Jag hittade en rätt intressant sak i mammas källare när vi rensade där under mellandagarna. Det var en liten blå anteckningsbok där mamma och en av mina lärare skrivit brev till varandra under mitt allra första år i skolan (detta var alltså 1994-1995, innan folk började mejla till varandra). Jag var 6 år gammal och uppvisade redan då tydliga tecken på social fobi, inser jag när jag läser vad de vuxna skrivit om mig - men det var det ingen som fattade då!

Här är några utdrag ur boken...

Den 11/11-1994 skrev min lärare bland annat:
I onsdags var vi och badade. [...] Malin gick i och var med och doppade sig och bubblade i vattnet. Men när de skulle hämta simdyna och platta var det stopp. Hon gick inte i vattnet mer, inte på lekstunden heller.
     Malin vill inte ha någon roll i någon teater utan nöjer sig med att sjunga när alla sjunger. Hela förmiddagen idag har [sexåringarna] varit med mej. Vi lekte och pratade en stund först. Efter det hade vi fri lek. Malin kunde inte hitta på något att göra, satt bredvid och tittade.

Den 30/11-1994 skrev min lärare bland annat:
Jag tycker det var synd att Malin missade skogsutflykten när vi gick bara de 9 [sexåringarna] och 2 vuxna, då hade vi tid att bry oss om och få en positiv upplevelse av skogen.
     Nu leker 7 barn i kudd inklusive Malin, vi har välja-stund och Malin valde kudd för andra dagen i rad. Det är positivt med tanke på att det är 4 ganska "vilda" killar där samtidigt. [...]
     PS. Malin deltog i hela gympan trots lite ledsamheter i början.

Den 30/11-1994 skrev mamma bland annat:
Är medveten om att det var synd att Malin missade skogen. Det hade säkert varit "nyttigt" i lilla gruppen. Hon var "pirig" kvällen innan. Jag trodde det berodde på utflykten, men sen var hon ju sjuk på morgonen.
     Till Lucia kan hon eventuellt tänka sig att vara tärna "för Lucian går först" och det vill hon inte. Dessutom tycker hon nog att det är fint med glitter...
     Jag vet inte om ni har märkt det, men Malin har inte velat ha med frukt på ett tag. Hon har inte hunnit äta upp den, tycker hon. Igår kom vi på en kompromiss. Nu har hon med skalad clementin i en burk. Vi provar med det.
     Inneskorna har hon tagit hem. Hon tycker hon tappar dem ibland i bänken. Vi får se hur hon vill ha det när snön kommer. [...]
     PS. Hon dricker sällan/aldrig till maten i skolan. Hon är rädd att krocka när hon hämtar mjölk. Stämmer det? Jag vill ju gärna att hon får i sig dryck till maten. Kan hon få lite hjälp, så hon sen törs själv?

Den 2/12-1994 skrev min lärare bland annat:
Jodå, jag har saknat frukten. Det var oordning på fruktstunderna när vi tränade inför festen. Ofta fick barnen ta frukten ute på rasten. [...]
     Inneskor är alla dåliga på att använda så hon kanske känner sej ensam, men visst är det bra när golvet blir blaskigt. [...]
     Mjölken: Till [en annan lärare] har hon sagt att hon är rädd att tappa glaset när hon går ut för hon har tappat besticken en gång. Vi ska hjälpa henne.
     Denna vecka har varit väldigt positiv. Pigg och glad och tar för sej mer och mer.

Den 7/12-1994 skrev min lärare:
Det är mycket som är positivt nu. Malin pratar mera spontant nu när vi träffas. Deltar i alla aktiviteter om än med lite tvekan ibland.
     Hon har fått hjälp med mjölken så det går bra.
     I [sexårsgruppen] har vi lekt "Kims lek", "Pomperipossa" och beskrivit saker för varann med mera som kräver att man spelar huvudrollen och Malin är med.

Den 1/2-1995 skrev mamma:
Malin vill inte åka skridskor. Jag tror det beror på osäkerhet. Hon åkte UTE förra vintern, och tyckte om det då. Vi får försöka "peppra" henne tills imorgon.



Sedan står det inte så mycket mer i den lilla blå boken. Men det som står gör mig så frustrerad. Varför var det ingen som reagerade på det här?! Det är fan inte normalt att vara så ängslig och tillbakadragen som Lilla Malin var. Tänk om någon hade kollat upp vad det var för fel på mig, då hade jag kunnat få hjälp mycket tidigare och sluppit många plågsamma upplevelser, missförstånd, konflikter och så vidare genom åren...

Men men...det är väl ingen idé att vara bitter över sånt som inte går att ändra. De vuxna gjorde nog så gott de kunde, utifrån de kunskaper de hade.