén var jag fullkomligt skräckslagen och ville bara gå hem igen. Att handla i "Pride-butiken" (två tjejer som satt vid ett litet bord och sålde pins med mera) var det inte tal om. Tack och lov lyckades jag hitta information om vart vi skulle utan att behöva fråga någon och utan att springa därifrån. Så vi gick dit - men när vi klev in i salen där föreläsningen skulle hållas var det typ bara vi där. Och åter igen övermannades jag av jag-vill-hem-nu-meddetsamma-känslorna. Men vi stannade kvar, och efter hand droppade det in några fler och jag började slappna av.
Och efter föreläsningen gick vi tillbaka till entrén - och då köpte jag en väska och en pin i "butiken"! :D
Senare gick vi på en annan föreläsning. Passande nog handlade den om självförtroende, självkänsla, självbild... Jag tyckte den var så bra att jag köpte föreläsarens bok efteråt. Sedan vandrade jag hem genom stan, med en regnbågsväska i handen och Taylor Swift i öronen.
Imorgon väntar en heldag med Pride-aktiviteter. :)
Tack och lov att syrran var med, för annars hade jag vänt i dörren. Om jag ens hade gått dit. När vi kom in i entrén var jag fullkomligt skräckslagen och ville bara gå hem igen. Att handla i "Pride-butiken" (två tjejer som satt vid ett litet bord och sålde pins med mera) var det inte tal om. Tack och lov lyckades jag hitta information om vart vi skulle utan att behöva fråga någon och utan att springa därifrån. Så vi gick dit - men när vi klev in i salen där föreläsningen skulle hållas var det typ bara vi där. Och åter igen övermannades jag av jag-vill-hem-nu-meddetsamma-känslorna. Men vi stannade kvar, och efter hand droppade det in några fler och jag började slappna av.
Och efter föreläsningen gick vi tillbaka till entrén - och då köpte jag en väska och en pin i "butiken"! :D
Senare gick vi på en annan föreläsning. Passande nog handlade den om självförtroende, självkänsla, självbild... Jag tyckte den var så bra att jag köpte föreläsarens bok efteråt. Sedan vandrade jag hem genom stan, med en regnbågsväska i handen och Taylor Swift i öronen.
Imorgon väntar en heldag med Pride-aktiviteter. :)
Imorgon är en annan dag
När jag skulle gå och lägga mig igår kväll ringde min moster. Och under det cirka tio minuter långa samtalet hann hon kritisera mig för att jag inte lyckats få ett jobb, för att jag lever på lånade pengar (studiemedel) och för att min katt (som är uppvuxen på gatan) är skygg. Till slut fräste jag bara HEJDÅ och var tvungen att ta en sömntablett för att kunna varva ner.
Jag tror det är typ den fjärde sömntabletten jag tar inom loppet av en vecka. Och den var inte lika effektiv som den brukar. Har jag tagit så många att jag börjar bli immun, eller vad är problemet?! :S
Till slut somnade jag i alla fall. Och imorse gick jag upp klockan sex och gav mig ut på en timmes långpromenad. Jätteskönt sätt att börja dagen på! :)
Nu väntar några timmars plugg, och sen är det dags för Pride. :D
Jag tror det är typ den fjärde sömntabletten jag tar inom loppet av en vecka. Och den var inte lika effektiv som den brukar. Har jag tagit så många att jag börjar bli immun, eller vad är problemet?! :S
Till slut somnade jag i alla fall. Och imorse gick jag upp klockan sex och gav mig ut på en timmes långpromenad. Jätteskönt sätt att börja dagen på! :)
Nu väntar några timmars plugg, och sen är det dags för Pride. :D
JAG KOM IN!!!
Jag kom in på alla tre sommarkurserna jag helst ville gå! :D
Nu kan jag andas ut lite
Nu har läkaren ringt. Jag kommer att få ett intyg som jag kan ta med mig till Arbetsförmedlingen, och han ska utreda möjligheterna för mig att få börja i KBT igen. :) Vilken lättnad! Samtalet tog 7 minuter och 10 sekunder och det kändes inte som om jag andades överhuvudtaget under hela den tiden. Jag var så himla nervös! Jag brydde mig inte om att ställa de två andra frågor jag funderat över, det kändes viktigast att fixa intyget. Han sa att jag kommer få det hemskickat inom de närmaste dagarna... :)
I väntan på domen
Idag känns det i magen. Jag har två ödesdigra besked framför mig.
Vid halv elva-tiden kommer min läkare på psyk att ringa och höra hur det går med medicinen, och då har jag tre frågor att ställa till honom. Den viktigaste är om han kan tänka sig att skriva ett intyg om att jag har social fobi, som jag kan ta med mig till Arbetsförmedlingen. Om han gör det kommer jag förmodligen få möjlighet att komma ut på praktik eller arbetsträning eller whatever - jag tror det kommer bli lättare för mig att komma in på arbetsmarknaden i alla fall. För nu har jag försökt på egen hand, och det funkar inte. Jag har fina meriter och får komma på intervju - men jag får inget jobb, eftersom jag är "för blyg". Så en psykstämpel i registret och en möjlighet att komma ut på praktik känns som den enda utvägen. Annars kommer jag aldrig komma in på arbetsmarknaden.
