Jag fick en akuttid hos psykologen idag. Och jag ska dit igen om en vecka. Vi lägger nog den nätbaserade KBT-behandlingen på is så länge, den stjälper mer än den hjälper (som förmodligen framgått av tidigare inlägg).
Hon sa en massa bra (och jobbiga) saker och fick mig att börja reflektera över olika saker på ett nytt sätt. Hon är läskigt bra på att läsa av mig och snabbt leverera en analys av det jag berättar och det jag i övrigt signalerar.
Det snurrar runt i huvudet på mig efter den där timmen. När jag skulle gå därifrån kunde jag konstatera att jag visserligen kände mig bättre till mods men att jag fortfarande inte visste vad jag rent konkret skulle göra med någonting. Men någon oro borde hon inte behöva känna över mig framöver i alla fall. Och vi ses ju om en vecka igen.
Bild tagen inför inlägg igår kväll som aldrig blev skrivet. Låt oss bara konstatera att jag inte mådde jättebra och att det fanns en anledning till att psykologen ville träffa mig idag.
Jag har tillbringat kvällen på caféet på teatern i Linköping igen. Omgiven av fina människor som tog hand om mig. Självklart fick jag uppmärksamhet den här gången också; en liten intervju, erbjudande om att bjuda mig på något och så vidare (jag är typ ökänd som musikalfantasten nummer ett) men jag var inte lika bra på att hantera det ikväll, jag har för mycket mörker i mig just nu. "Malin, vill du säga några ord?" frågade de från scenen i slutet av kvällen, och jag kved fram ett litet nej och skakade på huvudet i total panik.
Men det var ändå ett skönt avbrott att få sitta där en kväll och få något annat att tänka på. För jag mår inte så bra just nu, på förekommen anledning. Jag har nämligen blivit utsatt för kränkande smygfotografering, och jag tog väldigt illa vid mig av det och är fortfarande jätteupprörd nu flera dagar senare (men nu på en nivå där jag kan skriva om det). Och reaktionerna från omgivningen har ju inte precis gjort saken bättre. Victimblaming och överslätande och avståndstagande om vartannat. Jag känner mig fan som Sofie i Hip Hip Hora. (Och jag skiter i om någon som vet vad det gäller läser det här och tycker att det är obekvämt att jag skriver om det, det är inte NI som blivit utsatta för ett brott, det är JAG, och jag har all rätt i världen att känna mig kränkt över det som har hänt.)
Nu ska jag låta Imovane-dimmorna sluka mig, och imorgon ska jag försöka att inte vara alltför nedstämd på jobbet så att min stackars chef behöver oroa sig för mig. De andra kollegorna kan jag spela någorlunda övertygande teater inför, men han och jag har jobbat ihop i över fem år, så han märker hur det verkligen ligger till.
Idag är det exakt 10 år sedan jag klarade uppkörningen. Det är allt något att vara stolt över. 💖 Även om jag inte använder körkortet till något annat än att legitimera mig nuförtiden...vilket börjar bli lite svårt, då det händer att postombud och liknande ifrågasätter om det verkligen är jag på bilden. 😜 Tur att jag ska få ett nytt körkort snart...
"Målet är inte att du ska känna dig bättre, utan att du ska bli bättre på att känna." Fuck that shit, jag känner redan alldeles för mycket.
Det senaste momentet i KBT-behandlingen gjorde mig om möjligt ännu mer frustrerad än tidigare. Och veckans övningar i medveten närvaro fick mig att börja gråta. Övningar som jag förväntas ägna mig åt vid upprepade tillfällen under veckan...
Jag är nog inte jättetrevlig i min kommunikation med psykologen just nu, misstänker jag. Jag är så jävla frustrerad. Och jag undrar vad fan jag utsätter mig för den här behandlingen för.
