När jag var nästan hemma igen fick jag syn på min frisör, som satt i parken och blippade med sin telefon. Och min första impuls var att titta ner, inte låtsas se henne och passera obemärkt förbi. Det är ett av mina vanligaste sätt att hantera oväntade möten med folk jag känner. Det är väl något som de flesta gör med personer de ogillar, men jag gör det ju även med personer som jag GILLAR. 😱

Medan jag närmade mig henne pågick en inre kamp inom mig...att ge mig till känna eller inte ge mig till känna - det är frågan. 🤔 Dessutom kände jag mig osäker på om det faktiskt VAR hon. Jag är så sjukt dålig på att känna igen folk, förmodligen på grund av att jag har så mycket självfokus när jag interagerar med andra människor att jag inte riktigt lägger märke till hur de ser ut. 😕

Men mitt modigare jag tog över och gick fram till henne och sa hej. Och visst var det hon. Och visst fick vi en trevlig liten pratstund. 😊 Och jag kände mig så stolt över mig själv som utmanat Ångestmonstret och tagit denna sociala risk. ✌

När vi pratat en stund började jag få lite lätt panik över hur och när jag skulle avsluta samtalet. Jag ville inte att hon skulle tycka att jag stod och hängde där för länge, men heller inte att hon skulle tro att jag hade bråttom iväg från henne. (Och antagligen överanalyserade jag alltihop, som vanligt.) Men plötsligt kom vi fram till en punkt där det kändes naturligt att runda av, så då gjorde jag det.

Och gick hem och öppnade mitt paket - innehållande ännu ett Rapunzel-torn i Lego. 😍 (Ja, jag vet att jag redan har två, men det här är ju NYTT och ANNORLUNDA än de andra. 😉) Bygga ihop det orkar jag dock inte ikväll, det får bli ett projekt för morgondagen när jag kommer hem från jobbet. 😊

Min terapeut skickade mig en länk till en video om ångest förra veckan. Jag tyckte att den var himla bra, så jag delar den med er också... 

 

 

Jag vill dock göra ett litet tillägg till det hon säger. Ångesten kommer inte gå över bara för att en utsätter sig för det som är ångestframkallande om och om igen - en förutsättning för att exponering ska fungera är att en INTE använder sig av säkerhetsbeteenden i samband med exponeringen. Jag ser många uppgivna inlägg i social fobi-grupper på Facebook om att ångesten inte går över trots att personen kämpar och utsätter sig för det som är jobbigt om och om igen...och jag är tämligen övertygad om att personen tagit till säkerhetsbeteenden i situationen, det är därför den fortsätter kännas lika svår trots upprepad exponering. 

 

JA, exponering är A och O för att komma tillrätta med ångest. MEN det krävs att en vågar släppa taget om sina ångestvidmakthållande säkerhetsbeteenden för att det ska fungera. 

 

Det här med säkerhetsbeteenden är knivigt. Vissa av mina säkerhetsbeteenden har jag full koll på och är helt medveten om när jag tar till (som att plocka med händerna, hålla på med mobilen, sänka blicken). Andra är mer subtila, eller rör sig i något slags gränsland mellan säkerhetsbeteende och ett beteende som verkligen är hjälpsamt. Ett exempel på ett beteende i gränslandet är att jag ofta söker yttre försäkran/bekräftelse för att dämpa min ångest. Ibland är det absolut rimligt att prata med en person vars ord eller beteende triggat igång ens ångest, för att reda ut eventuella missförstånd och rensa luften. Men när jag om och om igen ställer samma frågor till samma personer, för att få samma svar, som gör mig lugn för stunden men inte i längden...då börjar det nog luta åt att vara ett säkerhetsbeteende. Men det är lite lurigt...vad är ett säkerhetsbeteende och vad är ett hjälpsamt beteende? Var går gränsen? Det känns som att jag ofta balanserar på den utan att veta riktigt åt vilket håll jag lutar. För säkerhetsbeteenden KÄNNS ju hjälpsamma - i stunden. Annars skulle vi inte ta till dem. Men i längden är de inte alls hjälpsamma. 

 

Hm. Det här blev en lite längre utläggning än vad jag hade tänkt. Jag hade mest tänkt dela videon bara. Så...titta på den nu!

 

Jag inledde dagen med andra dosen coronavaccin... 💉 

 

I lördags var det såklart systerdag...

