Jul i oktober 🎄

Såhär sista dagen i oktober är det ju hög tid att börja skapa julstämning här hemma. Fuck hösten liksom. 😉 Så idag har syrran och jag bakat saffransbullar...


...och plockat fram julgranarna. 🎄


Den vita granen brukar ju stå i sovrummet, men nu har den fått flytta in i arbetsrummet istället för jag har beställt en rosa gran till sovrummet. 😍💖

♠️ Ace Week 2020, dag 7: Asexualitet i populärkulturen

 
Ja, hörni…detta är sista dagen av Ace Week 2020 och som jag nämnde igår kommer jag idag att prata lite om asexualitet i populärkulturen. Det tycker jag känns som en både trevlig och lättsam avslutning på denna temavecka. 
 
Jag skulle säga att den vanligaste identiteten på det asexuella spektrumet som förekommer i populärkulturen är demisexualitet. Inte så att det är uttalat på något sätt, och jag tror inte att författare och filmskapare i allmänhet är medvetna om att de skapat just demisexuella karaktärer…det handlar nog snarare om normer kring kvinnors sexualitet, att ”fina flickor inte knullar runt” (om ni ursäktar det vulgära ordvalet). För det är väldigt ofta så att (framför allt) kvinnliga fiktiva karaktärer inte blir sexuellt attraherade eller intresserade av att ha sex förrän de hittat Den Rätte och lever i en monogam romantisk relation - och sexet med Den Rätte är alltid perfekt och blir njutbart just för att det föreligger en så djup romantisk samhörighet. Detta fenomen i populärkulturen brukar kallas för den ”obligatoriska demisexualiteten” och har analyserats i flera studier. 
 
Ta till exempel Bella i Twilight-sagan. Hon har inte haft någon pojkvän innan hon möter Edward (och det lilla snedsteget med Jacob sträcker sig inte längre än till en kyss). Och om jag inte missminner mig är det först i den tredje boken (av fyra) som hon börjar bli sugen på att ha sex med Edward. Då har de varit tillsammans väldigt länge. Något faktiskt sex blir dock inte av förrän i den fjärde boken - men först efter att de gift sig. De är båda oskulder, men ändå är sexet helt perfekt redan vid första försöket. Och det är underförstått att de aldrig någonsin kommer ha sex med någon annan än varandra. (Det här tror jag dock inte är ett medvetet demisexuellt upplägg, utan handlar nog snarare om författarinnans mormonska sexualmoral…men ett exempel på ”obligatorisk demisexualitet” är det likafullt.) 
 
Edward och Bella i Twilight
 
Sedan har vi Katniss i Hunger Games-berättelsen. Mellan tolv och sexton års ålder är hon ute och springer i skogen med den två år äldre Gale. De tillbringar väldigt mycket tid ensamma i absolut avskildhet, men de ägnar sig pliktskyldigt åt jakt för att försörja sina fattiga familjer och tar inte tillfället i akt att utforska de romantiska känslor det antyds att de eventuellt har för varandra. Efter att Katniss hamnat i rampljuset som deltagare i Hungerspelen börjar triangeldramat mellan henne, Gale och Peeta ta fart, men det rör sig hela tiden på en ytterst kysk nivå. Hon kysser dem båda, men det är också allt som händer. I hela trilogin nämns det väl bara vid två tillfällen att hon blir sexuellt upphetsad, och vid båda tillfällena är det tillsammans med Peeta. Och de börjar inte ha sex förrän på den allra sista sidan innan epilogen i den tredje boken, när Gale sedan länge är ute ur bilden och Katniss och Peeta format en djup och stabil parrelation. (Vän av ordning kanske påpekar att Katniss är traumatiserad genom i princip hela berättelsen och omöjligt kan tänka på sex i det läget…men då borde hon väl inte kunna tänka på romantik heller?) 
 
Katniss och Peeta i The Hunger Games. 
 
Det här var bara två exempel på den ”obligatoriska demisexualiteten” i populärkulturen. Det finns många fler, men jag tror att vi lämnar dem därhän just nu. För nu tänkte jag gå igenom några (mer eller mindre uttalat) asexuella fiktiva karaktärer. Vill ni ha fler exempel så har Wikipedia en ganska lång lista
 
Först ut har vi SvampBob Fyrkant från serien med samma namn. Det nämns aldrig i serien att SvampBob är asexuell, men seriens skapare Stephen Hillenburg har vid åtminstone två tillfällen bekräftat att det är så det ligger till. Eventuellt har SvampBob en homoromantisk relation med Patrik Stjärna, men det har däremot inte bekräftats. 
 
SvampBob och Patrik i SvampBob Fyrkant. 
 
För att fortsätta på det animerade temat vill jag även nämna Elsa i Frost. Det har inte på något sätt bekräftats att Elsa skulle vara asexuell…men en Disney-prinsessa i vuxen ålder som kan ta sig igenom TVÅ hela filmer utan att vare sig längta efter eller hitta Drömprinsen torde åtminstone inte vara heterosexuell. Det har spekulerats i om Elsa skulle kunna vara lesbisk, men jag lutar nog mer åt att hon är asexuell. 
 
Elsa i Frost. 
 
Sedan har vi Varys från Game of Thrones. Det råder i diverse forum oenighet kring om han verkligen är asexuell eller om det bara handlar om att han är eunuck, men han säger (åtminstone i teveserien, i böckerna är det mer subtilt) att han inte upplevde sexuell attraktion innan han blev tvångskastrerad heller. Och flera andra eunucker i serien har ett aktivt sexliv, medan Varys hävdar att han inte låter sig distraheras av sådant utan har sitt fulla fokus på högre syften. 
 
Oberyn försöker utreda vilken sexuell läggning Varys har i Game of Thrones. 
 
Demonen Lorne från teveserien Angel figurerar i 76 av seriens 110 avsnitt, men visar aldrig vare sig romantiskt eller sexuellt intresse för någon under hela den tiden. Hans sexuella läggning klargörs aldrig explicit i serien, men skådespelaren Andy Hallett som spelade honom har uttryckt att karaktären högst troligen är asexuell. 
 
Lorne i Angel
 
Avslutningsvis vill jag återkomma till Florence i Sex Education som jag nämnde igår. Hon är den mest explicit asexuella karaktär jag någonsin har sett i någon bok, film eller teveserie. Och scenen när hon besöker sexologen var anledningen till att jag överhuvudtaget började titta på Sex Education. Det är en så fin scen att jag tycker att vi tar och tittar på den igen, och verkligen tar till oss budskapet… 
 
Florence i Sex Education tror att det är något fel på henne för att hon inte vill ha sex, så hon går till en sexolog som berättar för henne om asexualitet och försäkrar henne om att hon inte är trasig på något sätt. 
 
Och därmed avslutar jag årets Ace Week. Jag hoppas att ni tycker att det här har varit en lika intressant, spännande och lärorik vecka som jag tycker att det har varit. Jag har ärligt talat lärt mig massor som jag inte visste innan och börjat fundera i lite nya banor. Hoppas att detsamma gäller för er. 
 
PS. Som ni nog förstår ligger mitt fokus just nu någon helt annanstans, men jag har fortsatt publicera dessa (på förhand skrivna) Ace Week-inlägg hela veckan trots allt. För att jag anser dem viktiga. The show must go on...

Den första sorgedagen

Jag stannade hemma från jobbet igår. Större delen av morgonen och förmiddagen låg jag mest i sängen. Taylors folklore-album gick på repeat (det har det gjort idag också), det är som balsam för själen att höra denna lågmälda vackra musik just nu. ❤

Tårarna kom först under frukosten. När den känslomässiga förlamningen efter beskedet släppte och det verkligen slog mig att nu har jag varken morfar eller mormor längre. De är verkligen borta båda två nu. 😢

Syrran kom hit och vi tillbringade några fina timmar tillsammans. ❤ Sedan gick jag och hämtade ut ett paket med filmer jag beställt, och ägnade den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att titta på de nya versionerna av Berättelsen om Askungen och Aladdin. Väldigt fina och söta filmatiseringar och precis vad jag behövde ägna mig åt. Att få sjunka in i dessa magiska sagovärldar och känna mig liten och trygg en stund. ❤

Sedan grät jag ändå en skvätt på kvällen. 😢


Idag har jag varit och jobbat som vanligt. Igår var det verkligen inte läge, men idag kändes det skönt att få återuppta någon form av normalitet i tillvaron. Och jag känner mig...okej. Ganska dämpad, väldigt skör. Men det fungerar (än så länge).

De nya hårdare coronarestriktionerna som kom igår för bland annat Östergötland och hur dessa sannolikt kommer fucka upp mina teaterbesök och min bågskytteträning framöver orkar jag nästan inte ens bli upprörd över (just nu). Men vi kan väl konstatera att gårdagen var en dag av vidriga besked. 😔


Föreläsning om social ångest

Igår kväll höll Mindler en livestreamad föreläsning om social fobi/ångest. Den ligger kvar på YouTube, om ni är intresserade av att se den... 
 
 
För egen del kände jag väl inte att den innehöll några direkta aha-upplevelser, jag har liksom rätt bra koll på ämnet...men om du inte själv har social fobi och vill lära dig mer om det, eller om du har social fobi men inte har tagit steget att börja i KBT än, så kan jag absolut rekommendera denna föreläsnig som en bra introduktion.

