Terapin gick bra idag. Jag började alltså INTE gråta. Men jag hade ångest innan och under i princip hela samtalet. Psykologen inledde med att säga att vi skulle göra en övning idag och det fick förstås Ångestmonstret att börja vråla i protest inom mig. Det var jätteläskigt, men psykologen lotsade mig igenom det hela och lirkade med mig och hittade nya infallsvinklar när jag körde fast. Och vid samtalets slut berömde hon mig och jag kände även själv en stolthet över mig själv. 

 

Psykologen använde en väldigt bra metafor för det här med att utmana negativa tankar och ångest. Jag undviker ju ofta situationer för att bara tankarna på att utsätta mig för dem fyller mig med ångest vilket övertygar mig om att jag inte kommer att klara av det om jag försöker. Hon jämförde det med om man vill veta ifall en penna fungerar eller inte. Då utgår man ju inte från någon slags känsla om att "den här pennan fungerar säkert inte" eller "det känns inte som att den här pennan är något bra så det är ingen idé att jag använder den". Nej, det man gör är ju att man TESTAR på ett papper huruvida den fungerar eller inte. Man bestämmer sig inte på förhand utifrån en negativ känsla. Och likadant kan man göra med ångestladdade situationer. Och det var vad vid provade idag. 

 

Vi pratade om ett ämne jag tycker om, och vi gjorde det på två olika sätt. Först fick jag i uppdrag att använda så mycket säkerhetsbeteenden som möjligt (skitsvårt att göra på kommando faktiskt) medan jag svarade på psykologens frågor. Och sedan fick jag i uppdrag att inte ägna mig åt nästan några säkerhetsbeteenden alls (jag fick exempelvis inte titta ner eller tänka efter alltför mycket innan jag svarade) och även ställa motfrågor till psykologen. Det gick ganska bra att hålla ögonkontakt, men att svara utan att överanalysera sönder potentiella svar gick inget vidare och jag hänföll snart till mitt invanda "jag vet inte". Och att ställa motfrågor till psykologen gick inte alls. 

 

Men då uppmanade hon mig att beskriva olika saker jag såg i rummet där hon satt och efter en stund, när ångestnivån sjunkit en aning, höll hon upp en kaffemugg med en gatuadress i Stockholm och bad mig läsa den och så frågade hon mig om jag varit i Stockholm och vad jag tyckte om stan. Och när jag svarat log hon lite och konstaterade att jag precis svarat utan att tänka efter först. Och jag utbrast indignerat att hon lurade mig till det. Men jag var glad att hon gjorde det, och förundrad över att det fungerade. 

 

Hon stämde av min ångestnivå både före, under och efter övningen. Och vi diskuterade möjligheten att gå in i situationer trots att de verkar läskiga för att undersöka om de verkligen är så läskiga som man tror. Och OM de faktiskt är det - stanna kvar i dem ändå trots ångestens närvaro. Ångesten kommer av negativa automatiska tankar och dem kan man välja att inte ge något större utrymme (det har jag övat på under den senaste veckan - huruvida det har fungerat för att jag har mått bra eller huruvida jag har mått bra för att det har fungerat är jag dock osäker på, men det har hur som helst fungerat). 

 

Till nästa vecka har jag fått i läxa att öva på fokus utåt. Varje dag ska jag ägna fem minuter i icke ångestladdade situationer åt att fokusera på saker runtomkring mig, vad jag hör och ser och så vidare. Och sedan ska jag ägna någon minut åt att vända tillbaka fokuset inåt, på mina tankar och känslor, och sedan tillbaka utåt igen. Och se hur det känns.