Nu ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen. Mysigt att träffa dem igen, och både trevligt och lite läskigt att träffa de två nykomlingarna. Jag var nog lite mer tystlåten än vanligt (inte för att jag är någon pratkvarn i vanliga fall heller, men ändå) men jag trivdes med att mest sitta och lyssna på de andra också, det är så fina och kloka människor och vi har skrattat mycket tillsammans ikväll. Vi har kommit långt i planeringen inför årets pridefirande och det känns verkligen att detta kommer bli riktigt stort. ❤🧡💛💚💙💜

Fyraåringen verkade glad att se mig också. Han kom in i rummet med en nyinköpt liten leksakshund och ropade: "Malin! Den här heter också Malin!" Och mitt hjärta bara smälte. Vi pratade lite om rosa hår och han var stolt över att han minsann hade glitter i sin hårspray vilket fick mig att uttrycka viss avundsjuka så då sa han att jag kan få låna hans.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag lyckats bli så omtyckt av ett litet barn, jag som verkligen inte är någon barnperson. Jag har noll erfarenhet av att umgås med yngre människor och jag känner mig sjukt obekväm när jag väl hamnar i någon sådan situation. Men denna unge har visst bestämt sig för att jag är en supercool person. Det är väl bara att tacka och ta emot, antar jag. 💖

Nu ligger jag hemma i sängen och är helt utmattad och har en sprängande huvudvärk efter en lång dag av mer eller mindre social exponering. Normalt består mina vardagar av att jobba på kontoret och sedan tillbringa kvällen i hemmets lugna vrå, inte vistas hela dagen i hotellets konferensanläggning och sedan ha kombinerad middag och möte hemma hos någon annan. Jag är verkligen helt slut nu. Natti natti! 😴😴😴

🎶 Är det en vanlig dag? 🎶

🎶 Nej, det är ingen vanlig dag 🎶

🎶 för det är syrrans födelsedag! 🎶

🎶 Hurra, hurra, HURRA!!! 🎶

Det har varit en bra dag idag. Flera bra dagar i rad faktiskt. Jag måste vara inne i en bra period just nu, för jag känner mig både relativt pigg och glad och hoppfull. Det är kallt och jag måste pulsa fram i snön på de oplogade trottoarerna på väg till och från jobbet, jag är överbelamrad med arbete på kontoret och läser en väldigt intensiv och krävande kurs på universitetet, men det känns hanterbart och till och med roligt. Snön är vacker och både jobbet och studierna känns givande (påminn mig gärna om det när högsäsongen och tentaperioden närmar sig 😉). 

Jag har varit duktig och gjort övningarna jag fick av psykologen i fredags varje kväll sedan dess. Övning 4 skippar jag dock från och med ikväll, för den känns mest krystad, men övningarna 1-3 tycker jag är jättebra. 👍

Ikväll skulle jag egentligen ha gått på feministiskt politiskt möte, men jag fegade ur och stannade hemma istället. Jag ska gå på möte med Pride-familjen imorgon kväll (möten två kvällar i rad skulle förmodligen göra mig helt utmattad, så jag får prioritera lite här), och det känns inte alls lika läskigt eftersom jag känner de personerna bättre (förutom två nykomlingar som jag ska träffa för första gången imorgon, läskigt!) och redan har min etablerade roll i gruppen såväl socialt som arbetsmässigt. Att komma in som ny i en grupp och förväntas ha en massa idéer och ta en massa plats och lära känna nya människor tar emot mycket mer, även om jag verkligen skulle vilja bli en mer aktiv del av F! Norrköping också. Men tills vidare ligger mitt fokus på East Pride. ❤🧡💛💚💙💜

Övning 1:

En uppdaterad version av den gångna veckans övning. Jag ska ägna tre minuter varje kväll åt att ha fokus utåt.

Övning 2:

Jag ska välja någon negativ tanke jag har och säga den högt i snabbt tempo om och om igen. Jag ska ägna cirka 45 sekunder åt varje tanke per kväll.

