Gott nytt år!
Så är vi framme vid årets sista dag igen. 2018 har inte precis varit ett perfekt år, men helt klart betydligt bättre än 2017. Jag sätter nu mitt hopp till att 2019 blir ännu bättre. Med min fortsatta terapi och de insikter och verktyg den ger mig, bättre personalförutsättningar inför nästa högsäsong på jobbet i vår och sommar, min strävan att dra ner på studierna till hösten och fokusera mer på skrivandet (vilket ni gärna får påminna mig om när ansökan till höstterminen öppnar 😉), planerandet av det mest episka pridefirandet någonsin i Norrköping...så finns det nog en hel del förutsättningar för ökat välmående, mindre stress och mer meningsfullhet i min tillvaro. Jag önskar er alla detsamma. 💖
För ett bländande Hello Kitty-leende
Idag gick jag till Coop och köpte tandkräm. Bara tandkräm, inget annat. Och då menar jag inte EN tub, utan hela lagret av Hello Kitty-tandkräm. Eller nästan hela - jag lämnade kvar två tuber på hyllan, dels för att jag tänkte att det kanske kan komma något barn som vill ha den sorten och dels för att det på något paradoxalt sätt kändes pinsamt att köpa alla (men alla utom två gick tydligen bra 😉). Jag undrar vad han i kassan tänkte. Men alltså...jag går nästan aldrig dit, jag går i princip bara dit för att köpa Hello Kitty-tandkräm (för den finns nästan ingen annanstans) så jag tyckte det var lika bra att bunkra upp när jag väl var där. Men lite pinsamt var det allt...
Nu har Taylor tydligen blivit "gammal"
När jag skulle göra min terapiläxa förut scrollade jag igenom förstasidan på Spotify och hittade en spellista som hette "Acoustic Hits: Oldies but Goodies". Det lät mysigt, tyckte jag. Fina gamla låtar från decennierna innan jag föddes (eller åtminstone från andra sidan millenieskiftet), tänkte jag mig. Och det passade bra, för jag ville testa att använda en låt till terapin som jag inte lyssnar så ofta på och kanske inte ens känner igen och definitivt inte har en massa associationer till, för att se om det blir någon skillnad i mitt fokus mot när jag använder låtar jag aktivt brukar lyssna på och tycker mycket om.
Så jag klickade för att starta den där spellistan, lade mig ner och blundade - och hörde tonerna av Taylors "Back To December" börja ljuda från min mobil. Så där sprack hela upplägget med att lyssna på en låt jag inte har full koll på. 😂 Och vadå "oldies" - låten släpptes för helsike 2010! 🤦♀️ Geez.
Jag gör ett nytt försök imorgon. Förslag på låtar att öva fokusskifte till mottages tacksamt! ❤️
Social fobi och barnslighet
Jag såg en video för några dagar sedan, om social fobi och barnslighet. Det var intressant, det är någonting jag själv funderar mycket på...
Jag tror definitivt att det finns ett samband mellan social fobi och barnslighet. Däremot har nog Kati och jag lite olika sätt att se på saken. Jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om trauma som håller fast en i en viss ålder eller om att vi hindras från att "växa upp" genom att avstå från aktiviteter som verkar läskiga. Det kan givetvis säkert också påverka, men det som ligger närmare tillhands för mig är trygghet.
Social fobi blir ju i allmänhet ett problem först efter barndomen, när en kommer upp i tonåren. När en är liten är det mer okej att vara "lite blyg", det kan till och med betraktas som lite gulligt. Det går alldeles utmärkt att be mamma ringa hem till kompisen och fråga om vi ska leka och det finns ingen betygshets med medföljande krav på att prata inför klassen (för att nämna några exempel). Som barn går det ofta att skapa sig en relativt smärtfri tillvaro trots social fobi.
