I årets första inlägg skrev jag att jag trodde att 2016 skulle komma att bli ett bra år. Men när jag nu sitter och kollar igenom vad jag skrivit om under det senaste året kan jag ju konstatera att jag inte bör söka jobb inom siarbranschen. Vilket himla...JOBBIGT år det har varit! Inte så att det inte har funnits ljuspunkter, för det har det absolut...men det har väl inte precis varit det bästa året i mitt liv (eller i mänsklighetens historia).
Jag började med de här årssammanställningarna 2012, vilket verkligen var ett kanonår för mig. Så läs gärna om det (och 2013, 2014 och 2015). Men först – året som gått.
Den halvårsvisa Sertralin-nedtrappningen fortsatte, från 100 mg till 75 mg, och utsättningssymptomen kom som ett brev på posten. Jag lämnade in den sista uppgiften för höstterminen, och passerade därmed 500 avklarade högskolepoäng. Min snedvridna fascination för bögar nådde helt nya nivåer (högre eller lägre låter jag vara osagt) när jag började spela det beroendeframkallande dataspelet Coming Out On Top. Och så återupptäckte jag hur himla roligt det är att lägga pärlplattor. Och min kära syster fyllde 26 år.
Månaden när Melodifestivalen tog över stan. Och när jag påbörjade ett nytt syprojekt – en regnbågsklänning till Pride. Och när hovrättsdomen mot Lisa Holms mördare kom. Och mitt mående gick upp och ner som en jävla bergochdalbana (det gjorde det förresten även i januari - och under de flesta av årets månader).
Jag tittade på Vasaloppet (helt frivilligt!) och tyckte till och med att det var riktigt spännande. Anmälan till höstterminen öppnade och jag var förmodligen en av de första att skicka in. Och jag såg vårens första blommor. Efter att ha levt i något slags celibat i typ sex år började jag plötsligt längta efter en flickvän. Samtidigt blev jag mer och mer på det klara med att jag är asexuell. Så...jag längtade efter någon att kyssa och kela med, men inget sex.
Jag gick på en jättefin konståkningsuppvisning här i stan. Och jag blev klar med regnbågsklänningen till Pride. Jag var och såg Refugee Story, den mest gripande teaterföreställning jag någonsin sett, och hyperventilerade hela vägen hem. Jag upptäckte gaypunkbandet Pansy Division och köpte deras skivor (som jag bara kan lyssna på när jag är ensam för att texterna är så himla oanständiga). Min sinnesstämning skiftade mer än vanligt, och vid ett tillfälle övervägde jag till och med att ta livet av mig. Jag gick till doktorn och pratade om min trötthet och tog en del prover, vilka inte gav några svar alls utan visade att jag är ”fullt frisk”.
HAPPY PRIDE! I år var vi typ 3 000 personer som gick i paraden genom Norrköping, vilket är tre gånger så många som året innan. Jag renoverade mitt sovrum – målade väggarna underbart rosa och köpte en stor vit säng. Gudrun Schyman kom till stan och jag gick självklart och lyssnade på hennes föreläsning. Jag fyllde 28 år och fick bland annat en ”kidnappning” i födelsedagspresent, vilket innebar en mysig utflykt till Vadstena.
En hemsk månad. Min älskade morfar fick hjärtstopp och somnade in efter lite mer än ett dygn. Jag tvingade iväg mig själv till frisören för att inte se ut som ett troll på hans begravning. Begravningen var sorglig, men fin. I Orlando öppnade en man eld inne på en gayklubb och dödade 49 människor. Till månadens ljuspunkter hörde boken Du, bara av Anna Ahlund och en utflykt till Ekenäs slott med familjen.
Finaste Per kom och bodde hos oss några dagar under Bråvallafestivalen, och när han åkt hem genomförde jag min halvårsvisa Sertralin-nedtrappning från 75 mg till 50 mg – och fick utsättningssymptom. Jag hakade på Pokémon GO-trenden (men lade av igen ganska snart). Syrran och jag åkte på Stockholm Pride. Hantverkarna började (äntligen!) renovera badrummet.
Semestern förstördes i mångt och mycket av de jävla hantverkarna. Som inte var där när de skulle och inte gjorde det de skulle när de var där. När det blev dags för OS blev de plötsligt ”sjuka” allihop och var hemma i två veckor. Jag åkte till mormor två gånger och hjälpte henne med allt möjligt. Pride-familjen var med och arrangerade utomhusbiovisning av fantastiska Fucking Åmål på taket till ett parkeringshus. Syrran och jag gick på Söderköpings Gästabud. Jag kontaktade en frisersalong och berättade om min frisörskräck, och fick svar av en jättefin människa som mer än gärna ville ta emot mig som ny kund och hjälpa mig att komma över min rädsla.
