Idag har det varit en tokintensiv arbetsdag full av möten. Och det borde väl ha gjort mig helt slut, men det har varit så roligt så jag har tvärtom FÅTT energi av det. 🥰 Ett av mötena gällde webbinariet som jag ska hålla tillsammans med en kollega snart. Och jag fick veta att det i dagsläget är cirka 140(!) personer anmälda till det. 😱😱😱 Det ger mig såklart stora skälvan...men jag försöker på något sätt att intala mig själv att det bara är vår snälla marknadsansvarig (som kommer sköta tekniken) som jag ska prata inför. Samtidigt som gårdagens presentation har gett mig nytt självförtroende, så på något plan tycker jag faktiskt att det ska bli riktigt roligt (om än väldigt läskigt). På lunchen satt jag mittemot vår VD, som sa till mig att det kommer gå jättebra - men att om det inte gör det så gör det verkligen ingenting. Och både hon och min teamleader tycker att jag är modig som utmanar mig själv såhär mycket, men är samtidigt måna om att jag bara ska göra sådana här saker så länge jag faktiskt tycker att det är roligt också - om det bara känns jobbigt så är det viktigt att jag säger ifrån. Och det känns så himla skönt att ha det stödet, att veta att de står bakom mig och peppar mig - och att det inte behöver bli "perfekt" för att duga. 🙏 Jag ska bara försöka att inte ha så jäkla höga krav på MIG SJÄLV, men det är svårt. Men som sagt, väldigt skönt att ha detta yttre stöd, det gör verkligen jättemycket. 🙏 

 

Medarbetarsamtal har jag haft med min teamleader idag också. Ett väldigt trevligt samtal med en massa stöd och fina ord. 🥰🙏 Vi kom in på allt möjligt och pratade väl dubbelt så länge som vi hade tänkt. 😅 

 

Slutbetyg på höstterminens första kurs kom idag också (det blev VG ✌️). Så nu har jag 742,5 högskolepoäng. 😁 Och när jag var i mataffären på hemvägen var det en gullig tant som kommenterade min färgglada uppenbarelse med orden: "Man blir ju glad bara man ser dig!" vilket gjorde mig helt rörd. 🥰 Och när jag kom in på min gård upptäckte jag att byggställningen var borta - efter över två månader. Äntligen!! Vad himla stor gården känns helt plötsligt. 😅 

 

Efter kraschen i måndags måste jag verkligen säga att livet leker just nu. 🙏 Välkomna till den emotionella bergochdalbanan...och njut så länge den är uppe på toppen. 🙈

Igår skulle jag ju hålla i en presentation för mitt team på jobbet. Men det gick käpprätt åt helvete. 😔 Tekniken i rummet fungerade inte som den skulle, tiden gick utan att jag kunde komma igång med presentationen och jag blev mer och mer uppstressad...och till slut brast det totalt för mig. All ackumulerad ångest inför presentationen briserade i ett tårflöde och jag valde att ställa in hela skiten. 😢😢😢 

 

Mina kollegor lämnade rummet och återgick till sina ordinarie arbetsuppgifter och min teamleader satt kvar med mig och försökte få mig att förstå att teknikstrul kan hända alla människor och att det inte säger någonting om min förmåga att kunna genomföra en presentation. Och det låter väl logiskt, men jag har liksom ett helt liv av ångestladdade och misslyckade Prata Inför Folk-situationer med mig i bagaget så detta blev bara ännu ett bevis för att jag inte kan. 😔 

 

Jag var helt förstörd resten av dagen och kvällen och grät floder. 😢😢😢 Och jag kände mig så bitter på mig själv som envisats med att försöka göra någonting som jag ju egentligen vet att jag inte klarar av. Och jag kände mig bara så jävla misslyckad. 😔 

 

Välkomna till den emotionella bergochdalbanan. 🙈 Igår började jag må riktigt bra igen faktiskt. 🙏 Jag hade ett fullspäckat schema på jobbet - sju aktiviteter i kalendern, vilket nog måste vara någon form av rekord för mig. Det var möte efter möte efter möte. Två av mötena gällde presentationer som jag ska hålla framöver... 

