Jag var tvungen att välja vilket jag vill ha hjälp med - sömnproblemen eller den sociala ångesten - för det är tydligen två olika behandlingsprogram. Jag valde den sociala ångesten.

Hatar att jag måste välja, men ska väl vara tacksam över att jag blir erbjuden någon behandling överhuvudtaget - jag blev ju nekad nätbaserad KBT-behandling vid universitetet för ett antal år sedan på grund av mina mediciner, för de ville kunna vara säkra på att patientens framsteg berodde på den terapeutiska behandlingen och inte på medicineringen, annars skulle de inte kunna använda resultaten i sin forskning. Det viktiga var alltså forskningen och inte att hjälpa mig. Men vem vet, kanske är det resultatet av den forskningen som nu några år senare erbjuds mig via vårdcentralen. Så får jag till slut del av den i alla fall. 

Vi pratade inte så länge, psykologen och jag (knappt elva minuter), men vi hann ändå behandla en rad känsliga ämnen. Så det drog ju upp en del mörker till ytan och jag började fundera över hur fan jag mår egentligen. Jag tycker ju att jag mår bra. Men bara i år har jag de facto övervägt självmord vid åtminstone tre tillfällen. Och det är ju inte riktigt vad som brukar menas med att "må bra". Så jag vet inte. Men jag kan väl i alla fall konstatera att det var en bra idé att kontakta psykvården.