Övning 3:

Påminner om övning 2, men istället för att säga tankarna högt ska jag sjunga dem till någon glättig melodi, typ "Nu är det jul igen", under cirka en minut.

Övning 4:

Jag ska skriva knasiga meningar som inkluderar de negativa tankarna. Typ att det kommer en rymdvarelse och säger de där sakerna till mig.

Allt detta går ut på att avdramatisera mina negativa tankar så att jag inte ska vara så rädd för dem och ta dem för absoluta sanningar utan se dem som just tankar.

Vi pratade om lite jobbiga saker också, så även denna vecka slutade samtalet med att jag satt och grät. Psykologen sa att det inte gör någonting, att jag inte ska känna mig dum eller dålig och döma mig själv så hårt för detta (vilket jag gör). Hon hävdar att jag gör framsteg. Jag hoppas att hon har rätt.

När jag kom till kontoret framåt lunch ringde jag för att boka fler tider. Men det var inte den personen vars direktnummer jag ringde på som svarade, så jag blev lite ställd men rabblade ändå upp min lilla inövade ramsa och hon hjälpte mig att boka tider. Så nu har jag säkrat mina psykologtider ända fram till påsk. Känner mig duktig som ringde faktiskt, men förnärmad över det opsykologiska i att det är det enda sättet att boka tider på...jag skulle såklart ha föredragit att boka på nätet.

Har känt mig skör hela eftermiddagen, men det har sakta men säkert blivit lite bättre. Nu är jag mest trött.

Gick förbi affären, skyndade hem och slängde i mig lite mat och satte igång en tvättmaskin, sedan travade jag iväg till teatern. En del av mig ville bara gå och lägga mig istället, och den delen hejades på av Ångestmonstret som poängterade hur jäkla mycket folk det skulle vara på teatern. Det var öppen repetition av musikalen Rocky Horror Show, och med tanke på att det var gratis och förlagt på kvällstid utan krav om föranmälan insåg jag hur jobbigt det skulle bli. Och det blev det. I alla fall att stå och vänta innan, först i en fullpackad foajé och sedan på att dörrarna till salongen skulle öppna. Det var sjukt mycket folk, jag kunde knappt röra mig och ännu mindre andas. Fokuserade på min telefon och på programbladet jag fått.

Jag har aldrig sett eller ens hört talas om Rocky Horror Show innan, vilket gör mig alldeles förundrad. Detta är andra gången som min älskade teater sätter upp en queer musikal som jag inte kände till innan och som gör mig alldeles hänförd. Vi fick bara se ett par scener under kvällens repetition och alla skådespelarna hade inte rätt kläder på sig och sådär, men jag kunde redan se att detta är något alldeles storslaget som jag gatanterat kommer gå och se mer än en gång (om än kanske inte fullt så många gånger som La Cage aux Folles 😉).

I övrigt har det varit en bra dag. Jag har såklart haft mycket att göra, men jag har ändå känt att jag haft läget under kontroll. Och jag fick ett fint mejl av en kund som gjorde mig alldeles rörd. 😊

Har ägnat kvällen åt att spela Sims, äta semlor och läsa. Hade tänkt börja läsa kurslitteraturen för nästa delkurs som börjar idag, men känner inte att det är någon brådska med det än. Jag förtjänar faktiskt att bara få ta det lugnt en kväll. 👍

En kollega frågade mig idag vad jag får göra under terapin och jag hade svårt att svara på det. Jag kunde heller inte förklara varför jag blir så himla trött efteråt. Och det stör mig, att jag låser mig och inte kan leverera något bra svar. Inte bara i den situationen utan i största allmänhet när folk ställer frågor till mig. Varför kan jag inte bara svara?! Hatar att jag överanalyserar sönder allting... 😔