Och i söndags gick jag och jobbade en stund. Inte så länge som jag hade tänkt, på grund av värmen och huvudvärk, men lite fick jag gjort i alla fall.

I måndags var det dags för det sista gymbesöket med kollegorna innan sommaren. 🏃‍♀️ Det känns trist att det blir ett sommaruppehåll i träningen. Men kanske är det lika bra, det är himla jobbigt att träna i värmen. I måndags körde vi passet utomhus, vilket var skönt för det regnade lite lätt. Inne i lokalen var det olidligt kvavt.

Jag fick en chock i måndags eftermiddag på väg till gymmet, när vi passerade en massa nedsågade träd. På morgonen hade de stått där som vanligt, så vackra och levande. Men nu låg de där helt lemlästade. 😥😡 Det var som om Saruman gått fram (ja, syrran och jag kollade på den första Sagan om Ringen-filmen i lördags)...

Aktivisten inom mig vaknade till liv och ville köra Almstriden 2.0, men det var ju redan för sent. 😔 Apropå aktivism hade jag tänkt delta i en demonstration framåt kvällen i måndags, mot den nya migrationslagen. Men efter över tio timmars arbetsdag var jag för trött, så jag stannade hemma. 😕 Och lagförslaget röstades tyvärr igenom. Det är så himla deppigt hur kall och empatilös politiken har blivit, det är bara en enda blåbrun sörja. 😔 Regeringskrisen orkar jag knappt kommentera, annat än att jag är väldigt tacksam mot Vänsterpartiet (som är det enda riksdagsparti som på allvar står emot den blåbruna galenskapen) och jävligt lättad över att det inte blir några marknadshyror. 🙏

Igår morse blev jag jagad av fiskmåsar på väg till jobbet. 😱 Den ulliga gulliga lilla ungen befann sig på trottoaren på motsatta sidan av vägen och jag tyckte att jag höll behörigt avstånd när jag passerade...men det tyckte visst inte föräldrarna. De cirkulerade skrikande ovanför mitt huvud, och förföljde mig till och med när jag började springa. 😱

Idag blir en ganska fullspäckad dag. Den andra coronavaccinsprutan, det sista terapitillfället innan sommaruppehållet, några timmar jobb, videoinspelning med Pride-familjen...och så behöver jag väl gå och handla lite. Bäst att jag går upp nu och sätter fart.

OMG, OMG, OMG!!! 😍😍😍 Taylor meddelade precis att nästa nyinspelning blir av RED, att albumet kommer innehålla alla 30(!!!) låtar hon skrev till den eran och att en av dem är tio minuter lång (vilket såklart är originalversionen av "All Too Well" som jag bara DÖR av längtan efter att äntligen få höra 😍) och att albumet kommer den 19 november. Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle LÄNGTA till en så pissig månad som november. Men det gör jag nu. Så jäkla mycket. 😍😍😍

Här kommer en liten throwback till när syrran och jag bevistade vår livs första Taylor-konsert, i Los Angeles 2013 under RED-turnén...

Idag hade jag det allra sista samtalet med psykologen jag haft kontakt med sedan hösten 2018. Jag har vetat ända sedan augusti att hon skulle försvinna (på grund av hennes återkommande sjukskrivningar har utfasningen dock dragit ut på tiden), så jag har ju hunnit vänja mig vid tanken...men det känns ändå konstigt. Sorgligt. Jag kommer verkligen sakna henne. Hon är den bästa samtalskontakt jag någonsin haft. 💔

Men jag är på en helt annan plats nu än i början av vår kontakt. Jag har fått med mig massor av redskap och insikter. Jag mår överlag bättre (även om jag kraschar emellanåt). Och hon har tilltro till mig och min förmåga att klara mig (jag behöver bara ha tilltro till mig själv också). Hon sa massor av fina och peppande saker idag, och hon påminde mig även om att då och då titta på vidmakthållandeplanen vi skrivit för att se vilka framsteg jag gjort, vilka riskfaktorer som finns för mitt mående och vilka strategier jag kan ta till för att må bättre.

