Business women
Idag har Ninemile och jag stått och sålt på loppis i typ åtta timmar. :) Med mig hem har jag 130 kronor i vinst, en kasse med fina saker jag fått eller köpt - och en positiv upplevelse. Jag kan småprata (nåja, svara på tilltal och förklara vad saker används till), ta betalt, le vänligt och svara på frågor. Jag hoppas att jag inte såg alltför skräckslagen ut... I början var jag verkligen livrädd - när vi packade upp sakerna och folk bara vällde in som värsta tsunamin och började riva och slita och fråga och tjata. :S Men efter ett tag gick det bättre. Tror faktiskt jag kan tänka mig att göra det igen. :)
Pillersömn
Inatt sov jag på piller. Om jag inte minns fel är det en och en halv vecka sen sist, så det måste väl ses som ganska positivt. :) Skönt att få vakna utvilad och utan mardrömmar någon gång...
Loppis på lördag
Syrran har hjälpt mig sätta prislappar på en massa grejer jag vill bli av med, för Ninemile och jag ska på loppis på lördag. Jag kan knappt fatta att JAG ska stå och SÄLJA i flera timmar, jag blir skräckslagen bara jag tänker på det. :S Men jag ser det som ett utmärkt träningstillfälle - och dessutom en möjlighet att kanske tjäna lite pengar. :)
Heartbreakers
Jag försöker plugga lite, i väntan på att syrran ska korrekturläsa färdigt min senaste roman. :) Jag har inte läst igenom hela själv än, men det ska jag göra sen när jag får tillbaka den kommenterade versionen av min kära syster.
Det känns alltid lite konstigt när jag har skrivit klart något. Det känns tomt, på något sätt. Just de här karaktärerna har jag "levt" med ända sen i september (eller ja, egentligen ända sen jag var 14 år, det var då jag började skriva på den här historien men sen blev den liggande bortglömd på någon gammal hårddisk tills jag återfann den i somras och fick lust att spinna vidare på den) - och när jag skrev sista raden i förrgår kväll var det som om de försvann. :( Det känns tomt att inte "prata" med dem dagligen längre. Jag saknar dem faktiskt.
Men jag får väl läsa om dem snart, ikväll kanske. Och så har jag ju fortfarande kvar listan med inspirationsmusik att lyssna på. :)
Playing with fire - Brolle Jr
I'm only me when I'm with you - Taylor Swift
I was born to love you - Queen
Superstar - Taylor Swift
I'm not a girl, not yet a woman - Britney Spears
Never be afraid again - Christian Walz
Listen girl - Johan Östberg
Fly on the wall - Miley Cirus
Superman - Taylor Swift
Livin' on a prayer - Bon Jovi
Summer of '69 - Bryan Adams
Nobody's home - Avril Lavigne
Save me - Queen
Untouched - The Veronicas
...och cirka 70-80 låtar till. :P
Det känns alltid lite konstigt när jag har skrivit klart något. Det känns tomt, på något sätt. Just de här karaktärerna har jag "levt" med ända sen i september (eller ja, egentligen ända sen jag var 14 år, det var då jag började skriva på den här historien men sen blev den liggande bortglömd på någon gammal hårddisk tills jag återfann den i somras och fick lust att spinna vidare på den) - och när jag skrev sista raden i förrgår kväll var det som om de försvann. :( Det känns tomt att inte "prata" med dem dagligen längre. Jag saknar dem faktiskt.
Men jag får väl läsa om dem snart, ikväll kanske. Och så har jag ju fortfarande kvar listan med inspirationsmusik att lyssna på. :)
Playing with fire - Brolle Jr
I'm only me when I'm with you - Taylor Swift
I was born to love you - Queen
Superstar - Taylor Swift
I'm not a girl, not yet a woman - Britney Spears
Never be afraid again - Christian Walz
Listen girl - Johan Östberg
Fly on the wall - Miley Cirus
Superman - Taylor Swift
Livin' on a prayer - Bon Jovi
Summer of '69 - Bryan Adams
Nobody's home - Avril Lavigne
Save me - Queen
Untouched - The Veronicas
...och cirka 70-80 låtar till. :P
Tack och lov för Internet!