Men sedan kommer tonåren med helt andra sociala krav och det är oftast då som ångesten börjar bli mer påtaglig. Jag började få panikattacker när jag var 15 år och brukar sätta detta som startdatum för min sociala ångest (eller rättare sagt brukade, tills jag insåg att jag haft dessa problem hela tiden - som exempelvis korrespondensen mellan min mamma och lågstadielärare visar). Och sedan kommer vuxenlivet med ännu mer sociala krav. Inte konsigt att en då längtansfullt sneglar tillbaka mot barndomen, den tryggaste perioden i livet, tiden innan allting blev så jobbigt...
Mitt hem är fullt av leksaker, varav många är inköpta i vuxen ålder. Gosedjur, playmo, dockskåp, textilier med Hello Kittty och Disney på... Jag är medveten om att jag är vuxen, jag trivs med att vara vuxen och jag beter mig på många sätt i enlighet med min ålder. Men jag dras till barnsliga saker, just för att de symboliserar trygghet (jag har läst någonstans att det är ganska vanligt att personer med social fobi fungerar på det här sättet). Det mest "barnsligt" inredda rummet i mitt hem är mitt sovrum. Mitt hem är min trygghetszon, och sovrummet är själva kärnan av denna trygghetszon.
Kanske har jag faktiskt lyckats med just det som Kati pratar om i videon, att hålla fast vid de barnsliga aspekter som är till hjälp och glädje. Det tycker jag faktiskt att jag gör. Sedan har jag kanske inte helt lyckats med nästa steg - att släppa taget om de aspekter som INTE är till hjälp och glädje. Men det är en annan historia och jag upplever att det handlar mer om minnen, tankar och känslor som behöver bearbetas än om barnsligt beteende som behöver korrigeras.
Hur tänker ni kring social fobi och barnslighet?
God Jul! 🎄
Bitterljuv dröm
Jag har en återkommande dröm om att kissen inte alls är död, att hon bara bor tillfälligt någon annanstans och att jag kan åka och hämta henne när jag vill. Det är en grym dröm, som är underbar medan den pågår men vidrig när jag vaknar.
Jag hade den drömmen inatt. Så jag vaknade med en bitterljuv känsla denna julaftonsmorgon. Jag saknar henne så himla mycket! ❤️
Kissen julen 2015 på en av sina favoritplatser. Hon älskade verkligen att ligga under julgranen. ❤️
Lilla Julafton
Jag har varit vaken sedan typ halv fyra imorse, så jag börjar bli lite lagom astrött nu. 😴 Det var verkligen skönt att sova så mycket igår, men det fuckade uppenbarligen upp min dygnsrytm lite. 😉 Innan det ens hunnit bli ljust ute hade jag gjort mig iordning, tvättat tre maskiner, fyllt på dosetten inför nästa vecka, rensat i medicinskåpet, skickat receptförnyelse via Mina vårdkontakter, samlat ihop och ställt ut alla soppåsarna i hallen och spelat Sims en bra stund. Drog igång julmusik på högsta volym medan jag höll på med medicinskåpet, men sänkte genast igen då jag kom på att klockan bara var sex på söndagsmorgonen. 😂 För mig kändes det inte så tidigt, jag hade ju redan varit vaken ett bra tag. Tur att de nya grannarna inte hunnit flytta in än. 😉
Syrran och jag hade Lilla Julafton idag med paketutdelning här hemma (vi har officiellt slutat med julklappar i familjen men syrran och jag fortsätter ge till varandra). 🎄 Jag fick ett helt berg med peppiga böcker av henne som ska hjälpa mig att nå mina mål med terapin och överhuvudtaget bidra till mitt välmående. 💖
Sovlördag 😴
Jag håller nog på att bli sjuk faktiskt. 🤒 Har känt mig lite smårisig i flera dagar och idag har jag legat och sovit nästan hela dagen. Har varvat med lite Sims och pluggande, men mest har jag sovit. 😴 Lite trist, men jag behöver säkert den här vilan. Hoppas att det inte blir värre än såhär, vill verkligen inte uppleva en repris av influensan från september. 😵
Bästa versionen av "Santa Baby"
Äntligen någon som gör någonting vettigt av den här sliskiga jullåten. Heja Miley! ✊
Hemlös tjej med social fobi
Jag har precis maratontittat på SVT-serien 36 dagar på gatan om hemlösa i Stockholm. Många gripande och tragiska livsöden. Det är verkligen svårt att ta in, men så himla viktigt att försöka. Samhället blir allt kallare och hårdare och det har nog aldrig varit så viktigt som nu att ha förmågan att känna empati med sina medmänniskor. Så jag rekommenderar varmt denna starka dokumentärserie.
