Först väntan. Oron. Osäkerheten. Skräckfantasierna. Sedan att kallas in och sitta där och veta att alla tittar på mig. Allt fokus på mig. Svära eden, svara på frågor, försöka berätta vad det var som hände. Den panikartade insikten om att rösten svajar, orden kommer svamligt och blicken irrar överallt utom på någon annan människa. Hoppet när den juridiska högtravande stämningen bryts av att ordföranden ler lite mot mig och lättnaden när han säger att förhöret med vittnet avslutas. Frustrationen under slutanförandena, när motparten mer eller mindre hävdar att jag ljuger. Jublet när jag äntligen får gå därifrån, ut i solen, och veta att det är över. För tillfället. Dom väntas inom tre veckor, och jag kan bara hoppas att det inte blir något jävla överklagande så att jag måste gå igenom detta helvete igen...

Före.

Efter.