Min fina kollega tog med sig min säck hem till sig, så den behövde jag inte släpa med mig till Stockholm. För ja, den sedan lääänge planerade händelsen denna helg var att åka till Stockholm och se musikalen Torka aldrig tårar utan handskar, med Ola Salo i rollen som Paul. 🎭🎶😍❤️ Jag bokade detta redan i november (utan en tanke på att det skulle krocka med Kulturnatten, men det löste sig ju ändå). Tidigare i veckan var jag väldigt orolig för att jag inte skulle orka åka, men jag måste ha börjat må bättre av ren viljekraft. Aldrig i livet att jag skulle ställa in detta! 😱

Att resa i Stockholms lokaltrafik är alltid ångestladdat, och det blev ju inte bättre av att SJ-appen saknade information om vilket spår pendeltåget jag skulle byta till avgick från - när jag klickade på den delsträckan stod det till och med att det överhuvudtaget inte skulle avgå något tåg med det numret igår. 😱 Men jag kollade på skyltarna på stationen och drog logiska slutsatser, och när jag kände mig nästan säker på vart jag skulle tog jag mod till mig och gick fram och frågade spärrvakten. Och han bekräftade att jag var på rätt ställe och förklarade vilket spår mitt tåg skulle gå från. 🙏 På perrongen fick jag sällskap av en trevlig kvinna och hennes lilla son, som också varit osäkra på vart de skulle ta vägen. Hon hade frågat mig tidigare, men sedan hittat någon som faktiskt kunde hjälpa henne. Men sedan sökte hon sig alltså till mig igen för att småprata lite i väntan på tåget. Det gjorde mig glad, om än lite stressad (småprat med främlingar är inte precis min paradgren 😅).

Väl framme på hotellet återstod det typ en timme innan jag fick checka in, så jag satt och hängde i lobbyn i väntan på det. Och nu har jag för all del inte hela bilden klar för mig av vad som eventuellt hänt innan min ankomst, men jag fick en obehaglig känsla av att säkerhetsvakten ägnade sig åt någon slags ofräsch rasprofilering. Han gick fram till en mörkhyad man och ifrågasatte varför han satt och hängde i lobbyn utan att vara gäst på hotellet eller köpa någonting från butiken eller restaurangen. Vi var ett flertal vita personer som också satt och hängde i lobbyn, men vi fick inga frågor om vad vi gjorde där. Väldigt obehagligt alltihop. ☹️ Självklart kom jag mig inte för att säga någonting, vilket jag känner att jag borde ha gjort. 😔

Efter att ha vilat i min bunker några timmar började jag känna mig folkskygg och var riktigt nervös över att lämna rummet och gå bort till teatern. Så brukar det kunna bli när jag vant mig vid isolering, även om det bara handlar om en kortare period. 😣 Men jag tog mig ut till slut. Och fylldes snart av eufori inför att snart få uppleva vad jag redan förstod skulle vara en helt fantastisk musikal. 🥰