Jag är feg idag. Jag skulle boka musikalbiljetter förut, vilket man kunde göra både via nätet och via telefon - och jag valde såklart via nätet. Och nu sitter jag och chattar med Tele2-kundtjänsten. Skönt att slippa ringa, men usch vad feg jag känner mig.
Jag är tillbaka!
Jag ber om ursäkt för extremt dålig uppdatering, men jag har varit hemma hos mamma över påsken. Det har varit fullt upp, men hur mysigt som helst. Påskmat i massor, lekar med släkten, gungande med Livrädd, skogspromenad med mamma, utflykter och shopping. :) Intensivt som bara den, så det är rätt skönt att vara hemma igen. "Borta bra, men hemma bäst."
Lönedag = shoppingdag
Idag har syrran och jag gått på stan och gjort av med CSN-pengar. Tyvärr var vi ju långt ifrån de enda som fått pengar idag, så det var MASSOR av folk i centrum. :S Det var jobbigt, men jag överlevde. Tur att syrran var med, annars hade det varit ännu värre.
Kändis?!
Idag kan en halv miljon människor se mig, syrran och en kompis i tryck. Jag trodde det var imorgon, men så pratade jag med brodern i telefon och han hade fått tidningen redan idag. Ett helt uppslag, varav en hel sida täcks av en bild. Och den kan en halv miljon människor titta på. Det känns skrämmande. Men samtidigt spännande.
Parken om våren
Jag älskar våren. Men den har vissa "biverkningar" som jag är mindre förtjust i - och då menar jag inte främst mina allergier, utan alla dessa MÄNNISKOR som ploppar upp som svampar ur marken.
Jag har precis varit till affären och större delen av vägen dit går genom en park. Med en lekplats (= massor av barn). Och bänkar (= massor av alkisar, fast inte just ikväll faktiskt). Och så har vi ju hundar med tillhörande hundägare, parkarbetare, pensionärer med rullatorer, stora barnfamiljer, ungdomsgäng, joggare och andra obehagliga individer.
Konstant liv och rörelse. Massor av faror som lurar överallt. Bollar som kan komma flygande, som man kan få i huvudet - eller ännu värre, bli tvungen att sparka tillbaka. Alkisar som ropar efter en. Barn som håller på att lära sig att cykla och vinglar kors och tvärs över gångvägen. Barn som leker och kommer springande från ingenstans framför näsan på en. Rullatorer/barnvagnar/stora sällskap som blockerar vägen så man måste gå i snigelfart bakom jättelänge och känna sig jättedum för att man gör det. Hundar som kommer fram och ska nosa eller springer framför en så man nästan snubblar över kopplet.
Och när jag äntligen tagit mig igenom parken med livet i behåll och kom in på gårdsplanen med tårarna stigande i ögonen - vad hände då? Jag mötte två grannar. Och jag fylldes av skräck och pep fram ett "hej" med stor möda. Och de bara blängde på mig någon sekund och tittade sedan bort. Det kanske inte verkar som någon stor grej, men det var HEMSKT. Och jag skyndade mig in i tryggheten i lägenheten, glad över att inte behöva gå ut något mer idag.
Men imorgon bitti måste jag ut igen. Jag har en tid hos tandläkaren. Men förhoppningsvis ligger de flesta av parkens invånare fortfarande hemma och sover då.
Jag har precis varit till affären och större delen av vägen dit går genom en park. Med en lekplats (= massor av barn). Och bänkar (= massor av alkisar, fast inte just ikväll faktiskt). Och så har vi ju hundar med tillhörande hundägare, parkarbetare, pensionärer med rullatorer, stora barnfamiljer, ungdomsgäng, joggare och andra obehagliga individer.
Konstant liv och rörelse. Massor av faror som lurar överallt. Bollar som kan komma flygande, som man kan få i huvudet - eller ännu värre, bli tvungen att sparka tillbaka. Alkisar som ropar efter en. Barn som håller på att lära sig att cykla och vinglar kors och tvärs över gångvägen. Barn som leker och kommer springande från ingenstans framför näsan på en. Rullatorer/barnvagnar/stora sällskap som blockerar vägen så man måste gå i snigelfart bakom jättelänge och känna sig jättedum för att man gör det. Hundar som kommer fram och ska nosa eller springer framför en så man nästan snubblar över kopplet.