♠️ Ace Week 2020, dag 6: Asexualitet och psykiatrin

 
Nu är vi framme vid den sjätte och näst sista dagen av Ace Week 2020 och som jag nämnde igår kommer jag idag att skriva om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser i relation till asexualitet. Detta är ett inte helt okontroversiellt ämne - i somliga asexualitetsgrupper i sociala medier är det förbjudet att överhuvudtaget diskutera detta. Så jag tvekade lite inför att ta upp detta nu. Men jag tycker att det finns viktiga aspekter att beröra här, så jag gör ett försök i alla fall. 
 
I den femte och senaste upplagan av den internationella diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), som gällt sedan maj 2013, nämns asexualitet för första gången under två av diagnoserna. 
 
I texten om Female Sexual Interest/Arousal Disorder står det: ”If a lifelong lack of sexual desire is better explained by one's self-identification as ’asexual,’ then a diagnosis of female sexual interest/arousal disorder would not be made.” (DSM-5, sid. 434) 
 
I texten om Male Hypoactive Sexual Desire Disorder står det: ”If the man's low desire is explained by self-identification as an asexual, then a diagnosis of male hypoactive sexual desire disorder is not made.” (DSM-5, sid. 443) 
 
De här formuleringarna ser jag som någonting både positivt och negativt. Jättebra att asexualitet tas upp som en möjlig förklaring till det bristande sexuella intresset - i tidigare versioner av DSM fanns inte någon sådan formulering med överhuvudtaget, varför asexuella personer i princip betraktades som psykiskt störda av läkarvetenskapen på grund av bristande sexuellt intresse. Så stark är normen att bli sexuellt intresserad av andra människor, att det betraktas som en störning att inte bli det. Och bara genom att själv identifiera sig som asexuell kan en undgå detta. 
 
Men för att identifiera sig som asexuell måste en ju till att börja med veta att asexualitet överhuvudtaget FINNS…och det är fortfarande en tämligen osynlig sexuell läggning - vilket är anledningen till att den här temaveckan existerar och sprider kunskap över världen. Jag kände inte till asexualitet förrän jag kom upp i vuxen ålder, och det hade besparat mig mycket lidande och ångest om jag fått höra talas om fenomenet tidigare istället för att gå runt och tro att det var något fel på mig. 
 
Och jag kan tycka att det känns ganska skevt att lägga ansvaret på patienten att komma fram till att den är asexuell, det borde rimligen ligga på vårdgivaren som sitter och utreder den eventuella förekomsten av de två ovan nämnda sexuella störningarna att åtminstone informera om vad asexualitet är och be patienten gå hem och fundera över den möjligheten innan diagnosutredningen fortsätter. 
 
Här vill jag lyfta fram en fin scen från Netflix-serien Sex Education som jag tycker utgör ett utomordentligt exempel på just detta… 
 
Florence tror att det är något fel på henne för att hon inte vill ha sex, så hon går till en sexolog som berättar för henne om asexualitet och försäkrar henne om att hon inte är trasig på något sätt. 
 
DSM är dock inte den enda diagnosmanual som finns, och Socialstyrelsen anser att den manual som bör användas här i Sverige är den av Världshälsoorganisationen (WHO) utgivna International Classification of Diseases (ICD-11). Den elfte och senaste upplagan av ICD kom 2018 och där nämns inte ett ord om asexualitet. Men det skulle jag säga är någonting rakt igenom negativt. För såhär beskrivs diagnosen vars motsvarighet finns även hos DSM: 
 
”Hypoactive Sexual Desire Dysfunction is characterised by absence or marked reduction in desire or motivation to engage in sexual activity as manifested by any of the following: 1) reduced or absent spontaneous desire (sexual thoughts or fantasies); 2) reduced or absent responsive desire to erotic cues and stimulation; or 3) inability to sustain desire or interest in sexual activity once initiated. The pattern of diminished or absent spontaneous or responsive desire or inability to sustain desire or interest in sexual activity has occurred episodically or persistently over a period at least several months, and is associated with clinically significant distress.” (ICD-11, kapitel 17) 
 
Beskrivningen av den här störningen passar mycket väl in på personer i stora delar av det asexuella spektrumet. Men det görs ingen disclaimer om asexualitet här, vilket görs i DSM, så i Sverige kan alltså vi asexuella rent medicinskt betraktas som störda eller dysfunktionella. Vilket såklart är helt uppåt väggarna. 
 
Hm. Det här blev en väldigt lång utläggning av någonting jag egentligen mest tänkt ha med som lite inledande bakgrundsinformation. För jag tror att det är här någonstans som motståndet mot att diskutera asexualitet i relation till psykiatriska diagnoser kommer ifrån - för att vi redan kämpar så hårt för att inte betraktas som störda på grund av vår sexuella läggning. 
 
Det tog tid för mig att landa i en asexuell identitet. Först för att jag inte kände till att asexualitet överhuvudtaget existerade, sedan för att jag var osäker på om det i mitt fall verkligen handlade om asexualitet eller om det ”bara” var min sociala fobi som spökade och gjorde att jag upplevde sexuella situationer som jobbiga. Men som jag nämnde i denna temaveckas första inlägg känner jag mig numera trygg i att jag är asexuell. Däremot korrelerar ju min asexualitet och min sociala fobi väldigt väl på det sexuella området, vilket jag väl får vara tacksam över. 
 
Detsamma tänker jag gäller för personer på autismspektrumet. Jag har ingen säkerställd statistik på detta, men utifrån vad jag läst i diverse forum verkar det vara relativt vanligt med asexualitet bland personer på autismspektrumet. Sedan är det naturligtvis inte så att alla asexuella är autistiska eller att alla autistiska är asexuella - det är en myt som jag absolut inte vill spä på. Däremot tänker jag som sagt att dessa två aspekter torde korrelera ganska väl med varandra för de personer som är båda delarna, precis som min sociala fobi och min asexualitet liksom ”kommer överens” tämligen väl. 
 
Men jag vill verkligen inte sätta likhetstecken mellan psykiatriska diagnoser och asexualitet, och jag är innerligt trött på att bristande sexuellt intresse antas ha patologiska orsaker. Som när jag i maj 2017 besökte psykakuten på grund av svår depression/livskris och fick fylla i något slags depressionstest, där en av frågorna handlade om mitt intresse för sex (där högt intresse indikerade icke-deprimerad och lågt intresse indikerade deprimerad). Läkaren jag fick träffa ställde också frågor om mitt sexliv. Jag berättade att jag är asexuell, och trodde att ämnet därmed skulle vara slutdiskuterat, men det dög visst inte alls - jag måste förklara VARFÖR jag inte vill ha sex, om jag har haft sex förut, vad som gör att jag inte vill ha det igen och så vidare. Efter mycket om och men kom vi dock till slut fram till att det faktiskt inte var relevant för min depression. Men det krävdes en del argumentation. 
 
Så…för att summera detta inlägg: Det behövs betydligt bättre kunskaper om asexualitet inom psykiatrin. Nu! 
 
Imorgon är sista dagen av Ace Week 2020 och då tänkte jag övergå till ett lite mer lättsamt ämne, nämligen asexualitet i populärkultur. Välkomna tillbaka då! 
 
PS. Som ni nog förstår ligger mitt fokus just nu någon helt annanstans, men jag kommer fortsätta publicera dessa (på förhand skrivna) Ace Week-inlägg resten av veckan trots allt. För att jag anser dem viktiga. The show must go on...

Mormor 💔

Mamma ringde precis och berättade att mormor somnade in inatt.

Jag har nog inte riktigt tagit in det än. Just nu känner jag mig bara så märkligt tom och lugn. Liksom känslomässigt förlamad. Men det är nog bara en tidsfråga innan sammanbrottet kommer.

På något undermedvetet plan kände jag nog på mig att hon försvann. För jag vaknade till en stund vid den tiden, någon gång mellan elva och tolv inatt.

Vad ska jag göra nu? Jag vet inte. Jag har inte tagit mig upp ur sängen än. En del av mig vill gå och jobba och därefter gå och träna bågskytte som planerat och hålla igång mina vardagsrutiner som vanligt. En annan del av mig vill bara ligga kvar här resten av dagen.

♠️ Ace Week 2020, dag 5: Relationsnormer och asexualitet

 
Idag är det den femte dagen av Ace Week 2020 och idag tänkte jag prata lite om rådande relationsnormer och om att avvika från dessa. Normen är ju att vara allosexuell (det vill säga inte asexuell), så oavsett vilket kön en attraheras av så ter det sig mer begripligt än att inte attraheras av någon alls. Sedan gör ju heteronormen förstås det mer accepterat att vara heterosexuell cisperson än att vara HBTQ-person, liksom tvåsamhetsnormen gör det mer accepterat att leva med en person än med flera, men det jag kommer att fokusera på idag är just asexualitet och relationsnormer.
 
I den svenska sambolagens första paragraf definieras sambor enligt följande: 
”Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. 
När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.” 
 
Det handlar alltså om TVÅ personer som bor tillsammans i ett PARFÖRHÅLLANDE under ÄKTENSKAPSLIKNANDE förhållanden. Låt dessa ord sjunka in. Lagen gäller alltså inte för exempelvis kompisar som bor tillsammans. Och inte för personer som bor tillsammans med mer än en partner (då lagen är skriven utifrån tvåsamhetsnormen). Men gäller lagen för asexuella och aromantiska personer? Jag föreställer mig nämligen att såväl ”parförhållande” som ”äktenskapsliknande förhållanden” antas innehålla ett visst mått av såväl romantisk som sexuell intimitet (åtminstone inledningsvis, innan vardagstristessen riskerar att ta över). Kan då asexuella och aromantiska personer vara sambor i lagens mening? 
 