Jag fastnade direkt för Bim, en 26-årig heroinmissbrukande tjej med social fobi. I det andra avsnittet sitter hon i en tunnelbanevagn och ser obekväm ut medan hennes pojkvän går runt i vagnen och tigger åt dem. Hon ursäktar sig inför kameran att hon inte alltid brukar sitta sådär och låta honom göra jobbet, men att hon har social fobi och tycker att situationen är jobbig om hon inte har "fått i sig lite", att hon vissa dagar knappt klarar av att åka tunnelbana överhuvudtaget för att det är så mycket folk. Lite senare i samma avsnitt ser vi henne själv gå runt i en tunnelbanevagn och tigga och vara riktigt social mot människorna hon möter, och nu utstrålar hon ett helt annat lugn - för nu har hon tagit heroin.
Det gjorde mig så beklämd att se detta. Alla människorna i serien berörde mig starkt, men den här tjejen berörde mig lite extra, förmodligen för att jag kunde identifiera mig så mycket med henne. Tänk om jag inte hade utbildat mig och lyckats skaffa mig ett jobb, tänk om jag inte hade haft den här lägenheten - och tänk om jag hade börjat döva min ångest med något starkare än sömntabletter...hade jag varit där hon är nu i så fall? Det är sannerligen en skrämmande tanke.
Var rädda om er och var rädda om varandra. ❤️
SORK-modellen och mer fokusskifte
Terapin gick bra idag också. 😊 Tur det, eftersom vi inte ska ses på en hel månad nu. Det hade varit himla jobbigt om jag gått därifrån storgråtande liksom...
Idag gick vi igenom SORK-modellen (Situation, Organism, Respons, Konsekvens). Jag tror inte att jag kommit i kontakt med just den modellen förut faktiskt, men jag är lite osäker. Himla bra var den i alla fall. 👍 När psykologen gick igenom den blev det väldigt tydligt och konkret hur ångesten fungerar. Vi gick igenom flera olika exempel på situationer som triggar obehagliga tankar, känslor och fysiska reaktioner (organism) hos mig, hur jag hanterar det (respons) genom säkerhetsbeteenden och vad det får för konsekvenser på kort respektive lång sikt i form av tillfällig ångestlindring men långsiktigt vidmakthållande av problemen. Väldigt intressant, en riktig aha-upplevelse (och trevligt för studienarkomanen inom mig med så mycket teori 😉). Jag kan inte styra över vilka situationer jag hamnar i och vad de triggar för någonting hos mig, men däremot kan jag styra över hur jag hanterar det hela och därmed hur jag kommer må på kort och lång sikt.
Vi gjorde en fokusskiftesövning också. Först skulle jag blunda och fokusera på att lyssna på alla ljud jag kunde höra, och sedan vända fokus in mot mina tankar och känslor. Sedan skulle jag se mig omkring i rummet och fokusera på att ta in alla synintryck, och sedan vända fokus in mot mina tankar och känslor. Sedan skulle jag lyssna på en låt som psykologen spelade upp och skifta mellan att fokusera på låten och att fokusera på mig själv. Att jag nu inte ens med säkerhet kan säga vilken låt det var, trots att jag kände igen den och visste precis hur den gick när jag hörde den (jag tror att det kan ha varit någonting med Beyoncé eller möjligen "No One" med Alicia Keys), säger väl rätt mycket om hur den övningen gick för mig...
