Stockholms Centralstation strax före åtta en tisdagsmorgon = not my cup of tea! På något sätt lyckades jag hålla paniken under någorlunda kontroll medan jag uppslukades av den strida strömmen av stressade människor och frenetiskt spanade efter skyltarna uppe i taket för att överhuvudtaget veta åt vilket håll jag skulle gå. "Andas, Malin, andas!" påminde jag mig själv om och om igen.

 

Väl ute på gatan (rätt gata på första försöket, yay!) skulle jag försöka få tag på den förhandsbokade taxin. Chefen hade sagt någonting om "taxivärd i gul väst", och en sådan fick jag minsann syn på. Men när jag väl vågade mig fram till honom och framförde mitt ärende så visade det sig att det inte alls var honom jag skulle prata med utan någon lite längre bort. Men där borta fanns det ju ingen i gul väst! En himla massa taxibilar från olika bolag, men ingen person som såg "taxivärdaktig" ut.

 

Efter en stund insåg jag att den lite småläskiga killen några meter bort var från det bolaget jag skulle åka med (han hade en logga på ryggen), så jag tog mod till mig och gick fram till honom. Han stod med mobilen tryckt mot örat - och ringde till mig, visade det sig, eftersom det tydligen var honom jag skulle åka med.

 

Taxichauffören var jättetrevlig. Inte alls läskig, som jag mycket fördomsfullt tyckt när jag först såg honom. Han höll upp dörren för mig, lät mig sitta i framsätet utan att jag behövde be om det, småpratade lättsamt under hela resan och önskade mig en trevlig dag när vi kom fram till kurslokalen och det blev dags att säga hej då.

 

Jag var först på plats (of course), typ en kvart före utsatt tid. Jag bad personalen om ursäkt för det, men de var alldeles för service minded för att erkänna att det var besvärligt för dem att jag var där redan innan de hunnit plocka fram frukosten eller tända stearinljusen.

 

Snart dök det dock upp en annan kvinna, så då slog vi följe till frukostbuffén och satte oss vid ett bord tillsammans. Hon var revisor på Kalmars lokalkontor för en av de största byråerna i landet och hade kommit till Stockholm med flyg, detta berättade hon för mig men eftersom jag var så uppstressad över hela mingelsituationen så frågade jag ändå om hon också jobbade på en liten(!) byrå och hur lång tid det tagit för henne med tåget(!) från Kalmar. Suck! Att det ska vara så himla svårt att lyssna på vad folk säger när en är nervös.

 

Vi åt ciabatta, och jag såg att min nyfunna vän fick en stor mjölfläck på kinden. Jag satt och stirrade på den en stund och övervägde om jag skulle uppmärksamma henne på detta eller inte. Det kändes dumt att inte säga någonting - men det kändes dumt att säga något också. Så jag avvaktade, och tack och lov torkade hon bort den själv med sin servett efter en stund.

 

Det började anlända mer folk. Den ena kostymnissen efter den andra (jag var yngst och minst kvalificerad av samtliga närvarande, de var allihop antingen revisorer eller advokater, en var till och med chefsjurist). Typ alla hade svarta rockar och blanka svarta skor till sina kostymer. Jag hade vit kappa i japansk kawaii-stil, rosa leggings och zebramönstrade tygskor. Men jag hade åtminstone haft vett nog att välja en grå, ganska neutral klänning och hårspännen utan Hello Kitty på. Så jag smälte in LITE i alla fall. :P

 

Min Kalmar-vän försvann i vimlet (hon tyckte nog inte att jag var så rolig att prata med) och istället kom det fram en tant i sextiofemårsåldern och började prata med mig. Jag känner mig väldigt trygg med äldre kvinnor, så jag tydde mig genast till denna dam och satte mig bredvid henne i föreläsningssalen.

 

När det blev dags för lunch fick vi gå iväg till en närliggande restaurang, där det - ve och fasa! - endast jobbade en massa supersöta tjejer i min ålder som servitriser. Jag försökte att inte stirra alltför mycket på dem, utan lyssna på mina bordsgrannars konversation om juridik istället.

 

På bordet stod endast mineralvatten, men eftersom jag får ont i magen av kolsyra blev jag tvungen att kalla till mig en av de supersöta servitriserna och be om en kanna kranvatten istället. Det var skitläskigt, men jag klarade det utan att stamma eller göra bort mig på annat sätt (hoppas jag).

 

Efter en lång, intensiv, lärorik och spännande utbildningsdag blev det så dags för hemfärd. Jag hade inte besällt någon taxi för resan tillbaka till Centralen, för jag hade gott om tid på mig och trodde inte att det var så värst långt att gå. Enligt Google Maps var det en och en halv kilometer och det såg inte så himla komplicerat ut.

 

Men herregud, vad jag irrade omkring och virrade bort mig! Jag började gå åt ett håll, sedan ändrade jag mig och gick åt andra hållet, sedan vände jag och gick tillbaka åt det håll jag tänkt från början. En väg dutten tyckte att jag skulle ta var avstängd för vägarbete, så där kom jag inte fram utan fick vända om. Plötsligt befann jag mig på Stureplan, utan att förstå hur fan jag hamnat där eller hur jag skulle ta mig därifrån. Efter mycket om och men och eskalerande panik kom jag till slut fram till Sergels Torg. Vilken lättnad! Därifrån hade jag ju inga som helst problem att hitta till Centralen. Och jag var på plats på perrongen en hel kvart innan tåget skulle gå.

 

Tågresan var väl inte direkt i angenämsate laget. Jag fick åka bakåt och det var så mörkt ute att jag inte kunde se någonting så jag mådde rätt illa, killen mittemot mig satt och tjattrade i sin mobil i typ en timme(!) och såg dessutom ut som Marcus Birro, mannen som satt bredvid mig luktade jätteäckligt och plötsligt var det någon som släppte sig så att det luktade om möjligt ännu värre i vagnen.

 

Det var en lättnad att stiga av tåget i Norrköping igår kväll. Inte bara för att tågresan varit så jobbig utan för att min kära hemstad plötsligt tedde sig så otroligt liten och lugn och mysig efter en heldag i huvudstaden. Jag gillar att åka till Stockholm, det gör jag verkligen. Det är jätteläskigt, men det är himla roligt också. Någon gång ibland sådär är helt okej, men sedan är jag himla tacksam över att få komma hem till Norrköping igen. :)