 
Det här kanske är teoretiska hårklyverier (för i praktiken kan ju ingen utomstående avgöra hur pass ”äktenskapslik” en relation yttrar sig bakom hemmets stängda dörrar, och jag har svårt att tänka mig att frågan någonsin kommer utredas av någon domstol), men jag tycker att det är intressant att fundera över i alla fall. För ord är viktiga, ord är makt. Och hur lagen är formulerad både bygger på rådande relationsnormer och bidrar till att vidmakthålla dessa normer. 
 
Och enligt rådande relationsnormer förväntas ju vi människor sträva efter att hitta en partner som vi kan vara romantiskt och sexuellt intima med. Att ”träffa någon” framstår ofta som meningen med själva livet, ett budskap vi ständigt matas med i allt från sagornas ”och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar” till diverse dejtingprogram till handlingen i mängder av filmer och skönlitterära böcker. Det framstår lätt som att det inte går att ha en fullvärdig och meningsfull tillvaro om det inte finns en partner med i bilden. 
 
 
Och ju fler exempel jag ser i min omgivning på hur olyckliga människor blir av denna relationshets, desto mer tacksam känner jag mig över min asexuella läggning. Någon som bara sitter och deppar över att hen är ”ensam” blir helt blind för det faktum att hen inte alls är ensam, att hen faktiskt har massor av viktiga personer omkring sig och lever ett rikt liv - trots att hen inte har någon partner. Och någon som stannar kvar i en destruktiv relation för att det är ”bättre än att vara ensam” utsätter sig själv för onödigt lidande, men till vilken nytta? Allt för att samhället matar oss med bilden: Relation = Lyckad. 
 
Det är någonting jäkligt skevt med att skilsmässor ofta ses som ett misslyckande trots att det kanske var det enda rimliga alternativet och att många par håller ihop ”för barnens skull” trots att ingen längre mår bra i relationen. Att ha ett bra jobb, en fast partner, gärna ett par barn…det ingår liksom i den normativa bilden av en lyckad människa. Så den som inte har det (eller som haft det men förlorat det) blir på något sätt i samhällets ögon ”misslyckad”. För att inte tala om oss som inte ens strävar efter att ha vare sig partner eller barn - vi ses som direkt avvikande, eller som att vi bara inte ”kommit dit än i livet”. Som att det är ett naturligt steg som alla måste ta för att bli de här lyckade människorna vi bör sträva efter att bli. 
 
Jag tror att vi som samhälle har tappat bort någonting viktigt på vägen här. För är det verkligen viktigare att vara lyckad än att vara lycklig? För vems skull lever vi egentligen våra liv? Är det viktigare att leva upp till andras förväntningar än att fundera över vad en faktiskt själv vill med sitt liv? 
 
 
I min Facebook-profil har jag inte angett någon relationsstatus. Jag tänkte göra det nyligen (eftersom jag tycker om ordning och reda och heltäckande information), men det mest lämpliga av de valbara alternativen var ”Singel”. Och det är förvisso sant. Men det känns inte riktigt som ett neutralt konstaterande om att jag lever själv och är nöjd med det, utan sänder nog snarare ut signaler om att jag skulle vara ”tillgänglig”. Eftersom relationsnormerna säger att målet är att leva i en parrelation, förmedlar civilstatusen singel att en sådan strävan föreligger. Och det gör det verkligen inte i mitt fall. Så…jag fortsätter lämna denna ruta blank. 
 
Jag har under depressiva perioder fått höra såväl av min läkare på vårdcentralen som av apotekspersonal att jag borde träffa en man att dela mitt liv med, så kommer alla mina problem att lösas. Detta utan att jag på något sätt antytt att det skulle vara någonting jag gick och längtade efter. Jag blir alldeles förundrad över hur främmande - vårdutbildade! - människor kan ta sig rätten att spy ur sig sådana här absurda påståenden utan något annat att luta sig emot än heteronormen och rådande relationsnormer. Herregud, kan jag bara få vara homoromantisk och asexuell ifred och hantera mina psykiska problem genom terapi och medicinering och inte genom någon jävla man… 
 
Morgondagens inlägg kommer att kretsa kring just psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser. Välkomna tillbaka då! 
 
PS. Som ni kanske förstår (och som väl framgår av min uppenbara sömnlöshet) har jag fortfarande mitt fokus någon helt annanstans, då det nu bara är en tidsfråga innan mormor kommer somna in, men jag kommer fortsätta publicera dessa (på förhand skrivna) Ace Week-inlägg resten av veckan trots allt. För att jag anser dem viktiga. The show must go on...

♠️ Ace Week 2020, dag 4: Asexualitet och HBTQ

 
Nu är vi redan framme vid den fjärde dagen av Ace Week 2020 och idag tänkte jag gå in på asexuellas relation till och plats i HBTQ-communityt. Enligt nuvarande formulering (från 2017) på 1177 Vårdguiden går det att vara asexuell oavsett vilken sexuell läggning en har… 
 
 
Kunskapen om skillnaden mellan sexuell och romantisk läggning, som jag skrev om igår och som det talas mycket om i asexuella sammanhang, har alltså inte riktigt nått vården än. Jag håller helt med Vårdguiden om att det går alldeles utmärkt att vara bi, hetero, pan eller homo samtidigt som en är asexuell - men då är en just biromantisk, heteroromantisk, panromantisk eller homoromantisk. Inte sexuell.
 
Asexualitet är en egen sexuell läggning. Och det är en läggning som avviker från rådande normer kring relationer och sexualitet, då vi människor ju förväntas söka och vilja ingå i parrelationer med ett någorlunda regelbundet sexliv. Att asexuella har en normativt avvikande sexuell läggning - innebär det att vi har en naturlig plats inom HBTQ-communityt? Därom tvista de lärde.
 
Själv har jag alltid känt mig väldigt hemma inom och välkommen i HBTQ-världen och i Pride-sammanhang. Men det kopplar jag snarare till att jag är homoromantisk än till att jag är asexuell. Om jag hade varit heteroromantisk är jag tveksam till om jag överhuvudtaget skulle ha sökt mig till HBTQ-sammanhang och betraktat det som ”min” plats. Stöttat, absolut, men knappast gjort anspråk på.
 
Det finns det dock de som gör. När Ace Week startade 2010 under namnet Asexual Awareness Week var den primära måltavlan för kampanjerna just HBTQ-communityt. Och i flera asexualitetsgrupper på Facebook måste en svara ja på frågan om en anser att heteroromantiska asexuella cispersoner hör hemma inom HBTQ-communityt för att överhuvudtaget få bli medlem.
 
Jag känner mig själv ganska kluven och har inget självklart svar på vad som är rätt och fel här. Men om vi tänker oss att HBTQ-communityt samlar människor som inte passar in i heteronormen, och Pride-rörelsen manifesterar dessa människors rättigheter…vad har då detta med heteroromantiska asexuella cispersoner att göra? De lever ju, utåt sett, i enlighet med heteronormen. De riskerar inte att utsättas för hatbrott om de kysser eller håller sin partner i handen på stan, de kan prata om sin partner med människor de inte känner så väl utan att det upplevs som alltför privat information, de behöver aldrig fundera över om de kan ”komma ut” i vissa sammanhang…de passar helt enkelt in väldigt väl i den heteronormativa värld vi lever i. Visserligen utgår heteronormativiteten ifrån att människor är heterosexuella, men jag tänker mig att heteroromantiska personer ändå har det lättare än personer med andra romantiska läggningar (även om jag absolut förstår att det är jobbigt med förväntningar kring sex även för dessa personer - och kanske möter de ännu mer oförståelse eftersom de är så normuppfyllande i andra avseenden?).
 
Jag tycker dock inte att de ska uteslutas från Pride på något sätt. Jag blir eld och lågor över de få aktiviteter med asexuellt fokus som anordnas i Pride-sammanhang (hittills har jag bara sett det under Stockholm Pride, men det kanske hänt på andra ställen också?), och jag funderar inte över de andra personernas romantiska läggningar utan tycker att det känns fint att vi kan samlas kring det faktum att vi alla är asexuella. Och RFSL Stockholm har ju till och med en speciell medlemsgrupp för asexuella och aromantiska personer, vilket jag tycker är väldigt fint. 
 

 

Så, ja…jag tänker att asexualitet och HBTQ möts någonstans i normbrytandets ständigt föränderliga gränsland. Just relationsnormer kommer jag att gå in på lite mer i morgondagens inlägg. Så välkomna tillbaka då! 

 

PS. Som ni kanske förstår har jag just nu mitt fokus någon helt annanstans, men jag kommer fortsätta publicera dessa (på förhand skrivna) Ace Week-inlägg resten av veckan trots allt. För att jag anser dem viktiga. The show must go on...


Kontraster


Ikväll har jag varit på min älskade teaters vänförenings årsmöte. Och det hölls i den repetitionssal där Come From Away repeterats - markeringarna fanns fortfarande kvar på golvet. Och en av musikerna från musikalen var en av kvällens gäster. Så jag var ju i sjunde himlen. 😍 Vänföreningens årsmöten är alltid trevliga, men det här var något alldeles extra. ❤


Fallet ner från sjunde himlen blev högt, när jag på hemvägen ringde till mamma - som meddelade att mormor blivit sämre. Jag hade fått höra tidigare under dagen att hon var dålig, men hade nog inte kunnat ta in det riktigt. Nu slog det ner som en bomb.

Jag måste ha hamnat i något slags chocktillstånd. När jag kom hem och tvättade händerna konstaterade jag att tvålen började ta slut, så jag gick för att hämta mer tvål. Men jag blev stående mitt på badrumsgolvet, typ en meter från handfatet, och kom inte alls ihåg vad det var jag skulle göra.