Mitt fokus ligger KONSTANT inåt. Hemläxan jag fick förra veckan, att öva på fokusskifte, har inte gått något vidare. Jag har övat på det (nästan) varje dag, men det dröjer liksom inte många sekunder innan jag börjar associera och tänka och känna och glida bort från fokus utåt och tillbaka till fokus inåt. Att ha fokus utåt i hela fem minuter går bara inte. Men psykologen säger att det inte gör någonting, att det viktiga är att jag tränar och försöker och att det inte är konstigt att det här är svårt för mig. Nu har hon sänkt nivån för den här hemläxan - till nästa gång vi ses ska jag öva på att ha fokus utåt i EN minut varje dag, och bara det tycker jag känns väldigt länge. Men jag ska verkligen försöka, och skriva ner hur det går och vad jag upplever. Och så ska jag fortsätta med förrförra veckans läxa att bemöta mina negativa tankar också (något som gått förvånansvärt bra de senaste två veckorna).
Det känns bra, tycker jag. Hanterbart, men ändå utmanande. Lagom. Och psykologen säger att hon tycker att jag gjort stora framsteg sedan vårt första samtal, att jag vågar utmana mig själv mer nu. Det kändes fint att få höra. 😊
Jag vill egentligen skriva lite mer om dagens samtal, men jag är så himla trött nu. Det tar verkligen på krafterna att gå i terapi. Jag är så spänd både innan och under samtalet och efteråt släpper den där spänningen och så kommer utmattningen istället. Så nu ska jag nog faktiskt gå och lägga mig. Natti natti!
Winter Wonderland ❄
En vecka kvar till julafton och nu har ÄNTLIGEN snön kommit på riktigt. 😍❄ Jag vaknade inatt av ett väldigt buller. Något stort fordon (eller flera) som brakade fram nere på gatan och rev ner halva kvarteret i sin framfart, lät det som. Och jag tänkte att antingen har kriget brutit ut eller så är det snöröjning (jag hade ju sett några snöflingor utanför fönstret på kvällen). Men eftersom jag var för trött och Zopiklon-hög för att påbörja någon slags evakuering bestämde jag mig för att tro på snöröjningsteorin framför krigsteorin, och så somnade jag om. 😉 Och mycket riktigt, när jag klev ut på gatan några timmar senare var hela världen gnistrande vit och vintermagisk (och det var ordentligt plogat).
Jag skulle ha haft samtal med psykologen idag, men när jag var på väg till tåget ringde det en människa från Cirkus Psyk och meddelade att psykologen fått förhinder och frågade om jag kunde komma samma tid imorgon istället. Det gjorde mig lite förnärmad, jag tycker inte om att behöva ändra planer i sista minuten på det där viset. Men jag gick med på det ändå. Det är liksom en hel månad till nästa inbokade samtal... 😒 Lite störigt att jag lämnade jobbet i onödan och fick traska fram och tillbaka, men fint att få komma ut i solen och få se vintern i dagsljus...
På eftermiddagen skickade läraren i Game of Thrones-kursen respons på mina examinationsuppgifter. Jag fick VG på båda två och massor av beröm. 😊 Och jag kände den där härliga berusningen, höjdpunkten i studienarkomanin och förmodligen en stor anledning till att jag fortsätter plugga år efter år.
Decembermys med familjen
Igår var det familjemys på hög nivå. ❤️ Mamma och syrran och jag bakade pepparkakor och fikade med nybakade lussebullar och gick en promenad och kollade på konstverken i Norrköping Light Festival (och en del andra fina ljusinstallationer i stan). Skrev en hel hög med julkort också. Förra året var jag för deppig för att ta mig för att skriva några julkort överhuvudtaget, men i år blev det hela 25 stycken. 🎄
Taylor-dagen ❤️
Idag är det Taylors födelsedag och hon gav oss fans en alldeles fantastisk present - hon meddelade att konsertfilmen från Reputation-turnén kommer att släppas på Netflix på nyårsafton! JAAAAAA!!!!! 😍😍😍
Ja, och så är det ju Lucia idag också. Vilket jag uppmärksammade genom att gå till jobbet i ett av mina juligaste par strumpor...