Jag blev äntligen klar med min hemtenta igår. En tyngd föll från mina axlar och imorse vaknade jag med världens energi och städade undan allt julpynt och hängde upp några tavlor. På eftermiddagen gick syrran och jag på en spännande föreläsning om Norrköpings kvartersnamn (och sänkte medelåldern i publiken rätt rejält 😉). Och sedan slängde jag ihop åtta matlådor. Har fått lite nya idéer till inredning i mitt sovrum också. Och igår kväll satt jag en stund och provade mig fram hur jag skulle kunna spela några låtar från La  Cage aux Folles på blockflöjt. Jag började läsa en bok jag velat läsa länge också. Att avsluta en kurs fyller mig med både energi, inspiration och rastlöshet. Plötsligt kan jag göra precis vad jag vill med min lediga tid...och det är både härligt och skrämmande. Under en svag stund när jag befann mig mitt i hemtentaskrivandet hävdade jag visst att jag inte kommer söka några kurser till nästa hösttermin utan faktiskt få mer tid till annat istället. Vi får väl se hur det blir med den saken - inte lätt att ta mig ur ett studiemissbruk som pågått i elva och ett halvt år nu... 😵

Imorse hade jag samtal med min psykolog igen, efter en hel månads uppehåll. Jag var väldigt nervös och spänd eftersom vi inte träffats på så länge och eftersom jag börjat slarva med hemläxan på sista tiden. 

 

Vi summerade hur jag haft det sedan sist och hur det gått med övningarna. Jag berättade att jag tillämpat fokusskifte i tre ångestladdade situationer varav jag upplevde en påtaglig ångestminskning i två av situationerna (och när jag berättade om den tredje hade hon full förståelse för att det inte räckte med fokusskifte där). 

 

Jag berättade också att jag upplever det som lättare att skifta fokus utåt när jag blundar och lyssnar efter ljud än när jag har ögonen öppna och iakttar saker i min omgivning. Och så är det himla svårt att medvetet vända fokus inåt, det är ju någonting som sker per automatik hela tiden men när jag verkligen försöker STYRA tankarna inåt så går det bara inte. Hon sa att det är vanligt att tankarna blir tysta just när de plötsligt ges uppmärksamhet på det sättet och att jag då får försöka vänta in dem. Vi gjorde en övning på det, och jag blev jättestressad över att det inte kom några tankar men efteråt kunde vi konstatera att jag ju visst haft tankar - tankar om att det inte kom de tankar jag förväntat mig skulle komma. 

 

Vi gjorde ett flertal olika övningar av varierande svårighets- och läskighetsgrad - och med varierande resultat. Jag låste mig totalt när vi kom fram till en övning där jag skulle välja ett ämne som vi skulle prata om och under samtalets gång skulle jag skifta mellan att ha fokus utåt på samtalet och fokus inåt på mina tankar och känslor. Där började Ångestmonstret genast gå bärsärkagång och jag klarade inte ens av att välja något av de föreslagna ämnena (som jag knappt ens kom ihåg vilka de var eftersom jag kände mig så uppstressad och ångestladdad). Vi analyserade detta och kom fram till (det gamla vanliga) att jag tänker för mycket, är rädd för att svara fel och verka dum, att på något sätt bli bestraffad om jag "misslyckas" (hon drog här en metafor om att lära sig spela tennis och ha en tennistränare som hotar med att ge en örfil varje gång man inte lyckas slå bollen över nätet - vilket ju inte ger så stora möjligheter att lyckas med uppgiften när fokus hela tiden ligger på rädslan för vad som kommer hända om man inte lyckas). 

 

Så psykologen föreslog att vi skulle prata om ett annat ämne istället, nämligen genusvetenskap eftersom det är något jag pluggar just nu och är intresserad av. Men det gjorde mig ännu mer uppstressad än de mer neutrala ämnen hon föreslagit först, eftersom detta är något jag förväntas vara väl insatt i och ha mycket tankar och åsikter kring - och när jag är så totalt i Ångestmonstrets våld som jag var då kan jag knappt ens svara på vad jag heter, så ett samtal om genusvetenskap skulle ju bli ännu mer "fel" än om jag hade valt ett mer neutralt och ointressant ämne. Så psykologen föreslog att vi inte skulle samtala om det utan att hon skulle läsa upp en text för mig istället om genusvetenskap och så skulle jag bara lyssna och skifta fokus inåt när hon knackade i bordet och utåt när hon knackade i bordet igen och så vidare. Och det gick ganska bra att ha fokus på det hon läste, men svårt att stänga ute lyssnandet och fokusera inåt istället, jag hade överlag svårt att bara göra en sak i taget, jag både lyssnade och tänkte en massa saker samtidigt hela tiden även om lyssnandet blev mer intensivt och tankarna lite mindre framträdande när jag fokuserade på texten. 