Har tillbringat en stor del av kvällen på badrumsgolvet. Legat på badrumsmattan och pratat med syrran och gråtit och tänkt ungefär en miljon tankar.

Mormor. Älskade mormor. 💔


♠️ Ace Week 2020, dag 3: Det asexuella spektrumet

 
Den tredje dagen av Ace Week 2020 är här och som utlovades i gårdagens inlägg om aegosexualitet kommer jag idag att gå igenom ytterligare några identiteter på det asexuella spektrumet samt visa upp de olika flaggorna. Jag vill dock lägga in en liten disclaimer om att detta inte är någon uttömmande lista, dels för att vare sig läggningarna eller deras flaggor är huggna i sten och dels för att jag helt enkelt inte har koll på alla nya som poppar upp hela tiden (här känner jag mig lite som en bitter gammelflata som inte hänger med i den queera ungdomskulturen). 
 

Asexualitet (asexuality)

Asexualitet handlar om att inte känna sexuell attraktion. Det är vanligt att inte vilja ha sex, att inte vara intresserad av sex, att sakna sexdrift eller att finna sex motbjudande. 

 

Grå asexualitet (greyasexuality)

Som namnet antyder utgör grå asexualitet en gråzon mellan asexualitet och sexualitet. Här hamnar personer som väldigt sällan och bara under speciella omständigheter blir sexuellt attraherade av andra människor. 

 

Demisexualitet (demisexuality)

Demisexualitet utgör en underkategori till grå asexualitet. Demisexuella personer behöver bygga starka emotionella band till andra personer för att kunna bli sexuellt attraherade av dem. 

 

Fraysexualitet (fraysexuality)

Det här är lite av en motsats till demisexualitet. Fraysexuella personer blir bara sexuellt attraherade av personer de inte har någon djup relation till, och slutar känna sig attraherade när de väl lär känna personen bättre. 
 

Akoisexualitet/Lithosexualitet (akoisexuality/lithosexuality)

De här personerna kan bli sexuellt attraherade av andra människor, men vill inte att dessa känslor ska vara besvarade och söker inte sexuella relationer. 
 

Reciprosexualitet (reciprosexuality)

Reciprosexuella personer blir bara sexuellt attraherade av personer som blivit sexuellt attraherade av dem först. 
 
Det var några av de sexuella läggningarna på det asexuella spektrumet. Det finns massor av mikroinriktningar, men det här inlägget skulle bli alltför långt om jag gick in på allihop, så vill ni ha en mer komplett lista rekommenderar jag denna på LGBTA Wiki.

 

Nu kommer jag gå över till de romantiska läggningarna på det aromantiska spektrumet. Jag kan ha fel, men min uppfattning är att det främst är i asexuella sammanhang som romantiska läggningar diskuteras. Allosexuella personer (alltså personer som inte är asexuella) tenderar ju att ha samma riktning på både sitt romantiska och sitt sexuella intresse, medan så inte är fallet för asexuella personer. Exempelvis är ju jag asexuell och homoromantisk. Jag tror att det här kan vara lite svårt att greppa för många. 

 

Aromantik (aromanticism)

Aromantiska personer blir inte romantiskt intresserade av andra människor. De är inte lockade av att inleda romantiska relationer och kan uppleva idén om romantik som väldigt främmande. 

 

Gråromantik (greyaromanticism)

Gråromantiska personer (gud, vad det låter bättre på engelska förresten) befinner sig i en gråzon mellan aromantik och romantik. Det händer att de blir romantiskt intresserade av andra människor, men väldigt sällan - eller åtminstone mer sällan än alloromantiska personer (alltså personer utanför det aromantiska spektrumet). 

 

Demiromantik (demiromanticism)

Demiromantik utgör en underkategori till gråromantik. Demiromantiska personer behöver bygga starka emotionella band till andra personer för att kunna bli romantiskt intresserade av dem. 

 

Frayromantik (frayromanticism)

Frayromantiska personer utgör raka motsatsen till demiromantiska personer. De blir bara romantiskt intresserade av personer de inte har någon djup relation till, och när de lär känna personen bättre svalnar det romantiska intresset. 

 

Akoiromantik/Lithromantik (akoiromantic/lithromantic)

De här personerna kan bli romantiskt intresserade av andra människor, men vill inte att dessa känslor ska vara besvarade och söker inte romantiska relationer. 
 

Reciproromantik (reciproromanticism)

Reciproromantiska personer blir bara romantiskt intresserade av personer som blivit romantiskt intresserade av dem först.

 

Det var några av de romantiska läggningarna på det aromantiska spektrumet. För en mer komplett lista rekommenderar jag denna på LGBTA Wiki. 

 

Sedan finns det ju även homoromantik, heteroromantik, biromantik, panromantik, polyromantik och så vidare. Där råder det dock ingen konsensus kring hur flaggorna ska se ut, så jag lägger inte upp några bilder för dem. 

 

Det här med flaggor skulle jag tro kommer från HBTQ-communityt och Pride-rörelsen (där det ju också finns en hel djungel av flaggor). Och jag tänkte faktiskt ägna morgondagens inlägg bland annat just åt asexuellas relation till och plats i HBTQ-communityt. Välkomna tillbaka då!


Gymbesök med kollegorna och afterwork med Pride-familjen

Idag har det varit en väldigt lång, väldigt intensiv och väldigt rolig dag. 😊 Och nu är det väldigt sent och jag är väldigt trött. 😴

Först gick jag ju upp i gryningen för att posta dagens Ace Week-inlägg innan mina vanliga morgonrutiner. Sedan har jag jobbat hela dagen. Och arbetsdagen slutade med det efterlängtade gymbesöket som ju skulle ha ägt rum redan för två veckor sedan.

Gud, vilken skillnad det var för mig den här gången jämfört med första gången. Jag var inte alls särskilt nervös, utan mer förväntansfull. Det var liksom rakt igenom roligt. Fysiskt skitjobbigt såklart, men psykiskt inte särskilt jobbigt alls. För att jag ju gjort det en gång tidigare och fått en positiv upplevelse. 😊👍

Idag fick jag ju chansen att premiäranvända mina för ändamålet inköpta träningskläder. Eller gympakläder, som jag kallar dem.

Efter passet på gymmet skyndade jag hem för att duscha och byta om, och sedan pilade jag iväg till en restaurang för att möta Pride-familjen för en spontan afterwork. 🏳️‍🌈 Och där blev vi kvar hela kvällen och satt och pratade om allt möjligt och hade det jättetrevligt medan timmarna bara rusade iväg. ☺

Sjukt god halloumiburgare. 😋

Jag är verkligen nöjd med den här dagen. 😊 Och jag är även stolt över mig själv för saker jag gjort idag. För att jag pratat så ovanligt mycket i telefon idag på jobbet, och till och med ganska otvunget och naturligt. För att jag vågade säga till tränaren på gymmet att jag har ansträngningsastma och inte mår bra av att springa, så att jag fick promenera istället när de andra skulle springa. För att jag deltog så entusiastiskt i den övriga träningen utan att få ångest. För att jag tackade ja till att gå ut och äta på restaurang med Pride-familjen. För att jag vågade ta kontakt med serveringspersonalen och informera om min luftburna jordnötsallergi och be dem att inte servera jordnötter under kvällen (sådant brukar jag göra via mejl innan, men det här restaurangbesöket var så spontant att jag inte hann det). För att jag klarade av att sitta hela kvällen med ryggen mot resten av restaurangen och inte krävde att få sitta med ryggen mot en vägg (vilket jag känner mig betydligt mer bekväm med).

För att jag har en fungerande vardag och faktiskt gör saker som kan kännas svåra - trots att de känns svåra. ❤ Heja mig!

♠️ Ace Week 2020, dag 2: Aegosexualitet

 

Nu är vi inne på dag 2 av Ace Week 2020 och jag tänkte idag gå lite djupare in på en underkategori till asexualitet, närmare bestämt aegosexualitet. ”Vad är det?” kanske ni undrar. Och det undrade jag också till ganska nyligen. Men när jag började läsa om det insåg jag att det stämmer väldigt väl in på mig och hur jag fungerar.

 

”Aego” kan härledas från latinets ”a” (”utan”) och ”ego” (”mig själv”), vilket ger ordet aegosexuell den bokstavliga lydelsen ”sexuell utan mig själv” (eller något sådant - jag är ingen latinexpert utan har självklart snott denna lilla utläggning från diverse engelskspråkiga sidor på nätet). Det är ett ganska nytt begrepp, och när det först började talas om fenomenet var det begreppet autochorisexualitet som användes. Jag är tacksam över att detta knappt uttalbara ord snart byttes ut mot det betydligt lättare aegosexualitet. 

 

Det är en identitet på det asexuella spektrumet som i korthet handlar om att gilla idén om sex - men inte att faktiskt själv ha det. Att inte känna någon lust att delta i sexuella aktiviteter med andra människor men att ändå kunna uppleva sexuell upphetsning, ägna sig åt onani och uppskatta erotiska filmer eller böcker. Att fantisera om sex, men att aldrig själv vara en del av dessa fantasier eller känna någon som helst önskan att leva ut dem i verkligheten.