Efter två månaders helvete blev badrummet äntligen klart. Men glädjen blev kortvarig, för i mitten av månaden höll jag på att dö (på riktigt). Jag råkade få i mig nötter, och måste åka ambulans till akuten. Efteråt fick jag någon slags fördröjd krisreaktion och började gråta för allt och ingenting, övervägde att ta livet av mig och åkte till slut till psykakuten.
Åkte till Stockholm med kollegorna och gick på ekonomimässa – och åt på restaurang för första gången på en månad, hade inte vågat göra det sedan min nära-döden-upplevelse i september. I övrigt präglades månaden främst av musikalbesök. Livrädd tog med mig på fantastiska La Cage aux Folles, och sedan fortsatte jag gå på den själv. Bara i oktober var jag och såg den fyra gånger. Personalen började snart känna igen mig.
Jag åkte till Göteborg och gick på kurs. Världens undergång inleddes i och med att Donald Trump vann presidentvalet i USA. Och jag intensifierade mitt musikalbesökande – från en gång i veckan till två gånger i veckan. Vid mitt elfte musikalbesök blev jag fotograferad av teaterpersonalen, och senare lade de upp bilden i sociala medier.
Månaden inleddes med att jag råkade invalidisera mig själv genom att skära upp tummen med brödkniven. Det var samma dag som vi skulle flytta till nya lokaler på jobbet, så det var lite dåligt tajming. Det var även World AIDS Day, så på kvällen deltog jag i fackeltåg och tittade på sång och tal i en kyrka – och fick veta att en person jag tycker mycket om lever med hiv. Musikalbesökandet fortsatte och när La Cage aux Folles spelades för sista gången i Norrköping den 10 december hade jag sett den hela 14 gånger. Innan dess blev jag uppringd av en journalist, som ville intervjua mig om mitt myckna musikalbesökande. Gudrun Schyman kom till stan igen, och den här gången fick jag hennes autograf. Jag var och tittade på Magnus Betnér och Soran Ismail, och åkte till Linköping och gick på Håkan Hellström-konsert med mamma. Jag gick på sömnklass med en psykolog på vårdcentralen, och efter det började jag sova bättre på nätterna.
Och nu går 2016 tack och lov mot sitt slut. Jag hoppas att 2017 blir mindre fyllt av tårar och mera fyllt av hopp. Att det blir stabilare, både för mig och för världen i stort.
Idag har chefen och jag varit i gamla lokalen och hämtat det sista. Jag gick runt och kikade i alla rum efter kvarglömda saker. När jag kom till mitt första arbetsrum, där jag satt när jag var ny i Körsbärsdalen, fick jag syn på kakelugnen. Min älskade kakelugn med körsbär på. Jag rusade fram och kramade den. Jag stod så när chefen kom in med dammsugaren. Han kommenterade inte att jag stod och klängde på kakelugnen. Tror knappast att han inser hur viktig den är för mig, men däremot vet han hur speciell JAG är så han tyckte väl inte att det var så konstigt kanske. Hur som helst känns det väldigt sorgligt att jag aldrig kommer få se min älskade kakelugn igen. Så jag tog förstås några farvälbilder... 🍒🍒🍒🍒🍒
Kissen har varit lite extra kelig de sista dagarna. Jag tror att det har att göra med fyrverkerierna. Det smäller titt som tätt runtom i staden och hon blir jätteängslig varje gång. Sänker svansen och springer och gömmer sig. Smyger sedan tätt intill mig och vill bli klappad och omfamnad och lugnad. Jag fasar för nyårsafton... Tänk om folk äntligen kunde fatta hur traumatiskt det är för djur att utsättas för fyrverkerier. Skicka upp svävande ljuslyktor istället, det är mycket mer stämningsfullt - och skrämmer inte livet ur våra fyrfota vänner.
Har ägnat kvällen åt att försöka förklara (och lösa) världsproblemen i en text på 300 ord. Vi feminister har det fan inte lätt alltså... 😜 Men jag tror att det blev rätt bra. Tillräckligt för att bli godkänd på uppgiften i alla fall (hoppas jag).
Det intellektuella är alltså i toppform. ✌ Med det kroppsliga är det däremot lite mer miserabelt. Dels håller jag nog på att bli sjuk (vilket jag fan inte har tid med) och dels har jag tillbringat större delen av dagen i källaren på jobbet med att packa upp arkivboxar ur flyttkartonger...så nu har jag ont precis överallt och mina armar är ännu mer såriga och blåslagna än igår. 😵
Jag har ett skärsår på min högra underarm. Det lyser ilsket rött och omges av blåmärken. Det känns konstigt att se det. Jag har inte gjort det själv, inte med flit. Det var en olyckshändelse när vi packade det sista från de gamla lokalerna på jobbet.
Och ändå...ändå känner jag att jag borde dölja det. Att det är någonting jag borde skämmas över. Någonting fult som kan få folk att tänka konstiga saker om mig. Psykfall, zebraflicka, cutter girl...
Men det är inte jag längre. Det har inte varit jag på mycket länge. Och även om det fortfarande vore jag...varför skulle jag behöva skämmas över det? Varför är det så fult med själsliga sår som syns utanpå? Varför måste de döljas för världen?