 

Den sista övningen vi gjorde var katastrofal. Psykologen skulle berätta om någonting hon tycker om, nämligen att resa, och jag skulle lyssna och ställa frågor till henne och skifta mellan att ha fokus inåt och utåt. Det gick åt helvete. Jag kunde inte ställa en enda fråga, inte ens när hon lirkade med mig. Och jag kände mig jättedum som inte klarade av en sådan enkel uppgift. Och så började jag gråta. Hon konstaterade att det var väldigt mycket saker som hände inom mig just då och att den metaforiske tennistränaren tornade upp sig över mig (och jag inflikade att han även hade med sig fem hotfulla kompisar). 

 

Hon målade upp ännu en metafor för mig. Ett rum fullt med dörrar. Och genom dem kan de negativa tankarna komma inklivande när som helst. Och jag är van vid att gå dem till mötes när det händer och lyssna på vad de har att säga och ta det för absoluta sanningar. Min andra strategi är att försöka mota ut dem ur rummet. Inget av tillvägagångssätten är särskilt bra, då båda låter tankarna ha makten över mig. I det första fallet lyssnar jag på dem och accepterar dem. I det andra fallet blir jag så rädd för dem att jag försöker stänga dem ute, men då framstår de ju bara som ännu mer hotfulla. Den bästa strategin är istället att inte ägna dem någon som helst uppmärksamhet när de kliver in i rummet. Bara konstatera att de är där, inte hälsa på dem och inte jaga iväg dem, bara ignorera dem tills de tröttnar och går ut genom någon av dörrarna (hon gjorde här en jämförelse med en jobbig hund som försöker få uppmärksamhet men som ger upp och lomar iväg när den inte får någon respons). 

 

Till nästa vecka har jag fått i hemläxa att fortsätta med fokusträning, tre minuter om dagen i lugna situationer hemma. Jag ska öva på att skifta fokus utåt och inåt och verkligen vänta in tankarna vid fokus inåt innan jag skiftar tillbaka till fokus utåt. Jag ska även öva på att ignorera de negativa tankarna när de kommer inklivande och vänta på att de ske ge sig av igen. 

 

Jag bröt ihop totalt så fort vi lagt på. Hon märkte nog att det var på gång, för hon frågade flera gånger om jag verkligen var okej och om vi kunde avsluta samtalet, och jag nickade ljugande för jag ville inte börja storgråta inför henne och jag visste att hon inte hade tid att prata med mig längre eftersom hon hade fler patienter efter mig. Så jag satt där i videorummet och gjorde slut på mina sista pappersnäsdukar, sedan stålsatte jag mig och gick ut genom väntrummet med förmodligen helt rödgråtna ögon och styrde stegen till tågstationen. Lyssnade på Taylors "Mean" och ringde till syrran och kände mig faktiskt lite bättre till mods när jag kom hem till Norrköping. 

 

Hade tagit en semesterdag från jobbet, vilket var tur, för jag var ändå inte riktigt i skick att jobba. Gick till campusbiblioteket och hämtade två kursböcker, gick till Ica och bunkrade upp med mat inför helgen och sedan gick jag hem och sov några timmar - jag kände mig verkligen helt slut efter morgonens psykiska påfrestningar. 

 

Hurra! 🎉 Idag är det exakt sju år sedan jag började min praktikplats. Vad tiden går fort!