Jag lyssnade på Lucia-sånger på Spotify en stund också, men bytte snart till Taylor och lyssnade på henne resten av dagen. ❤️
Övning i att testa ångestladdade situationer och skifta fokus
Terapin gick bra idag. Jag började alltså INTE gråta. Men jag hade ångest innan och under i princip hela samtalet. Psykologen inledde med att säga att vi skulle göra en övning idag och det fick förstås Ångestmonstret att börja vråla i protest inom mig. Det var jätteläskigt, men psykologen lotsade mig igenom det hela och lirkade med mig och hittade nya infallsvinklar när jag körde fast. Och vid samtalets slut berömde hon mig och jag kände även själv en stolthet över mig själv.
Psykologen använde en väldigt bra metafor för det här med att utmana negativa tankar och ångest. Jag undviker ju ofta situationer för att bara tankarna på att utsätta mig för dem fyller mig med ångest vilket övertygar mig om att jag inte kommer att klara av det om jag försöker. Hon jämförde det med om man vill veta ifall en penna fungerar eller inte. Då utgår man ju inte från någon slags känsla om att "den här pennan fungerar säkert inte" eller "det känns inte som att den här pennan är något bra så det är ingen idé att jag använder den". Nej, det man gör är ju att man TESTAR på ett papper huruvida den fungerar eller inte. Man bestämmer sig inte på förhand utifrån en negativ känsla. Och likadant kan man göra med ångestladdade situationer. Och det var vad vid provade idag.
Vi pratade om ett ämne jag tycker om, och vi gjorde det på två olika sätt. Först fick jag i uppdrag att använda så mycket säkerhetsbeteenden som möjligt (skitsvårt att göra på kommando faktiskt) medan jag svarade på psykologens frågor. Och sedan fick jag i uppdrag att inte ägna mig åt nästan några säkerhetsbeteenden alls (jag fick exempelvis inte titta ner eller tänka efter alltför mycket innan jag svarade) och även ställa motfrågor till psykologen. Det gick ganska bra att hålla ögonkontakt, men att svara utan att överanalysera sönder potentiella svar gick inget vidare och jag hänföll snart till mitt invanda "jag vet inte". Och att ställa motfrågor till psykologen gick inte alls.
Men då uppmanade hon mig att beskriva olika saker jag såg i rummet där hon satt och efter en stund, när ångestnivån sjunkit en aning, höll hon upp en kaffemugg med en gatuadress i Stockholm och bad mig läsa den och så frågade hon mig om jag varit i Stockholm och vad jag tyckte om stan. Och när jag svarat log hon lite och konstaterade att jag precis svarat utan att tänka efter först. Och jag utbrast indignerat att hon lurade mig till det. Men jag var glad att hon gjorde det, och förundrad över att det fungerade.
Hon stämde av min ångestnivå både före, under och efter övningen. Och vi diskuterade möjligheten att gå in i situationer trots att de verkar läskiga för att undersöka om de verkligen är så läskiga som man tror. Och OM de faktiskt är det - stanna kvar i dem ändå trots ångestens närvaro. Ångesten kommer av negativa automatiska tankar och dem kan man välja att inte ge något större utrymme (det har jag övat på under den senaste veckan - huruvida det har fungerat för att jag har mått bra eller huruvida jag har mått bra för att det har fungerat är jag dock osäker på, men det har hur som helst fungerat).
Till nästa vecka har jag fått i läxa att öva på fokus utåt. Varje dag ska jag ägna fem minuter i icke ångestladdade situationer åt att fokusera på saker runtomkring mig, vad jag hör och ser och så vidare. Och sedan ska jag ägna någon minut åt att vända tillbaka fokuset inåt, på mina tankar och känslor, och sedan tillbaka utåt igen. Och se hur det känns.
