Ikväll har mamma och jag varit och tittat/lyssnat på Timo Räisänen som framförde låtar av Ted Gärdestad. Jättefint! 👍🎵🎤 

 

Det var massor av folk där och mamma frågade flera gånger om det gick bra för mig eller om jag ville att vi skulle gå därifrån. Men det gick bra. Lite obehagligt såklart med alla dessa människor så tätt inpå...jag var nog ganska stel och andades rätt ytligt...men de positiva känslorna vann över den lilla, lilla flyktimpulsen. Och vi fick en fin kväll. 😊 

 

Nu är jag dock beyond jättetrött. Gick upp tidigt imorse på grund av hantverkarinvasionen (som inleds vid sjutiden varje morgon) och sedan jobbade jag i nio timmar. Det här med "semester" går alltså lite sisådär... 😜 Men nu ska jag i alla fall vara ledig ett tag...jag ska inte jobba igen förrän på fredag!

Sitter på tåget på väg hem. Känner mig ledsen. Det har varit en helt fantastisk dag - fram till sista föreläsningen. Då kom det in ett gäng sverigedemokrater, som började ett organiserat och hetsigt skrikande åt folket på scenen (vilka hanterade det hela med beundransvärd värdighet). Det var förbannat obehagligt och jag blev så ledsen. Den fluffiga, kärleksfulla Pride-stämningen slogs sönder fullständigt. Fan för dessa vidriga människor som inte kan låta oss få ha våra trygga rum ifred!

 

 

Uuuuäääähhh!!! Vad det ser UT!!! Och vad skönt det är att inte vara där just nu!

Nu har jag rymt hemifrån. Fem över sju imorse drällde det in hantverkare. Det var hemskt! Jag stod ut i två timmar (satt och gömde mig inne i sovrummet), sedan flydde jag fältet. Och nu sitter jag på en parkbänk och tittar på blommorna och lyssnar på fontänen och väntar på tåget som ska föra mig till Stockholm. Förhoppningsvis är karlarna borta när jag kommer hem igen senare idag...

 

 

Har varit på picknick i parken med Livrädd idag. Vi satt och iakttog Pokémon-jägarna. De är överallt! Och man ser på långt håll vilka de är. De som irrar runt, till synes helt planlöst, med blicken fixerad vid mobilen - och då och då ger ifrån sig ett utrop av glädje över att ha fångat någon speciell de letat efter. Jag läste nyligen i tidningen att brandkåren här i stan börjat få problem med folk som parkerar sina bilar framför portarna för utryckningsfordon - för att det ligger ett "Pokémon-gym" där. Varje dag får de säga till folk att de inte kan stå där! Och de får till svar att "men vi spelar ju Pokémon!". Alltså, denna fördumning av mänskligheten...den skrämmer mig verkligen! 

 

På eftermiddagen gick jag och jobbade några timmar. Officiellt har jag semester nu, men jag har en del saker som jag måste göra klart innan jag kan koppla av på allvar. Vad det nu kommer bli för avkoppling - enligt det senaste beskedet från hantverkarna kommer de sätta igång med badrumsrenoveringen på måndag morgon (men det tror jag inte förrän jag ser det!) och hålla på mer än halva min semester...så det kommer vara fullt med karlar här i flera veckor och vi kommer inte ha någon fungerande toalett! Det är nästan så att jag vill gråta när jag tänker på det. Men jag ska åka en del till Stockholm nästa vecka och gå på Pride (äntligen - det är åtta år sedan sist!), så förhoppningsvis blir det ändå en rätt angenäm inledning på semestern.

 

Så...jag springer alltså runt kors och tvärs på stan, med blicken ständigt fixerad vid telefonen - och letar efter animerade djur. Exakt hur detta ska kunna hjälpa mig med min sociala fobi är en smula oklart, men det kanske visar sig så småningom - jag har ju bara spelat sedan igår. Någon som har någon idé? 

 

 

 

Jag mötte Neptune igår på stan. Som en ängel stod hon plötsligt bara där och gav mig en kram och frågade om jag ville prata om det som gjorde mig ledsen. Jag avböjde, men kände mig genast lite mer harmonisk till sinnes. Jag är inte kär i henne längre (det har jag nog inte varit på ganska länge faktiskt), men jag tycker om henne och hon får mig att må bra. Som en ängel. 