När jag stod och väntade på bussen imorse kom det fram en ung kvinna och frågade försynt på knagglig svenska om jag kunde hjälpa henne. Hon skulle till ett ställe, men kunde inte hitta dit. I handen höll hon ett papper från Migrationsverket, jag läste inte så noga men förstod att hon blivit kallad dit för att få höra deras beslut i hennes ärende. Och jag försökte förklara och gestikulera hur hon skulle gå (jag är askass på vägbeskrivningar) och sedan stod jag och såg efter henne med en klump i magen. Hon väckte liksom beskyddarinstinkter hos mig. Hon verkade så spröd och försynt och allvarlig. Jag ville bara ta hand om henne! Jag hoppas att hon får ett positivt besked. Det hoppas jag verkligen. ❤
KBT-behandlingen är jävligt frustrerande. Den handlar inte om att jag ska kunna göra saker UTAN att ha ångest, utan om att jag ska kunna göra saker OCH ha ångest. Målet är liksom inte att Ångestmonstret ska försvinna, utan att jag ska ta fanskapet i handen och genomföra sådant jag vill göra tillsammans med hen. Inte bara som ett första delmål, utan även på sikt. Att jag ska FORTSÄTTA ha ångest - men inte låta den hindra mig från att göra det jag verkligen vill göra. Jävligt frustrerande.
Så...jag antar att jag måste sträcka ut handen mot fanskapet och försöka börja samarbeta istället för att motarbeta. Och vi börjar väl med en liten sång, tillägnad Ångestmonstret...
"If I could only reach you, that would really be a breakthru..."
Jag har faktiskt inte känt av pollen så mycket den här våren. Fram till idag. Idag smällde det till ordentligt. Usch och fy...
För mitt psykiska välbefinnande är det helt underbart att våren är här. För mitt fysiska välbefinnande är det inte fullt lika underbart. 😕 Det är en ständig balansgång.
Jag vaknade vid tretiden inatt och överväldigades av insikten om att musikalen är slut nu. Jag var plötsligt helt klarvaken...och panikslagen. Någon slags separationsångest höll (och håller fortfarande) mig i sitt grepp. Idag har jag lullat runt i en märklig blandning av lycka och sorg. Det har varit så otroligt fint med musikalen...men det är så hemskt att det är över. Varför kunde den inte bara ha fortsatt i all evighet?! Jag skulle lätt ha kunnat gå och se den sisådär en gång i veckan under resten av mitt liv (på riktigt!).
Men men...det är väl inte mycket att göra åt. Det är över nu. Men TACK, Östgötateatern, för denna fantastiska uppsättning! Den har betytt så obeskrivligt mycket för mig. ❤❤❤❤❤ (Och TACK, Livrädd, för att du tog med mig på den där första föreställningen...allt är ditt "fel"! 😜)
För att dra ut på det hela lite till kommer här en bildkavalkad...
Pontus Plænge och Richard Carlsohn. Foto: Jonas Carmhagen.
Julia Nelson, Emil Schillén och Kajsa Berg. Foto: Markus Gårder.
Rasmus Malm, Emil Schillén, Julia Nelson, Daniel Mauricio, Michael Westlund, Kajsa Berg och Joacim Hedman. Foto: Markus Gårder.
Richard Carlsohn och Pontus Plænge. Foto: Markus Gårder.
Richard Carlsohn. Foto: Markus Gårder.
I förgrunden: Richard Carlsohn. I bakgrunden: Emil Schillén, Michael Westlund, Kajsa Berg, Daniel Mauricio, Joacim Hedman, Rasmus Malm och Julia Nelson. Foto: Markus Gårder.
Martin Waerme. Foto: Markus Gårder.
Razmus Nyström och Pontus Plænge. Foto: Markus Gårder.
Razmus Nyström och Sara Ollinen. Foto: Markus Gårder.
Pontus Plænge och Richard Carlsohn. Foto: Markus Gårder.
I förgrunden: Richard Carlsohn. I bakgrunden: Emil Schillén, Michael Westlund, Kajsa Berg, Rasmus Malm, Joacim Hedman och Julia Nelson. Foto: Markus Gårder.
I förgrunden: Richard Carlsohn. I bakgrunden: Julia Nelson, Rasmus Malm, Joacim Hedman, Kajsa Berg och Michael Westlund. Foto: Markus Gårder.
Pontus Plænge. Foto: Markus Gårder.
Patrik Voight. Foto: Markus Gårder.