Och så har jag ju min nya (okej, vi har haft kontakt i flera månader, men RELATIVT nya) terapeut att fortsätta arbeta med, så jag känner mig relativt lugn i att släppa taget om min psykolog. Även om det känns vemodigt att ta farväl, är jag tacksam för allt hon hjälpt mig med under de senaste åren. 🙏

Dagens samtal med terapeuten kändes i alla fall bra. 👍 Vi avhandlade vad som hänt sedan sist (med fokus på opponeringen och panikångesten) och pratade även en del om sommaren. Vi kommer bara hinna ha ett samtal till innan hon går på fem(!) veckors semester. 😱 Det här stressar upp mig ganska mycket, eftersom det är en trygghet att ha henne att prata med regelbundet, samtidigt som den mer logiska delen av mig inser att jag kommer klara mig fint utan stöd ett par veckor. Hon sa själv att hon inte känner sig orolig för mig, men upplyste mig ändå om vart jag kan vända mig om jag skulle behöva hjälp i hennes frånvaro. 👍

Igår skickade jag in ansökan om examen. Idag gick den igenom. Så nu kan jag titulera mig filosofie kandidat i genusvetenskap. 😊💖

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot uppsatsens publicering på nätet. Jag är väldigt stolt över den och vill att hela världen ska läsa den - samtidigt som det känns ganska läskigt att låta vem som helst ta del av den. Min evigt ambivalenta inställning till uppmärksamhet... 🙈 Men kan min elva år gamla kandidatuppsats i företagsekonomi ligga där till allmän beskådan, så kan väl den här nya (skriven av en betydligt mer studievan Malin) också få offentliggöras. 🤷‍♀️

Vi gick även en del i affärer, vilket var väldigt roligt men även gjorde oss väldigt trötta. Efteråt satt vi helt utslagna i soffan och försökte spela tevespel (det gick sådär). 😴 Nästa helg ska vi definitivt hålla oss hemma!

Idag har jag varit och jobbat. Jag hade tänkt vara på kontoret redan klockan sex, men jag tog mig inte dit förrän till halv åtta. Jag höjde ju dosen på en av mina kvällsmediciner i måndags och en biverkning av det är dåsighet morgonen efter, vilket jag verkligen känt av den här veckan. 😴 Det är inte likt mig att ha såhär svårt att ta mig upp på morgnarna. 😖 Hoppas innerligt att det går över snart.

Under eftermiddagen har jag spelat Sims och sett några avsnitt av Xena: Warrior Princess och badat fotbad. Vilken otrolig frihet det är att kunna göra precis vad jag vill på min fritid! ☺ Emellanåt får jag lite smått panik över att jag inte är student längre, men på det stora hela känns det bra.

Det har varit en svajig vecka, men nu är jag uppe på toppen igen. Idag meddelade examinatorn att kompletteringarna på kandidatuppsatsen är tillfredsställande - och att jag får VG på både uppsatsen och hela C-kursen. ☺☺☺ Så nu ska jag bara skicka in medgivande för publicering av uppsatsen och ansöka om examen i genusvetenskap. Sedan har jag sommarlov! ☀️ Efter 14 års högskolestudier och 637,5 avklarade högskolepoäng kommer jag nu ta ett studieuppehåll, inte bara över sommaren utan även över höstterminen (det sistnämnda är det dock ingen som tror på, jag undrar varför 😉).

På väg hem från jobbet såg (och framförallt hörde) jag massor av glada studenter som åkte runt i bilar och jublade över att ha gått ut gymnasiet. Igår var det 15 år sedan jag gjorde detsamma. Nu promenerade jag bara stillsamt hemåt med ett leende på läpparna och kände mig lätt om hjärtat över att ha klarat av min andra kandidatexamen, och firandet bestod i att jag gick förbi mataffären på hemvägen och köpte lite godsaker. Jag gick även en sväng på stan (där de spelade en Taylor-låt i en av galleriorna 😍) för att hitta ett enhörningsgosedjur med studentmössa att ge mig själv i examenspresent, men de var slutsålda så jag beställde ett från nätet istället. 🦄

Det skiftar. Igår satt jag hos läkaren på psyk och hävdade övermodigt att mitt mående är relativt stabilt just nu. Idag har jag haft ett flertal panikattacker och gråtit floder och hyperventilerat i omgångar under större delen av eftermiddagen och kvällen. Jag känner mig bara så himla värdelös. 😢😔

