Här kommer filmstjärnan!
Det verkar finnas väldigt många skäl till att avstå från det hela. Och ändå har jag nu bokat tågbiljett, fråga mig inte varför. I Stockholm finns sjukt många människor - sjukt FÖR många, i mina ögon. Och jag kommer förmodligen fortfarande att hoppa på kryckor när jag ska dit. Och jag kommer att ha levt i princip utan inkomster i flera månder.
Bra tänkt där, Malin. Skitsmart med en resa till huvudstaden under dessa förutsättningar. :P
Herregud, bara att försöka sätta mig in i Stockholms lokaltrafik är tillräckligt för att framkalla paniken. :bigeyes: Aaaah, vad ska jag dit att göra?!
Men ändå...det kanske blir kul. :)
Bilder av jobbet
Men först måste jag berätta om något som hände idag. På lunchen skulle jag vara ensam på kontoret i typ en timme...och då frågade en av kollegorna: "Tror du att du vågar svara då om det ringer?" Jag blev så glad. Liksom, jag har inte ens behövt säga något...det är en sak att de märkt att jag inte svarar i telefonen - men att de verkar ana anledningen och dessutom ha viss förståelse för den, det är bara för bra för att vara sant.
Jag sa att jag skulle försöka svara om det ringde. Och sedan satt jag och både hoppades att det skulle ringa och att det inte skulle ringa. För jag vill lära mig svara, samtidigt som det förstås är enklare om jag slipper. Men tack och lov (eller tyvärr, hur man nu ser det) ringde det inte en enda gång medan jag var ensam. Jag blev både lättad och besviken när de andra kom tillbaka utan att jag blivit tvungen att svara i telefonen.
Men men...kanske imorgon?
Nu ska ni få se lite bilder...
På väggen i kopieringsrummet sitter denna underbara lilla manick. Varje hel timme hörs ljudet av en sångfågel som kvittrar - det finns tolv olika, så det blir en för varje timme. Jättegulligt!
Toaletten (en av dem i alla fall) finns precis intill mitt rum. Tack och lov för det! Med min överaktiva blåsa behöver jag ju gå dit ett tiotal gånger om dagen...!
Det absolut bästa med mitt rum - kakelugnen med körsbären på! :D Jag ÄLSKAR den!!!
Hatobjektet nummer ett. Kontorsmonstret. Mitt dagliga helvete. Ja, ni fattar...telefonen. :( Det hjälper inte att mitt direktnummer har slutsiffran FEM (min favoritsiffra, för er som inte visste det)...
Det här är helt sjukt, men handdukarna är faktiskt försedda med Atlantis-symbolen! :D I den senaste uppsättningen av musikalen hade hela ensemblen såna här symboler målade på armarna...så jag blir jätteglad varje gång jag går på toaletten och ser de här handdukarna. :)
Fatta att det finns en HELFIGURSSPEGEL i badrummet! :D (Ja, BADrummet - här finns både dusch och ett skåp med tandborste och badlakan...man skulle faktiskt kunna bo på kontoret.) Fattas bara en våg, så skulle min utseende- och viktfixering få fritt spelrum...
The Bible.
Utsikten från mitt fönster. Jag älskar tak (jag hyser fortfarande en liten dröm om att bli sotare), så det är verkligen perfekt. :)
Jag trivs verkligen jättebra på kontoret. Hoppas att jag får stanna där, att de anställer mig när praktikperioden går ut... Inatt drömde jag att de faktiskt gjorde det.
Månadens sista måndag
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag,
för det är syrrans födelsedag!
Hurra, hurra, HURRA!!! :D
I övrigt är det måndag. Och imorse satt chefen och ondgjorde sig över en kund som låtit värsta gröngölingen upprätta ett så komplicerat bokslut, det innehöll en massa fel och ingenting verkade stämma överhuvudtaget. Efter denna långa harang, meddelade han att min nästa uppgift skulle bli att revidera nämnda bokslut. Whaaat?! :bigeyes: Jag är ju säkert ännu grönare än den som UPPRÄTTAT bokslutet...ska jag då verkligen GRANSKA den personens arbete?!
Herregud...det verkar ju fullständigt vansinnigt! Men det är faktiskt just precis vad jag håller på med. Och hittills tycker jag att det går ganska bra. :)
Något som däremot inte går bra är Telefonproblemet. :( Det ringde förut och en kollega bad mig svara, men jag blev livrädd och sa nej och kröp ihop i min stol och så fick någon annan svara istället. Det kändes skitdumt. Och jag inser att jag borde förklara mitt beteende, tala om att jag har social fobi eller i alla fall att jag har svårt för telefoner. Men det går liksom inte. Så de tror väl att jag är lat eller allmänt konstig eller något. :(
Bioteknik
Men av inlägget - och av kommentarerna till det - insåg jag att detta är något som folk i allmänhet inte gör. Man går inte på bio själv helt enkelt. Och tydligen är det riktigt coolt och beundransvärt med människor som faktiskt vågar göra det. :thumbup:
Så...jag är cool och beundransvärd. :D
(Eller så är jag bara störd, som inte fattar de sociala koderna...who knows.)