 

Jag blir inte sexuellt intresserad av andra människor och jag har noll intresse av att ha sexuella relationer. Det händer absolut att jag känner lust, men inte så ofta och när det väl händer tar jag hand om det själv - jag ser inte vitsen med att blanda in någon ANNAN i något som ju bara är MIN angelägenhet. Det förekommer en del sexuella fantasier i min hjärna, men jag är aldrig själv en del av dem - det är mer som att jag intar något slags utifrånperspektiv och betraktar det hela nästan som en film. Jag fantiserar aldrig om att JAG faktiskt deltar i några sexuella aktiviteter, utan det handlar oftast om fiktiva karaktärer och själv är jag inte en del av narrativet överhuvudtaget.

 

Där någonstans kommer väl mitt Yaoi-intresse in i bilden. Jag har ända sedan gymnasiet haft en särskild förkärlek för bögar och mina fantasier handlar nästan uteslutande om just bögar. Jag brukar lite skämtsamt kalla mig för en asexuell femme-flata med bögfetisch…vilket ju inte alls låter snurrigt, eller hur. 😉 Så när jag för över sju år sedan upptäckte mangagenren Yaoi var ju min lycka gjord. 😍 (Jag ska inte göra någon längre utläggning om Yaoi här, för det skulle riskera att ta över hela inlägget, men kolla gärna in min topp-10-lista jag gjorde för några år sedan.) 

 

 

Jag har aldrig riktigt förstått mig på denna min fascination för bögar, då jag ju är totalt ointresserad av killar. Men i ljuset av konceptet aegosexualitet blir det plötsligt begripligt för mig. För om det inte finns någon tjej med i bilden så behöver jag ju inte fundera över min egen eventuella roll i det hela utan kan lugnt inta mitt utifrånperspektiv och luta mig tillbaka och bara uppskatta vad det är jag ser eller läser eller tänker på utan att känna mig obekväm.

 

Som alla sexuella identiteter och läggningar har förstås även aegosexualitet en egen flagga, och den ser ut såhär… 

 

 

Imorgon kommer jag att visa upp fler flaggor och gå igenom fler identiteter på det asexuella spektrumet. Jag ville genom det här inlägget ge lite extra utrymme åt aegosexualiteten, eftersom det är där jag själv passar bäst in, men jag kommer självklart att gå igenom andra identiteter också. Så…välkomna tillbaka imorgon!


Musikalbesök nummer 6 - den sista föreställningen i Norrköping 😭


OMG, nu irrar jag runt här hemma med en massa känslor inom mig som jag inte kan hantera och jag håller fan på att flippa ur totalt! 😱😭😍😵☺ Jag har precis varit på min älskade teater och sett den underbara Come From Away för sjätte gången - och det var sista gången den spelades i Norrköping och nu vet jag knappt var jag ska göra av mig själv... 😱 Klart att jag kommer åka till Linköping och se den så ofta jag kan när den sätts upp där (tack gud/regeringen/kulturlobbyn för den höjda publikgränsen! 🙏) men det dröjer ju så lääänge till dess. 😵

Dagens teatervistelse var i alla fall helt underbar. ❤ Det är något speciellt med att se den sista föreställningen av en uppsättning, det är en helt annan känsla och energi både på scenen och i salongen. 😍


Och jag gjorde mig en ny bekantskap. När jag stod och hängde upp min jacka i foajén kom en kvinna fram och hälsade och sa att hon kände igen mig. Och jag kände igen henne också. Vi är nämligen de två musikalgalningarna - jag har ju sett föreställningen 6 gånger och hon är nu uppe i hela 15 gånger (och vi har sett den samtidigt flera gånger). 😍 Så vi lade till varandra på Instagram och stod och fangirlade oss en stund i foajén innan dörrarna till salongen slogs upp. Hon satt på raden bakom mig en bit bort och några minuter innan föreställningen började ropade hon: "Är du taggad, Malin?" Om jag var! 😍😍😍 OMG, jag satt nästan och hoppade på min plats. 😂


På vägen ut efteråt blev jag hejdad av en av publikvärdarna, som frågade hur många gånger jag var uppe i nu. 😉☺ Vi stod och pratade en stund, och sedan skuttade jag hemåt i en förvirrande blandning av eufori och sorg och nu är jag ju helt spattig...

Musikalen kommer som sagt sättas upp i Linköping också, med start 20 november. GÅ OCH SE DEN!!! ❤❤❤❤❤

112 pilar 🏹

På väg till bågskyttelokalen imorse såg jag en polisbil med blinkande blåljus. Och under träningen sköt jag totalt 112 pilar. Inte för att det hade någonting med det att göra (det var helt enkelt så många pilar jag orkade skjuta idag, efter att inte ha tränat på en hel vecka), men det var ett lite roligt sammanträffande i alla fall. 😉


Det var lite knepigt att välja klänning imorse. Liksom, någon som både går bra att träna bågskytte i och som är fin att besöka teatern i. Jag tycker att jag landade i ett riktigt bra alternativ. 😊👍

Det blev inte många tior för mig idag - men en av dem var pil nummer 100. 👌

Det stod en främmande pilbåge (om vi nu kan kalla den det, jag skulle aldrig våga skjuta med den 😱) i bågstället där jag brukar ställa min Miracle när jag går och hämtar pilarna efter varje skjutomgång. Det står visserligen Hoyt på handledsremmen, men jag tvivlar på att detta är någon av deras officiella modeller... 😉 Vi döpte den lite skämtsamt till "Hoyt modell 2020"...och den matchar ju det här skräpåret riktigt bra. (OBS, jag tycker i alla fall att det är himla roligt och kreativt gjort av vem-som-nu-gjort-den. )

♠️ Ace Week 2020, dag 1: Min resa till en asexuell identitet

 

Idag inleds Ace Week 2020, en vecka som jag kommer att uppmärksamma genom att posta ett inlägg om asexualitet varje dag. Och jag tänkte börja med att idag skriva ett inlägg om min egen resa till en asexuell identitet.

 

När jag var 9 år gammal blev jag kär i Emma i Spice Girls. Jag fattade inte det då, för det var ingen som hade talat om för mig att en tjej kunde bli kär i en annan tjej - så det fanns helt enkelt inte i min föreställningsvärld. Det var först i 13-årsåldern, när jag gick på högstadiet och blev störtkär i skolans snyggaste tjej, som jag började fatta vad det var frågan om. Men då försökte jag förtränga det och gjorde allt för att passera som heterosexuell och ”normal”. Det gick sådär. 

 

Emma i Spice Girls. 
 

Det var väldigt mycket prat om relationer och sex på högstadiet. Det lät som att i princip alla antingen hade haft sex (vilket jag nu i vuxen ålder inser knappast var troligt - det var nog mest prat) eller åtminstone strävade efter att börja ha det så snart som möjligt. Jag upplevde det som väldigt stressande - och främmande. Jag trodde länge att mitt ointresse berodde på att jag var yngre än de andra (jag fick ju hoppa över en klass på mellanstadiet), att det var därför jag var så ”efter” när det kom till sex. Den allmänna hetsen Att Ha Sex gjorde att jag nästan följde med en kille hem efter skolan en gång när han frågade, för att jag skulle ”få det överstökat”. Men det gjorde jag tack och lov inte (jag får väl tacka min sociala fobi för det).

 

På vårterminen i nian, när jag var 14 år, kom jag ut som bisexuell. Jag hade då slutligen accepterat att jag blev kär i tjejer. Men jag hade fortfarande inte haft någon kärleksrelation, och jag hade definitivt inte haft sex än. Det var först när jag var 17 år och hade min första och (hittills?) enda flickvän som jag släppte hela fasaden av killintresse och började identifiera mig som homosexuell.

 

Jag fick min första kyss av min flickvän den hösten, när jag var 17 år och gick tredje året på gymnasiet. Det var mitt i natten, jag sov över hos henne, vi låg i hennes säng och hon lutade sig över mig och jag förstod vad som skulle hända. Och jag hade totalt ångestpåslag och var stel och panikslagen, vilket hon såklart märkte, så det gick väldigt långsamt och hon tvekade väldigt länge och var osäker på om jag ville eller inte (och eftersom vi var två oerfarna tonåringar så hade vi ju såklart noll verbal kommunikation i den situationen). Men jag ville - jag hade bara väldigt stark och obehandlad social fobi samt noll erfarenhet av kärleksrelationer. Min Första Kyss. Jag minns det som en väldigt stark upplevelse och en stor händelse i mitt liv.

 

 

Sedan gick det ungefär ett halvår innan vi började ha sex. Att förlora oskulden upplevde jag däremot inte som en alls lika stor grej som att kyssas för första gången. Och under de cirka tre och ett halvt åren som vi hade ett (mer eller mindre) regelbundet sexliv kan jag liksom räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag faktiskt tyckte om det. Det var någonting jag ställde upp på och ibland till och med tog initiativ till för att jag hade förläst mig på destruktiva tjejtidningar (fuck you FRIDA och Vecko-Revyn och allt vad ni heter!) om hur ofta ett par borde ha sex för att relationen skulle vara ”bra” och för att jag trodde att sex var en obligatorisk del av ett förhållande, någonting som en förväntades ha - och VILJA ha. Åter igen - det var ingen som hade talat om för mig att det fanns andra sätt att leva på än det normativa (precis som 9-åriga Malin inte visste att flickor kunde bli kära i andra flickor, utan trodde att det bara gick att bli kär i pojkar). Och det här tror jag var destruktivt både för mig själv och för min dåvarande flickvän - och för vår relation.