Inte så att jag uppmanar folk att gå runt och flasha med sönderskurna armar hur som helst, för det finns även en triggeraspekt att ta hänsyn till här. Det är jävligt känsligt för många. Jag klarar till exempel efter alla dessa år fortfarande inte av att se scenen i "Fucking Åmål" när Agnes skär upp handleden med rakhyveln så att blodet rinner...jag tittar alltid bort då, varenda gång.
Men att behöva känna skam och skuld och oroa sig över vad omgivningen ska tänka och tycka...det hoppas jag att vi någon gång ska kunna komma ifrån. ❤
Paniken när jag i en HBTQ-grupp på Facebook ser ett inlägg från en söt tjej i Linköping som letar efter nya bekantskaper som kanske kan utvecklas till kärlek - och jag för ett ögonblick på fullaste allvar överväger att skriva till henne.
För helvete, Malin! Du avskyr att träffa nya människor och du vill aldrig i livet ingå i en destruktiv parrelation igen. Vad håller du på med?! 😲
Jag missade visst att skriva det igår. Det beror kanske på att jag inte hade någon julstämning alls på hela förmiddagen, när jag faktiskt hade tid att blogga (men inte gjorde det). Mensen är i antågande, så jag har känt mig lite dyster. Och jag jobbade ända fram till fyra i fredags eftermiddag, så jag hann inte riktigt varva ner och fatta att det faktiskt var jul. Och det novemberaktiga vädret gör ju inte saken bättre. Men hemma hos mamma, dit jag åkte på eftermiddagen igår, var det juligt värre. ❤ Hade dock inte riktigt tid att blogga och skriva god jul då. Och på kvällen var jag för trött. Och idag har jag hållit på och grejat massor hemma. Men nu har det lugnat ner sig lite, så...GOD JUL! Hoppas att ni har en fin julhelg. ❤
Vad hittade jag mitt i julkortshögen när jag kom hem om inte en kallelse till psyk?! 😞 Vad fan vill de? Jag har inte blivit kallad till psyk sedan sommaren 2010. Men nu vill de alltså att jag kommer och träffar någon jäkla AT-läkare. Uäähh, jag hatar att träffa AT-läkare på psyk, de bara sitter där och rabblar standardfrågor från en lista. 😒 Men men...det är väl inte mycket annat att göra än att gå dit, jag är väl så illa tvungen. Och jag misstänker att det är psykologen på vårdcentralen som kontaktat dem. Hon nämnde någonting om att hon skulle blanda in en läkare i mitt fall, men jag trodde att hon menade någon på vårdcentralen. Suck...jag har varit utanför Cirkus Psyks "radar" under så lång tid nu och det har varit så lugnt och skönt...jag hoppas att de inte strular till saker och ting alltför mycket för mig nu. Visst vill (och behöver) jag ha hjälp, men jag vill att det ska vara på MINA villkor. Hoppas att det är en vettig läkare...
Igår kom andra antagningsbeskedet till vårterminen. Jag kom in på den psykologikurs jag helst ville läsa, samt på en litteraturvetenskapskurs jag spontanansökte till men inte har för avsikt att gå. Och genusvetenskapskursblocket som startade i höstas fortsätter ju fram till juni. Så det blir psykologi och genusvetenskap för mig i vår. 😊👍
Sedan sömnklassen har jag börjat vara uppe senare på kvällarna. Även om jag känner mig helt slut så ska jag vänta med att gå och lägga mig, för det är skillnad på utmattning och sömnighet och jag måste vänta tills den sistnämnda infinner sig och inte dra båda känslorna över en kam som trötthet. Det var ett av tipsen jag fick, och det fungerar faktiskt. Jag somnade utan Imovane igår kväll, vaknade en gång under natten men lyckades somna om igen ganska snart, och när klockan ringde imorse kände jag mig UTVILAD. Helt otroligt.
Jag har varit på sömnklass på vårdcentralen idag. Två timmar KBT-föreläsning om sömnproblem. Det var ganska upprivande faktiskt och jag har gråtit en del sedan jag kom hem. Har nog inte riktigt insett hur allvarliga mina sömnproblem verkligen är, och nu känns det nästan övermäktigt att ta tag i dem.
Eller som min kära syster brukar säga: "Karma is a bitch - if you are". Jag har precis fått ett samtal från en rekryterare som ville veta vad jag hade att säga om en av de vidrigaste personer jag någonsin träffat.
Tja...jag hade inte så mycket alls att säga. Men min tystnad var tydligen talande. Och på frågan om jag skulle kunna tänka mig att anställa personen om jag hade ett eget företag kunde jag inte gärna svara annat än nej.