Och när jag äntligen tagit mig igenom parken med livet i behåll och kom in på gårdsplanen med tårarna stigande i ögonen - vad hände då? Jag mötte två grannar. Och jag fylldes av skräck och pep fram ett "hej" med stor möda. Och de bara blängde på mig någon sekund och tittade sedan bort. Det kanske inte verkar som någon stor grej, men det var HEMSKT. Och jag skyndade mig in i tryggheten i lägenheten, glad över att inte behöva gå ut något mer idag.
Men imorgon bitti måste jag ut igen. Jag har en tid hos tandläkaren. Men förhoppningsvis ligger de flesta av parkens invånare fortfarande hemma och sover då.
Prio noll
Jag sov hos min kusin inatt, så jag har nästan precis kommit hem. När jag öppnade dörren väntade följande besked i hallen:
Och det gjorde mig ju lite lagom irriterad. Läkaren hade faktiskt lovat att han skulle ringa i fredags! Men men...nu vet jag i alla fall att jag inte är bortglömd - bara bortprioriterad.
Och det gjorde mig ju lite lagom irriterad. Läkaren hade faktiskt lovat att han skulle ringa i fredags! Men men...nu vet jag i alla fall att jag inte är bortglömd - bara bortprioriterad.
Bortglömd?
Psyk skulle ha ringt klockan 10 igår, för uppföljning om ökningen av min medicindos. Men ringde det någon klockan 10? Nej. Och inte senare under dagen heller. :(
Jag brukar inte direkt se fram emot att psyk ska ringa, men just den här gången har jag faktiskt några saker jag vill ta upp med dem:
- Jag behöver ett intyg till Arbetsförmedlingen om att jag har social fobi, så att de kan hjälpa mig att komma in på arbetsmarknaden.
- Tandläkaren säger att jag biter ihop med tänderna på nätterna, och för det skulle jag behöva en bettskena - och jag har hört att man kan få frikort till tandläkaren om man har psykiska problem.
- Jag behöver mer medicin och jag skulle föredra 150 mg-tabletter, för det är jobbigt att behöva ta tre 50 mg-tabletter varje morgon.
Så det är väl bara att hoppas att de ringer efter helgen istället. De kan väl inte ha glömt bort mig?! :S
Min duktiga katt
Veterinärbesöket gick jättebra! :D Jag sa till i receptionen att kissen är väldigt skygg, och då fick vi gå direkt in i undersökningsrummet och slapp sitta ner i väntrummet bland alla hundar, mattar, hussar och andra otäcka varelser. Efter en stund kom det in en leende sköterska som hade smort in händerna med Feliway och pratade med lugn röst till kissen. Hela hon utstrålade Jag Är Snäll.
Jag tror hon märkte av mina problem lite - även om hon nog tolkade det som matte-är-nervös-för-sin-lilla-älskling - för hon frågade om jag ville gå ut och vänta. Och visst var jag allt annat än avslappnad, men jag ville ju stanna kvar hos kissen.
Sköterskan öppnade buren baktill, klappade kissen, tog tag i nackskinnet, klappade lite till, gav sprutan och klappade ännu mer. Och sen hjälptes vi åt att stänga buren, gick tillbaka till receptionen, jag betalade och sen fick kissen och jag åka hem.
Stackaren rusade in under badkaret så fort jag öppnade buren. Nu har hon vågat sig fram igen, men hon är väldigt ängslig och hukar sig när hon smyger omkring. Fast hon har varit framme hos mig en gång och strukit sig emot mig och låtit mig klappa henne - så hon har nog nästan förlåtit mig för "hemskheterna" jag utsatt henne för idag.
Jag tror hon märkte av mina problem lite - även om hon nog tolkade det som matte-är-nervös-för-sin-lilla-älskling - för hon frågade om jag ville gå ut och vänta. Och visst var jag allt annat än avslappnad, men jag ville ju stanna kvar hos kissen.