 

Nu är det över tio år sedan det tog slut och jag har inte haft någon annan flickvän efter henne. Och jag längtar heller inte efter att ha det. Jag har på senare år börjat identifiera mig som asexuell, i början med viss tveksamhet men numera med sådan övertygelse att jag har flera ace-flaggor hemma. I början tänkte jag att det kanske var min sociala fobi som spökade och gjorde att jag inte ville vara så nära en annan människa. Men jag tror faktiskt inte det. Jag är medlem i ett antal social fobi-forum i sociala medier, och där är det ett jävla gnäll från folk över att de inte har någon partner och att de längtar efter kärlek. Och det är något som jag känner mig helt främmande inför. Visst, jag blir lite kär i olika tjejer ibland (nu är det dock ganska länge sedan sist), jag kollar in söta tjejer på stan och det händer att jag tänker att det skulle vara mysigt med en flickvän…men vid närmare eftertanke kommer jag alltid fram till att jag hellre vill förbli själv.

 

Så…jag har sedan flera år tillbaka landat i att jag är asexuell och homoromantisk. Men jag kallar mig ofta fortfarande lesbisk, dels för att jag anser att jag faktiskt är det då jag ju blir kär i tjejer, och dels för att det är ett lättare koncept för folk att greppa än ”asexuell och homoromantisk”.

 

Under den kommande veckan kommer jag att dyka ner lite djupare i olika teman som jag snuddat vid nu, såsom olika identiteter på det asexuella spektrumet, ace-flaggor, uppdelningen mellan romantisk och sexuell läggning, relationsnormer, eventuella kopplingar mellan psykisk ohälsa och asexualitet…och mycket annat.

 

Jag hoppas att detta ska bli en intressant och givande vecka. Ace Week, som från början hette Asexual Awareness Week, startade ju för tio år sedan som ett initiativ för att öka medvetenheten och kunskapen kring asexualitet. Och det hoppas jag kunna bidra med under den kommande veckan. 

 

Kommande inlägg:

Dag 2: Aegosexualitet

Dag 3: Det asexuella spektrumet

Dag 4: Asexualitet och HBTQ

Dag 5: Relationsnormer och asexualitet

Dag 6: Asexualitet och psykiatrin

Dag 7: Asexualitet i populärkulturen


Tårar på morgonen, tårar på kvällen (musikalbesök nummer 5)


Imorse grät jag av ångest inför en social exponering. 😭 Och nu ikväll var det dags för det sedvanliga gråtandet under mitt femte musikalbesök av Come From Away på min älskade teater. 😭

Nog för att tårar är mitt mest naturliga uttryckssätt för starka känslor, men gud vilket skvalande det blev idag...

Hoppas att det blir lite torrare under resten av helgen. Eller, på söndag ska jag ju till teatern igen...men imorgon kanske blir en tårfri dag i alla fall. 😉

Extrem social exponering 😵


Jag överlevde dagens prövning! ❤ Jag närvarade vid en kunds årsstämma via videomöte och redogjorde för årsredovisningen och revisionsberättelsen inför 88 % av bolagets aktieägare...och jag överlevde.

Imorse höll jag på att flippa ur totalt. 😱 Tack och lov skulle jag prata med min psykolog klockan nio (två timmar innan årsstämman skulle börja) och i princip hela vårt samtal ägnades åt min ångest inför detta. Jag grät floder och hon sa en massa bra saker som jag skrev ner. Om att ha fokus utåt, på siffrorna jag skulle presentera, och inte på alla människor som satt och lyssnade eller på vad de kunde tänkas tycka om mig. Om att ta det lugnt, prata långsamt och ta pauser, och inte stressa mig igenom anförandet för att få det överstökat. Om att lita på mig själv och mina kunskaper i ämnet jag skulle prata om. Och om att vara snäll emot mig själv, och acceptera de jobbiga känslorna men inte ta dem som bevis för att min prestation är dålig. Vi gick igenom mina negativa automatiska tankar, kroppsliga reaktioner, värsta tänkbara scenarion, säkerhetsbeteenden och så vidare. Och bara det gjorde mig lite lugnare, att få bena ut det hela. Hon tryckte på att det viktiga var ATT jag genomförde presentationen - inte HUR det gick. För att bryta vidmakthållandet av ångesten.

Och ja, jag är jättestolt över att jag faktiskt genomförde detta. ❤ Sedan är jag väl inte 100 % nöjd över min prestation. Jag var jättenervös, jag pratade alldeles för fort, jag hoppade över en del saker jag hade tänkt säga, jag svamlade nog lite ibland...men jag GJORDE det i alla fall.

Nu efteråt är jag helt slut. 😵 (Se bilden i början av inlägget, som togs minuterna efter stämmans avslutande...) Och luften har liksom gått ur ballongen totalt. Det krävdes så jäkla mycket energi både innan och under, så nu efter har jag liksom ingen energi kvar. 😴

SMS-konversation med en av mina fina kollegor. ❤

Ikväll ska jag till min älskade teater och se Come From Away igen, men just nu fattar jag inte hur jag ska orka det. 😴 Jag får väl ta och vila ett tag nu...

Musikalbesök nummer 4 - och förväntansångest

Oj, nu har det visst gått flera dagar utan uppdateringar här. 😵 I måndags hade jag väl inget speciellt att skriva, tror jag. 🤔 Och i tisdags somnade jag redan typ kvart över sex på kvällen och orkade helt enkelt inte blogga - jag sov typ tio timmar den natten och det var så himla SKÖNT. 😴 Igår kväll var jag på uppstartsmöte inför East Pride 2021 och kom hem väldigt sent - för sent till mötet kom jag också (vilket är en smärre sensation då jag är en utpräglad tidspessimist som ALLTID kommer tidigt annars), för jag hade missat att mötet hade tidigarelagts en halvtimme, men det gjorde inte så mycket (och var förresten bra ångestträning för mig) och mötet blev jättebra. 🏳️‍🌈 Och ikväll har jag varit på min älskade teater och sett Come From Away för fjärde gången - och såklart gråtit även denna gång. 😭😍


Nu återstår bara tre föreställningar i Norrköping - varav jag har biljetter till två. Och idag kom det efterlängtade coronabeskedet från regeringen att publikgränsen höjs från 50 till 300 personer. 😍😍😍 Men det börjar gälla först den 1 november - exakt en vecka efter den sista föreställningen av Come From Away i Norrköping... 😒


Nåväl. Det kommer åtminstone göra det lättare att få tag i biljetter till föreställningarna i Linköping...som jag såklart också ämnar bevista. 😉

Imorgon ska jag göra något superläskigt. Jag ska närvara vid en stor årsstämma som hålls via videolänk, och jag ska presentera årsredovisningen och revisionsberättelsen för alla aktieägare och svara på eventuella frågor. 😱😱😱 Min första panikimpuls när jag fick frågan för två veckor sedan var att tvärvägra. Nästa impuls var att försöka lämpa över uppdraget på någon kollega. Sedan övervägde jag att fejka tekniska problem i början av årsstämman och helt enkelt logga ut. 😵😖 Men när Ångestmonstret fått härja runt ett tag började min mer förnuftiga sida lyssna på mina kollegor, som peppade mig i att jag faktiskt kommer klara av att genomföra detta, att jag har utvecklats massor och klarar mer än jag tror. Så jag ägnade helgen (den helgen jag åkte och hälsade på Per - vi pratade en hel del om det) åt att landa i ett beslut, och på måndagen meddelade jag kunden att jag absolut kunde närvara vid deras årsstämma och gå igenom årsredovisningen. Så...det ska jag göra imorgon. 😱 Det har känts någorlunda stabilt fram till nu (jag har liksom skjutit det framför mig), men idag har jag känt mig så nervös att jag mått illa. 🤢 När jag satt i teatersalongen ikväll så tänkte jag dock att "Nästa gång jag sitter här, imorgon kväll, är allt det där över och jag har klarat det". Det var en både tröstande och peppande tanke. Imorgon kväll ska jag belöna mig själv med en underbar musikalupplevelse, efter att ha gått en rond mot Ångestmonstret och vunnit. 🥇

Musikalbesök nummer 3

 
Jahapp. Idag har jag varit på min älskade teater igen - och sett den fantastiska Come From Away igen. Och gråtit igen. Och blivit igenkänd av personalen igen. Och gått därifrån med en bubblande lyckokänsla i magen. Den här musikalen är verkligen bland det bästa jag har sett. ❤️ 
 
Fyra dagar till min nästa föreställning... 
 

Bågskyttemorgon 🏹

Jag var i bågskyttelokalen imorse tillsammans med min bågskyttekompis, och reparerade mitt självförtroende gällande bågskyttet efter den kassa uppvisningen på kickoffen i torsdags... Det gick överlag ganska dåligt, vilket jag främst kopplar till bristande självförtroende (vilket inte precis blev bättre av pågående mens/PMS). Efter ett tag tog jag ner den psykande taveltapeten och sköt mot ett tejpkryss istället, och så småningom började det gå bättre...




Musikalbesök nummer 2


Välkomna till den känslomässiga bergochdalbanan - idag mår jag bättre igen. Syrran och jag har haft en jättemysig systerdag tillsammans, vi har spelat tevespel och shoppat och så har hon lärt mig att använda LinkedIn bättre. 😊👍 Och nu befinner jag mig som synes på min älskade teater för att se Come From Away för andra gången...så resten av den här lördagen blir nog också tämligen angenäm. ☺

Tårar och enhörningar


Idag har jag gråtit. 😢 Kombinationen mens/PMS, sömnbrist, utmattning, spänning, press och ångest är inte optimal för mitt psyke. Och då går det som det går. 😔

Det dröjde dock bara några timmar innan jag började tänka konstruktivt och försöka hitta bra lösningar. Lite nedstämd känner jag mig dock fortfarande, delvis på grund av nederlaget att jag började gråta. Det känns alltid tungt efteråt, när det hänt inför andra. 😕

Annars har jag haft en fin eftermiddag. Jag har pratat med syrran, som hade många kloka och fina saker att säga. ❤ Och så har finaste Monika ÄNTLIGEN varit här på besök (det var visst i februari sist 😱), och hon hade med sig en kasse med födelsedagspresenter till mig i efterskott...