Så nu sitter jag här och känner mig som världens hemskaste människa som sabbat den här personens framtid. Men jag kan faktiskt inte se att jag hade kunnat handla annorlunda. Den här personen har i det närmaste psykopatiska drag och har orsakat mig så jäkla mycket ångest och tårar och allmänt obehag under vår bekantskap...jag kan helt enkelt inte ljuga och påstå att detta är en lämplig person att släppa in i ett företag. Det vore rent omoraliskt gjort av mig.
Undrar hur länge det dåliga samvetet tänker hålla i sig...
Ligger i sängen och har ångest. Det beror antagligen på att det är söndagskväll. Har inte lämnat lägenheten på hela dagen och mest suttit uppkrupen i en fåtölj och läst kurslitteratur i godan ro. Och imorgon väntar bussåkande och telefonsamtal och annat elände som hör vardagen till och som höjer mina negativa stressnivåer till max.
Men det är inte bara folkskyggheten efter min eremitsöndag som skapar ångest. Nej, det är även min hjärna som bombarderar mig med olika negativa tankar. En del susar förbi så snabbt att jag knappt hinner uppfatta dem, men den melankoliska känslan de lämnar efter sig är desto tydligare. En känsla av att göra fel, uppfattas fel, känna fel, tänka fel, säga fel...vara fel.
Jag får sådana här tankar och känslor ibland. Och det är himla jobbigt.
Ett tips: gå inte på stan sista lördagen innan julafton. Just saying. Syrran och jag var ute en stund idag och gick i affärer och det var fan vidrigt. 😨 Syrran fick hela tiden påminna mig om att jag måste andas, helst nere i magen och inte uppe vid halsen.
I övrigt har vi haft en mycket mysig dag. Bland annat har vi bakat pepparkakor och rensat ut en massa gamla kläder. 😊
Trodde inte att jag skulle kunna baka pepparkakor i år, med tanke på köttsåret i tummen. Men se vad en liten gummihandske kan åstadkomma! 👍
Mycket Hello Kitty (mina kakor) och Lilla My (syrrans kakor) här. Siffrorna tänker jag ta med till kontoret och bjuda kollegorna på. 😜
Det ringde ett främmande 010-nummer i förmiddags, och den här gången var det faktiskt vårdcentralen (och inte en journalist). Hon som ringde var psykolog, och det är henne jag kommer ha kontakt med under behandlingen. Vi ska träffas i slutet av januari för ett första bedömningssamtal, och efter det ska jag påbörja den nätbaserade KBT-behandlingen.
Jag var tvungen att välja vilket jag vill ha hjälp med - sömnproblemen eller den sociala ångesten - för det är tydligen två olika behandlingsprogram. Jag valde den sociala ångesten.
Hatar att jag måste välja, men ska väl vara tacksam över att jag blir erbjuden någon behandling överhuvudtaget - jag blev ju nekad nätbaserad KBT-behandling vid universitetet för ett antal år sedan på grund av mina mediciner, för de ville kunna vara säkra på att patientens framsteg berodde på den terapeutiska behandlingen och inte på medicineringen, annars skulle de inte kunna använda resultaten i sin forskning. Det viktiga var alltså forskningen och inte att hjälpa mig. Men vem vet, kanske är det resultatet av den forskningen som nu några år senare erbjuds mig via vårdcentralen. Så får jag till slut del av den i alla fall.
Vi pratade inte så länge, psykologen och jag (knappt elva minuter), men vi hann ändå behandla en rad känsliga ämnen. Så det drog ju upp en del mörker till ytan och jag började fundera över hur fan jag mår egentligen. Jag tycker ju att jag mår bra. Men bara i år har jag de facto övervägt självmord vid åtminstone tre tillfällen. Och det är ju inte riktigt vad som brukar menas med att "må bra". Så jag vet inte. Men jag kan väl i alla fall konstatera att det var en bra idé att kontakta psykvården.
Kommenterar essän "Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens" av Adrienne Rich och lyssnar på "Girls" med Beatrice Eli. En mycket välfungerande kombination.
"Till Lucia kan hon eventuellt tänka sig att vara tärna 'för Lucian går först' och det vill hon inte. Dessutom tycker hon nog att det är fint med glitter..." Så skrev mamma om mig till min klassföreståndare när jag var 6 år. De "brevväxlade" med varandra om mig och min utveckling i en liten blå anteckniningsbok som jag bar fram och tillbaka mellan hemmet och skolan (fler utdrag ur boken finns här).
Jag ville alltså inte vara Lucia när jag var liten. Och det har jag inte velat senare heller, av samma skäl som då. Men jag fattar att det finns väldigt många andra som vill vara Lucia, och det är fan självklart att det ska få vara det. Jag läser i QX om en 15-årig bög som blivit framröstad som skolans Lucia, och det ger mig hopp om den uppväxande generationen.
