Igår kväll var jag på julgala med kollegorna. Himla trevligt, om vi nu bortser från att Ångestmonstret följde med (jag var på helspänn hela kvällen, men något annat var väl inte att vänta i en stojig lokal med typ 2 000 mer eller mindre fulla människor) och att serveringspersonalen typ glömde bort mig så att det dröjde jättelänge innan jag fick in varmrätten (jäkla köttätarnorm!).

 

Massor av bra artister, trevligt sällskap och god mat (när den väl kom). Kollegorna var jättegulliga och tog hand om mig och såg till att jag äntligen fick in min mat, att jag kom iväg till toaletten när jag behövde det och att jag kom hem säkert fram på nattkröken.

 

På vägen ut ur lokalen fångade jag ett stycke glitterkonfetti, som jag krampaktigt kramade i handen för att inte freaka ut alldeles där i den massiva trängseln när alla skulle hem samtidigt. Jag har fortfarande kvar den där lilla glitterbiten, den ligger i min väska. :)

 

Mitt boende är tydligen riktigt attraktivt. Just nu är det 126(!) personer som har anmält intresse för min lägenhet. Jag ser skräckslaget framför mig hur alla dessa 126 personer kommer inklampande här för att gå på visning. Men rent logiskt inser jag förstås att bara några få kommer att bli utvalda för det. Och det är jag mycket tacksam över!

Stockholms Centralstation strax före åtta en tisdagsmorgon = not my cup of tea! På något sätt lyckades jag hålla paniken under någorlunda kontroll medan jag uppslukades av den strida strömmen av stressade människor och frenetiskt spanade efter skyltarna uppe i taket för att överhuvudtaget veta åt vilket håll jag skulle gå. "Andas, Malin, andas!" påminde jag mig själv om och om igen.

 

Väl ute på gatan (rätt gata på första försöket, yay!) skulle jag försöka få tag på den förhandsbokade taxin. Chefen hade sagt någonting om "taxivärd i gul väst", och en sådan fick jag minsann syn på. Men när jag väl vågade mig fram till honom och framförde mitt ärende så visade det sig att det inte alls var honom jag skulle prata med utan någon lite längre bort. Men där borta fanns det ju ingen i gul väst! En himla massa taxibilar från olika bolag, men ingen person som såg "taxivärdaktig" ut.

 

Efter en stund insåg jag att den lite småläskiga killen några meter bort var från det bolaget jag skulle åka med (han hade en logga på ryggen), så jag tog mod till mig och gick fram till honom. Han stod med mobilen tryckt mot örat - och ringde till mig, visade det sig, eftersom det tydligen var honom jag skulle åka med.

 

Taxichauffören var jättetrevlig. Inte alls läskig, som jag mycket fördomsfullt tyckt när jag först såg honom. Han höll upp dörren för mig, lät mig sitta i framsätet utan att jag behövde be om det, småpratade lättsamt under hela resan och önskade mig en trevlig dag när vi kom fram till kurslokalen och det blev dags att säga hej då.

 

Jag var först på plats (of course), typ en kvart före utsatt tid. Jag bad personalen om ursäkt för det, men de var alldeles för service minded för att erkänna att det var besvärligt för dem att jag var där redan innan de hunnit plocka fram frukosten eller tända stearinljusen.

 

Snart dök det dock upp en annan kvinna, så då slog vi följe till frukostbuffén och satte oss vid ett bord tillsammans. Hon var revisor på Kalmars lokalkontor för en av de största byråerna i landet och hade kommit till Stockholm med flyg, detta berättade hon för mig men eftersom jag var så uppstressad över hela mingelsituationen så frågade jag ändå om hon också jobbade på en liten(!) byrå och hur lång tid det tagit för henne med tåget(!) från Kalmar. Suck! Att det ska vara så himla svårt att lyssna på vad folk säger när en är nervös.

 

Vi åt ciabatta, och jag såg att min nyfunna vän fick en stor mjölfläck på kinden. Jag satt och stirrade på den en stund och övervägde om jag skulle uppmärksamma henne på detta eller inte. Det kändes dumt att inte säga någonting - men det kändes dumt att säga något också. Så jag avvaktade, och tack och lov torkade hon bort den själv med sin servett efter en stund.