Enhörningar! Massor av enhörningar! 🦄🦄🦄

Så himla fint och passande! 😍🦄💖 Jag blev både rörd och överraskad över att få en massa fina födelsedagspresenter såhär i oktober. 😊❤

Kvällen har jag ägnat åt lite barndomsnostalgi, i form av mitt senaste Tradera-inköp till spelkonsolen...

Krusty's Super Fun House. 🤡🐀

Nu ska jag försöka sova. Det behöver jag verkligen efter dessa intensiva dagar och känslor. 😴😴😴 Förhoppningsvis kommer saker och ting kännas lättare när jag fått sova ordentligt...

Kickoff på Vildmarkshotellet 🐯


Jag befinner mig just nu på Vildmarkshotellet på kickoff med kollegorna. Vi kom hit igår morse och hade en superfin dag hela dagen ända till sent på kvällen. Nu ligger jag på mitt hotellrum, trött men nöjd, och väntar på att det ska bli dags att äta frukost tillsammans.

Mitt fina rum. 😊

Den vackra utsikten från mitt rum. 😍

Gårdagen var fylld av ätande, som det brukar vara under konferenser och kurser och liknande. 😉 Och jag fick jättebra mat, som var både vegetarisk och allergivänlig. 😊👍

Frukosten.

Lunchen.

Kvällens förrätt.

Kvällens huvudrätt.

Kvällens efterrätt.

Utöver dessa utsökta måltider tillkom förstås en massa fika. En behöver liksom aldrig vara hungrig vid sådana här tillfällen. 😉

Och hotellet hade skyltar om luftburen allergi. 👍 I vanlig ordning blandades jordnötsallergi ihop med nötallergi, men fint att de försöker i alla fall...


På eftermiddagen genomförde vi en hemlig aktivitet. En av mina chefer hade i onsdags sagt till mig att jag nog skulle tycka att det var lite jobbigt/obehagligt...vilket förstås satte igång hela ångestmaskineriet och tillsammans med min vanliga resfeber inför resor gjorde att jag vaknade flera gånger under natten till igår. 😱 Men det visade sig vara ett skämt från hans sida, för det "jobbiga" var att en av tävlingsgrenarna var bågskytte. 🏹 Vilket gjorde mig både glad och panikslagen - att få göra någonting jag tycker är jätteroligt, men behöva känna press och prestationsångest att göra något jag förväntas vara bra på. Och det gick väl sådär för mig, jag var ju varken van vid bågen eller avståndet till tavlan eller att behöva hålla fel (bågen saknade handledsrem så jag måste hålla fast den när jag sköt, vilket man ju inte ska göra). Men det var roligt i alla fall. 👍 Och mina kollegor verkade också tycka att det var roligt. ☺ Övriga tävlingsgrenar kändes mindre jobbiga, eftersom jag inte upplevde lika stor press där. Men allting var roligt och promenaden genom skogen var härlig. 🌲🌲🌲 Slutmålet med aktiviteten var en utsiktsplats uppe på ett berg, med fantastisk utsikt över Bråviken...



När vi kom tillbaka till hotellet blev det dags att besöka spaavdelningen. Att bada är inte alls min grej, men jag bytte om till "spakostymen" och hängde en stund med kollegorna innan jag återvände till mitt rum och stannade där tills det blev dags för kvällens middag...


Icke att förglömma så köpte jag en gosedjurstiger under gårdagen. 🐯 Jag fick syn på den så fort vi klev in i receptionen igår morse, och passade på att köpa den under lunchen. Jag döpte den omedelbart till Richard Parker, eftersom jag tittade på Berättelsen om Pi i förrgår kväll. 😉



Under middagen igår kväll dök en tjej från F!-styrelsen upp och slog sig ner och pratade med mig en stund. Jag har ofta svårt att placera människor när jag träffar dem i "fel" miljöer, men jag kopplade ganska snabbt vem hon var. Vi får se om vi stöter ihop igen idag, för vi håller tydligen till i konferensrum i närheten av varandra. 😊👍

Nu är det dags för frukost, hörni. Jag är ju van vid att äta vid kvart över fem på morgonen, så min mage fullkomligt skriker vid det här laget - vilket egentligen borde vara omöjligt efter gårdagens massiva matintag...

Mysteriet med rullgardinen

När jag vaknade imorse var rullgardinen uppdragen. Trots att jag VET att jag drog ner den innan jag gick och lade mig igår kväll. Och det här är en rullgardin med kedja - inte fjäder - så den kan helt enkelt inte ha åkt upp av sig själv.


Så...betyder detta att jag gått i sömnen inatt, eller att jag vaknat mitt i natten och trott att det var morgon och börjat utföra mina morgonrutiner och sedan gått och lagt mig igen? 🤔 Jag har ingen aning. Jag har verkligen inget minne av att ha gjort detta. Och eftersom jag inte går på sömntabletter längre så borde det numera inte kunna hända märkliga saker på kvällarna/nätterna som jag inte kommer ihåg efteråt. 🤷‍♀️

Jag hoppas verkligen inte att jag gått i sömnen, det känns ju jätteläskigt. 😱 Jag har vaga minnen av att jag gjorde det som liten och vaknade strax utanför mitt rum, vid grinden som jag är tacksam över satt för trappan. Men i vuxen ålder har jag nog inte gjort det, vad jag vet. Kanske läge att sätta upp en filmkamera...

Inställt gymbesök


Idag skulle det ha blivit gymbesök nummer två med kollegorna, men det blev inställt. Buuhuu! ☹ Jag som var så peppad, och hade väskan med träningskläder färdigpackad redan innan helgen.

Nåväl. Det blir av om två veckor istället. Och jag längtar till dess! ☺

(Sänder en tanke till mina gamla idrottslärare, som blev tvungna att underkänna mig i både högstadiet och gymnasiet eftersom jag vägrade delta på idrottslektionerna...de skulle se mig nu! 😉)

En helg i Kalmar

Nu är jag hemkommen efter en jättemysig helg hos Per i Kalmar. ☺❤


Jag åkte från Norrköping vid lunchtid i fredags och var framme i Emmaboda vid halv fem (helt slut efter den långa resan och spänningen den innebar med rädsla för att någon annan passagerare skulle börja äta jordnötter, och väldigt glad över att vara framme och att allt gått bra). Det kändes jätteskumt att kliva av i Kalmar och byta tåg där - det brukar ju vara min slutstation, och Per brukar vänta på mig där. Men vi skulle ses i Emmaboda för att gå ut med hans kollegas hund. 🐶 Eftersom jag både är rädd för, allergisk mot och känner allmän aversion mot hundar höll jag mig på avstånd (hunden verkade dock ganska snäll). Men det var mysigt att gå en promenad i den trolska skog vi hittade, det var nästan så att en väntade sig att det skulle dyka upp älvor eller troll. 🌲🌲🌲 Och kul att få se Pers arbetsplats. 👍 I övrigt var jag väl inte överdrivet imponerad av Emmaboda. En liten håla med hög andel nazister, en trasig lekplats, en gubbe som klev ut genom en port och började muttra någonting (oklart om han pratade med mig eller sig själv eller i telefon)...nej, det var skönt att få åka därifrån och komma till det betydligt trevligare Kalmar.

Per och jag har ganska olika dygnsrytm - så jag försökte hålla mig vaken lite längre på kvällarna än vad jag brukar, och han försökte gå upp lite tidigare på morgnarna än vad han brukar. Det gick rätt bra faktiskt. 👍 På lördagsmorgonen åkte vi in till centrala Kalmar och gick en promenad medan staden höll på att vakna. Vi besökte det fina Klapphuset, tittade på fåglar och gick en bit på den gamla stadsmuren...

En häger har dykt upp lite här och där under helgen och jag hävdade bestämt att det var en och samma häger - Per var aningen skeptisk till detta. 😉





När butikerna började öppna gick vi i några av dem. Och sedan hamnade vi på ett jättemysigt café. Det började regna lite, men det gjorde inte så mycket. ☔


"Tripp, trapp, trull", kommenterade jag när jag såg de här husen - och så visade det sig att de heter precis så! 😂

Det finns många fina gamla hus i Kalmar. ❤

Vi tog ett varv förbi slottet också, tämligen spontant - och där blev vi kvar större delen av dagen...


Platsen där Salve spelades in 1997. Som uppvuxen på 90-talet har den där lilla gräsplätten oerhört stor betydelse för mig! 😍

Guidade visningar är alltid trevligt. Jag lärde mig massor, samtidigt som jag också visste en hel del sedan innan. Och guiden var jättebra, det märktes verkligen att hon brann för sitt yrke. ☺

Det otroligt vackra taket i Gyllene Salen.










Slottets enda originalmöbel. Ett krigsbyte från danskarna.

Med avhuggna näsor på alla figurer, för att inga danska själar skulle slippa ut ur dem.

Ännu ett vackert tak.



Vasaätten.

Modell av hur slottet såg ut under 1500-talet.