Samtidigt psykas det ur som fan i sociala medier för att Åhléns har en mörkhyad liten pojke som Lucia i sin reklam. Herregud, jag bläddrade förbi den där bilden i katalogen som jag fick hem i brevinkastet utan att ens reflektera över den. Tänkte väl att det var en gullig unge bara. Men på nätet har folk blivit helt rabiata. Som om det på något sätt skulle påverka deras små futtiga liv att den här pojken är Lucia. Låt honom vara det, för helvete! Och låt honom vara ifred! Jag kan inte fatta att vuxna människor faktiskt sitter och massmobbar ett litet BARN. Det är så jävla sjukt.
Att pöbeln dessutom psykar ur mer på att han är mörkhyad än på att han är pojke...det kom faktiskt som en överraskning. Annars är jag van vid att den här typen av människor i princip får hjärtstillestånd om de hör ordet "hen" eller ser en pojke i klänning eller liknande...men rasismen drar visst det längsta strået här (för de måste ju välja ett av dem, det blir väl överbelastning i hjärnkontoret om de ska behöva behandla flera frågor samtidigt).
Nu skulle jag vilja lägga upp en bild på mig själv i Lucia-krona, som en del i kampanjen #jagärlucia som Elaine Eksvärd skapat som en reaktion mot den sjuka hatstormen, men som ni nog förstått av inläggets inledning så äger jag ingen Lucia-krona (och jag är just nu för lat för att photoshoppa). Så...ni får en bild på mina ben i "tomtelucia"-outfit istället...
Dagens jobb-outfit. Somrig vit spetsklänning och knallröda strumbyxor. Jag är någon slags "tomtelucia". Jag hade velat ha glitter i håret också (jag har kvar den 6-åriga Malins fascination för glitter), men kunde inte hitta något i jullådorna imorse (jag misstänker att jag har gjort mig av med allt glitter för att inte kissen ska råka tugga i sig det).
För att fira att Taylor fyller år idag, och för att peppa alla som behöver peppas, avslutar jag det här inlägget med "Mean"-videon. Se den! Inspireras av den! Och låt inte hatfyllda idioter hindra er från att vara dem ni är och vill vara.
När jag skulle åka hem från jobbet idag fick jag erfara det absoluta skräckscenariot när det gäller att åka buss. Bussen var full.
Och då menar jag inte bara att jag blev tvungen att sätta mig bredvid någon annan eller ens att alla sittplatser var upptagna. Nej, det var så jävla fullt på bussen att det stod folk tätt sammanpackade ända framme hos föraren. Och den bussen skulle jag kliva på!! 😨
Jag blev stissig som fan och hade det inte varit frysa-ihjäl-kallt ute och hade jag inte redan stått på busshållplatsen beyond skitlänge och hade det inte varit så att jag visste att syrran stod och väntade på mig på min ändhållplats så hade jag fan aldrig i livet klivit ombord på den där bussen!
Men nu klev jag alltså ombord. Utan att blippa mitt busskort (för det gick inte ens att SE någon kortläsare, ännu mindre komma fram till den). Och utan att möta någons blick. Jag stod där längst fram i bussen och höll fast mig i handtaget på framdörren och kände mig fruktansvärt mycket i vägen när någon skulle gå på eller av bussen.
Så himla skönt att få kliva av och mötas av min trygga syster! ❤
Men imorgon kommer det förmodligen bli lika illa. För imorgon ska det visst göras något spårarbete som gör att en himla massa spårvagnar ersätts av bussar...vilket innebär att det inte kommer gå lika många bussar på de ordinarie busslinjerna...vilket innebär att det kommer bli JÄVLIGT TRÅNGT. Gaaaahhh!! 😲
Efter en lång sovmorgon pallrade jag mig iväg till badrummet och satte igång en tvättmaskin, och funderade över hur många maskiner jag skulle hinna tvätta och torktumla innan det är dags att gå iväg till teatern. Så slog den hemska insikten ner - att det är ju ingen musikal idag. Det var sista föreställningen igår. Skrik och panik!! Vad ska jag nu göra med mina söndagseftermiddagar?!? 😨
Nu har jag varit på den allra sista föreställningen av "La Cage aux Folles" i Norrköping. Den var helt fantastisk (såklart), och det kändes som om både ensemblen och publiken liksom gav ALLT för att det var sista föreställningen. Så himla härlig stämning. 💖
När jag kom till teatern blev jag varmt välkomnad av två damer ur personalen, som sken upp när de såg mig och hälsade mig "välkommen för 14:e gången". De läser alltså tidningen... 😜
Apropå tidningen så träffade jag "skurken" som tipsat kulturjournalisten om mitt myckna musikalbesökande, han var på teatern ikväll och erkände glatt att det var han som låg bakom det hela. Jag förlåter honom faktiskt detta, eftersom slutresultatet blev så himla bra. Jag är faktiskt nästan tacksam. 😊
Lycklig liten "kändis".
Mercedes in action.
Tänk att slutet av första akten efter 14 föreställningar fortfarande gör mig snyftig.
