Jag mötte Neptune igår på stan. Som en ängel stod hon plötsligt bara där och gav mig en kram och frågade om jag ville prata om det som gjorde mig ledsen. Jag avböjde, men kände mig genast lite mer harmonisk till sinnes. Jag är inte kär i henne längre (det har jag nog inte varit på ganska länge faktiskt), men jag tycker om henne och hon får mig att må bra. Som en ängel. 

 

 

Idag har jag talat ut med två av personerna som min oro och förtvivlan de senaste dagarna kretsat kring. Och det kändes så skönt. Men nu på kvällen börjar Ångestmonstret så smått fylla min hjärna med dystra tankar igen. Hoppas att jag hinner försvinna in i Imovane-dimmorna innan det blir alltför outhärdligt...tills dess ligger jag här och betraktar det senaste tillskottet i Hello Kitty-samlingen som anlände idag i ett rosa paket...