I förgrunden: Therése Angleflod och Richard Carlsohn. I bakgrunden: Michael Westlund, Julia Nelson, Joacim Hedman, Rasmus Malm, Kajsa Berg, Daniel Mauricio, Emil Schillén och Pontus Plænge. Foto: Markus Gårder.
I förgrunden: Petra Nielsen och Richard Carlsohn. I bakgrunden: Rasmus Malm, Joacim Hedman, Kajsa Berg, Razmus Nyström, Sara Ollinen, Sven Angleflod, Liselott Lindeborg och Pontus Plænge. Foto: Markus Gårder.
Idag spelades den absolut sista föreställningen av LaCageauxFolles. Musikalbesök nummer 19 för mig. Och nu blir det inga fler. 😢 Fruktansvärt sorgligt.
Men det var en magisk upplevelse (som vanligt). Och den här gången hade jag (äntligen!) mamma med mig. Det kändes himla fint att få dela detta som betyder så otroligt mycket för mig med henne. ❤
I foajén mötte vi en av damerna som jag lärde känna på evenemanget måndag förra veckan, när vi fick träffa huvudrollsinnehavarna. Hon blev jätteglad att se mig, men förvånades över att det "bara" var mitt nittonde musikalbesök, att jag inte hunnit med några fler under de nästan två veckor som gått sedan vi sågs senast. 😜
Jag blev verkligen berörd av dagens föreställning. Det blir jag ju alltid, men det var liksom lite extra mycket idag...förmodligen för att det var sista gången. Jag blev inte bara tårögd i slutet av första akten utan även under ett antal andra scener där jag inte brukar vara alls lika känslig. Och mamma blev också superberörd. Vi satt där och kramade varandras händer. ❤
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv nu. Eller jo, det vet jag väl, jag har massor att göra - det ganska försummade pluggandet, högsäsongen på jobbet, arbetet inför Pride-festivalen, romanskrivandet...jag kommer inte att sitta sysslolös framöver. Men konstigt känns det. Och tomt. Väldigt tomt. Musikalen har ju varit en stor del av min tillvaro ända sedan oktober... ❤❤❤
Om ni tänker bojkotta filmen så gör det åtminstone av rätt anledning
Idag har SkönhetenochOdjuret biopremiär. Den har väckt ett jävla liv världen över sedan Disney tillkännagivit att en av karaktärerna i filmen är gay. Biografer, städer och hela länder har gått ut med att de tänker bojkotta(!) filmen på grund av detta. 😧
För mig fick nyheten om gaykaraktären helt motsatt effekt. Innan var jag helt på det klara med att jag absolut inte tänkte se den här filmen. Jag tyckte redan den tecknade versionen var obehaglig att se som barn. Och nu, när jag är någorlunda vuxen och har ett feministiskt medvetande, ter den sig om möjligt ännu mer obehaglig. Hela storyn går ju ut på att romantisera mäns våld mot och kontroll av kvinnor. Han är ju "egentligen" fin innerst inne och om hon bara älskar honom tillräckligt mycket kommer han att ändra på sig och sluta vara ett monster... Uuuäääähh, det är så vidrigt! Barnversionen av 50shadesofgrey. 😨
Att Emma Watson skulle spela Belle i den här filmatiseringen ingav mig ett visst hopp. Inte skulle väl hon tacka ja till att delta i något så sunkigt och kvinnofientligt? De måste ha skrivit om storyn rejält. Det MÅSTE de ha gjort! Eller vänta, förresten...med tanke på att min älskade Taylor gjort soundtrack till den andra 50shades-filmen så kan en fan vänta sig vad som helst. 😒
Så...nej, jag hyste inga som helst planer på att se den här filmen. Men så kom nyheten om gaykaraktären. Och jag blev så lycklig. ÄNTLIGEN!!! 😀 Bra jobbat, Disney! Tror inte att heteromänniskor kan fatta hur stort och betydelsefullt detta är...