Sköterskan öppnade buren baktill, klappade kissen, tog tag i nackskinnet, klappade lite till, gav sprutan och klappade ännu mer. Och sen hjälptes vi åt att stänga buren, gick tillbaka till receptionen, jag betalade och sen fick kissen och jag åka hem.
Stackaren rusade in under badkaret så fort jag öppnade buren. Nu har hon vågat sig fram igen, men hon är väldigt ängslig och hukar sig när hon smyger omkring. Fast hon har varit framme hos mig en gång och strukit sig emot mig och låtit mig klappa henne - så hon har nog nästan förlåtit mig för "hemskheterna" jag utsatt henne för idag.
Kissen i fokus
Min mörka sinnesstämning under gårdagen lättades upp av syrran, som kom farande som ett litet skott. :) Vi ägnade eftermiddagen, kvällen och natten åt att titta på teveserier. Två stycken hela serier hann vi avverka innan vi blev för trötta.
Morgonen lystes upp av att jag hittade ett mejl från Fobisk i inkorgen, innehållande en låt han skrivit till min katt angående vårt 1-årsjubileum igår. :) Jag vet tyvärr inte hur man lägger upp låtar på bloggen (som inte är från YouTube eller Spotify), annars skulle jag ha gjort det här. Men tack så jättemycket i alla fall! :D
Idag är vädret finare än igår. Himlen är blå, träden blir bara grönare och grönare - och jag känner mig glad. Men jag är nervös också, för ikväll bär det av till veterinären med kissen. :( Hon är inte sjuk - tack och lov! - utan vi ska "bara" vaccinera henne. Brodern, som ska skjutsa dit oss, gav mig följande "uppmuntrande" ord som svar på min oro inför veterinärbesöket: "Det kommer gå åt helvete!"
Morgonen lystes upp av att jag hittade ett mejl från Fobisk i inkorgen, innehållande en låt han skrivit till min katt angående vårt 1-årsjubileum igår. :) Jag vet tyvärr inte hur man lägger upp låtar på bloggen (som inte är från YouTube eller Spotify), annars skulle jag ha gjort det här. Men tack så jättemycket i alla fall! :D
Idag är vädret finare än igår. Himlen är blå, träden blir bara grönare och grönare - och jag känner mig glad. Men jag är nervös också, för ikväll bär det av till veterinären med kissen. :( Hon är inte sjuk - tack och lov! - utan vi ska "bara" vaccinera henne. Brodern, som ska skjutsa dit oss, gav mig följande "uppmuntrande" ord som svar på min oro inför veterinärbesöket: "Det kommer gå åt helvete!"
Här går allt i grått
Jag har känt mig seg hela dagen. Jag fick ett ryck förut och bakade scones och pysslade med min receptpärm. Men sedan tog energin slut. Det är väl det grå, trista vädret.
Och när jag satt här och kände mig allmänt melankolisk, vad hände då? Jag fick veta att jag bara blivit godkänd på senaste inlämningsuppgiften. :( Och det höjde ju inte direkt mitt humör.
Nej, usch, det här blev ju ingen trevlig ettårsdag.
Och när jag satt här och kände mig allmänt melankolisk, vad hände då? Jag fick veta att jag bara blivit godkänd på senaste inlämningsuppgiften. :( Och det höjde ju inte direkt mitt humör.
Nej, usch, det här blev ju ingen trevlig ettårsdag.
1-årsjubileum
Idag är det ett år sen min lilla kisse flyttade in hos mig. :D Detta firas med leksaker från syrran och godis i massor.
Vårstädning
Den begynnande grönskan utanför fönstret (knoppar på träden m.m.) inspirerade mig till att göra vårfint. Så idag har jag både putsat fönstren, bytt gardiner, lagt på dukar, dammsugit och diskat. Och så har mamma varit här, och hon hjälpte mig att plantera om blommorna. :)
Nu måste jag gå och lägga mig. Jag sov jättedåligt natten till idag, så jag är väldigt trött.
Nu måste jag gå och lägga mig. Jag sov jättedåligt natten till idag, så jag är väldigt trött.