 

 

Idag har jag talat ut med två av personerna som min oro och förtvivlan de senaste dagarna kretsat kring. Och det kändes så skönt. Men nu på kvällen börjar Ångestmonstret så smått fylla min hjärna med dystra tankar igen. Hoppas att jag hinner försvinna in i Imovane-dimmorna innan det blir alltför outhärdligt...tills dess ligger jag här och betraktar det senaste tillskottet i Hello Kitty-samlingen som anlände idag i ett rosa paket... 

 

Det tär något fruktansvärt på mig det här. Att gå här dag efter dag och inte veta ifall de tänker komma idag. Skyndar mig upp tidigt på morgonen så att jag hinner göra mig iordning och smita iväg till jobbet innan de kan tänkas dyka upp. Vågar inte gå hem på lunchen, ifall de skulle vara där då. Och så kommer jag hem efter jobbet, hyperspänd inför deras eventuella närvaro och vad de kan tänkas ha hunnit göra med badrummet under dagen. Och när jag kan konstatera att "nej, de har inte varit här", då omvandlas all den där spänningen till vilt ursinne. 

 

Jag fick vänta någon timme innan jag samlat mig såpass mycket att jag kunde skicka iväg ett någotsånär korrekt mejl till hyresvärden och be om besked om vilken dag byggfirman kommer och börja utföra sitt arbete. 

 

Det tär verkligen på mig. Jag tycker inte om att ha folk här hemma i min absoluta trygghetszon, det är jobbigt. Med somliga personer går det bra, och om jag vet när de tänker komma och när de tänker gå igen. Men denna drös av främmande karlar som kan väntas hit vilken dag som helst...det ställer till kalabalik inom mig! Jag vill bara att renoveringseländet ska vara över någon gång! Fast det förutsätter ju förstås att det överhuvudtaget BÖRJAR...!

 

Börjar känna mig lite tungsint nu ikväll. Det är väl söndagsångesten som sätter in, kan jag tänka. Men jag har tagit en sömntablett, så jag ska nog snart bli harmonisk och slumra in. 

 

Det ska bli intressant att se om hantverkarna dundrar in imorgon bitti. De skulle ha börjat med badrumsrenoveringen "i slutet av den här veckan", det tolkade jag som torsdag eller fredag - men nu är det ju sent på söndagskvällen och vi har fortfarande inte sett röken av dem. Jag blir mer och mer irriterad och kissen börjar surna till för att hon inte får tillträde till den delen av lägenheten. I början var hon ängslig (det blir hon alltid av stängda dörrar, det lilla livet), sedan fann hon sig i situationen men nu börjar hon också bli irriterad - geez, hon är ju van vid att varenda garderobsdörr och skåpslucka öppnas på hennes befallning! 

 

Just nu ligger hon dock här intill mig i sängen och halvsover och verkar allmänt tillfreds med livet. Jag ska försöka följa hennes exempel...

 

Nu ska jag sova för natten. Helt otroligt att jag fortfarande är trött efter allt detta sovande, men förhoppningsvis är det mer fart i mig imorgon. Natti!

 

Men nu låter det visst alldeles eländigt, det var verkligen inte meningen. Veckan har ju bjudit på en hel del fina stunder också! 

 

Att det är semestertider innebär både för- och nackdelar på jobbet. Det är typ omöjligt att få tag på folk, för de är lediga och bortresta och allmänt bortkopplade. Men det är samtidigt väldigt lugnt och skönt på telefonfronten, det ringer ytterst lite just nu. Skönt! Så det är inte så mycket som "stör" och arbetet flyter på rätt bra och känns hanterbart, även om jag såklart har skitmycket att göra hela tiden. 

 

Om kvällarna ligger jag hemma på sängen och läser Kulla-Gulla-böckerna (jag är inne på den tredje nu) och känner mig så nostalgisk. Vet inte hur många gånger jag läst dem sedan jag var liten, men jag älskar dem fortfarande villkorslöst. 

