Att ringa telefonsamtal är förbannat obehagligt. Men ibland måste man faktiskt.

Som när min kisse matvägrade, då satte modersinstinkten in och jag kastade mig på telefonen och ringde veterinären. Då tänkte jag inte alls på hur ångestframkallande det brukar vara att ringa. Herregud, min katt höll ju på att svälta sig själv!

Idag blev jag också tvungen att ringa, den här gången för min egen skull. Jag googlade nämligen på en del obehagliga symptom jag har, och nästan alla träffarna handlade om cancer. Så då panikringde jag och bokade en läkartid.

Tänk, att det ska krävas såna extrema situationer för att jag ska övervinna mina rädslor.

Är matte sen en och en halv timme tillbaka. :) Den söta lilla kissen har inte vågat sig ut ur transportburen än, hon ligger där och stirrar på mig som om jag vore det läskigaste hon sett i hela sitt liv. Stackars liten! Men jag klandrar henne inte, jag vet hur otäckt det kan vara med nya människor.

Har varit ute och gått en promenad på morgonen. Det är absolut något jag kommer fortsätta med, det var jättehärligt. Det var så tyst och lugnt, det kändes inte alls som att vara mitt inne i stan. Det var knappt några människor ute, så jag kände mig mer avslappnad än vad jag brukar när jag lämnar hemmets trygga vrå.

Dock blev chocken när jag väl mötte någon hundägare eller morgonpigg pensionär desto större; jag gick över till trottoaren på andra sidan vägen eller tog in på någon tvärgata för att slippa möta dem. Några gånger gjorde jag som jag brukar; stirrade ner i marken och skyndade mig förbi.

För några timmar sen ringde en tjej och frågade om jag ville prova på att vara modell. Jag är medveten om att jag kanske lät lite otrevlig, men dels var jag uppstressad över att jag inte kände igen numret och dels är jag skeptisk till erbjudanden som kommer som fallna från skyarna.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om något som hände för en stund sen. På väg till centrum blev jag påkörd av en cyklist, och strax därpå blev jag nästan påkörd av en bil också. Och genast dök det upp tankar som; Är jag osynlig? Finns jag överhuvudtaget? Jag menar, eftersom folk kan agera som om jag inte vore där.

Efter den händelsen var jag helt uppskakad. Jag gick och köpte en sak som planerat, men när jag var klar med det och stod i rulltrappan och såg eftermiddagsrusningen och kände mig ensam och liten och rädd - då ville jag bara hem. Så den andra saken jag skulle ha får jag väl köpa senare, när jag har lugnat ner mig.

Har tillbringat nästan två timmar på X2000 nu ikväll. Och under hela den tiden satt jag på helspänn, fullkomligt övertygad om att min resväska skulle ramla ner från bagagehyllan i någon kurva och landa i huvudet på tjejen som satt bredvid mig och döda henne.

Men så blev det såklart inte. Det var bara ännu ett exempel på min förmåga att oroa mig för allt och ingenting.