Jag missade tyvärr gymbesöket med kollegorna idag, eftersom jag hade en läkartid på psyk på eftermiddagen. Jag var såklart nervös inför att träffa läkaren, eftersom jag aldrig träffat henne förut och eftersom jag inte visste vad hon ville. Men hon visade sig vara jättegullig. Hon meddelade att hon från och med idag är min läkare inom psykiatrin, hon gick igenom mina mediciner och ställde frågor om mitt mående och om min terapi. Hon hade läst på i min journal och hade rätt bra koll. 👍 Vi kom fram till att jag ska prova att höja Lergigan-dosen, för att se om det kan ge bättre effekt för sömnen och pollenallergin. Och hon försäkrade mig om att jag kommer få fortsatt samtalsstöd även efter avslutad behandling hos min nuvarande terapeut, att de inte kommer kasta ut mig utan se till att jag får den hjälp jag behöver. Och innan jag gick frågade hon om jag hade något annat på hjärtat som jag ville ta upp med henne, men jag kunde inte komma på något. Jag kommer bli kallad till ett nytt avstämningssamtal om sisådär ett halvår, men får höra av mig om det skulle dyka upp någonting innan dess. Det kändes som att hon verkligen bryr sig och är mån om att hjälpa mig. Det känns fint och tryggt. ❤

Jag tillbringade hela förmiddagen på kontoret idag och fick massor gjort. Efter fyra och en halv timme gick jag hem och ägnade mig åt kompletteringarna i kandidatuppsatsen istället. Framåt kvällen lade jag det åt sidan och belönade mig själv med lite Sims-spelande efter denna supereffektiva dag. 😊👍

Imorgon har jag en läkartid på psyk. Med en läkare jag aldrig träffat förut. Det känns lite jobbigt, speciellt eftersom jag inte vet vad hon vill. En kvalificerad gissning är väl att hon vill göra någon form av uppföljning eftersom jag fick en ny medicin i vintras. Men jag vet inte. 🤷‍♀️

Nu ska jag hur som helst försöka sova. Vilket inte är så lätt, med alla dessa glada tonårsbarn i vita mössor som åker runt i stan och tjoar och tjimmar. Det här är tredje kvällen i rad som det är ett jäkla liv. Vilken dag tar de studenten egentligen?! Tant Malin vill sova... 😴

Medan jag satt och väntade på att få gå hem kom det in en tjej som var fullkomligt livrädd för att ta vaccinet. Hon hade sannolikt någon form av psykiatrisk diagnos, hon hade en stödperson med sig och hon var så rädd att hon började gråta. Jag ville bara gå fram och krama henne. 😥 Men det gjorde jag förstås inte. Vårdpersonalen var dock hur gullig som helst emot henne, pratade lugnande med henne och tog god tid på sig med hennes vaccination. Det var så fint att höra och se. ❤ Efteråt fick hon beröm för att hon varit så modig. Hon hann inte komma till efterbevakningsområdet av lokalen innan jag gick hem, annars hade jag också haft lust att säga någonting om hur modig hon var som mötte sin rädsla (om jag hade vågat).

Väl hemma blev det dags för mig att möta MINA rädslor. Idag hölls ju uppsatsseminariet för kandidatuppsatsen i genusvetenskap. Och att prata inför folk är ju som bekant helvetet på jorden för mig. 😱😱😱 Jag förberedde mig så gott jag kunde innan genom att hoppa runt i rummet (för att fylla kroppen med positiv energi), dricka litervis med vatten och även ha en vattenflaska inom räckhåll på skrivbordet (för att inte bli så torr i munnen, som jag alltid blir av att prata inför folk - och flaskan hade pip och slang och var lätt att dricka ur, för att förhindra mina skakande händer från att spilla ut vatten), vira in mig i min tyngdfilt (för att känna mig lugnare och tryggare), säga högt till mig själv flera gånger att jag kommer att klara det (tack för tipset, syrran ❤)...och skumma igenom opponeringstexten en gång till.

Efter en smärtsamt lång lunchpaus blev det dags för min egen uppsats att läggas fram. Jag hade varit så fokuserad på att opponera, att det här med att vara respondent liksom kommit lite i skymundan. Men när väl det första momentet var avklarat kom nervositeten inför det andra momentet med full kraft. 😱 Det kändes lite smått surrealistiskt att höra någon annan prata om det som jag skrivit. Och jag hade lite svårt att svara på hennes frågor sådär rakt upp och ner, men jag försökte i alla fall. Både opponenten, handledaren och examinatorn framhöll hur himla bra min uppsats är, vilket kändes både fint och lite genant att höra. Handledaren sa till och med att hon hoppas att jag fortsätter forska om representation av asexualitet i populärkulturen, då det är ett väldigt outforskat område - och att hon bedömer mig som rätt person att göra detta. 😊😳 Jag visste inte vad jag skulle säga, jag satt mest där och tackade och log.