Det var verkligen jätteroligt att besöka slottet, det tyckte vi båda två. ☺ Men eftersom tiden bara sprang iväg därinne så blev vi till slut ganska utsvultna och blev tvungna att åka hem och äta tacos. Vi har ätit tacos hela helgen - det är lite av en tradition när Per och jag ses. Det är ju gott - och vi är båda två av åsikten att variation är överskattat. 😉

Sedan kollade vi på en film, gick en promenad i närområdet (vilket antagligen borde ha varit läskigt, eftersom Per tydligen bor i "Kalmars ghetto", men det kändes helt lugnt - vi träffade en jättetrevlig granntant och såg massor av söta vildkaniner 🐇) och åkte en sväng över till Öland för att uppleva såväl bron som utsikten över Kalmar i skymningen, vilket var jättefint...


Väl tillbaka i Kalmar stannade vi till på en udde bakom slottet - dels för att jag i vanlig ordning var åksjuk och behövde få lite luft och dels för att beundra slottet som var vackert upplyst...


Imorse åkte vi också iväg för att gå en morgonpromenad, denna gång runt Svinö som visade upp sig från sin vackraste sida i morgonsolen...








Jag är verkligen jättenöjd med den här helgen. ☺❤ Det har varit så fint och mysigt hela tiden. 😊 Nu efteråt är jag förstås jättetrött, som jag alltid blir av resor och umgänge, men det är det helt klart värt. 👍

Fortsatt uppåt på måendefronten👍

Det här är en bra vecka, känner jag. Så himla härligt att mitt mående är på topp igen. ☺💖 Och jag misstänker att jag kommer fortsätta må bra över helgen också, för då ska jag åka och hälsa på Per. Och nästa vecka väntar massor av spännande aktiviteter. Så...livet leker just nu, och jag njuter för fullt. 😊


Se - jag till och med stannar upp för att fota höstfärgerna på träden! 🍁

Supertisdag 💖


"Nu är du som en studsboll igen", konstaterade syrran när jag pratade med henne i telefon på väg hem från jobbet idag. Det är hennes ord på det förälskelseliknande tillstånd jag befann mig i under en stor del av september och som nu (förhoppningsvis) verkar komma tillbaka efter ett par veckors nedstämdhet. ❤

Det har varit en mycket bra dag idag. 👍 Dels upptäckte jag att det gjorts flera avbokningar av biljetter till Come From Away...vilket innebar att den slutsålda musikalen inte alls var slutsåld längre - vilket ledde till att jag snart satt med biljetter till ytterligare fyra föreställningar. Hurra!!! Fattar ni den totala lyckan?! 😍😍😍 Jag har gått och nynnat på soundtracket större delen av dagen idag och kan knappt vänta till mitt nästa teaterbesök. 💖

Och dels har jag haft mitt första samtal med psykologen på Mindler. Det var något jag var fruktansvärt nervös inför - jag kunde inte sova igår kväll och jag hade massivt ångestpåslag både innan och under samtalet. 😵 Men det gick bra. Hon känns väldigt snäll och kompetent, och jag tror att vi kommer kunna jobba bra tillsammans. Det här första samtalet var mest som en introduktion, där hon berättade om Mindler och jag berättade en snabbversion av min historia och min tillvaro. Det är det jobbigaste med att börja en ny psykologkontakt - att behöva dra sitt livs historia...vilket jag fått göra om och om igen för X antal samtalskontakter genom åren. Men det kändes okej ändå. Efter 25 minuter (längre är inte de där samtalen tyvärr, och för mig som är van vid 45 minuter känns det väldigt kort 😕) rundade hon av med att boka in fyra nya samtal framöver, med start om tre veckor då hon är fullbokad fram till dess.

Det var med en smått euforisk känsla jag sa hej då till henne. Jag kände mig lättad över att detta första samtal var avklarat, stolt över att jag faktiskt klarat av det, glad över att psykologen verkar så vettig, och hoppfull inför vår fortsatta kontakt. 😊

Musikalfeber 😍

 
Om soundtracket till Come From Away frinns på Spotify? 
Om jag har lyssnat på det hela dagen idag på jobbet? 
Om det fyller mig med bubblande lycka? 
 
Ja. 
Ja! 
JA! 
 

Noll självinsikt och en ny skjutvägg 🏹

För en vecka sedan lämnade jag ju in höstterminens första examinationsuppgift, i den fulla övertygelsen att jag skulle bli underkänd och behöva skriva om den. Sent igår kväll kom resultatet (nej, universitetslärare har tydligen inget liv)...och det visade sig att jag fick högsta betyg (nej, jag har ingen självinsikt när det gäller mina prestationer). Så...det känns ju bra. 😊👍

Något som också känns bra är att mitt senaste måleriprojekt faktiskt äntligen blev klart i fredags och att jag kunde göra i ordning på bänken bredvid spisen igår morse...

Från grönt till rosa. 💖

Imorse var det dags för bågskytteträning igen. 🏹 Men varken min bågskyttekompis eller jag orkade skjuta speciellt länge så det blev bara 60 pilar för mig idag, men det kändes alldeles lagom. 👍 Himla roligt också att vi blev de allra första att skjuta mot den nya skjutväggen som monterades så sent som igår. 😊


Hålen efter mina första 32 pilar imorse.

Jag vill se den igen! 😭😍


Måendekurvan pekar uppåt idag. 😊 Först har syrran och jag haft en jättemysig dag tillsammans. ❤ Sedan har mamma och jag tillbringat kvällen på min älskade teater och sett den helt fantastiska musikalen Come From Away...som fick mig att börja gråta och att vilja se den om och om igen. 😭😍 OMG...detta är verkligen en av de bästa musikaler jag sett! Och jag känner ett ytterst starkt behov av att gå och se den igen...och igen...och igen. 😍 Men det går ju inte, eftersom det jävla coronahelvetet gör att det bara får vara max 50 gäster per föreställning...så samtliga speldatum är slutsålda. 😭😭😭 Så vad ska jag göra - tigga och be om att bli insläppt ändå, bosätta mig på teatern i hemlighet som någon slags fantomen-på-operan, söka extrajobb som publikvärd??? 😱 Eller försöka hantera den enorma besvikelsen att inte få uppleva denna magiska kväll igen... 😭


Men TACK för en helt underbar föreställning! Jag är djupt tacksam över att ha fått ta del av den. ❤❤❤

Fortsatt svajigt mående

Jag är fortsatt labil. Det här har pågått i nästan två veckor nu. 😔 Jag är inte totalt deprimerad, men jag mår inte precis bra heller. Och det pendlar så jävla mycket, ena stunden gråter jag och tycker att allt är hemskt och nästa stund sjunger jag och tycker att det är helt okej. Jag hänger inte ens själv med i alla svängningar, men försöker hålla skenet uppe utåt så gott det går (och det går väl sådär). Jag är sjukt känslig just nu (även i förhållande till mitt känsliga normaltillstånd) och reagerar starkt på det mesta. 😕 Jag är rädd för att jag ska bli allvarligt deprimerad, det vill jag verkligen inte.
 
 
I tisdags kväll var jag och tränade med min bågskyttekompis, och då dök även min mentor och hans fru samt två andra personer upp. Så vi var totalt sex personer i lokalen - så många har vi inte varit samtidigt sedan coronahelvetet bröt ut i våras. 🏹 Det kändes både märkligt, roligt, begränsande och utvecklande. Jag är ju van vid att vi är två eller max tre personer där, vilket känns mer avslappnat än när vi är många. Men jag har ju inte fått någon ordentlig coachning sedan i våras, och sedan dess har jag tydligen lagt mig till med en knasig handledshållning på båghanden, vilket min mentor såg direkt i tisdags och korrigerade. Och det gick ju mycket bättre när jag började hålla rätt igen. 👍
 
I onsdags kväll träffade jag Pride-familjen för middag och årsmöte. 🏳️‍🌈 Det var trevligt som vanligt, men jag fick ett besked som jag inte var beredd på och som triggade igång min ångest. Så jag grät en stund i sängen på kvällen och tänkte nästan ta en Imovane för att fly från de jobbiga känslorna...men det gjorde jag inte, utan lyckades faktiskt somna ändå efter ett tag.
 
Imorse grät jag igen. Jag öppnade upp min vidmakthållandeplan för att göra min terapiläxa, att fylla i vilka åtgärder jag behöver vidta när jag mår dåligt för att må bättre igen. Men jag kom inte på NÅGONTING. Vilket jag antagligen borde kunna göra. Så då kände jag mig dålig och blev ledsen. 😔
 
Jag skulle ha samtal med psykologen klockan nio, men 40 minuter innan ringde det en tjej från mottagningen och meddelade att psykologen blivit sjuk. Så det blev inget av med det. Vilket kanske är bra, eftersom jag inte lyckats göra min läxa - men även dåligt, eftersom jag känner att jag behöver lite stöd just nu.
 
På tisdag ska jag ha mitt första samtal med min nya psykolog, via Mindler. Vet inte riktigt om jag är i skick att inleda en ny kontakt just nu, i synnerhet inte med tanke på att vi ska fokusera på min sociala fobi och inte på min nedstämdhet...vilket jag har svårt för när jag är nedstämd. 😕
 
Hm. Nu ska jag i alla fall försöka göra någonting vettigt av den här dagen. Hittills har jag tvättat två maskiner samt ÄNTLIGEN dekorerat färdigt min Ica Stammis-kundkorg vilket jag hållit på med i sju evigheter...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är sjukt nöjd med resultatet. Det blev väldigt...Malin. ☺💖
 
Nu ska jag försöka att även orka ta tag i att slutföra projektet att måla om kryddhyllan - något jag också hållit på med i sju evigheter...