 

Det började anlända mer folk. Den ena kostymnissen efter den andra (jag var yngst och minst kvalificerad av samtliga närvarande, de var allihop antingen revisorer eller advokater, en var till och med chefsjurist). Typ alla hade svarta rockar och blanka svarta skor till sina kostymer. Jag hade vit kappa i japansk kawaii-stil, rosa leggings och zebramönstrade tygskor. Men jag hade åtminstone haft vett nog att välja en grå, ganska neutral klänning och hårspännen utan Hello Kitty på. Så jag smälte in LITE i alla fall. :P

 

Min Kalmar-vän försvann i vimlet (hon tyckte nog inte att jag var så rolig att prata med) och istället kom det fram en tant i sextiofemårsåldern och började prata med mig. Jag känner mig väldigt trygg med äldre kvinnor, så jag tydde mig genast till denna dam och satte mig bredvid henne i föreläsningssalen.

 

När det blev dags för lunch fick vi gå iväg till en närliggande restaurang, där det - ve och fasa! - endast jobbade en massa supersöta tjejer i min ålder som servitriser. Jag försökte att inte stirra alltför mycket på dem, utan lyssna på mina bordsgrannars konversation om juridik istället.

 

På bordet stod endast mineralvatten, men eftersom jag får ont i magen av kolsyra blev jag tvungen att kalla till mig en av de supersöta servitriserna och be om en kanna kranvatten istället. Det var skitläskigt, men jag klarade det utan att stamma eller göra bort mig på annat sätt (hoppas jag).

 

Efter en lång, intensiv, lärorik och spännande utbildningsdag blev det så dags för hemfärd. Jag hade inte besällt någon taxi för resan tillbaka till Centralen, för jag hade gott om tid på mig och trodde inte att det var så värst långt att gå. Enligt Google Maps var det en och en halv kilometer och det såg inte så himla komplicerat ut.

 

Men herregud, vad jag irrade omkring och virrade bort mig! Jag började gå åt ett håll, sedan ändrade jag mig och gick åt andra hållet, sedan vände jag och gick tillbaka åt det håll jag tänkt från början. En väg dutten tyckte att jag skulle ta var avstängd för vägarbete, så där kom jag inte fram utan fick vända om. Plötsligt befann jag mig på Stureplan, utan att förstå hur fan jag hamnat där eller hur jag skulle ta mig därifrån. Efter mycket om och men och eskalerande panik kom jag till slut fram till Sergels Torg. Vilken lättnad! Därifrån hade jag ju inga som helst problem att hitta till Centralen. Och jag var på plats på perrongen en hel kvart innan tåget skulle gå.

 

Tågresan var väl inte direkt i angenämsate laget. Jag fick åka bakåt och det var så mörkt ute att jag inte kunde se någonting så jag mådde rätt illa, killen mittemot mig satt och tjattrade i sin mobil i typ en timme(!) och såg dessutom ut som Marcus Birro, mannen som satt bredvid mig luktade jätteäckligt och plötsligt var det någon som släppte sig så att det luktade om möjligt ännu värre i vagnen.

 

Det var en lättnad att stiga av tåget i Norrköping igår kväll. Inte bara för att tågresan varit så jobbig utan för att min kära hemstad plötsligt tedde sig så otroligt liten och lugn och mysig efter en heldag i huvudstaden. Jag gillar att åka till Stockholm, det gör jag verkligen. Det är jätteläskigt, men det är himla roligt också. Någon gång ibland sådär är helt okej, men sedan är jag himla tacksam över att få komma hem till Norrköping igen. :)

Tror att jag är liiite nervös faktiskt. Vaknade vid kvart i fyra (en timme före väckarklockan!) och kunde inte somna om. Nu står jag på perrongen och väntar på tåget. Iiiihh, spännande!

Syrran och jag gick och kollade på nya lägenheten idag igen, och den här gången fick mamma också följa med. Hon tyckte precis som vi att den är jättefin. :) Åååhh, jag vill flytta in nu nu NU!!!

 

 

Det får bli kvällens godnattvisa, för nu tänker jag gå och lägga mig. Natti!

Idag har syrran och jag skrivit under hyreskontraktet för en superfin vindsvåning i ett 1700-talshus här i stan. :D Happy happy HAPPY!!!