 

I december ska jag genomföra ett webbinarium tillsammans med en kollega. Och jag är såklart fruktansvärt nervös inför detta och fattar inte hur eller varför jag överhuvudtaget gått med på detta. 😱😱😱 Men hur som helst gick vi igår tillsammans igenom den PowerPoint-presentation jag skapat och resonerade kring vem som skulle säga vad och sådär. Och jag vädrade även min ångest kring hela situationen. Och min kollega var väldigt gullig och stöttande. Hon sa att det är så himla synd att jag inte förstår hur bra och duktig jag är, för hon har hört mig när jag pratar med kunder och hon hävdar att jag låter så lugn och proffsig och pedagogisk...hon önskar att jag kunde se det själv, men det gör jag inte. Jag är verkligen inte lugn, och jag blir så nervös att jag glömmer bort helt uppenbara saker och tappar bort vad jag skulle få sagt...men jag antar att jag är bra på att fake it til you make it, om det nu inte märks. 🤷‍♀️ Men jag blev i alla fall väldigt rörd och glad över hennes fina ord. 🙏💖 Även om Ångestmonstret såklart viskade att hon bara säger så för att vara snäll och att hon inte tycker så egentligen...men jag försöker att inte lyssna på det. 

 

Ett annat möte gällde som sagt också en presentation som jag ska hålla, och denna kommer att ske redan på måndag. 😱😱😱 "Bara" inför mitt team dock, men jag är ett nervvrak ändå. Så jag körde ett "genrep" för min teamleader igår. Först låste jag mig totalt och trodde inte att jag skulle kunna säga någonting överhuvudtaget, sedan började jag prata men kände mig bara jättedum...men sedan lossnade det vartefter (även om jag fick lite smått panik lite då och då) och jag pratade och svarade på frågor i en hel timme. Och enligt min teamleder gick det jättebra. Hon sa att jag var väl förberedd, hade ett pedagogiskt upplägg, att det var bra att jag både ställde frågor till publiken och kunde svara på frågor som jag fick, att det kommer gå jättebra på måndag och att jag inte behöver vara orolig. 🙏 Det var skönt att höra, och det var också skönt att få öva inför denna lilla enpersonspublik innan jag ska göra det "på riktigt" på måndag. Ångestmonstret fortsätter dock att så tvivel i mig, men jag försöker att faktiskt tro på att mina kollegor är ärliga i sina positiva omdömen om min förmåga. 🙏 

 

Jag vet inte riktigt om jag ska tolka mina beslut att utsätta mig för att Prata Inför Folk som ett modigt framsteg eller som ren självdestruktivitet. Jag får världens ångest av det...men ändå envisas jag med att försöka. Varför, liksom. 😖 Förhoppningsvis kommer det gå bra och jag kommer växa av det. Eller så går det käpprätt åt helvete och jag får bekräftat att detta är farligt och ingenting jag ska ägna mig åt. Vi får se... 

 

Jag vaknade någon gång mellan tre och fyra inatt och kunde inte somna om. Så jag låg och läste, och försökte verkligen somna om. Men det gick inte alls. Och när jag vid femtiden kom på mig själv med att ligga och öva på vad jag ska säga i en av presentationerna så gick jag helt sonika upp och såg till att göra mig sysselsatt. Bakade lussebullar, tvättade, diskade, pluggade, spelade Sims, satte upp tavlor, dammsög...och nu ikväll har jag bölat till A Walk to Remember. 😭 

 

Den filmen kom väl när jag var typ 14 år och jag minns att jag tyckte att den var helt fantastisk. 😍🥰 Som vuxen delar jag väl inte riktigt den uppfattningen med mitt tonårsjag (kolla gärna in Cinema Therapys analys), men jag blir uppenbarligen fortfarande väldigt berörd - kanske ännu mer än när jag var yngre. Jag fokuserar på och lägger märke till andra saker nu liksom. 