Två veckor
Nu väntar en helg av pluggande, städande, romanskrivande, tvättande...fast det får vänta till imorgon. Ikväll tänker jag bara ta det lugnt.
Mitt i veckan
Jag är sjukt trött idag. :tired: Vaknade vid tvåtiden inatt och kände mig pigg, så det tog ett tag innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var vid fem, och då var det liksom ingen mening med att försöka somna om eftersom jag skulle gå upp vid halv sex.
På jobbet är jag inne på min fjärde bolagsgranskning vid det här laget. Har fått beröm för mina två första, den tredje har chefen inte hunnit kolla på än och den fjärde håller jag ju på med just nu. :) Och jag har börjat vänja mig vid att komma hit först på morgnarna, så jag är inte riktigt lika skräckslagen när jag ska larma av längre. :P
Tänker mycket på syrran idag, hon ska presentera sitt projekt inför klassen och lärarna. Läskigt!! Hoppas det går bra.
Paranoid?
En annan sak som hänt idag. När jag skulle gå hem tittade jag in i ett arbetsrum där två kollegor satt, och jag sa hej då och de sa hej då. Men när jag var på väg bort genom korridoren hörde jag den ena mumla något, varpå den andra skrattade och sa "nej, vad taskig du är"...och jag tänkte förstås genast att de satt och snackade skit om mig. :( Det verkar ju uppenbarligen så.
Men samtidigt är jag medveten om att jag har en tendens att övertolka situationer och tro att världen kretsar kring mig och att allt (negativt) handlar om mig...så jag vet inte om min tolkning verkligen är realistisk, eller om det bara är mina vanliga hjärnspöken.
Jag önskar att jag visste hur man tar sig över höga trösklar
Idag gick det jättebra på jobbet. Tack vare helgens pluggande kunde jag lösa det jag hade problem med i torsdags och fredags. :thumbup: Och så fick jag börja på en ny granskning. I början gick det hur bra som helst. Men så körde jag fast. Så klart kände jag paniken komma krypande - men jag lät den inte ta över, utan jag gick och bad om hjälp. Och sedan kunde jag klura ut resten på egen hand. :)
Nu ikväll har jag även varit hos min psykolog. Vi pratade om hur duktig jag är och hur mycket energi jag verkar ha nu för tiden. Hon sa att jag absolut inte uppfyller kriterierna för depression i dagsläget. Och det är ju såklart trevligt att höra.
Men vi pratade även om det stora orosmomentet i vardagen - att svara i telefon på jobbet. :bigeyes: Vi vände och vred på min rädsla, vad jag tror skulle kunna hända, hur jag skulle kunna hantera det och så vidare. Och till nästa gång (om en vecka) har jag fått i läxa att antingen börja svara i telefon när det ringer eller tala om för mina arbetskamrater att jag inte klarar av telefoner. :S
Jag vet inte riktigt vilket som är att föredra faktiskt. Jag VILL ju kunna svara när det ringer. Men samtidigt är jag så himla rädd för det, så det skulle ju vara skönt att lägga korten på bordet och slippa ifrån det. Men samtidigt som det skulle vara skönt, skulle det kännas som ett misslyckande. Jag vill hellre försöka. Samtidigt som jag absolut inte vill det. Åååh, varför ska det vara så himla komplicerat?!
Men bara jag tar mig över den skyhöga tröskeln, så ska det väl gå vägen. Men tröskeln är så himla hög, den står som en mur framför mig...och ångestmonstret vandrar nedanför den som en illvillig vakthund. Om jag bara hade en stege...
Full fart framåt...och så blev det motorstopp
Ja, jag har varit jäkligt effektiv idag. Men nu börjar rastlösheten få mig i sitt grepp. Jag kommer mig inte för att göra någonting alls. Bara väntar på att jag ska få gå och lägga mig. Åååh, jag hatar söndagar!!
Något att bita i...
Imorgon ska jag ta itu med det som får mig att känna mig dum i huvudet på jobbet. Jag kollade lite i gammal kurslitteratur igår kväll, och insåg att det faktiskt står en hel del där som kan räta ut frågetecknen för mig. :thumbup:
Hej, mitt vinterland!
När jag tittade ut genom fönstret imorse och såg frosten på träden, då tänkte jag att vintern faktiskt kan vara rätt vacker ändå. :) Så när vi gick till affären förut bad jag syrran fota lite...
The highway to home.
Grått men ändå fint.
Don't drink and drive.
Hoppas lilla Zimba hittar hem snart... :(
Alkisbänk...exklusive alkis.
Här är typ alltid fullt av barn...fast inte idag.
Hungriga små pippifåglar.
Frusna blommor.
Porten till Sunnanäng?
Hm...kaktusar?! :P
Foto: Spegelhimlen
Allt handlar om inställning
Känslan jag får av Hotmail är rätt trist, medan Gmail gör mig riktigt glad.
Våga leva!