Nervös och ångestfylld innan psykologsamtalet.
Nöjd, lättad och stolt efter psykologsamtalet.
Malin-dagen
Himlen över Norrköping imorse. 😍
Namnsdagspresent från syrran. 💖
Jullov 🎄
Under helgen har jag lämnat in examinationsuppgifterna i Game of Thrones-kursen och skrivit klart årets sista inlämningsuppgift i genuskursen. Jag blev precis klar med kommentarerna på kurskamraternas texter. Så nu har jag inga fler studiedeadlines förrän efter nyår. Jag har alltså JULLOV nu! 😄🎄 Hm...ja...jag har ju förstås några hundra sidor kurslitteratur att läsa under tiden, men ändå (tur det förresten, annars skulle jag bli helt rastlös). 😉
Julbord
Precis hemkommen från julbord med kollegorna. Med tanke på att jag inte äter kött, inte dricker alkohol och inte spexar eller sjunger inför folk så är väl julbord med show inte helt my cup of tea egentligen. Men jag tycker att det är trevligt ändå. Umgås lite med kollegorna utanför jobbet, äta god mat (jag fick specialkost uppburen till mig från köket av självaste restaurangchefen som var supernoga med att det skulle bli bra för mig på alla sätt), gunga med i en del låtar jag känner igen och bara sitta och insupa hela atmosfären. Studera utvecklingen av människors beteenden under kvällens aldrig sinande ström av alkohol är förstås också himla intressant - från lite trevande samtal vid glöggminglet till stå upp och dansa och vråla med i showens sista låtar. Nu är jag jättetrött men mycket nöjd med kvällen. Natti natti! ❤
Vittne till brott
Jag blev vittne till ett brott imorse och har känt mig skärrad nästan hela dagen på grund av detta. 😱 Skadegörelse och stöld som genomfördes helt ogenerat mitt i morgonrusningen, jag var först inte säker på att det faktiskt var något olagligt som gjordes eftersom det skedde så öppet och med massor av vittnen runtomkring, men efter att ha skrivit till den drabbade organisationen på Facebook och de hade åkt dit och kollat fick jag bekräftat att det var ett brott. De tackade mig flera gånger om och vidarebefordrade mina iakttagelser till polisen när de anmälde det hela. Så himla läskigt och sorgligt. Vad är det för fel på folk?! Hur svårt kan det vara att låta andras saker vara ifred?! 😡
14 år gammalt spöke
Vad är en rimlig reaktion när en människa som brutalt och med sårande ord sa upp kontakten med en för 14 år sedan plötsligt gillar en kommentar en gjort i en Facebook-grupp? 🤔 Det hände mig i söndags och jag har inte riktigt kunnat smälta det än. Att det dessutom var i en grupp om social fobi gör mig ännu mer förbryllad (vad gör hon där?!), eftersom hon den där gången för länge sedan vräkte ur sig kritik mot de delar av min personlighet som är kopplade till just social fobi. Hon fick mig att känna mig helt värdelös och misslyckad och jag minns att jag grät väldigt mycket efter att jag fått det där brevet.
För vi var brevvänner, det var så det började (och slutade). Och hon insisterade tidigt på att vi skulle börja prata i telefon med varandra och sedan även träffas IRL (i centrala Stockholm av alla platser!). Det var jätteläskigt, både samtalen och mötet, och jag hade fullt ångestpåslag hela tiden. Men samtidigt kände jag mig stolt över mig själv för att jag klarade av det (jag var bara 16 år då och hade inte börjat med vare sig KBT eller mediciner än) och jag lämnade henne i Stockholm tillsammans med min familj i tron att vi haft en trevlig stund tillsammans. Vi gjorde till och med upp om att träffas igen, hemma hos mig, några månader senare. Men så blev det inte.