Det "värsta" med "La Cage aux Folles" är att den gör mig så himla lycklig att jag skuttar och halvspringer hela vägen hem, uppför trapporna och allting...så när jag väl kommer in i hallen är astmaanfallet redan i full gång och jag måste leta fram inhalatorn. Men jag är som synes lika glad för det. 😜
Idag är det min namnsdag. Och vad får jag av min söta syster, om inte världens finaste toalettpappershållare som hon broderat själv! 😀💖
Så himla fin! 😊 Och ikväll ska jag förstås gå på musikal igen. Det är sista föreställningen av "La Cage aux Folles" i Norrköping, buuhuuu! Men...jag har redan bokat tre biljetter till teatern i Linköping, där den sätts upp i vår, så jag överlever nog. 😜
Hade tänkt gå på konståkningsshow i förmiddags, men jag orkade inte. Det frestar på att vara ute sent varenda kväll, tur att det inte är såhär jämt. Borde egentligen ha sovit lite nu under eftermiddagen för att vara pigg under musikalen, men syrran och jag har shoppat och skrivit julkort istället. 😊
Igår kväll (läs: inatt) blev det så sent att jag inte ens orkade blogga när jag kom hem. Så det gör jag nu istället. Mamma och jag var i Linköping på Håkan Hellström-konsert. Och det var jättebra! 😀
Mamma och jag har varit på Håkan-konsert tillsammans en gång tidigare för länge sedan, när jag var tonåring. Då var det i en mindre lokal i Norrköping, så det var ju en helt annan mysfaktor då, men att nu se honom på en stor arena var riktigt mäktigt. Han är så fantastisk! 💖
Två förväntansfulla konsertbesökare.
Herregud, vad skönt att ha en sittplats uppe på läktaren och slippa stå nere i det där gyttret!
Hemkommen från stand-up-show med Magnus Betnér och Soran Ismail. Så nu är jag uppfylld av både skratt och kloka ord. Jag gillar verkligen dem, de är så himla bra. 👍
Jag gick ensam, vilket jag förstås borde ha insett redan innan var en mindre bra idé. Lokalen är nämligen jättestor, kvällens publik uppgick visst till över tusen personer. Och det är trångt som fan när man ska in och ut, det korkar igen totalt vid garderoben.
Detta faktum var jag tack och lov medveten om (jag har varit där ett antal gånger tidigare) så jag tog på mig min minsta jacka, som jag knölade ner i en tygkasse när jag kom fram och tog med mig in i salen. Så slapp jag åtminstone ångesten i garderobsträngseln.
Men det var ändå jobbigt både när jag skulle in och när jag skulle ut. Och jag saknade syrran, som annars brukar vara ett fantastiskt stöd i dylika situationer. Men nu fick jag klara mig själv.
På vägen ut drog jag mig undan och avvaktade tills den stora massan hade masat sig ut - jag fick panik bara av att SE trängseln på håll, så att ge mig in i den fanns verkligen inte på kartan.
Min gamla stödperson var där med sin man, och jag skymtade även två personer ur Pride-familjen, men jag gick inte fram och pratade med någon. Fast det kändes ändå bra bara att veta att det fanns bekanta i närheten.
Nu ligger jag hemma i sängen och är helt förbi av trötthet. Det blev sent igår kväll, det blev sent nu ikväll - och jag vet att det kommer bli sent både imorgon kväll och på lördag kväll. Det är så fruktansvärt mycket aktiviteter som klumpat ihop sig just den här veckan. Idel trevliga saker som jag sett fram emot, men jag måste erkänna att jag längtar lite till söndag när jag äntligen får vila ut...fast då vet jag ju att jag har en jäkla massa studier att ta igen efter den här nöjesfokuserade veckan, så det kommer inte att bli särskilt mycket vila då heller.
Apropå studier så kom första antagningsbeskedet till vårterminen idag. Och jag blev fan helt chockad när jag läste det. För jag har blivit RESERVPLACERAD till flera kurser där urvalet baseras på antalet avklarade högskolepoäng. Jag slår alltid i taket i dessa urvalsgrupper (skalan går vanligen upp till 165 hp och jag har över 500 hp) och är mer eller mindre garanterad en plats, men till den här terminen är söktrycket så jäkla högt att ALLA som blivit antagna i den urvalsgruppen till de kurser jag sökt har slagit i taket. Så jag vet inte hur antagningen har bestämts riktigt, om det är lottning som avgjort eller någonting. Hur som helst är det väl bara att helt egotrippat hoppas att folk missar att tacka ja till sina erbjudna studieplatser såhär i juletider, så att turen går vidare till nästa i kön (det vill säga jag). Å andra sidan kanske det skulle vara skönt att inte läsa så jättemycket i vår, kanske bara en eller två små kurser...vi får se. Men nu ska jag i alla fall inte göra något annat än att sova. Natti!
Mamma ringde imorse och meddelade entusiastiskt att intervjun med mig om mitt myckna musikalbesökande är med i dagens tidning. Så jag köpte två ex av tidningen på väg till jobbet.