Litterär ångest
Igår hittade jag en extremt tidig litterär skildring av social fobi - i en bok som skrevs redan 1868! Jag trodde Röda rummet av August Strindberg var det tidigaste exemplet, innan jag hittade följande stycken i Unga kvinnor av Louisa May Alcott:
ZzzzZzzz
Jag känner att energin börjar ta slut. Det blev typ bara sex timmars sömn inatt, eftersom jag fick ett pluggnarkomanryck igår kväll och bara var "tvungen" att göra färdigt en uppgift som har deadline 20 maj(!) trots att jag visste att jag skulle upp tidigt imorse och tvätta. Så nu sitter jag här, halvdåsig och med tilltagande huvudvärk, och bara väntar på att det ska bli kväll så att jag får gå och lägga mig.
(Foto: jscreationzs / FreeDigitalPhotos.net)
(Foto: jscreationzs / FreeDigitalPhotos.net)
Mardröm och barnskräck
Inatt hade jag en mardröm. Jag drömde att mamma var ledsen. :( Så jag ringde vid sextiden imorse för att kolla hur det var med henne. Och hon var förstås inte ledsen, hon mådde jättebra. :)
Förmiddagen har ägnats åt tvätt, och så har jag varit en sväng till biblioteket. Tyvärr var det en hel jäkla skolklass där. Och tyvärr var de intresserade av exakt samma hyllor som jag (men det är väl sånt man får räkna med när man pluggar litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur). Jag blev förstås livrädd och började virra runt mellan hyllorna och flacka med blicken. Men till slut lyckades jag samla ihop de böcker jag behöver till nästa inlämningsuppgift. Och sen flydde jag fältet, tillbaka hem till tryggheten i lägenheten.
Förmiddagen har ägnats åt tvätt, och så har jag varit en sväng till biblioteket. Tyvärr var det en hel jäkla skolklass där. Och tyvärr var de intresserade av exakt samma hyllor som jag (men det är väl sånt man får räkna med när man pluggar litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur). Jag blev förstås livrädd och började virra runt mellan hyllorna och flacka med blicken. Men till slut lyckades jag samla ihop de böcker jag behöver till nästa inlämningsuppgift. Och sen flydde jag fältet, tillbaka hem till tryggheten i lägenheten.
Skratta eller gråta?
Är detta något slags skämt eller? Idag kom det ETT TILL brev, identiskt med det jag fick igår - bortsett från att det här var eftersänt från min förra adress. Är det någon som försöker driva mig till vansinne, eller vad?!
Mitt i natten hos mig
Jag kunde inte somna igår kväll. :( Men jag tog ingen sömntablett, för det gjorde jag ju senast i förrgår och jag får inte ta dem oftare än typ en gång i veckan för psyk eftersom de är beroendeframkallande. Så vad gjorde jag? Jag rusade ut i köket och rotade fram bakingredienser och bakade en plåt kakor! :D Jag skymtade några grannar utanför på gården, och jag hade glömt dra ner rullgardinen i köket - och där stod jag mitt i natten i linne och trosor och en elvisp i högsta hugg. :P Nu får man väl verkligen psykfallsstämpel... Men projektet hade önskat effekt - jag blev trött och kunde somna ganska snart efter att jag gått och lagt mig igen. :)
Triss
Har haft Livrädd här idag. :) Hon hade med sig en Triss-lott (vi har ju bestämt oss för att bli rika, hon och jag) och det var 50 kronor på den så vi traskade iväg till kiosken som sålt flest storvinstlotter här i stan och bytte in lotten mot två nya. Som det inte var vinst på. (Vi får bli rika en annan dag istället.)
Och så tittade vi på Veronika bestämmer sig för att dö.
Ibland önskar jag faktiskt att jag bodde på ett psykhem. Att bli omhändertagen, slippa oroa sig...vad skönt det skulle vara. (Enda haken är att jag vill vara självständig och få ha min katt hos mig - så jag får väl stanna kvar hemma, trots allt.)
Och så tittade vi på Veronika bestämmer sig för att dö.
Ibland önskar jag faktiskt att jag bodde på ett psykhem. Att bli omhändertagen, slippa oroa sig...vad skönt det skulle vara. (Enda haken är att jag vill vara självständig och få ha min katt hos mig - så jag får väl stanna kvar hemma, trots allt.)