Jag vet att det finns typ en miljon självhjälpsböcker...men det som gör den här så himla bra är att den förmedlar en positiv inställning till ångest. Man ska inte se sin sociala fobi som ett problem, utan som en tillgång. Tänk bara hur bra det är att vara känslig, förstående, lyhörd och så vidare. Rodnad är inte heller något negativt, utan ett yttre tecken på att livet strömmar genom kroppen, att man känner starkt för något/någon. Och att darra när man är nervös inför en situation/prestation är faktiskt något man borde vara stolt över - för darrandet är ett uttryck för att man önskar göra bra ifrån sig...och det är ju inget att skämmas över, snarare tvärtom. :thumbup:
Boken är full av såna här nya, positiva sätt att se på sin sociala ångest. Den innehåller förstås även en massa tips på hur man kan hantera ångesten, men det som jag främst tar med mig ut i livet efter att ha läst boken är just detta omfamnande snarare än bortstötande av ångesten. För jag tror att det är jätteviktigt att man accepterar sin sociala fobi och ser de positiva aspekterna av dess yttranden för att man ska kunna lära sig leva med den och få ner ångesten till hanterbara nivåer. Om man skäms, bannar sig själv och försöker dölja sina ångestreaktioner så blir ju ångesten en fiende - och hur fan ska man kunna samarbeta med en fiende?!
(Nej, det här inlägget är inte sponsrat - jag vill bara dela med mig av något som jag hoppas och tror kan vara givande för många med social fobi och ångest.)
Black Friday
Och mitt i allt detta - vad hände då? Jo, då kom det ett paket till mitt rum. Och det innehöll en TELEFON, som jag fick hjälp att montera. Och sedan hade jag plötsligt den att stirra på och känna ångest över också. :bigeyes: Har inte upplyst mina arbetskamrater om mina problem. Så de förväntar sig förmodligen att jag ska svara i min telefon om den ringer. Och jag vet ärligt talat inte om jag klarar det.
Så jag vet inte...får väl smita in på toaletten när det ringer och hoppas att någon annan svarar. Eller "råka" klicka bort samtalet. Eller säga åt det satans ångestmonstret att hålla käften och sedan lyfta luren och svara. Får se hur jag gör. Behöver inte ta ställning till det just nu, ska ju inte till kontoret igen förrän på måndag morgon.
En bra avslutning på första veckan
Jag var först på plats på kontoret imorse. Det var låst och larmat och mörkt och tyst. Klockan var inte ens sju när jag kom insmygande, kände mig nästan som en inbrottstjuv. Var livrädd för att göra fel när jag skulle larma av, såg framför mig hur det kom värsta Jack Bauer-typerna med dragna pistoler och beordrade mig att ställa mig mot väggen med händerna på huvudet, eller något. Men det gick bra, larmet började inte tjuta, Jack Bauer dök inte upp och jag kunde börja arbeta utan någon större dramatik. :P
Kiefer Sutherland som Jack Bauer i teveserien 24.
(Jag har lunchrast nu förresten - jag skolkar inte!)
Siffror...ständigt dessa siffror
Efter mycket ångest och tvekan (och nära till tårarna) kom jag mig för att fråga om en av sakerna jag inte fattade. Och jag fick det förklarat, men förstod bara lite halvt. Resten blev det inte av att jag frågade om innan jag gick hem, men förhoppningsvis kommer det kännas lite klarare imorgon bitti än vad det gjorde nu under eftermiddagen. Jag kan inte tänka när klockan passerat 15! Men kvart över sju imorse (det var så dags jag kom till kontoret) gick det skitbra. Hoppas det kommer gå skitbra imorgon bitti också. Min hjärna fungerar ju bäst vid den tiden.
Höll på att få psykbryt när jag kom hem förut och hittade en faktura som kommit med posten. Liksom, räcker det inte att jag stirrar på siffror hela dagarna på praktikplatsen - måste jag dessutom göra det när jag kommer hem också?!
Nej. Nu skiter vi i det här för idag. Ska bara ta det lugnt, kanske skriva eller bada eller se en film eller något annat mysigt. :)
The butterflies fly away...
Första dagen
Just nu är jag väldigt trött men väldigt glad. Första dagen på praktikplatsen gick jättebra. :thumbup: Jag fick granska ett bolags bokslut - helt på egen hand! Det borde ha gjort mig skräckslagen, men det gjorde det inte. Jag tyckte det var jättekul! :D Det har nog mycket med inställningen där på kontoret att göra. Det är okej att inte kunna allt, det är okej att be om hjälp, det är okej att ta så lång tid på sig som man behöver, man behöver inte känna sig dum eller stressad eller något sånt. Och det är verkligen helt perfekt för mig! Jag jobbar inte bra under press. Men under de här förutsättningarna kan jag jobba hur bra som helst. :)
Folk som mötte mig på stan imorse eller i eftermiddags kan aldrig ha gissat att jag var på väg till eller från jobbet. Jag gick och fånflinade hela vägen! :P För det känns så himla bra. Det känns som om jag "hittat hem" nu. Åååh, jag önskar verkligen att jag får stanna på det här stället!! Hoppas så himla innerligt att de ska vilja anställa mig när praktikperioden är slut.
