Imorse hade jag samtal med min psykolog igen, efter en hel månads uppehåll. Jag var väldigt nervös och spänd eftersom vi inte träffats på så länge och eftersom jag börjat slarva med hemläxan på sista tiden. 

 

Vi summerade hur jag haft det sedan sist och hur det gått med övningarna. Jag berättade att jag tillämpat fokusskifte i tre ångestladdade situationer varav jag upplevde en påtaglig ångestminskning i två av situationerna (och när jag berättade om den tredje hade hon full förståelse för att det inte räckte med fokusskifte där). 

 

Jag berättade också att jag upplever det som lättare att skifta fokus utåt när jag blundar och lyssnar efter ljud än när jag har ögonen öppna och iakttar saker i min omgivning. Och så är det himla svårt att medvetet vända fokus inåt, det är ju någonting som sker per automatik hela tiden men när jag verkligen försöker STYRA tankarna inåt så går det bara inte. Hon sa att det är vanligt att tankarna blir tysta just när de plötsligt ges uppmärksamhet på det sättet och att jag då får försöka vänta in dem. Vi gjorde en övning på det, och jag blev jättestressad över att det inte kom några tankar men efteråt kunde vi konstatera att jag ju visst haft tankar - tankar om att det inte kom de tankar jag förväntat mig skulle komma. 

 

Vi gjorde ett flertal olika övningar av varierande svårighets- och läskighetsgrad - och med varierande resultat. Jag låste mig totalt när vi kom fram till en övning där jag skulle välja ett ämne som vi skulle prata om och under samtalets gång skulle jag skifta mellan att ha fokus utåt på samtalet och fokus inåt på mina tankar och känslor. Där började Ångestmonstret genast gå bärsärkagång och jag klarade inte ens av att välja något av de föreslagna ämnena (som jag knappt ens kom ihåg vilka de var eftersom jag kände mig så uppstressad och ångestladdad). Vi analyserade detta och kom fram till (det gamla vanliga) att jag tänker för mycket, är rädd för att svara fel och verka dum, att på något sätt bli bestraffad om jag "misslyckas" (hon drog här en metafor om att lära sig spela tennis och ha en tennistränare som hotar med att ge en örfil varje gång man inte lyckas slå bollen över nätet - vilket ju inte ger så stora möjligheter att lyckas med uppgiften när fokus hela tiden ligger på rädslan för vad som kommer hända om man inte lyckas). 

 

Så psykologen föreslog att vi skulle prata om ett annat ämne istället, nämligen genusvetenskap eftersom det är något jag pluggar just nu och är intresserad av. Men det gjorde mig ännu mer uppstressad än de mer neutrala ämnen hon föreslagit först, eftersom detta är något jag förväntas vara väl insatt i och ha mycket tankar och åsikter kring - och när jag är så totalt i Ångestmonstrets våld som jag var då kan jag knappt ens svara på vad jag heter, så ett samtal om genusvetenskap skulle ju bli ännu mer "fel" än om jag hade valt ett mer neutralt och ointressant ämne. Så psykologen föreslog att vi inte skulle samtala om det utan att hon skulle läsa upp en text för mig istället om genusvetenskap och så skulle jag bara lyssna och skifta fokus inåt när hon knackade i bordet och utåt när hon knackade i bordet igen och så vidare. Och det gick ganska bra att ha fokus på det hon läste, men svårt att stänga ute lyssnandet och fokusera inåt istället, jag hade överlag svårt att bara göra en sak i taget, jag både lyssnade och tänkte en massa saker samtidigt hela tiden även om lyssnandet blev mer intensivt och tankarna lite mindre framträdande när jag fokuserade på texten. 

 

Den sista övningen vi gjorde var katastrofal. Psykologen skulle berätta om någonting hon tycker om, nämligen att resa, och jag skulle lyssna och ställa frågor till henne och skifta mellan att ha fokus inåt och utåt. Det gick åt helvete. Jag kunde inte ställa en enda fråga, inte ens när hon lirkade med mig. Och jag kände mig jättedum som inte klarade av en sådan enkel uppgift. Och så började jag gråta. Hon konstaterade att det var väldigt mycket saker som hände inom mig just då och att den metaforiske tennistränaren tornade upp sig över mig (och jag inflikade att han även hade med sig fem hotfulla kompisar). 

 

Hon målade upp ännu en metafor för mig. Ett rum fullt med dörrar. Och genom dem kan de negativa tankarna komma inklivande när som helst. Och jag är van vid att gå dem till mötes när det händer och lyssna på vad de har att säga och ta det för absoluta sanningar. Min andra strategi är att försöka mota ut dem ur rummet. Inget av tillvägagångssätten är särskilt bra, då båda låter tankarna ha makten över mig. I det första fallet lyssnar jag på dem och accepterar dem. I det andra fallet blir jag så rädd för dem att jag försöker stänga dem ute, men då framstår de ju bara som ännu mer hotfulla. Den bästa strategin är istället att inte ägna dem någon som helst uppmärksamhet när de kliver in i rummet. Bara konstatera att de är där, inte hälsa på dem och inte jaga iväg dem, bara ignorera dem tills de tröttnar och går ut genom någon av dörrarna (hon gjorde här en jämförelse med en jobbig hund som försöker få uppmärksamhet men som ger upp och lomar iväg när den inte får någon respons). 

 

Till nästa vecka har jag fått i hemläxa att fortsätta med fokusträning, tre minuter om dagen i lugna situationer hemma. Jag ska öva på att skifta fokus utåt och inåt och verkligen vänta in tankarna vid fokus inåt innan jag skiftar tillbaka till fokus utåt. Jag ska även öva på att ignorera de negativa tankarna när de kommer inklivande och vänta på att de ske ge sig av igen. 

 

Jag bröt ihop totalt så fort vi lagt på. Hon märkte nog att det var på gång, för hon frågade flera gånger om jag verkligen var okej och om vi kunde avsluta samtalet, och jag nickade ljugande för jag ville inte börja storgråta inför henne och jag visste att hon inte hade tid att prata med mig längre eftersom hon hade fler patienter efter mig. Så jag satt där i videorummet och gjorde slut på mina sista pappersnäsdukar, sedan stålsatte jag mig och gick ut genom väntrummet med förmodligen helt rödgråtna ögon och styrde stegen till tågstationen. Lyssnade på Taylors "Mean" och ringde till syrran och kände mig faktiskt lite bättre till mods när jag kom hem till Norrköping. 

 

Hade tagit en semesterdag från jobbet, vilket var tur, för jag var ändå inte riktigt i skick att jobba. Gick till campusbiblioteket och hämtade två kursböcker, gick till Ica och bunkrade upp med mat inför helgen och sedan gick jag hem och sov några timmar - jag kände mig verkligen helt slut efter morgonens psykiska påfrestningar.