Jag berättade alla möjliga svåra saker för henne under vår intensiva brevväxling, men när hon ville prata om det i telefon kändes det inte lika enkelt som att skriva om det för mig (dessutom fanns andra människor inom hörhåll). Och det tyckte hon var konstigt. Hon tyckte även att jag hade varit väldigt tyst och stel och osäker när vi möttes i Stockholm. Så medan jag höll på att städa mitt rum inför att hon skulle komma så anlände det ett brev där hon förklarade att hon inte skulle komma, att hon inte ville ha någon mer kontakt och så radade hon upp allt som var fel/konstigt med mig och mitt beteende och att hon inte ville ha någonting mer med det att göra.
Jag minns inte exakt allt hon skrev och det är jag tacksam över. Annars hade jag väl gått och ältat det i alla dessa år. Det är faktiskt väldigt länge sedan jag överhuvudtaget tänkte på den här människan, men nu rev hon upp allting genom att ge sig till känna. Var det en slump? Visste hon att det var jag som skrivit kommentaren hon gillade? Följer hon kanske till och med min blogg?! Hemska tanke, men inte helt orimlig eftersom tråden jag kommenterade i handlade just om att skriva dagbok eller blogg om sin psykiska ohälsa.
Men hur det än ligger till med den saken...vad ska jag göra nu? Blocka, konfrontera (och sedan blocka), låtsas som om det regnar...?
Intervjuoffer
Igår förmiddag kom praktikanten in i mitt rum och sa att en kollega lovat att jag skulle ställa upp på en intervju om hur det går till att upprätta bokslut. Jag hade ingen aning om detta löfte och fick sådan jävla panik. Först fick jag inte fram ett ord, jag kunde verkligen inte säga någonting alls om det jag ägnar mig åt hela dagarna på jobbet. Praktikanten hämtade block och penna och jag började lite stapplande berätta. Sedan avbröts vi av förmiddagsfikat och efter det läxade jag upp min kollega (som inte tänkte på att sådana där överraskningar är himla obehagliga för mig) och sedan sköt jag upp resten av intervjun till efter lunch. Inte för att det gick särskilt mycket bättre då, men jag var åtminstone mer mentalt förberedd. Jag tror inte att praktikanten förstod så mycket av det hela, men han fyllde åtminstone några sidor i sitt kollegieblock och fick en trave dokument av mig att studera. Och kollegan som försatt mig i denna situation uttryckte stor tacksamhet mot mig vid arbetsdagens slut.
Ännu ett tårfyllt psykologsamtal
Idag grät jag under i princip hela samtalet med psykologen. 😢 Jag låste mig totalt och kunde knappt få ur mig något vettigt alls. Jag bara satt och grät medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och psykologen försökte lirka med mig.
Psykologen sa att det ligger en trygghet i ångesten och i att säga till mig själv att jag är värdelös och dylikt. För då "räddar" jag mig själv ur situationen på kort sikt och behöver inte ens försöka eftersom jag "vet" på förhand att jag inte kommer klara av det. Det låter rimligt, tycker jag, och det är väl därför Ångestmonstret säger åt mig att det inte är någon mening med att jag går i terapi för att det ändå inte kommer hjälpa...
Till nästa vecka har jag fått i läxa att bemöta mina negativa tankar. När jag märker att jag fastnar i ett negativt tankemönster ska jag ägna mig åt någonting jag tycker om att göra och lägga allt mitt fokus på det. Och jag ska öva på att se tankarna som just tankar och inte som absoluta sanningar som jag måste rätta mig efter. Det känns jättesvårt, men jag ska försöka.
Lussebullar, studier och teater
Idag har syrran och jag bakat lussebullar och hon var gullig och gjorde matlådor åt mig medan jag försökte plugga. 💖 Ikväll har jag varit på min älskade teater och sett I väntan på Godot. En föreställning som lämnade mig tämligen förvirrad, jag behöver nog lite tid att smälta den innan jag direkt kan uttala mig om den. 🤔 Men nu ska jag försöka sova. Imorgon blir en intensiv studiedag, jag har ambitionen att bli klar med en uppgift per kurs imorgon. Natti natti!