Men en kommentar idag fick mig att oroa mig för att de inte kommer vilja det - de sa någonting om hur praktikanterna "brukat göra förut"...och då tänkte jag - "shit, har de alltså för vana att ta emot praktikanter, då är det ju inte något speciellt med mig, då har de säkert ingen tanke på att behålla mig"...men detta är bara ett litet moln på en i övrigt väldigt ljus himmel. Jag tänker njuta för fullt av de här två månaderna. Vara glad så länge det varar.
Dagens promenera-till-och-från-jobbet-musik. (Vill dock påpeka att det absolut INTE är som på det där kontoret på min praktikplats!)
Redo för civilisationen
Om typ en timme ska jag vara på praktikplatsen. Det känns faktiskt mer spännande och roligt än läskigt just nu. :thumbup:
Har förresten upptäckt ännu en fördel med praktiken. Mitt slumrande intresse för kläder är återuppväckt! :D Liksom, när man bara går hemma hela dagarna och inte träffar någon annan än kissen så finns det liksom ingen mening med att ta på sig något annat än linne och mjukisbyxor...men nu, när jag ska ut i samhället och träffa arbetskamrater och kanske till och med kunder, så finns det ju plötsligt skäl till att anstränga sig lite. :)
Förutom elegant tröja och halsband har jag lilarutig kjol och grå strumpbyxor...och det känns skitbra!
Pepparkakor i januari
Bakbordet.
I väntan på ugnen.
En del blev riktigt fina...
...medan andra inte blev fullt så fina. Tror faktiskt inte det är meningen att man ska lämna plåten i ugnen i typ tjugo minuter. ;)
En hel plåt med svarta oätliga kakor, en stinkande ugn och ett rökfyllt kök...men det är väl inget att sura över! :)
Jippi, syrran hade ju kristyr hemma! :D (Videobandet bredvid tallriken innehåller förresten Fridolf sticker opp! som jag skrev om igår. Vi såg på den innan vi bakade - och revisorn var precis lika vidrig som jag mindes honom. Tror faktiskt inte att det har stört mig tidigare, men så är det väl också ett antal år sedan jag såg filmen senast...och på den tiden var jag ju inte medveten om att jag själv skulle komma att vilja jobba med revision.)
Det finns grisar...
...och det finns grisar. :P (Jag gjorde även en som jag skrev BABE på...hade velat göra en med WILBUR också, men det fick tyvärr inte plats.)
Gulliga syrran gjorde MALIN-kakor till mig. :)
M A L I N
Nu ska jag nog snart gå och lägga mig. Har inte behövt ta sömntablett på några nätter nu, men ikväll blir det nog nödvändigt. För imorgon börjar ju praktiken!!! Jättekul, jätteläskigt, jättespännande - jätteallt!! Kommer aldrig kunna koppla av så mycket att jag kan somna på egen hand ikväll.
Rapport om första dagen kommer imorgon eftermiddag/kväll. Godnatt! :tired:
Inramning
Precis i början av mina högskolestudier inom ekonomi (hösten 2007) råkade jag se ett avsnitt av en ny teveserie. Jag kommer inte ihåg vad den hette eller vilken kanal den gick på (inte för att det spelar någon roll, för den var skitdålig). Men jag kommer ihåg att en av huvudkaraktärerna var en nyanställd revisorsassistent som blev sextrakasserad av sin äckliga chef.
I övermorgon börjar jag praktisera på en revisionsbyrå. Och det är förstås både spännande och roligt och nervöst och läskigt och upptar en stor del av mina tankar just nu. Så ikväll tänkte jag koppla av och titta på en film jag impulsköpte i mellandagarna och inte tänka på revision överhuvudtaget. Men vad visade sig denna film handla om, om inte en revisor?! En tafatt stackare som dras in i en härva av sex och mord och bedrägerier...
Alltså...jag är en jävligt känslig och lättpåverkad person. Att jag matas med såna här grejer precis i början av mina ekonomistudier och precis innan min revisionspraktik - det är inte så himla lyckat. Synd att videobandet med Fridolf sticker opp! är hemma hos mamma...jag skulle behöva få en annan bild av revisorsyrket nu, känner jag (även om bilden som förmedlas i den filmen är som en sur och känslokall gubbe som vill rationalisera företaget och sparka gamla trotjänare).
Hittade tyvärr ingen bild från filmen där revisorn syns bra...men det är den sura gubben som sitter vid bordet och tittar upp på Fridolf i alla fall.
Seriöst! Finns det INGA filmer som framställer revisorer och revisorsyrket som något positivt?! Antingen är man offer eller också är man skurk. Jag vill inte vara vare sig det ena eller det andra. Men men...får väl acceptera att det är såhär fiktionen ser ut, och hoppas att verkligheten är en helt annan (och att det så småningom kommer någon film där revisorerna får upprättelse).