 

Efter en mysig dag hos mamma och hennes man är jag nu tillbaka i stan. Och eftersom det är söndagskväll så kommer här söndagssagan...

 

Jag fick världens råångest igår kväll. Kröp ihop med kudden i famnen och började gråta. Helt out of the blue liksom. Det är nästan det värsta, att jag inte förstår varför det hände. Det är tillräckligt jobbigt att ha ångest över något jag är medveten om, men att inte förstå vad det handlar om - det är fan vidrigt! :S

 

Men jag har en liten misstanke om vad det hela kan röra sig om. Det är stora och omvälvande förändringar på gång, med liten förvarning och knappt någon betänketid. Det är visserligen positiva saker som är i görningen, men jag var liksom inte mentalt inställd på det. Så då blir det lite för mycket att hantera för Lilla Malin.

 

Idag mår jag dock bättre. Syrran och jag har ägnat större delen av dagen åt att rensa ut en massa gammalt skit ur min lägenhet. Jag har nämligen kommit fram till att jag faktiskt inte behöver spara fakturor från 2006, besiktningsprotokoll för en lägenhet jag lämnade 2010, elavtal som inte gäller längre, reklamerbjudanden som gick ut för ett halvår sedan och dylikt. Så nu har jag en himla massa tomma pärmar och fri golvyta. :P

Klippet nedan sprids just nu i sociala medier och skapar minst sagt upprörda debatter. Filmen gjordes som ett socialt experiment för att se hur folk reagerar när de blir vittne till partnervåld i en hiss...

 

 

Av 53 personer är det bara en enda som ingriper. Övriga låtsas antingen inte se, eller så sneglar de bara lite men säger ingenting, en uppmärksammar paret på att hon "faktiskt också är där" och ber dem vänta med sitt bråk tills hon fått kliva ur hissen...och sedan till slut är det äntligen en kvinna som ingriper och hotar med att ringa till polisen.

 

Det råder totalt Rage Mode på Facebook just nu, människor är jätteupprörda och spyr ut sin avsky över alla de 52 personer som inte ingrep.

 

Men vet ni vad? Jag skuller högst sannolikt inte heller ingripa. Reagera? Javisst! Men inte på ett önskvärt sätt. Jag skulle troligen få panik, krypa ihop i ett hörn av hissen och sedan springa gråtande därifrån - och ägna resten av dagen åt att våndas över att jag inte gjorde någonting för att hjälpa den stackars tjejen. (Typ så reagerade jag en annan gång när jag faktiskt blev vittne till en liknande situation.)

 

Nu tror jag givetvis inte att alla människorna som klev in i den där hissen har social fobi och kan ursäktas på grund av det. Och jag tycker det är fruktansvärt att nästan ingen ingrep. Men att avfärda samtliga 52 som empatistörda, egotrippade, kvinnohatande idioter tycker jag känns fel.

 

Min supercoola syster skulle troligen ha skällt ut det misshandlande aset och släpat med sig tjejen ut ur hissen och ringt polisen. Men alla har inte det civilkuraget, eller det medmänskliga intresset. Jag har det andra, men inte det första...men hur många har båda?

 

Ibland på kvällarna, efter att jag tagit Imovane, vill jag prata om jobbiga saker som jag aldrig vill prata om annars. Det är väl för att de mentala spärrarna släpper lite då, antar jag. Så då har syrran och jag lite light-terapi (tills jag slocknar). 

Funderar faktiskt på att börja gå till någon psykolog eller dylikt igen, det är ju mer än två och ett halvt år sedan sist. Har klarat mig rätt bra ändå, men mina ständigt återkommande mardrömmar tyder på att det finns saker som behöver komma upp till ytan och det känns som om det börjar bli dags snart. Men jag vet inte...ska nog fundera ett tag till.

 

Taylors nya video släpptes idag. Amazing! :D

Oj, jag glömde ju totalt bort söndagssagan igår kväll! :O Förmodligen beror det på att jag hade ovanligt lite ångest igår...vilket är himla märkligt, med tanke på att det var både söndag och fars dag. Men jag hade verkligen fullt upp igår så jag hann väl inte riktigt känna efter, antar jag.