 

För övrigt fick filmen mig att ikväll återupptäcka en låt som jag brukade peppa mig själv med gällande min ångest ganska ofta för typ ett decennium sedan. Så lämpligt att just denna låt dök upp som filmmusik just nu när jag står inför att göra så sjukt läskiga saker på jobbet och utmana mitt Ångestmonster till bristningsgränsen... 🙏

Gårdagens incident gjorde att jag kände mig orolig att samma sak skulle hända igen när jag gick till busshållplatsen imorse. Även om jag rent logiskt fattade att det inte skulle göra det. Men jag hade ändå ångest när jag närmade mig platsen där jag mötte psykkärringen. Imorse var gångvägen dock fri från psykkärringar, tack och lov. Och jag hade mamma i örat som support. Så jag tog mig tryggt och säkert fram till busshållplatsen och kunde åka till jobbet. 🙏❤️ 

 

Men jag har känt mig låg idag också. Inte som igår, utan en mer dämpad variant. Nedstämdheten som infaller efter att jag brutit ihop. En sorts skam, då jag klandrar mig själv för att jag tappat det så totalt. Och en jäkla massa tvivel på mig själv, min egen förmåga och min plats i tillvaron. En allmän skörhet. 

 

 

I övrigt har denna dag inneburit ovanligt mycket religiositet från ateisten Malin. 😅 På bussen imorse hade jag "God Help The Outcasts" från The Hunchback of Notre Dame på repeat på Spotify. Det har blivit lite av en tröstelåt för mig på sista tiden. 🙏 Och som om inte det vore nog - nu ikväll har jag suttit i en kyrka(!) och lyssnat på ett samtal med en nunna(!) från klostret här i Vadstena. 😅🙈 Och det var både intressant och riktigt roligt. 👍 Jag kände mig dock lite som en ulv i fårakläder där bland alla kristna människor. 🙈 Men det var en trevlig kväll, och jag är glad över att jag trotsade kylan och faktiskt gav mig iväg till kyrkan. 🙏

Jag är ju generellt en väldigt känslig person. Och just nu har jag mens och är EXTRA känslig. Vilket väl är en stor del av förklaringen till att hela den här dagen blev förstörd av en liten incident som hände imorse. 😢 På väg till busshållplatsen mötte jag en psykkärring med en byracka. Och eftersom jag var skör och inte kände för att interagera med omgivningen höll jag mig på sidan av gångvägen och låtsades vara upptagen av min telefon när vi möttes (telefonen är ett säkerhetsbeteende jag ofta tar till när jag känner att jag behöver skärma av mig). Och tydligen blev hon superprovocerad av att jag tittade ner i min telefon medan jag var ute och gick, för hon var bara tvungen att läxa upp mig för det. 🙄 Först blev jag helt chockad. Sedan började jag gråta, och lyckades inte få stopp på tårflödet förrän efter typ 40 minuter. Ett par timmar senare, under ett avstämningssamtal med min teamleader på jobbet, började jag gråta igen. Vi har sådana samtal regelbundet för att hon vill kolla hur vi mår och sådär, och när jag började förklara att jag inte var på topp idag och vad det berodde på så blev jag såklart ledsen igen. 😢 Och hon var jättegullig och förstående och föreslog att jag skulle ta en promenad och/eller åka hem. Jag tänkte först ta en promenad, men så bestämde jag mig för att åka hem istället. Så nu har jag ägnat dagen åt att baka lussebullar och spela Sims. Och känna mig miserabel. Och nu känner jag att tårarna är på väg igen. 😢 Det som gör så ont är att jag gör så gott jag kan för att kunna existera här i världen...så att bli attackerad för någonting jag gör på grund av min ångest, det är som att få höra att min existens inte är önskvärd. Och jag fattar att det låter jävligt dramatiskt och att inte alla kan förstå detta. Men det är så det känns.

Nu ska jag sova. Och hoppas att morgondagen blir en bättre dag, fri från psykkärringar.