Och så är det mitt Lyckopillers födelsedag. Hurra! 🎂

Jag tycker om den 16 januari. Det är ett bra datum. 😊

Igår morse kollade jag på den senaste teasertrailern inför sista säsongen av Game of Thrones... 

 

 

...och precis när jag kollat klart på den började ljuset flacka i korridoren utanför mitt arbetsrum och jag frös och tänkte att "Nu kommer White Walkers!" och jag var alldeles ensam på kontoret och fullkomligt livrädd. 😱😱😱 

 

Jag har nog aldrig känt mig så lättad över att se kollegorna dyka upp. ❤️

Hemtentaskrivande pågår för fullt. Och nu har jag kommit in i den där fasen av pluggandet när astråkiga hushållssysslor plötsligt framstår som extremt lockande aktiviteter att ägna mig åt istället för att skriva. Jag är ännu inte så illa däran att jag börjat rensa golvbrunnen eller putsa fönstren, men att bädda sängen, göra matlådor och rengöra diskbänken kände jag tydligen väldigt stor lust till. Märkligt att denna lust aldrig infinner sig annars. 😉

En annan trevlig sak jag upptäckt är mina nya Zopiklon-tabletter. Det är ett märke jag inte fått innan - och tabletterna ser ut precis som Imovane och smakar INGENTING! Hurra!!! 😄 Nu är det slut med den vedervärdiga äckelsmaken som inte går att maskera med mat eller dryck och som inte försvinner efter tandborstning. Hoppas att jag får de här tabletterna i fortsättningen också (om jag nu måste fortsätta med Imovane-kopior, menar jag). Natti natti och sov gott - det tänker åtminstone jag göra. 😉😴

Jag blev jättenervös när han frågade, det kändes så himla viktigt att göra ett bra första intryck på denna person som är så viktig för honom - och att träffa nya människor och göra ett bra första intryck är inte precis my cup of tea. 😱 Precis innan vi skulle gå och möta dem satt jag hemma i köket och sa till syrran att jag inte ville gå, men vi kom gemensamt fram till att det var Ångestmonstret som inte ville - och så gick vi.

Nu har jag varit hos frisören och blivit fin och rosa i håret igen. 😊 Jag gillar verkligen min frisör. Vi pratar om allt möjligt och jag babblar på på ett sätt som jag inte gör i många andra sammanhang. Hon är liksom både frisör, kompis, terapeut och medsyster. Jag är glad att jag tog mod till mig och mejlade den här salongen sommaren 2016, det har ju blivit hur lyckat som helst. 👍

Ikväll har jag återupplivat mitt gamla Netflix-konto och tittat på filmen från Taylors senaste turné. Så nu har jag sjungit och gråtit och förvandlats till ett känslomässigt vrak (på ett positivt sätt). Jag blir så himla rörd och får gåshud över hela kroppen när jag ser hur otroligt mycket kärlek hon får från den enorma publiken och hur lycklig hon ser ut på scenen. Jag älskar henne så himla mycket! ❤️❤️❤️ 

 

 

Precis efter att jag tittat klart möttes jag av ett visserligen väntat men ändå sorgligt meddelande i sociala medier - appen The Swift Life lägger ner den 1 februari. Jag misstänkte väl att appen mest var en del i marknadsföringen av Reputation-turnén (som ju är över nu) och jag har ju märkt att det dykt upp mindre och mindre nytt innehåll i den, men jag blir ändå besviken. Det var ett så fint ställe att hänga på. Som ett eget Facebook bara för Swifties. 

 

Passar på att dela med mig av mitt mest uppmärksammade inlägg från appen här, innan allt innehåll försvinner... 

 

Strax innan jag upptäckte trädet gick jag dessutom och funderade på vilka otäcka saker som hänt just i det området på väg till jobbet - fyllot som skrek efter mig och skadegörelsen jag blev vittne till. Och så nu detta! Jag kanske borde börja gå en annan väg till jobbet...

Jag har ägnat denna första dag på det nya året åt att sova, spela Sims, plugga genusvetenskap och läsa om japansk livsfilosofi. Det känns som en bra start på 2019. 😊