 

Började dagen med fyra timmar jobb, sedan blev det en shoppingtur på stan med syrran, sedan lite dataspel och så avslutades dagen med Divergent. Herregud, vilken fantastisk film! Väldigt mycket Hungerspelen-känsla. Cool!

 

Tror att jag ska fortsätta jobba på söndagar faktiskt. Kanske inte varje söndag, men lite då och då i alla fall. Och sedan se till att fylla även resten av dagen med aktiviteter. Så håller sig förhoppningsvis Ångestmonstret borta. :)

Jag började blöda näsblod imorse (igen!). Den spontana rekationen var typ "åh nej, jag kan ju inte ha RÖTT blod till ROSA jacka, det ser ju JÄTTEKONSTIGT ut!". Hm. Ja. För det var ju det väsentliga här...inte.

Det var alldeles vitt utanför fönstret när jag vaknade imorse. Vinterns allra första snö! :D Ååååhh, så himla fint! På med mössa och halsduk och kappa och kängor och iväg till jobbet...där jag inte mötte någon större förståelse för mina euforiska utrop om att "Nu är det JUL!!!" utan mest fick höra ojanden över allt elände som snön orsakat i trafiken. Hm. (Fast de höll med om att det är fint med snö i alla fall.)

 

Det blev en dramatisk förmiddag idag. Förköpsbiljetterna till Taylors kommande världsturné släpptes nämligen då. När jag skulle försöka boka biljetter så var jag tvungen att betala med kortet (numera HAR jag rätt sorts kort, så någon repris av förra årets kalabalik blev det tack och lov inte) men jag hade tydligen inte tillräckligt mycket pengar på kontot och bankdosan låg kvar hemma....gaaaaaahhh!!!

 

Slängde på mig jacka och skor och rusade in till chefen och meddelade att jag-måste-gå-hem-och-hämta-min-bankdosa-för-biljetterna-kan-ta-slut-när-som-helst-så-jag-måste-beställa-nu-nu-NU och då erbjöd han sig att skjutsa hem mig så att jag skulle hinna. Verkligen jättesnällt! (Lägg därtill att den aktuella konserten är mitt i vår värsta högsäsong på jobbet - men han låter mig ändå åka på en flera dagar lång resa till England då! Var nominerar man till Bästa Chef?!?)

 

Men vad hände när jag kom hem? Beställningen gick inte att genomföra på min dator! Det bara gick inte. Inte i någon av de webbläsare jag brukar använda och inte via någon av de tillgängliga länkarna till biljettbokningen. PANIIIK!!!

 

Så då var det bara att halvspringa tillbaka till jobbet. Genomsvettig och under pågående astmaanfall kastade jag mig ner vid min jobbdator och började nästan gråta av hysteri inför utsikten om att biljetterna skulle vara slut redan...

 

Men vet ni vad? Det fanns biljetter kvar!!! Jag kunde genomföra bokningen utan problem. Jag blev så himla lycklig så jag visste inte var jag skulle göra av mig själv! Iiiiiiiihhhhh, happy happy HAPPY!!! :D

 

Idag kom jag ut som psykfall i Körsbärsdalen. Bara för Hubert dock, inte för allihop. Det var inte riktigt meningen, det bara blev så. Vi satt och pratade lite om allt möjligt och kom in på det här med mina sociala begränsningar, och han frågade om det bara handlade om dåligt självförtroende eller om det fanns något mer...? Och då bara slank det ur mig att jag har social fobi.

 

Och eftersom Hubert är ett stort fan av Positivt Tänkande och Personlig Utveckling så började han genast försäkra mig om att han sett hur mycket jag utvecklats under de två och ett halvt år vi känt varandra och fråga huruvida det verkligen är så att jag inte klarar av saker eller om det snarare är en mental blockering som får mig att TRO att jag inte klarar av saker.

 

Klart att det är en mental blockering. Och den stavas Å-N-G-E-S-T-M-O-N-S-T-R-E-T. Men bara för att det är någonting som sitter inne i huvudet på mig betyder det ju inte att det "inte är på riktigt". Det är i allra högsta grad på riktigt, det är ju min verklighet!

 

Kom hem från jobbet och möttes av denna syn på hallmattan...