Jag var väldigt nervös, för jag visste ju inte exakt vad som skulle stå i artikeln. Den kompletterade och genomtänkta versionen av artikeln som jag skickade tillbaka till journalisten i tisdags var tydligen för ordrik för tidningens begränsade artikelutrymme, och jag ville inte vara besvärlig och kräva att få korrekturläsa även nästa version, så jag har gått här och våndats över att eventuellt bli missuppfattad och feltolkad i den slutgiltiga tryckta versionen. Men när jag läste den kunde jag andas ut. Den var perfekt! Hon hade fått med det viktigaste och allting var korrekt.
Jag höjer musikalen till skyarna och förklarar varför den är så himla bra och viktig. Och i samma andetag kommer jag ut som HBTQ-person (om det nu var någon i stan som inte redan fattade det utifrån mitt engagemang i Pride så vet de det helt säkert nu).
Jag har fått mycket fin respons från min omgivning under dagen, både IRL och på nätet. Det gör mig alldeles varm i hjärtat. ❤
Bilden jag skickade till journalisten och som är med i artikeln.
Precis hemkommen från julbord med kollegorna. Vi hade även med vår nya kollega som ska börja jobba hos oss nu i december. Jag har bara träffat henne en enda gång innan, i samband med rekryteringen, vilket förmodligen var en av anledningarna till att Ångestmonstret gick bärsärkagång precis innan jag skulle gå iväg till restaurangen. Att lära känna nya människor är ju inte precis min spetskompetens... Men hon verkar jättegullig, så det ska nog ordna sig så småningom. Även om det sannolikt kommer ta längre tid för mig än för resten av gänget att lära känna henne.
Att jag var tvungen att säga till om specialkost på restaurangen var ju också ett ångestmoment. En kollega hade pratat med dem i telefon redan innan, så de hade avlägsnat alla jordnötter från lokalen. Men jag blev ju ändå tvungen att beställa min mat separat, till skillnad från kollegorna som bara kunde ta sina tallrikar och hugga in på köttkavalkaden. Tack och lov har jag väldigt snälla och hjälpsamma kollegor som gick och sa till personalen i mitt ställe när jag panikade och inte vågade. Så jag fick både varmrätt och efterrätt serverade.
Det är skönt att få assistans när ångesten hindrar mig från att göra saker som jag "borde" klara av själv, men samtidigt får det mig att känna mig jävligt kass just för att jag egentligen BORDE klara av det själv. Det är en himla jobbig balansgång där.
Men bortsett från ångesten så tycker jag att det blev en trevlig kväll. Och nu är jag väldigt trött så nu ska jag sova! Natti natti!
Har tillbringat förmiddagen hos frisören. Så nu är jag lite blondare och lite korthårigare. 😊
Jag tycker faktiskt att det är jobbigt att gå på stan och att träffa kollegorna efter att jag varit hos frisören. Även om det blev jättefint och jag är hur nöjd som helst. Men det är just det att jag plötsligt ser lite annorlunda ut än innan och att jag får uppmärksamhet för det...det tycker jag är jobbigt. Men det går rätt bra ändå.
Har varit på universitetet och lyssnat på Gudrun Schyman nu ikväll. Det var egentligen samma föreläsning som jag var på i våras, men den tålde att upprepas. Jag älskar verkligen att lyssna på Gudrun, hon förklarar allting så fantastiskt bra och hon gör mig så himla peppad att gå ut och krossa patriarkatet. Det finns mycket i dagens samhälle som är hemskt - men det går att förändra!
Gudrun in action.
Föreläsningsanteckningar. En liten karta över hur samhället fungerar - och hur vi ska förändra det.
"Till Malin från Gudrun". Iiiiihhh, nu blir jag helt starstrucked!
Imorse var jag inne på Mina Vårdkontakter för att förnya några recept, och råkade då få se att min vårdcentral minsann erbjuder nätbaserad KBT-behandling. Så då skickade jag in en spontanansökan om att få börja med det. Fick ganska snart svar om att de kommer kontakta mig för ett inledande bedömningssamtal.
Så när ett främmande 010-nummer ringde mig i förmiddags utgick jag förstås ifrån att det var vårdcentralen som ringde. Så jag svarade helt aningslöst (något jag aldrig annars gör på främmande nummer).
Men det var inte vårdcentralen. Det var en journalist!! 😨 Hon hade fått nys om mitt myckna musikalbesökande och ville göra en intervju med mig om detta. Så...det ställde jag upp på, med skräckblandad förtjusning.
Eftersom jag blev så överrumplad fick jag förstås inte ur mig ett vettigt ord, men jag hade i alla fall sinnesnärvaro nog att be henne mejla mig artikeln innan publicering, så nu har jag i lugn och ro kunnat gå igenom frågorna och tillsammans med syrran formulerat lite vettigare svar. Så...det blir nog bra, det här. Men fan, vad läskigt det känns!!
För att citera monsieur Dindon från musikalen: "TV?! Tidningar?! Åh gode Gud, jag är förlorad!". Stora Malin är både stolt och glad, medan Ångestmonstret och Lilla Malin ångestvrålar i kapp.