Men så kom reaktionerna. Ramaskrin från världens alla hörn. Rabiata vrål i moralpanik. Tal om bojkott och krav på censur. Inte på grund av romantiseringen av mäns våld mot kvinnor eller tidelagsaspekten av Belles och Odjurets relation...nej, det fruktansvärda med den här filmen är tydligen att Gastons medhjälpare är homosexuell. Det är tydligen jätteskadligt för barnen att se... 😒
Mitt hastigt uppflammade intresse för att se filmen blossade upp ännu mer, i ren protest om alla idioter. Men kommer jag att gå och se den då? Högst troligen inte. Jag behöver liksom inte direkt ta ställning i den frågan - det gör ju SF åt mig genom att sälja godis som innehåller jordnötter i sin biokiosk. Och SÅ nyfiken är jag inte på den här filmen att jag tänker riskera livet för att se den. Jag kan gott vänta tills den kommer på dvd (och vid det laget lär jag ju ha fått läsa om andra feministers upplevelser av den, så då vet jag om det ens är värt besväret eller om jag bara ska skita i att köpa den helt enkelt).
Ni som går och ser filmen - berätta gärna vad ni tyckte om den.
Vad skönt att det är över! Jag kan knappt ens beskriva hur jobbigt det var.
Först väntan. Oron. Osäkerheten. Skräckfantasierna. Sedan att kallas in och sitta där och veta att alla tittar på mig. Allt fokus på mig. Svära eden, svara på frågor, försöka berätta vad det var som hände. Den panikartade insikten om att rösten svajar, orden kommer svamligt och blicken irrar överallt utom på någon annan människa. Hoppet när den juridiska högtravande stämningen bryts av att ordföranden ler lite mot mig och lättnaden när han säger att förhöret med vittnet avslutas. Frustrationen under slutanförandena, när motparten mer eller mindre hävdar att jag ljuger. Jublet när jag äntligen får gå därifrån, ut i solen, och veta att det är över. För tillfället. Dom väntas inom tre veckor, och jag kan bara hoppas att det inte blir något jävla överklagande så att jag måste gå igenom detta helvete igen...
Har varit på möte med Pride-familjen ikväll. Det blev väldigt sent och väldigt intensivt. Så jag är himla trött nu. Men det är bara bra, det var precis vad jag behövde ikväll. Något att fokusera och lägga min energi på. Annars skulle jag bara ha suttit hemma och oroat mig inför morgondagen.
Imorgon bitti ska jag nämligen till domstolen(!) och vittna(!) och jag är fan helt skräckslagen inför detta. Det är något jag aldrig gjort förut och det känns jätteotäckt.
De enda gånger jag överhuvudtaget har VARIT i domstolar har varit som studiebesök på åhörarplats. Då har jag inte på något sätt behövt förklara mig, inte säga någonting överhuvudtaget, bara sitta där och lyssna...
Jag vet att jag har rätt i min sak och att det jag har att säga är sant...men jag är rädd att Ångestmonstret kommer att ta över och göra att jag blir helt blank i huvudet och inte kan svara på någonting och ger ett osäkert och oseriöst intryck. Jag är rädd att det kommer att gå åt helvete.
I eftermiddag öppnar anmälan till höstterminen. Jag vet precis vad jag vill söka och jag kommer förmodligen vara en av de första som skickar in min anmälan. Någon mer som tänker ligga i startgroparna på Antagning.se? May the odds be ever in your favor, i så fall.
Kanske lite morbid jämförelse, men jag får faktiskt lite startskottet-för-Hungerspelen-känsla när anmälan öppnar.
Imorse såg jag en kanin skutta omkring på parkeringen vid jobbet. Jag stod en stund och tittade på den och kände mig glad. Rörde mig sedan försiktigt mot entrén för att inte skrämma den.
Två timmar senare anlände chefen till kontoret. Och meddelade att kaninen låg död på parkeringen. Påkörd och blodig. 😢
En person jag haft kontakt med genom jobbet i flera års tid har tagit livet av sig. Jag fick veta det idag. Det känns...konstigt. Obehagligt. Så hemskt. Vår senaste mejlkonversation ägde rum i januari och hen antydde att hen haft en del problem på sista tiden...men jag kunde verkligen inte ana att det var på den här nivån! Herregud... Jag vet inte vad jag ska säga. 😔
Som ni kanske vet håller jag på och skriver en medeltidsroman som utspelar sig i Sherwoodskogen. Så jag slukar alla Robin Hood-historier jag kommer över. Filmer, böcker, teveserier...och nu idag - teater/musikal.