Alla får vara dem de är i Pride - även jag
Jag skrev även ner några marknadsföringsförslag, och de gillades skarpt. :thumbup: Och mejlet avslutades med en inbjudan till en vernissage imorgon. :) Vet inte om jag kommer gå på den, men det kändes himla trevligt att bli inbjuden i alla fall.
Nu känns det bra. Jag känner mig verkligen välkommen in i Pride-familjen. Och det här kommer bli så bra, så bra, så bra! :D
Pillerprestationer
Men så i tisdags kväll, lyckades jag plötsligt lösa ett sudoku. Och även igår kväll. Det märkliga är att jag hade tagit Imovane båda gångerna. Och det är ju inte direkt något som SKÄRPER hjärnan - snarare tvärtom. Så hur fan lyckades jag med detta?! :question:
Förvirrad.
Misärens högborg
Och mitt i allt detta satt en flashig platt-TV på väggen, ständigt visande ett korallrev med tropiska fiskar. Det kändes som ett hån. "Kolla, en sån här teve kommer du minsann aldrig ha råd med, och såna här korallrev kommer du aldrig få se i verkligheten!"
Jag fick sitta en halvtimme i denna misär innan jag blev inropad. Men tjejerna som sedan tog emot mig var jättegulliga. Några pengar kommer jag dock inte få i dagsläget (och det hade jag egentligen inte räknat med heller), utan jag måste först använda upp alla pengarna jag har på mitt sparkonto. När de pengarna sedan tar slut (vilket inte lär ta alltför lång tid), är jag välkommen tillbaka.
Det känns skönt att veta att möjligheten finns om det skulle krisa, men jag hoppas att jag kommer kunna klara mig själv även i fortsättningen. Om det blir som jag önskar, kommer min praktik att leda till jobb - och då är ju mina ekonomiska bekymmer ur världen.
En liten ljusning
Jag höll som bäst på att skriva ner idéerna i ett Word-dokument för att skicka till ordföranden senare, när jag upptäckte ett nytt mejl från min arbetsförmedlare...
Så jag FÅR alltså plugga samtidigt. Och det är inte helt kört om jag väljer att skriva magisteruppsatsen i vår. Och jag börjar nästan tro att Arbetsförnedringen inte är Satans Sändebud, trots allt.
I eftermiddag ska jag gå till soc och höra mig för om vilka möjligheter det finns till ekonomisk hjälp framöver. Jag är jättenervös! Borde ha bett min stödperson följa med, men det är ju lite sent att fråga henne om det NU och dessutom var hon ju så snäll och följde med mig till Förskingringskassan i måndags och hon har väl annat att göra än att agera ledsagare åt mig var och varannan dag...
By the way...jag har fått mens. Så det kan väl delvis förklara min märkliga sorgestämning igår kväll. (Jag skulle förmodligen ha blivit ledsen ändå, men inte SÅ ledsen.)
Hur har JAG hamnat bland dessa fina, kärleksfulla, kreativa människor?!
Det kanske verkar stört att bli ledsen över en sådan sak (och det är det kanske också) men jag blir faktiskt det. Liksom, hur har JAG hamnat bland dessa fina, kärleksfulla, kreativa människor?! Vad har jag att tillföra den här gruppen, vad kan jag fylla för funktion? Ingenting och ingen alls, känns det som.
De är så underbara och snälla och spontana och frigjorda och idérika...medan jag bara satt i ett hörn, stel som en staty, och såg fullkomligt livrädd ut under hela mötet. Och när jag väl öppnade munnen kom det bara en massa dumheter.
Åååh, varför kan jag inte få vara normal?! Jag vill också kunna slappna av, jag vill också kunna tänka klart och komma med bra idéer, jag vill också visa känslor och berätta om mina innersta tankar, jag vill också dela med mig av det som betyder något för mig, jag vill också kunna få allas blickar på mig utan att drabbas av total black-out.
Jag blir så arg på mig själv!! Speciellt eftersom jag ser hur oerhört fina dessa människor är. Man riktigt känner kärleken som strömmar ut från hela deras väsen, det är som en lysande aura av värme omkring dem. Och de sa till och med rent ut, att till de här mötena får man komma precis som man är och man behöver inte låtsas eller dölja någonting, utan man kan tala fritt ur hjärtat och berätta precis hur man känner sig och vad man tänker på.
Och det gjorde alla andra. Men inte jag, jag höll tyst - log och sa att allt kändes jättebra (samtidigt som min kropp sannolikt signalerade rädsla och panik och skygghet). Jag borde ha sagt att jag har social fobi, att jag tycker det är jättejobbigt att möta nya människor men att jag är väldigt glad över att få vara med i gruppen och att jag redan tycker om den även om jag har svårt att visa det.
Nu avslutar jag det här inlägget, innan jag börjar storböla på riktigt.
UFO-Malin.
Jag blir så trött...
(Detta var alltså senaste nytt från Arbetsförnedringen, om någon nu inte fattade det.)
