Jag såg en video för några dagar sedan, om social fobi och barnslighet. Det var intressant, det är någonting jag själv funderar mycket på... 

 

 

Jag tror definitivt att det finns ett samband mellan social fobi och barnslighet. Däremot har nog Kati och jag lite olika sätt att se på saken. Jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om trauma som håller fast en i en viss ålder eller om att vi hindras från att "växa upp" genom att avstå från aktiviteter som verkar läskiga. Det kan givetvis säkert också påverka, men det som ligger närmare tillhands för mig är trygghet. 

 

Social fobi blir ju i allmänhet ett problem först efter barndomen, när en kommer upp i tonåren. När en är liten är det mer okej att vara "lite blyg", det kan till och med betraktas som lite gulligt. Det går alldeles utmärkt att be mamma ringa hem till kompisen och fråga om vi ska leka och det finns ingen betygshets med medföljande krav på att prata inför klassen (för att nämna några exempel). Som barn går det ofta att skapa sig en relativt smärtfri tillvaro trots social fobi. 

 

Men sedan kommer tonåren med helt andra sociala krav och det är oftast då som ångesten börjar bli mer påtaglig. Jag började få panikattacker när jag var 15 år och brukar sätta detta som startdatum för min sociala ångest (eller rättare sagt brukade, tills jag insåg att jag haft dessa problem hela tiden - som exempelvis korrespondensen mellan min mamma och lågstadielärare visar). Och sedan kommer vuxenlivet med ännu mer sociala krav. Inte konsigt att en då längtansfullt sneglar tillbaka mot barndomen, den tryggaste perioden i livet, tiden innan allting blev så jobbigt... 

 

Mitt hem är fullt av leksaker, varav många är inköpta i vuxen ålder. Gosedjur, playmo, dockskåp, textilier med Hello Kittty och Disney på... Jag är medveten om att jag är vuxen, jag trivs med att vara vuxen och jag beter mig på många sätt i enlighet med min ålder. Men jag dras till barnsliga saker, just för att de symboliserar trygghet (jag har läst någonstans att det är ganska vanligt att personer med social fobi fungerar på det här sättet). Det mest "barnsligt" inredda rummet i mitt hem är mitt sovrum. Mitt hem är min trygghetszon, och sovrummet är själva kärnan av denna trygghetszon. 

 

Kanske har jag faktiskt lyckats med just det som Kati pratar om i videon, att hålla fast vid de barnsliga aspekter som är till hjälp och glädje. Det tycker jag faktiskt att jag gör. Sedan har jag kanske inte helt lyckats med nästa steg - att släppa taget om de aspekter som INTE är till hjälp och glädje. Men det är en annan historia och jag upplever att det handlar mer om minnen, tankar och känslor som behöver bearbetas än om barnsligt beteende som behöver korrigeras.