Det andra som oroar mig idag är antagningsbeskedet till sommarkurserna. Det kommer komma i eftermiddag. Jag har kollat på ansökningsstatistiken, och till de tre kurser jag helst vill gå är det flera hundra som har sökt. :S Och tyvärr går de bara efter gymnasiebetyget i urvalsprocessen - annars skulle jag lätt ha glidit förbi kön med mina onormalt många högskolepoäng. Nu har jag bara de futtiga poängen från en av mina mest självdestruktiva, deprimerade, självmordsbenägna, ångestfyllda perioder av mitt liv att gå på...och det känns ju inte särskilt hoppfullt.
Om jag inte kommer in på sommarkurserna har jag ingen inkomst i sommar. Om jag inte får ett intyg till Arbetsförmedlingen har jag ingen framtid. Jag vacklar på gränsen till hopplösheten. :(
Vid halv elva-tiden kommer min läkare på psyk att ringa och höra hur det går med medicinen, och då har jag tre frågor att ställa till honom. Den viktigaste är om han kan tänka sig att skriva ett intyg om att jag har social fobi, som jag kan ta med mig till Arbetsförmedlingen. Om han gör det kommer jag förmodligen få möjlighet att komma ut på praktik eller arbetsträning eller whatever - jag tror det kommer bli lättare för mig att komma in på arbetsmarknaden i alla fall. För nu har jag försökt på egen hand, och det funkar inte. Jag har fina meriter och får komma på intervju - men jag får inget jobb, eftersom jag är "för blyg". Så en psykstämpel i registret och en möjlighet att komma ut på praktik känns som den enda utvägen. Annars kommer jag aldrig komma in på arbetsmarknaden.
Det andra som oroar mig idag är antagningsbeskedet till sommarkurserna. Det kommer komma i eftermiddag. Jag har kollat på ansökningsstatistiken, och till de tre kurser jag helst vill gå är det flera hundra som har sökt. :S Och tyvärr går de bara efter gymnasiebetyget i urvalsprocessen - annars skulle jag lätt ha glidit förbi kön med mina onormalt många högskolepoäng. Nu har jag bara de futtiga poängen från en av mina mest självdestruktiva, deprimerade, självmordsbenägna, ångestfyllda perioder av mitt liv att gå på...och det känns ju inte särskilt hoppfullt.
Om jag inte kommer in på sommarkurserna har jag ingen inkomst i sommar. Om jag inte får ett intyg till Arbetsförmedlingen har jag ingen framtid. Jag vacklar på gränsen till hopplösheten. :(
Sliter mitt hår
Åh, nu läste jag på studera.nu att antagningsbeskedet kommer först IMORGON...! :S
Toppar och dalar
Idag har jag gått ut - och inte bara till soprummet, utan ända till affären! Och så fick jag något husligt ryck och ställde mig och lagade chiliburgare efter recept. Jag tänkte dessutom ta itu med disken, men då tog orken slut. Så nu sitter jag här och bara väntar - inte bara på att det ska bli kväll utan på att antagningsbeskedet till sommarkurserna ska komma. Det skulle komma mellan 3-4 maj...så var är det?!
Aftonbladet har full koll som vanligt...
Jag gjorde ett hälsotest på nätet nyss. Och när jag fick resultatet, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Så jag mår "verkligen bra"? Och allra bäst är mitt "själsliga välmående"?
Eeeeh...? Nu går jag och lägger mig.
Så jag mår "verkligen bra"? Och allra bäst är mitt "själsliga välmående"?
Eeeeh...? Nu går jag och lägger mig.
Hvor er du nu, Adalena?
Jag gick faktiskt och lade mig förut. Men jag somnade inte, jag låg och läste. Och sedan gick jag upp och bestämde mig för att lära mig en låt utantill. Jag kunde den redan på svenska, så jag beslutade mig för att pränta in den danska originalversionen. :P
(Hittade tyvärr inget bättre klipp än detta. Låten börjar ungefär en minut in i klippet, och de sista meningarna stämmer inte överens med CD-versionen. Men men...)
Efter en stunds övande tyckte jag att jag fick till det riktigt bra. Men om någon med danska som modersmål hörde mig skulle den nog skratta ihjäl sig... Så för allas trevnad är det nog tur att det aldrig skulle falla mig in att sjunga inför folk. ;)
(Hittade tyvärr inget bättre klipp än detta. Låten börjar ungefär en minut in i klippet, och de sista meningarna stämmer inte överens med CD-versionen. Men men...)
Efter en stunds övande tyckte jag att jag fick till det riktigt bra. Men om någon med danska som modersmål hörde mig skulle den nog skratta ihjäl sig... Så för allas trevnad är det nog tur att det aldrig skulle falla mig in att sjunga inför folk. ;)
Vafför blir det inte kväller?!
Kan man gå och lägga sig klockan tre på eftermiddagen? Jag skulle vilja göra det. Jag är frusen, hungrig, rastlös, stressad, nedstämd, seg...jag orkar ingenting, jag vill bara sova.
Snö
Jaha. Här vaknar man en morgon i maj och tror att sommaren är i antågande. Igår gick jag ut i kjol, sandaler och utan jacka. Men idag SNÖAR det. :S Hallå?! Det har varit runt 20 grader varmt, träden är gröna och vi är inne i maj månad. Det är inte meningen att det plötsligt ska börja snöa då.
