En kul och lärorik dag är till ända. Föreläsningar om bland annat hedersvåld, regnbågsfamiljer, genus i förskolan...och avslutningsvis en högläsningsstund med the one and only Birgitta Stenberg. :) Men den blev vi tyvärr tvungna att lämna i förtid, för syrran kände sig svimfärdig i den trånga, varma lilla lokalen. Och mitt Storasysteransvar vägde tyngre än min skräck, så jag banade väg genom folkmassan för att få ut henne i friska luften.

Men det är inte bara själva Pride som varit lärorikt, utan promenaden dit och hem. Imorse stötte jag på ett gäng blåklädda figurer i solglasögon, som samlats utanför byggnaden där de flesta av Pride-arrangemangen ägde rum. De stod samlade runt en skylt som det stod "Sverigemöte" på och min första tanke var förstås att "herregud, en grupp inskränkta sverigedemokrater som tänker sabba Pride!" och jag gjorde mig så liten som möjligt och koncentrerade mig på mp3-musiken i öronen när jag skyndade förbi dem. (När vi senare kollade upp det, visade det sig vara ett gäng helt ofarliga moderater som verkade vara ute på Sverige-turné och idag kommit till Norrköping.)

På hemvägen såg jag tre killar, gissningsvis i 15-årsåldern, på skejtboards närma sig bakom mig på cykelvägen. Och jag grep hårdare om väskan ifall de skulle försöka sno den och koncentrerade mig på musiken i öronen ifall de skulle ropa något elakt till mig. När de passerade mig vände en av dem sig om och tittade på mig - i det läget var jag alldeles gråtfärdig. Han ropade "Heter du Sara?" och jag pep ett ynkligt "Nä" och han suckade "Fan!" och så åkte de vidare. Utan att göra mig något.

Varför utgår jag alltid ifrån att människor är onda?! Jag menar, de flesta är faktiskt ganska snälla. Det vet jag...och ändå är det som om jag inte vet det. Jag verkar liksom tro att de vill mig illa - tills de bevisat motsatsen. På ett logiskt plan vet jag att jag är irrationell i mina domar över omgivningen...men känslorna säger något annat. Hur får man känslor att bli mer logiska?!?