Musikalbesök nummer 13. Näst sista för min del, det är fan sorgligt. Det kanske är därför jag är extra känslig den här föreställningen, jag sitter nu i pausen och torkar tårar. Känner så mycket, upplever så intensivt. Jag älskar verkligen "La Cage aux Folles" (om det nu skulle ha undgått någon).
Musikalbesök nummer 12. Ikväll sitter jag längst fram i mitten. Det hade jag aldrig trott att jag skulle våga. Och visst är det lite läskigt. Hanna från Hamburg har smekt mig över kinden och Mercedes har blinkat åt mig. Jag blev lite besvärad, men mest glad. 😊 Och nu sitter jag och väntar på andra akten och känner mig sedvanligt snyftig. Herregud, tänk att det bara är en vecka kvar tills musikalen slutar gå! Också någonting att vara snyftig över. Vår bästa tid är NU! 💖
Jag åkte och handlade lite efter jobbet idag. Och vad får jag se på väggen i köpcentret om inte en GIGANTISK reklamtavla för det bästa jag vet...
OMG!!! Vad glad jag blev när jag såg den! 😀
Väl inne i mataffären var jag ju bara tvungen att gå en sväng förbi leksaksavdelningen och pilla lite på "min" gigantiska rosa enhörning som jag förälskade mig i när syrran och jag var där i lördags. Men ve och fasa, den fanns inte kvar! 😨 Kolla...
Så sorgligt tomt det var i korgen - i lördags fanns det hur många som helst! Jag borde förstås ha köpt den då, men det var inte riktigt genomförbart för vi hade redan så mycket annat att släpa på. Buhu! Hoppas att det kommer in fler snart...
Men sorgen varade inte länge, för på vägen ut passerade jag den gigantiska reklamtavlan igen. Och strålade som en liten sol. 😊
Blodflödet höll i sig nästan ända fram till lunch, bandaget blev helt rött. 😨 För jag tog det ju inte precis lugnt, jag packade och bar och packade upp som en dåre hela dagen. Men så fick vi mycket gjort också. Och det blir jättefint i de nya lokalerna, jag älskar mitt nya rum, det är jättemysigt. 😊👍
På vägen hem föll snön. Jag stod på busshållplatsen och betraktade snöflingorna som dalade ner i skenet från gatlyktorna, och jag nynnade på "Änglar i snön" av Peter Jöback och kände mig allmänt julharmonisk. ❄💖
Gick förbi apoteket och länsade Sår-avdelningen på diverse saker jag behöver med anledning av morgonens incident i köket. Sedan skyndade jag hem och slängde i mig lite mat och bytte bandage, och sedan var det bara att ge sig iväg ut igen.
För idag är det World AIDS Day. Vilket innebär fackeltåg genom centrala Norrköping på kvällen, med musik och sång och tal i en kyrka efteråt. Tidigare år har jag alltid droppat av efter fackeltåget, men i år deltog jag även inne i kyrkan. Och det var jättefint. ❤
Och jag fick veta att en person jag tycker mycket om lever med hiv. På sätt och vis hade jag redan misstänkt att det låg till på det viset, men nu fick jag det verkligen svart på vitt. Och det kändes...ja, jag vet inte hur det kändes riktigt. Så många tankar och känslor som far om varandra. Jag gick fram och gav personen en kram. Hoppas att jag inte sände ut någonting awkward utan att jag var någorlunda som vanligt.
Nu är december äntligen här och det hade jag helt stilla tänkt illustrera genom att lägga upp en bild på kissen på favoritplatsen under granen i vardagsrummet. Så här kommer den...
Men stillheten varade inte länge, för strax därefter råkade jag skära upp tummen så att blodet sprutade i hela köket. Nog för att rött är decembers färg, men det här var väl ändå lite överdrivet.
Min egen reaktion gjorde mig lite förvånad. Jag blev jätteupprörd, alldeles förfärad, började nästan gråta när jag såg allt blodet som aldrig slutade rinna. Och då är det ändå knappt en vecka sedan jag hade långt framskridna planer på att göra mig själv riktigt illa... Så jag antar att detta är ett sundhetstecken. Eller så handlar det helt enkelt bara om kontroll - det här var ju någonting som bara hände och inte något som jag planerat själv. Hur som helst känns det bra att jag reagerade negativt på dagens olycka.
Men fan, vad ont det gör! Och vad försenad jag blir. Jag som gick upp riktigt tidigt idag...och så kom det här eländet och fuckade upp hela morgonen. Blä.
Jävligt dålig tajming - idag ska vi ju flytta till nya lokaler på jobbet! Alla kommer säkert tro att jag lindat in tummen bara för att slippa hjälpa till att bära...
Det slutar fan ALDRIG blöda!
Boven i dramat. Jag känner mig inte så sugen på bröd längre, kan jag ju säga.