Min önskelista
Och det gör absolut INGENTING om jag får flera stycken. För jag vill att de ska räcka i evigheters evigheter! :D
Är det något jag är bra på så är det att vägra
När jag bokade tiden sa de att de skulle göra ett ultraljud på mig. Vilket ju inte lät så farligt. Jag har gjort ultraljud några gånger förut (när jag gick på gymnasiet) och det var ju bara att dra ner byxorna en aning och få lite kallt kladd på magen och så drog de med den där grejen över det där kladdet. Ingen big deal alls.
Men så skulle det minsann inte gå till nu! Nähädå. Här var det av med kläderna och upp i gynekologstolen, "för jag måste in i slidan på dig om jag ska kunna göra det här ultraljudet, det syns inte om jag bara gör det utanpå magen, jag har några instrument som jag måste stoppa in i dig men det är ingen fara och jag ska ta det så lugnt och försiktigt så". :bigeyes:
Fan. I. Helvete. Heller.
Jag totalvägrade. Och hon tjatade inte, hon försäkrade att undersökningen var helt frivillig. Och så satt vi bara och pratade istället. Men jag kommer inte ihåg så mycket av det hon sa, jag var helt uppskruvad och nästan gråtfärdig. En sak kommer jag dock ihåg att hon sa - "men om vi ska gå vidare med det här så måste jag faktiskt få göra en undersökning på dig nästa gång du kommer hit". :|
Väl använda 300 kronor. Eller inte. Men det gjorde i alla fall att jag kom upp till frikortsnivån, så nu kommer sjukvården att vara gratis för mig ända fram till oktober. Alltid något.
Ch-Ch-Ch-Ch-Ch-Ch-Cherry Bomb!
Igår kväll badade jag med mitt skumma körsbärsblomsbadskum, i förhoppningen om att jag skulle slippa ta sömntablett sedan. Men det behövde jag visst göra ändå. Det är så mycket just nu, jag kan helt enkelt inte koppla av. :(
Apropå körsbär, så gjorde jag en helt fantastisk upptäckt igår. I mitt blivande arbetsrum på praktikplatsen finns en kakelugn med KÖRSBÄR målade på!!! :D Det var liksom pricken över i. Allt kändes redan skitbra - kontoret, människorna, arbetsuppgifterna, skrivbordet jag ska sitta vid, dataprogrammet jag ska jobba i, utsikten från mitt fönster - och så får jag dessutom en kakelugn med körsbär på! :D
Misstänker att det bara är syrran och Livrädd som fattar denna glädje. :P Ni andra får helt enkelt hålla till godo med Cherry Bomb-videon...
Myndigheterna uppmanar till mygel!
"Du kan bli skyldig att betala tillbaka stödet om du lämnar oriktiga eller fullständiga uppgifter [...]"
Intressant. Jag får väl försöka att vara så vag och flummig och lögnaktig jag kan då. Så att jag inte blir återbetalningsskyldig.
(Jaja, jag fattar att det är en felskrivning...men man kan väl få ha lite roligt åt det i alla fall.)
Helt perfekt!
Nu är jag hos syrran och fikar. Tänker njuta av den lyckade förmiddagen heeela dagen och inte tänka på någonting jobbigt alls. :)
Cold city, cruel system
Vikt-igt
Okej. Jag fattar att det är ganska godtyckligt vilka reklamannonser som visas på ens sida. Men en viss tanke finns det ändå bakom urvalet. Man får ofta annonser som påminner om varandra. Man får även annonser baserade på sina Gilla-markeringar, de spel man spelar - och vilket kön man har!
Men VARFÖR tjatar Facebook hela tiden om min "övervikt"?! Varför uppmanas jag att gå ner 10 kg?! Om jag gick ner 10 kg skulle jag väga mindre än vad jag gjorde på gymnasiet - och många tyckte faktiskt att jag var rent äckligt smal på den tiden.
Om vi därtill lägger det faktum att vikt är ett väldigt känsligt ämne för mig. Jag speglar och väger mig flera gånger om dagen, jag mår dåligt om jag ätit för mycket, jag drömmer (ibland) om att få ner mitt BMI till underviktskategorin (jag klassas i dagsläget som "normalviktig")...
Då känns det rätt omoraliskt av Facebook att bombardera mig med bantningsreklam!
En vecka kvar...
Hittills har det mest känts kul. Stort, spännande, förväntansfullt. Men nu, när det närmar sig, börjar skräcken ta över. Jag är rädd för att göra bort mig. För att inte leva upp till förväntningarna. För att de inte ska tycka om mig. Och så vidare...
Men men...det kanske går hur bra som helst. Och idag har jag annat att bekymra mig om. Min stödperson ska följa med mig till Försäkringskassan. Och efter vad jag har hört är de minst lika besvärliga att ha att göra med som Arbetsförnedringen. :S Hoppas att det inte stämmer. Lite tidigare imorse var det en tant som ringde in till RIX MorronZoo, och hon jobbade på Försäkringskassan - och verkade jättegullig. Hoppas att det finns fler som hon - och att de jobbar i Norrköping. ;)
Uppmuntran till ätstörningar?!