Sparka på den som ligger, gör det bara
Posten kom för en stund sedan. Överst i högen låg ett tjockt kuvert med en logga jag känner igen alltför väl - det var från det företaget jag fick mitt första nej-du-är-för-blyg-besked i höstas. Kuvertet innehöll en reklampenna och exklusivt brevpapper som rymde ett långt brev från företagets VD.
Standardbrev, jag vet.
Massutskick, jag vet.
Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad först. Men sedan blev jag irriterad, nästan arg. Varför skickar de uppmuntrande brev till mig och uppmanar mig att söka jobb hos dem när de redan gjort klart för mig att jag inte passar in på deras företag eller i branschen överhuvudtaget?!?
Det känns nästan som ett hån.
Standardbrev, jag vet.
Massutskick, jag vet.
Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad först. Men sedan blev jag irriterad, nästan arg. Varför skickar de uppmuntrande brev till mig och uppmanar mig att söka jobb hos dem när de redan gjort klart för mig att jag inte passar in på deras företag eller i branschen överhuvudtaget?!?
Det känns nästan som ett hån.
Tack för din ansökan, men vi vill inte ha dig
Hm. Den här dagen börjar ju bra.
Jag kommer dö ung...tydligen
Detta upplyftande besked gav Expressen mig efter att jag svarat på frågorna i deras Hur gammal kommer du bli?-test. Tack för den liksom.
Nu ska jag snart ta en sömntablett och gå och lägga mig. Imorgon får jag besök av Livrädd. :)
Dagens apoteksbesök
Dagens utflykt till apoteket resulterade i löjligt billiga antidepp (tack, högkostnadsskyddet!) samt en flaska av Världens Äckligaste Hostmedicin. Jag pinade i mig 10 ml, sen blev det till att skölja ur munnen, dricka mjölk, ta en flourtablett och ställa den förbannade flaskan längst in i medicinskåpet och hoppas att jag inte hittar den igen förrän den passerat sitt bäst-före-datum.
Jag hade väl inte tänkt köpa just den sorten av hostmedicin (inte för att det finns några välsmakande sorter, men det här var fan det vidrigaste jag någonsin druckit), men apotekets förkylningshylla var blockerad av två anställda som bara måste stå just där och prata, så jag fäste blicken i golvet och dök ner efter första bästa flaska som jag kunde komma åt utan att behöva be dem flytta på sig.
Underkänt i både Utmanande av rädslor och Personliga framsteg. Jag skyller på att jag är sjuk. Jag orkar inte!
Jag hade väl inte tänkt köpa just den sorten av hostmedicin (inte för att det finns några välsmakande sorter, men det här var fan det vidrigaste jag någonsin druckit), men apotekets förkylningshylla var blockerad av två anställda som bara måste stå just där och prata, så jag fäste blicken i golvet och dök ner efter första bästa flaska som jag kunde komma åt utan att behöva be dem flytta på sig.
Underkänt i både Utmanande av rädslor och Personliga framsteg. Jag skyller på att jag är sjuk. Jag orkar inte!
Mot apoteket!
Igår var lillasyster gullig och gick till biblioteket åt mig. Men idag måste jag tyvärr gå ut själv. :( Mina antidepp är slut, så jag måste till apoteket. Och när jag ändå är där tänker jag passa på att köpa lite hostmedicin också, för att öka chanserna att bli frisk innan årets slut. Det börjar kännas rätt tradigt att vara sjuk. Herregud, jag har ju varit dålig i över en vecka! Och jag är trött på att vara orkeslös och halka efter med studierna. Nu får det vara nog. Apoteket, here I come!
Nej
"Jag tror att du är jättekompetent och att när du väl hittar rätt jobb så kommer du säkert sköta det jättebra, men om man lägger ihop alla våra krav för just det här jobbet, med personlighet, att känna sig bekväm med att fatta beslut och ta kontakt med människor - då tror jag att de andra sökanden är mer lämpliga än du."
Jaha. Så var det med det.
Jag är inte ledsen. Jag är inte lättad. Jag är bara tom. Och det är ganska skönt - för jag vet att när väl känslorna kommer så kommer de komma till 200%. Och det orkar jag inte med just nu.