Kulturskolan i Norrköping och Fritidsgårdarna i Norrköping har gjort en uppsättning med ungdomar som syrran och jag var och kollade på idag (det var sista föreställningen idag). Ett mycket fint initiativ, tycker jag. 👍 Och resultatet var himla charmigt.
Själva storyn var förstås full av de vanliga personstereotyperna och historiska missuppfattningarna...som det ju typ alltid plägar att vara (och det märktes att denna uppsättning hämtat inspiration från somliga filmatiseringar). Det finns liksom någonting som stör mig i varenda Robin Hood-versionsom finns...vilket väl är en del av anledningen till att jag skriver en egen. 😜
Men det var rörande att se ungdomarna och de verkade ha väldigt roligt på scenen. Jag hoppas att de kommer att vilja fortsätta med teater även efter detta lilla projekt. 😊
Torsdag kväll. Hittills har jag dykt upp på kontoret runt sjutiden varje morgon den här veckan. Det ser jag som ett sundhetstecken. Jag menar, att jag inte sover asdåligt och sedan rusar iväg till kontoret redan vid sextiden. Att jag faktiskt uppskattar att ligga kvar i sängen och snooza en stund. Det måste vara ett tecken på att jag börjar må bättre. ❤
Ikväll har jag varit ute och demonstrerat. I min rosa mössa (jag såg flera andra som också hade pussyhats). Jag såg ingen jag kände bland demonstranterna, så det var rätt jobbigt att gå fram till samlingsplatsen och stå där och vänta på att det skulle dra igång, men jag hade syrran i telefon ända fram tills organisatörerna började prata i megafonen, så det gick rätt bra ändå. Själva fackeltåget var jättehärligt. Att gå där omgiven av andra feminister och skrika ut slagord. De efterföljande talen var också jättefina. Men sedan gick jag hem, för även om jag är övertygad om att panelsamtalet de skulle ha sedan var superintressant så kände jag att min kvot för social exponering var mer än väl uppfylld för dagen och jag pallade helt enkelt inte mer. Men kampen fortsätter!
Jag känner mig lycklig ikväll. Alltså, på riktigt. Jag har nog inte känt mig såhär sedan...innan kissen blev sjuk faktiskt. Så harmonisk och sprudlande. Kom inte ens ihåg att det kunde kännas såhär bra. ❤
Vad är det som har hänt då? Jo, jag har tillbringat kvällen på caféet på teatern i Linköping tillsammans med ett härligt gäng seniorer (jag var förmodligen den enda där under 65) och fått träffa huvudrollsinnehavarna från musikalen.
Alla var så himla snälla och rara emot mig. Jag satt tillsammans med en jättetrevlig herre, som var pensionerad matematiklärare, och innan vi skildes åt frågade han om han fick lägga till mig på Facebook (och jag försökte dölja min fördomsfulla förvåning över att han ens kände till fenomenet). Så nu har jag fått en ny kompis här helt plötsligt. 😊
Och så har vi ju själva anledningen till att jag åkte till Linköping ikväll. Skådespelarna. Det var så härligt att få sitta där och lyssna när de berättade. Och helt plötsligt vände sig "Albin/Zaza" till mig och frågade om det inte var jag som varit och sett musikalen så många gånger...? Och det var det ju. 😉 18 gånger, och en till ska det bli. Då rev seniorerna av en stor applåd för mig, och började fråga mig saker om min syn på och relation till musikalen...och jag blev helt ställd och kunde förstås inte få fram något vettigt.
Men men...det kändes rätt okej ändå med uppmärksamheten, både jobbigt och roligt samtidigt. Och de återkom till mig flera gånger under kvällen, både publiken och skådespelarna.
Efteråt vågade jag mig faktiskt upp på scenen för att bli fotograferad tillsammans med mina idoler. Och jag var inte så lite starstrucked...
