Jag gick in till centrum för att shoppa förut. Eller ja, egentligen bara för att köpa kattgrejer, men jag råkade hamna i några klädaffärer också. Och då, mitt inne på H&M, började den sociala fobin spöka. :S Jag tyckte att alla tittade på mig, granskade mig kritiskt och tyckte illa om mig. Och då började jag förstås få svårt att andas.

Reaktion?

Jag blev irriterad! Så jävla irriterad. För jag hatar att låta min rädsla styra mig. Så jag tog ett par klänningar och travade iväg till provrummen. Och tänka sig - jag överlevde. :thumbup:

(Samma sak hände förresten under mellandagsrean - också på H&M. :P)

Papperen är ifyllda och nedstoppade i ett kuvert. En bunt magiska papper, som avgör vilken vändning mitt liv kommer att ta. Vågar jag skicka dem?

Det är bara några dagar kvar till tentan, men jag är fullkomligt omotiverad att plugga. :S Tyvärr kan jag inte skylla på det grå, trista vädret, för igår var det sol och varmt - och jag var lika omotiverad då.

Jag hade lite ångest igår kväll, men det gick över och jag fick en ganska lugn natt med (relativt) mycket sömn. :tired: Skönt!

Bäst att jag tar tag i pluggandet nu. Annars är risken stor för att ångesten håller mig vaken inatt...

Ojoj, vilket slarv - jag skrev inget inlägg igår! :O Men idag kommer det ett (uppenbarligen).

I början av dagens föreläsning satt jag och två kompisar och diskuterade en uppgift - i viskande tonläge. Det är första gången (tror jag) som jag "stör" en föreläsning på högskolan. Och genast vände sig en viktigpetter på raden framför om och hyschade åt oss. Och sen satt jag och var skitsur på henne hela föreläsningen. :mad: För det finns vissa som alltid sitter och småpratar under föreläsningarna - men dem är det minsann ingen som säger till. Så varför är det så jävla viktigt att jag håller käften???

(Vet att jag är överkänslig nu. Skyller på att jag har mens.)

Jag fick just veta att jag kommer att få en katt om några veckor. :D Hon har vuxit upp på gatan, så hon är ganska skygg. Men det har jag full förståelse för - jag är ju inte heller direkt social... Jag tror att vi kommer förstå varandra väldigt bra. :)

En gammal klassföreståndare uppdaterade sin Facebook-status tidigare idag. Och jag kommenterade den. En stund senare kommenterade någon annan, och av den kommentaren framgick det att jag missuppfattat statustexten. :O Och då blev jag alldeles stel. Jag kände mig otroligt förödmjukad. :(

Varför måste jag vara så känslig hela tiden???

Jag menar, världen går inte under för att man missuppfattar vad någon skriver på Facebook. Andra människor skulle säkert skratta åt såna missförstånd. Men för mig känns det bara hemskt. (Att jag precis har fått mens gör ju inte saken bättre.)

Det har inte blivit så värst mycket sömn de sista nätterna, på grund av den jävla ångesten som håller mig vaken alldeles för länge. :( Så det var väl inte så konstigt att jag bröt ihop idag, antar jag.

De första tårarna kom under föreläsningen på förmiddagen. ;( Jag hade behövt storgråta, men jag vill inte göra det i skolan. På gymnasiet hade jag inga problem med det, då både grät jag och gjorde mig själv illa under skoltid. Men nu på högskolan vill jag inte ha den där "psykfallsrollen" längre. Så jag släppte bara ut ett par tårar under föreläsningen, för att "lätta på trycket" lite tills jag kom hem och kunde släppa lös stora Niagarafallet.

Tyvärr gick det ut över älsklingen. :( Jag fattar inte hur hon står ut med mig - men jag är väldigt glad över att hon gör det.

De flesta av mina klasskompisar har en bra bit att pendla till skolan. Så att de kommer dit tidigt är ju inte så konstigt, de måste ju anpassa sig efter tidtabellerna. Men att jag, som bor inom gångavstånd från skolan, också kommer dit tidigt (minst en halvtimme innan vi börjar) verkar desto konstigare.

Imorse frågade två kompisar varför jag gör det. Och jag blev helt ställd! Inte för att jag inte vet varför jag gör som jag gör. Det är jag mycket medveten om! Det är ju för att jag tycker det är så obehagligt att komma in i föreläsningssalen när den nästan är fullsatt. Då känns det som om alla tittar på en, och dessutom finns risken att det inte finns några lediga sittplatser kvar bredvid mina kompisar.

Det är likadant när jag till exempel ska på fest, eller till ett möte. Då ser jag till att komma dit bland de första. För det är inte alls lika obehagligt att sitta och se de andra droppa in en efter en, som att komma dit när de flesta andra redan är där.

Men förklarade jag detta för mina kompisar? Nej. Jag övervägde för någon sekund att göra det, men så ångrade jag mig och kom med mitt standardsvar: "Jag vet inte". Och jag är fortfarande arg på mig själv för det! Jag tycker ju inte att psykiska sjukdomar är något att skämmas över, jag tycker att det borde vara lika självklart att prata om dem som om fysiska sjukdomar. Så varför kan jag inte göra det själv?!?

Vad har du gjort i helgen? Vad har du gjort i helgen? Vad har du gjort i helgen?

Såhär i början av veckan får man alltid denna fråga av klasskompisarna. Och vad ska man svara, när man mest legat och gråtit och vridit sig i ångest och försökt tränga undan tankarna på att göra sig själv illa?

Jag svarade som jag brukar: Inget speciellt.

Dagen har varit bättre än gårdagen. Jag har varit lite låg, men bättre det än att vara alldeles utom mig av ångest. Har både diskat, pluggat och handlat. Och nu håller jag på med tvätten. Inget av det här skulle jag ha haft energi till igår. Men det är som mamma säger - om man inte orkar är det bättre att vänta till senare. Och idag orkar jag. :thumbup:

Jag går och väntar på resultatet från deltävlingen i SM i Ekonomi.

En del av mig vill verkligen vinna, den del som lider av prestationsångest och är tävlingsinriktad och kommer att känna sig misslyckad vid en förlust.

Men sen finns ju den här andra delen också...den som med skräck tänker på att en vinst skulle innebära att jag måste åka till Karlstad för finalen och bo i en idrottshall tillsammans med en massa andra studenter under flera dagar. Den delen av mig vill verkligen inte vinna!