Ja, jo, det är jag ju förstås.



Aaaah, skrik och panik!!! :bigeyes:

Alltså. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar ju att en bekräftelse är en högst naturlig följd av att man tackar ja till ett erbjudande. Och jag VILL verkligen detta, det känns jättekul och spännande. Men samtidigt är det så förbannat läskigt! Och jag fattar inte hur jag hamnat i den här situationen. Plötsligt är jag personligt engagerad i två ideella föreningar här i stan. Bara sådär. Är jag verkligen redo för det?! Det vet jag inte. Men det lär vi väl märka...