 

Igår kväll var mamma och jag på utomhusteater och såg Söderkåkar. Det bästa med det var att få lite kvalitetstid med mamma (det får det absolut bli mer av sedan under semestern!). Själva teatern var väl bra och innehöll en del poänger och twister, MEN...den lämnade en smått skavande känsla. Nog för att det var ett folklustspel och således inte menat att tas på så stort allvar...men de skämtade om och gjorde sig lustiga över sådant som jag inte tycker att man ska skämta om eller göra sig lustig över. 

 

Två av karlarna var mer eller mindre alkoholister och ville hela tiden ta till flaskan...och publiken asgarvade. En av dem var helt förtryckt av sin fru, som kom skrikande och domderande för att hämta hem honom när han var och hälsade på en kompis, och hon sa hotfullt att "vänta bara till vi kommer hem, då vet du vad som händer"...och publiken asgarvade. Två andra karlar var intresserade av samma tjej, de stod på varsin sida om henne och skulle pussa henne på kinden, men just då backade hon undan så att karlarna råkade kyssa varandra mitt på munnen...och publiken asgarvade. Den här tjejen hade ett väldigt stort karltycke, och det gjordes ofta stor grej av vilket lössläppt fruntimmer hon var...och publiken asgarvade. En av fyllbultarna iklädde sig damkläder vid ett tillfälle för att lura en annan kille som var kär i tjejen han föreställde...och publiken asgarvade. En annan man var djupt förtvivlad och försökte ta livet av sig, hans hushållerska ojade sig och började prata om att säga upp sig för hon kunde ju inte jobba på en plats där "folk gick och hängde sig mitt på ljusa da'n!"...och publiken asgarvade. 

 

Alltså...exakt VAD är så himla roligt och löjeväckande med alkoholism, våld i nära relationer, HBTQ-inslag, slutshaming, självmord...? Jag blev mest beklämd över på vilket lättvindigt sätt ämnena togs upp. 

 

Den här typen av uppsättningar är nog ingenting för mig. Ska dra öronen åt mig nästa gång jag hör talas om ett folklustspel...eller något annat som verkar mindre seriöst. 

 

Nu ska jag sova. Natti!

 

Nu har det börjat. Jag har ont i huvudet och mår fruktansvärt illa. 😵

 

Hittills känner jag inte av någonting, men misstänker att de kommande dagarna kommer att bli ett mindre helvete med yrsel, illamående, svettningar, humörsvängningar och annat elände. Dock skönt att veta vad det beror på och att det är övergående. 

 

Om jag fortsätter såhär så kommer jag ha slutat helt med Sertralin vid den här tiden nästa år. Lite läskigt faktiskt! Har ju ändå tagit de här tabletterna i snart tio år (typ hela mitt vuxna liv!) och under en stor del av den tiden varit uppe på maxdosen 150 mg. 

 

Är min hjärna kapabel att klara tillvaron utan den här hjälpen? Jag hoppas det. Och jag tror nästan det faktiskt. Bortsett från att jag mår skit i samband med nedtrappningstillfällena så känns det bara bra. (Och skulle det mot förmodan krisa så kan jag ju alltid börja igen.)

Nu är Bråvallafestivalen över och det känns jävligt skönt. En explosionsartad befolkningsökning med typ 50 tusen människor blir väldigt påtaglig här i stan, tur att det bara var tillfälligt. 

 

Att finaste Per kom hit och bodde hos oss några dagar hade jag förstås ingenting emot, det var jättetrevligt. ☺👍 

 

Hade lite lösa planer på att köpa en dagsbiljett och följa med honom till festivalen på lördagen, men valde i slutänden att avstå. Det känns inte som någonting för mig precis. Det som eventuellt skulle kunna upplevas som positivt väger inte riktigt upp emot alla massiva otrygghetsfaktorer - alldeles för mycket folk, väldigt stökigt, mycket fylla och droger och risk för att bli ofredad eller våldtagen av random vidrig snubbe. Så nej...då ligger jag hellre hemma på sängen och löser korsord. 

 

Fem våldtäkter anmäldes under årets festival. Åtminstone en av dem skedde mitt i publikhavet! Varför ingrep ingen?!? Det var ju hur mycket folk som helst runtomkring, NÅGON måste rimligen ha sett vad som hände! Jag blir så ledsen, rädd, upprörd, förbannad... Att tjejer inte ska kunna känna sig trygga ens på en konsert. Vad är det för FEL i huvudet på män som gör såhär?!