Något som sticker i mig är att jag trots allt beröm inte blev omedelbart godkänd utan måste göra ett par kompletteringar först. Det var inga stora saker, jag kommer kunna fixa dem lätt, och resten fick ju massor av lovord...men där ger sig Duktig Flicka-syndromet till känna och gör mig nedstämd över att inte ha lyckats prestera perfekt från början. 😔 Jag försöker att glädjas åt allt det andra (att jag fick så mycket beröm, att jag klarade av att genomföra hela seminariet, att jag ÖVERLEVDE), men det är himla svårt att ignorera nederlaget helt och hållet (och ja, jag är fullt medveten om att jag behöver jobba på min förmåga att hantera besvikelser). Jag har dock belönat (och distraherat) mig själv rikligt under eftermiddagen och kvällen genom att spela Sims - det kom ju ett nytt game pack igår, som jag nu ivrigt har börjat utforska. 😍😍😍

Nu ska jag sova. Imorgon väntar jobbet på mig igen. 😊 Idag hade jag ju semester. Jag vet inte vad ni brukar göra under era semesterdagar, men jag misstänker att det inte inkluderar corronavaccination och framläggande av kandidatuppsats. 😉 Hur som helst, natti natti!

Efter att ha tagit det ganska lugnt i helgen har jag fått lite (om än inte tillräcklig) återhämtning och mår om inte bra så åtminstone bättre än förra veckan. Jag är fortfarande trött och har fortfarande ont i huvudet, men det är på en lite mer uthärdlig nivå nu.

I lördags låg jag i soffan med huvudet i syrrans knä och kände mig helt förstörd av trötthet. 😴 Vi gick en liten sväng på stan, för att jag behövde hitta födelsedagspresenter till en kompis som fyllde år igår, och det var verkligen skitjobbigt. På söndagen hade jag tänkt gå och jobba, men jag stannade hemma och vilade istället, för att öka mina chanser att ta mig igenom den här veckan i något sånär gott skick.

Jag undrar om jag håller på att gå in i väggen. 😮 Den här tröttheten som inte går att vila bort helt och hållet, den här huvudvärken som aldrig verkar vilja gå över, och så att jag har börjat få svårt att skilja mellan realistiska drömmar och sådant som faktiskt hänt (mejl och samtal och liknande som jag tror har ägt rum men som jag tydligen bara har drömt). 😟 Det känns läskigt. Men jag mår som sagt inte riktigt lika dåligt som förra veckan, vilket ändå känns hoppfullt.

Igår kväll var jag bjuden på födelsedagsmiddag hos en kompis. 🎂 Den började vid halv sex vilket nästan är läggdags för mig, så jag undrade hur det skulle gå. Men det gick rätt bra, även om jag var sjukt trött framåt slutet. 😴 Av gästerna kände jag alla utom en tjej, jag var inte beredd på att det skulle vara någon ny bekantskap där så jag blev lite nervös av att se henne. Men hon var väldigt lugn och trevlig och naturlig, så det gick hur bra som helst. 👍 Och födelsedagsbarnet uppskattade sina presenter väldigt mycket. 😊 Det blev en fin och mysig kväll med god mat och trevligt sällskap. 💖

Efter jobbet idag hade jag samtal med min terapeut. Vi pratade om känslors olika delar; kroppsliga förnimmelser, tankar och beteenden. Och så pratade vi om morgondagens stora prövning - uppsatsseminariet för kandidatuppsatsen i genusvetenskap. 😱 Jag är sjukt nervös inför detta, främst inför att opponera på en klasskamrats uppsats men även inför att höra vad någon annan har att säga om MIN uppsats. Jag försöker att betrakta mina känslor objektivt och att vara snäll mot mig själv och accepterande mot mina känslor, men det är väldigt svårt när Ångestmonstret går bärsärkagång. 😖 Jag har övat på det jag ska säga, men jag blev väldigt torr i munnen (måste komma ihåg att ha ett vattenglas tillhands imorgon!) och hela presentationen tog bara en kvart trots att jag har 45 minuter på mig och jag vet ju att jag kommer prata ÄNNU fortare imorgon när det är skarpt läge och jag har maximalt ångestpåslag... 😵😖😱