Igår var jag i Stockholm hela dagen tillsammans med en kollega, för en kurs i hållbarhetsredovisning. 😄 Jag var både förväntansfull och nervös inför detta. Jag tycker att hållbarhetsredovisning är ett superspännande ämne, så jag var himla pepp på att få lära mig mer. 🥰 Men att tillbringa en hel dag i stora, hetsiga Stockholm...det kändes inte fullt så lockande. Plus att jag var nojig inför att åka tåg mellan Linköping och Stockholm tillsammans med en kollega som jag inte jobbar så nära, jag stressade upp mig själv inför att hitta saker att småprata om. 😖 Men det gick rätt bra. 🙏 

 

Idag slutade jag tidigare från jobbet och åkte till Norrköping för att träffa min älskade syster. 🥰❤️ Vi bestämde det helt spontant på förmiddagen. Och jag behövde verkligen detta, känner jag. Att få fylla på med positiv energi. 🙏❤️❤️❤️

I måndags fick jag veta att en kollega som jag trivs väldigt bra ihop med kommer att sluta vid årsskiftet (det kom som en total chock och jag har känt mig låg sedan dess). Och igår såg vi ju början till slutet på demokratin i USA (jag fattar inte hur så otroligt många människor kan vara så fundamentalt dumma i huvudet). Och idag fick jag veta att gubbjäveln blivit programansvarig för bibliotekarieprogrammet (så nu överväger jag att hoppa av eller byta till ett annat lärosäte). 

 

Jag. Orkar. Inte. 😫😫😫 

 

 

Men i övrigt har den här veckan känts väldigt tung hittills. 😔 Jag är fruktansvärt orolig över världsläget. Vad fan ska hända nu?! Hur ska det gå för kvinnor, HBTQ-personer och icke-vita i USA? Vad kommer hända med Ukraina och Gaza? Vem ska hålla Ryssland i schack om USA blir deras nya fascistbästisar? Hur ska det gå med klimatförändringarna om världens mäktigaste land börjar strunta totalt i dem? 

 

We're doomed. 😔 

 

Har denna låt på repeat och försöker finna lite hopp, men det är svårt.

Så har ytterligare en vecka gått sedan jag bloggade sist. Det här börjar bli pinsamt. 😅🙈 Men jag har varit så sjukt trött de senaste två veckorna, så det har inte varit myckt att välja på. När jag kommer hem från jobbet gör jag mig liksom bara i ordning och går och lägger mig. 😴 

 

Men det blir förhoppningsvis bättre framöver. Nu har vi ju haft praktikanterna hos oss i två veckor, så jag borde kunna börja slappna av snart och inte gå runt och vara på helspänn och ha världens prestationsångest dagarna i ända. Min teamleader är jättegullig och mån om mitt välbefinnande i den här situationen och försäkrar mig om att jag gör ett jättebra jobb som handledare och praktikanterna själva verkar nöjda med mottagandet från oss, så jag har verkligen ingen yttre press på mig att göra någonting bättre än vad jag redan gör...men det kommer liksom inifrån. Men som sagt, nu har de ju varit på kontoret i två veckor och jag har börjat vänja mig vid dem, så jag kanske faktiskt kan lugna ner mig lite under den kommande veckan. Jag hoppas verkligen det. 🙏 

 

I fredags frågade för övrigt en kollega mig om jag kan tänka mig att hålla i en bokslutsutbildning för typ alla mina ekonomikollegor efter nyår. 😱😱😱 Jag gav ifrån mig något slags skräckslagen flämtning, vilket han valde att tolka som ett ja (med glimten i ögat). Min teamleader säger att jag verkligen inte behöver, och jag vet att hon menar det. Och en stor del av mig vill bara skrika NEEEJ och undvika denna superläskiga situation. Men en liten del av mig tycker faktiskt att det låter både roligt och spännande och vill åtminstone försöka...vilket väl är anledningen till att jag inte sagt ett slutgiltigt nej än utan har bett om att få tänka på saken. Jag tycker om att lära ut av mina kunskaper, och att prata inför bara teamet brukar gå bra...men jag har aldrig vågat prata inför hela företaget förut, det är ju jättemycket folk! 😱😱😱 Så vi får se...