Herregud... 😍 Jag är verkligen glad över att jag tog mig dit ikväll. Ångestmonstret gjorde sitt bästa för att få mig att stanna hemma. Men syrran följde mig till tågstationen och övertygade mig om att jag faktiskt ville kliva ombord på tåget (även om det inte kändes som att jag ville det just då). Jag var så jävla nervös, både för att jag inte kände någon av dem som skulle gå på evenemanget och för att jag inte visste hur mycket folk det skulle bli - och förstås för att få träffa dem jag beundrar så mycket...det var jätteläskigt innan och Ångestmonstret gick bärsärkagång här hemma. Men iväg kom jag, och himla bra blev det. Tihi. 😊💖💖💖
Ikväll har jag varit på teatern tillsammans med mamma och hennes man och sett Dissekeringavettsnöfall. ❄ Den var verkligen jättebra! Jag blev helt tagen. En så fin och gripande skildring av drottning Kristina... ❤ Får se om jag går och ser den igen...jag har ju en tendens att göra det när jag fastnar för någonting. 😜
Det var en väldigt märklig upplevelse att vakna upp ifrån, kan jag ju säga. Herregud, min bögfetishism skrämmer mig nästan ibland... 😜
Annars då? Det har varit en lång dag. Var på jobbet tio över sex i vanlig ordning (är det min nya norm eller kommer det att gå över?). Under de första timmarna på kontoret hann jag både gråta av förtvivlan, telefonledes skälla ut programleverantören som klantat sig och triumferande ta emot en highfive från en kollega efter att jag rett ut ett problem som legat över oss i flera dagar. Upp och ner som en jävla bergochdalbana. På eftermiddagen kände jag mig helt utmattad och gick hem tidigare.
Trodde att jag skulle somna tidigt ikväll, men istället har jag suttit och sammanställt programmet inför årets Pride-festival. Bara lite mer än två månader kvar nu... Spännande! 😊
Får se när jag faktiskt somnar. Grannarna har dunka-dunka-fest och verkar inte ha för avsikt att sluta inom den närmaste framtiden... 😒
Det är inte riktigt lika nattsvart idag (även om jag haft mina moments of despair även idag). Håret har blivit ljusare (jag har varit hos frisören) och solen har skinit. Jag har fått mycket förstående och omtänksam feedback från psykologen angående min totala låsning i KBT-behandlingen. Två personer har sagt till mig idag att jag kanske borde tänka på att skaffa en ny katt, vilket gjort mig himla upprörd (men mer åt hållet suck-vad-du-inte-fattar-någonting än din-jävel-jag-vill-fan-slå-ner-dig). Vid minsta motgång på jobbet har tårarna börjat tränga fram. Jag hade en hemsk ångestvärk i bröstet redan när jag vaknade imorse. Och ja, jag var på kontoret tio över sex imorse också. Livrädd har hört av sig och vill gå på bio med mig nästa helg. Och mamma har erbjudit sig att hjälpa mig flytta över askan till den nya urnan.
Shit, vilken rörig och ostrukturerad text! Men jag är trött nu. Jävligt trött. Kan väl bara konstatera att jag är fortsatt labil med fruktansvärda humörsvängningar upp och ner.
Jag hade visst någon intention att blogga igår kväll, men jag somnade ifrån det. Vet inte exakt vad jag hade tänkt skriva, det enda som fanns i det sparade utkastet var bilden ovan. 😕
Men jag antar att det handlade om min bristande livsglädje. Jag bara...ÄR, liksom. Jag går upp tidigt, gräver ner mig i mitt arbete (idag var jag på kontoret i nästan tolv timmar), går hem och typ målar och pluggar lite (om jag orkar) och sedan är det dags att sova igen. Ingenting händer. Ingenting blir bättre eller ens annorlunda. Det är som ett ekorrhjul.
Igår kväll var jag på yoga och ikväll var jag på Pride-möte, och det är visserligen sådant som fyller på energi, men inte tillräckligt mycket just nu. Den tillfälliga harmonin går snabbt över. Och snart finner jag mig själv sittande där på golvet igen med tårar i ögonen och ett bottenlöst hål i bröstet. 😢
Idag fick jag hem urnan från USA. Jag har ställt den bredvid den tillfälliga urnan i hennes favoritfåtölj. Så att hon ska få vänja sig lite vid den (och för att jag själv ska få tid att förbereda mig mentalt inför överflyttningen från den ena urnan till den andra). ❤
