Gud, vilken skillnad det var för mig den här gången jämfört med första gången. Jag var inte alls särskilt nervös, utan mer förväntansfull. Det var liksom rakt igenom roligt. Fysiskt skitjobbigt såklart, men psykiskt inte särskilt jobbigt alls. För att jag ju gjort det en gång tidigare och fått en positiv upplevelse. 😊👍

Efter passet på gymmet skyndade jag hem för att duscha och byta om, och sedan pilade jag iväg till en restaurang för att möta Pride-familjen för en spontan afterwork. 🏳️‍🌈 Och där blev vi kvar hela kvällen och satt och pratade om allt möjligt och hade det jättetrevligt medan timmarna bara rusade iväg. ☺

Jag är verkligen nöjd med den här dagen. 😊 Och jag är även stolt över mig själv för saker jag gjort idag. För att jag pratat så ovanligt mycket i telefon idag på jobbet, och till och med ganska otvunget och naturligt. För att jag vågade säga till tränaren på gymmet att jag har ansträngningsastma och inte mår bra av att springa, så att jag fick promenera istället när de andra skulle springa. För att jag deltog så entusiastiskt i den övriga träningen utan att få ångest. För att jag tackade ja till att gå ut och äta på restaurang med Pride-familjen. För att jag vågade ta kontakt med serveringspersonalen och informera om min luftburna jordnötsallergi och be dem att inte servera jordnötter under kvällen (sådant brukar jag göra via mejl innan, men det här restaurangbesöket var så spontant att jag inte hann det). För att jag klarade av att sitta hela kvällen med ryggen mot resten av restaurangen och inte krävde att få sitta med ryggen mot en vägg (vilket jag känner mig betydligt mer bekväm med).

För att jag har en fungerande vardag och faktiskt gör saker som kan kännas svåra - trots att de känns svåra. ❤ Heja mig!