Jaha. Så var det med det.
Jag är inte ledsen. Jag är inte lättad. Jag är bara tom. Och det är ganska skönt - för jag vet att när väl känslorna kommer så kommer de komma till 200%. Och det orkar jag inte med just nu.
Läget oförändrat
Jag är fortfarande sjuk. :( Och rekryteraren har fortfarande inte ringt. Jäkligt påfrestande, båda delarna. Så nu måste jag faktiskt gå och lägga mig. Hoppas att både sjukdomen och ovissheten försvinner imorgon.
Helt sjukt
Det ringde aldrig någon rekryterare igår. Vet inte om jag ska vara lättad eller besviken över det. Ganska skönt att inte riskera hjärtattack varje gång telefonen ringer nu under helgen - men jobbigt att gå och vänta på att det ska bli måndag igen.
Nu sitter jag på universitetsbiblioteket och hostar och snörvlar och önskar att jag låg hemma i sängen. Men jag måste sitta här en stund till tyvärr. Jag har en uppgift som ska vara inne på måndag och till den behöver jag referenslitteratur som bara får läsas här på plats - och mina duktig-flicka-instinkter är starkare än självbevarelsedriften, så jag sitter hellre här och pluggar i min sjukdom än riskerar en försenad inlämning.
En liten hyllning
Jag har fått ny respekt för Micah. Visst har hon haft min sympati ända sen jag upptäckte hennes blogg, men först nu förstår jag riktigt hur jäkla stark hon måste vara. Tyck vad ni vill om att hon är tonårsförälder, hänger med storbloggare på stan och far som en jojo mellan pojkvännen och singellivet. Hon är ändå stark.
Hon har massor av hemska upplevelser i bagaget, läsarsiffrorna på hennes blogg har vuxit lavinartat sen hon blev gravid (från blogg-för-de-som-känner-mig till översta skiktet på topplistorna) och kommentarerna väller in så fort hon skriver minsta lilla grej. Hatet slår emot en som en vägg när man klickar in på kommentarsfälten. Jag fattar inte hur hon orkar. Själv blir jag illa berörd vid minsta lilla kommentar som kan tolkas åt det kritiska hållet - medan hon dagligen får höra att hon är patetisk, att socialen borde ta hennes barn, att hon är en hora...osv osv i all oändlighet.
Och hon är bara 15 år! Om jag hade fått så mycket uppmärksamhet (såväl positiv som negativ) när jag var 15 hade jag fan dött. (Och här kommer jag och ger henne ÄNNU mer uppmärksamhet, vadå säga emot sig själv...)
Hon har massor av hemska upplevelser i bagaget, läsarsiffrorna på hennes blogg har vuxit lavinartat sen hon blev gravid (från blogg-för-de-som-känner-mig till översta skiktet på topplistorna) och kommentarerna väller in så fort hon skriver minsta lilla grej. Hatet slår emot en som en vägg när man klickar in på kommentarsfälten. Jag fattar inte hur hon orkar. Själv blir jag illa berörd vid minsta lilla kommentar som kan tolkas åt det kritiska hållet - medan hon dagligen får höra att hon är patetisk, att socialen borde ta hennes barn, att hon är en hora...osv osv i all oändlighet.
Och hon är bara 15 år! Om jag hade fått så mycket uppmärksamhet (såväl positiv som negativ) när jag var 15 hade jag fan dött. (Och här kommer jag och ger henne ÄNNU mer uppmärksamhet, vadå säga emot sig själv...)
No no no
Idag kom svaret på ett jobb jag sökt. Och det var inget aprilskämt. För de sa nej såklart. Tack-för-visat-intresse-men-vi-har-gått-vidare-med-andra-sökande. Big surprise.
Men det känns lugnt. Det var väl inget drömjobb direkt. Värre blir det när de ringer från stället där jag var på intervju i måndags - vilket de skulle göra "den här veckan", alltså senast idag... Då kommer jag bli riktigt knäckt.
Men det känns lugnt. Det var väl inget drömjobb direkt. Värre blir det när de ringer från stället där jag var på intervju i måndags - vilket de skulle göra "den här veckan", alltså senast idag... Då kommer jag bli riktigt knäckt.