Exempel på reklamannonser som visats på min Facebook idag.
Ännu ett steg närmare den stora otäcka världen
Ja, jo, det är jag ju förstås.
Aaaah, skrik och panik!!! :bigeyes:
Alltså. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar ju att en bekräftelse är en högst naturlig följd av att man tackar ja till ett erbjudande. Och jag VILL verkligen detta, det känns jättekul och spännande. Men samtidigt är det så förbannat läskigt! Och jag fattar inte hur jag hamnat i den här situationen. Plötsligt är jag personligt engagerad i två ideella föreningar här i stan. Bara sådär. Är jag verkligen redo för det?! Det vet jag inte. Men det lär vi väl märka...
Januari blir en spännande månad!
High School Musical och Sinbad.
Resten av dagen har jag ägnat åt matlagning. Det blev elva(!) matlådor att stuva in i frysen (det skulle nog ha blivit fler, om inte lådorna tagit slut). Jag måste ju ladda upp inför praktiken - det är mindre än tio dagar kvar nu... Jag vet av erfarenhet hur utmattad jag blir av att vara borta från hemmet en så stor del av dagen, så jag finner det högst osannolikt att jag skulle orka ställa mig och laga mat till följande dags lunch när jag kommer hem på eftermiddagen/kvällen efter mer än åtta timmars bortavaro... Alltså får jag passa på att göra det nu.
Apropå spännande saker som väntar, så ska jag på ett första Pride-möte nästa vecka. :thumbup: Jag gick ju inte på uppstartsmötet, men efteråt skickade jag ett mejl och anslöt mig till Pride-familjen via nätet. Det har blivit några mejl fram och tillbaka, men jag har inte träffat någon av dem IRL än. Men nästa vecka är det dags. Vi ska ses HEMMA hos en av medlemmarna i gruppen jag tillhör (så småningom kommer vi även att träffas hemma hos MIG, för man turas liksom om - men det vill jag helst inte tänka på i nuläget). Och flera av de andra i gruppen känner redan varandra sedan tidigare. Och de ser fram emot att få lära känna oss nykomlingar. Och man måste säkert presentera sig och vara rolig och trevlig och intressant och komma med en massa superbra idéer till festivalen...och när jag tänker närmare på det, undrar jag vad fan jag har gett mig in på! :bigeyes:
Och ändå...ändå kan jag inte låta bli att se fram emot det. :)
Jag ryser nästan av den här låten. För Gabriella har scenskräck, hon blir livrädd när folk stirrar på henne. Men här kan hon äntligen släppa loss och göra det hon älskar utan att vara rädd. (Sedan får det vara hur mycket fjortisfilm det vill...den här scenen går rakt in i hjärtat på mig.)
Blankettdjungeln
Okej. Jag kan acceptera att jag tvingas avstå från att studera under två månader. Jag har ställt in mig på att leva på en summa under existensminimum medan jag praktiserar. Jag kan till och med tolerera att få vänta i två månader på pengarna.
Men att jag måste kämpa mig igenom en hel djungel av blanketter för att överhuvudtaget få den där tattiga ersättningen som jag offrat allt detta för - det har jag lite svårt att finna mig i. Jag fattar inte ett skit av alla dessa krångliga regler och undantag och bilagor och tidsgränser och kategorier och fan och hans moster och alla andra jävlar.
Tack och lov har min stödperson lovat att följa med mig till Försäkringskassan nästa vecka. Så får de förklara för mig vad som gäller. "Enklast" vore väl att ringa till dem, men det vill jag förstås inte. Och om jag visar för dem att jag har svårt för telefoner (eftersom jag inte ringer) och för sociala kontakter överhuvudtaget (eftersom jag har min stödperson med mig när jag går dit) så kanske de faktiskt fattar att jag har en funktionsnedsättning - trots att jag inte sitter i rullstol eller något annat påtagligt.
Min erfarenhet av myndigheter är att de är ganska dumma i huvudet, så man måste liksom vara övertydlig när man har med dem att göra. Och jag måste verkligen få dem att fatta att jag är ett psykfall, för annars kommer jag få ÄNNU mindre hjälp än vad som är fallet nu. Hoppas att ledsagande av stödperson + undvikande av telefon + kodning hos Arbetsförnedringen + intyg från psyk, är tillräckligt för att få dem att fatta. Det återstår att se.
Klappat och klart
Jag kommer alltså få gå i TVÅ MÅNADER utan pengar! Å andra sidan - när pengarna väl kommer, får jag mer än vad normala människor skulle få. "Inget ont som inte har något gott med sig", eller hur det nu är man säger.
De däringa typerna på Arbetsförnedringen kan verkligen få en att känna sig splittrad...
