Igår kväll hölls den sista lektionen av grundkursen i bugg. Det blev en total katastrof för mig. Jag bröt ihop i pausen och sedan dansade jag inte mer. 

 

Som det varit under de senaste lektionerna var det även igår jättesvårt att fatta vad killarna menar när de rycker och sliter i en, jag försöker verkligen tolka vad de menar men det går fan inte längre. Och att det blivit missar i kommunikationen ibland har jag kunnat hantera någorlunda okej tidigare och vi har kunnat skratta åt det tillsammans och killarna har många gånger tagit på sig skulden för att ha varit otydliga, men igår framförde den ena efter den andra killen kritik om olika saker jag gör fel. De var inte direkt elaka - men när flera personer på raken talade om för mig att jag gjorde diverse olika fel, då bröt jag till slut ihop och kände mig helt värdelös. 

 

Att vara DUKTIG och att GÖRA RÄTT är extremt viktigt för mig och min självkänsla. Det knäcker mig totalt när jag får höra att jag gör fel och inte kan. 

 

En av tjejerna var jättegullig och tog med mig ut för att få lite frisk luft. Och där ute mötte vi en annan tjej, och så blev vi tre stående en stund och pratade om hur himla kritiska killarna har blivit emot oss på sista tiden - trots att de själva inte är några dansproffs precis (men vi är för snälla för att säga något när de gör fel utan försöker helt enkelt bara anpassa oss utifrån dem, medan de inte är rädda för att kritisera minsta lilla miss vi gör). Båda de andra tjejerna berättade att de gått hem gråtfärdiga ibland från bugglektionerna för att de fått så mycket kritik från killarna. 

 

Det kändes fint med lite systerskap och bekräftelse, men jag var fortfarande ledsen. När de andra tjejerna gick in och dansade igen gick jag till toaletten och släppte ut gråten mer ohämmat. Sedan smög jag in i danssalen och satte mig på golvet i ett hörn bredvid min ryggsäck. Och då kom arrangören och satte sig bredvid mig och pratade med mig. Enligt honom är jag tydligen en av de duktigaste tjejerna på kursen. Något som bekräftades av en av lärarna som efter en stund tog med mig ut i entrén och pratade med mig - han hävdade att jag är jätteduktig och att det ju fungerar jättebra när jag dansar med honom, men att killarna på kursen är dåliga på att ge tydliga signaler och har för höga tankar gällande sina egna danskunskaper. Han sa att det som jag i första hand behöver göra bättre är att tro mer på mig själv. Han sa också att jag ser fullkomligt livrädd ut när jag dansar. 

 

Självklart lyssnade jag mest på det sista, att jag ser fullkomligt livrädd ut när jag dansar. Jag försöker verkligen maskera mina sociala ångest, men hans kommentar fick mig att inse att jag misslyckats totalt med detta under denna kurs. Ytterligare en sak jag inte klarat av i detta sammanhang alltså... 

 

Jag grät mig till sömns igår kväll och jag har gråtit mycket under dagen idag. Ångestmonstret är extremt högljutt ("ingen tycker att du är duktig, de sa bara så för att vara snälla för att du var ledsen", "ingen vill ha dig där, alla skulle bli glada om du slutar komma dit", "du kan ingenting" osv...) och jag har totalt fastnat i ältandeloopen. 

 

Nästa vecka börjar fortsättningskursen. Jag var den första som skrev upp mig på intresselistan för den, men just nu känns det inte särskilt lockande att någonsin gå dit igen. Jag vill verkligen inte att det ska sluta såhär, att detta ska bli ännu ett misslyckande för mig...då kommer jag ju aldrig våga prova något sådant här igen. Men hur ska jag kunna gå dit igen - redan på torsdag?! 

 

Syrran tycker att jag ska gå dit och äga det totalt och skita i vad killarna säger. Och tills dess ha en viss låt av Jonas Gardell på repeat... 

 

 

Jag har dock inte lika mycket "fuck you"-attityd som min kära syster. Jag blir ledsen istället för arg. Vänder saker inåt istället för utåt. 😣 Men jag lyssnar lydigt på min nya anthem...