Jag var ett ovanligt ängsligt litet barn
Jag hittade en rätt intressant sak i mammas källare när vi rensade där under mellandagarna. Det var en liten blå anteckningsbok där mamma och en av mina lärare skrivit brev till varandra under mitt allra första år i skolan (detta var alltså 1994-1995, innan folk började mejla till varandra). Jag var 6 år gammal och uppvisade redan då tydliga tecken på social fobi, inser jag när jag läser vad de vuxna skrivit om mig - men det var det ingen som fattade då!
Här är några utdrag ur boken...
Den 11/11-1994 skrev min lärare bland annat:
I onsdags var vi och badade. [...] Malin gick i och var med och doppade sig och bubblade i vattnet. Men när de skulle hämta simdyna och platta var det stopp. Hon gick inte i vattnet mer, inte på lekstunden heller.
Malin vill inte ha någon roll i någon teater utan nöjer sig med att sjunga när alla sjunger. Hela förmiddagen idag har [sexåringarna] varit med mej. Vi lekte och pratade en stund först. Efter det hade vi fri lek. Malin kunde inte hitta på något att göra, satt bredvid och tittade.
Den 30/11-1994 skrev min lärare bland annat:
Jag tycker det var synd att Malin missade skogsutflykten när vi gick bara de 9 [sexåringarna] och 2 vuxna, då hade vi tid att bry oss om och få en positiv upplevelse av skogen.
Nu leker 7 barn i kudd inklusive Malin, vi har välja-stund och Malin valde kudd för andra dagen i rad. Det är positivt med tanke på att det är 4 ganska "vilda" killar där samtidigt. [...]
PS. Malin deltog i hela gympan trots lite ledsamheter i början.
Den 30/11-1994 skrev mamma bland annat:
Är medveten om att det var synd att Malin missade skogen. Det hade säkert varit "nyttigt" i lilla gruppen. Hon var "pirig" kvällen innan. Jag trodde det berodde på utflykten, men sen var hon ju sjuk på morgonen.
Till Lucia kan hon eventuellt tänka sig att vara tärna "för Lucian går först" och det vill hon inte. Dessutom tycker hon nog att det är fint med glitter...
Jag vet inte om ni har märkt det, men Malin har inte velat ha med frukt på ett tag. Hon har inte hunnit äta upp den, tycker hon. Igår kom vi på en kompromiss. Nu har hon med skalad clementin i en burk. Vi provar med det.
Inneskorna har hon tagit hem. Hon tycker hon tappar dem ibland i bänken. Vi får se hur hon vill ha det när snön kommer. [...]
PS. Hon dricker sällan/aldrig till maten i skolan. Hon är rädd att krocka när hon hämtar mjölk. Stämmer det? Jag vill ju gärna att hon får i sig dryck till maten. Kan hon få lite hjälp, så hon sen törs själv?
Den 2/12-1994 skrev min lärare bland annat:
Jodå, jag har saknat frukten. Det var oordning på fruktstunderna när vi tränade inför festen. Ofta fick barnen ta frukten ute på rasten. [...]
Inneskor är alla dåliga på att använda så hon kanske känner sej ensam, men visst är det bra när golvet blir blaskigt. [...]
Mjölken: Till [en annan lärare] har hon sagt att hon är rädd att tappa glaset när hon går ut för hon har tappat besticken en gång. Vi ska hjälpa henne.
Denna vecka har varit väldigt positiv. Pigg och glad och tar för sej mer och mer.
Den 7/12-1994 skrev min lärare:
Det är mycket som är positivt nu. Malin pratar mera spontant nu när vi träffas. Deltar i alla aktiviteter om än med lite tvekan ibland.
Hon har fått hjälp med mjölken så det går bra.
I [sexårsgruppen] har vi lekt "Kims lek", "Pomperipossa" och beskrivit saker för varann med mera som kräver att man spelar huvudrollen och Malin är med.
Den 1/2-1995 skrev mamma:
Malin vill inte åka skridskor. Jag tror det beror på osäkerhet. Hon åkte UTE förra vintern, och tyckte om det då. Vi får försöka "peppra" henne tills imorgon.
Sedan står det inte så mycket mer i den lilla blå boken. Men det som står gör mig så frustrerad. Varför var det ingen som reagerade på det här?! Det är fan inte normalt att vara så ängslig och tillbakadragen som Lilla Malin var. Tänk om någon hade kollat upp vad det var för fel på mig, då hade jag kunnat få hjälp mycket tidigare och sluppit många plågsamma upplevelser, missförstånd, konflikter och så vidare genom åren...
Men men...det är väl ingen idé att vara bitter över sånt som inte går att ändra. De vuxna gjorde nog så gott de kunde, utifrån de kunskaper de hade.
Senaste nytt från cirkusen
Så var det med det. Jag fattar inte hur ett system kan vara så jäkla stelbent. Men okej då, jag får väl låta bli att plugga i två månader då. Om det nu är så jävla omöjligt. Bara jag får komma ut på min praktik, för det vill jag verkligen!
Årets första dag
Nu lider dock denna första dag mot sitt slut och det börjar bli dags för mig att gå och lägga mig. Imorgon väntar pluggande, mer städande, besök hos psykologen och konfrontation med Arbetsförnedringen.
