I måndags var det härligt väder, så jag gick en rejäl omväg hem (7 km istället för 2,2 km). ☀️ Igår var det inte fullt så härligt väder, men jag gick samma omväg igen ändå. Det var snöblandat regn, men jag var både varmt klädd och hade paraply med mig, så jag tänkte att det väl inte var så farligt - inte i jämförelse med den snöstorm som först aviserats. 🌧🌨☔ Men när jag kom hem var jag både blöt och frusen och ville mest bara ta en varm dusch och krypa ner i sängen.

Det gjorde jag dock inte. Jag bytte till torra leggings och strumpor, åt lite mat och gav mig ut i kylan igen. Det var nämligen ett evenemang med teaterns vänförening igår kväll som jag inte ville missa. Och jag är glad att jag gick dit, för det var väldigt trevligt. Vi satt i teaterns personalmatsal (jag och ett gäng pensionärer) och lyssnade till regissören för Rampfeber och fick en del inblickar i arbetet med pjäsen. Jag var frusen när jag kom dit, men tinade snart upp. Och den varma duschen väntade på mig när jag kom hem efteråt. 🚿

Jag vet inte om det var gårdagens promenerande som gjorde det eller om det var en slump att det hände nu, men imorse vaknade jag och kände mig himla eländig med ont i halsen och förvärrad förkylning. 🤒 Så jag stannar hemma från jobbet idag - och från bågskyttet ikväll. Det känns himla trist, men jag orkar verkligen inte gå ut idag. 😞 Hoppas att jag mår bättre imorgon...

Idag var det ÄNTLIGEN dags för samtal med psykologen igen - det är tre veckor sedan sist! Och när det går lång tid mellan sessionerna börjar jag dels slarva med läxorna, dels ha svårt för att sammanfatta det mest väsentliga som hänt i mitt liv sedan sist och som bör avhandlas inom våra 45 minuter tillsammans. Så det är inte bra alls. Men nu kommer vi ses en gång i veckan igen ett tag framöver, om ingenting oförutsett inträffar, så det känns stabilt. 👍 

 

Hon målade upp en metaforisk bild för mig över min ångest. Att det är som att jag springer ifrån ett lejon, och så länge jag springer så signalerar ju min kropp och hjärna att det finns en reell fara att springa ifrån och ju mer jag springer desto räddare blir jag för det där lejonet. Hela paniksystemet drar igång och jag är så fokuserad på att agera på det genom att fortsätta springa att jag inte vänder mig om för att kolla om det verkligen är något lejon där - min kropp och hjärna talar ju om för mig att det är där, så jag litar på det jag känner utan att undersöka den reella situationen. Men egentligen finns det inget lejon. 🦁 

 

Problemet är inte att jag är dålig eller fel på något sätt - problemet är att jag inte vågar stå ut med osäkerhet. Jag behöver öva på att stå ut med tankar, reaktioner och ovisshet, att inte veta hur olika situationer och samtal gick. Jag måste acceptera att jag inte vet, och våga vara i den ovissheten. Och inse att post mortem inte löser någonting. När reaktioner triggas i kroppen ska jag öva på att beskriva dem, gärna hitta tre stycken att fokusera på, och göra detta utan att värdera. 

 

Vi pratade om det faktum att jag inte gör hemläxorna i den omfattning jag "borde" och vad det beror på. Och hon tydliggjorde att syftet med att jag ska göra vissa saker inte är att jag ska prestera någonting som jag kan presentera för henne, utan att det är för att jag ska hjälpa mig själv att må bättre och finna olika situationer mindre läskiga, att få vägledning att gå åt ett håll som för mig närmare målet för mitt mående. Och det vet jag ju egentligen rent logiskt, men känslomässigt har jag alltid prestationsångest över hemläxorna och är rädd för att göra "fel" (vilket ofta leder till att jag inte gör dem alls). 

 

Jag började gråta vid ett tillfälle under samtalet, när hon ställde en fråga om bågskyttet och jag kände mig pressad och rädd att svara fel. Jag var spänd i hela kroppen, andningen existerade knappt och tårarna rann. Och då guidade hon mig igenom att ta mig ur de känslorna, genom att fokusera på hur det kändes i kroppen och sedan börja slappna av och andas mer igen. Vi har gjort det här många gånger förut, men just idag kändes det ändå som en riktig aha-upplevelse - att jag inte behöver gå in i ångesten, att jag (med viss hjälp) klarar av att bryta. Och ett litet hopp började gro inom mig att jag faktiskt kanske kan börja klara av att försöka göra det här även på egen hand. Det var en häftig känsla. 

 

Det sista hon sa under samtalet skrev jag aldrig ner, vilket var synd. Jag minns att hon sa att "Om det är någonting som är viktigt att ta med från den här sessionen så är det..." men jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa och jag var inte helt närvarande eftersom jag fastnat lite i negativa och självkritiska tankar kring det faktum att jag börjat gråta en stund tidigare. Men det var väl en sammanfattning av allt ovanstående, kan jag tänka mig. Hon säger alltid så himla bra saker och jag skulle vilja ha våra samtal inspelade och transkriberade så att jag kan gå tillbaka och läsa allt bra hon säger till mig. För det är svårt att komma ihåg allting såhär i efterhand. 

 

Jag känner mig inte lika ledsen längre. Jag känner mig faktiskt ganska glad (även om jag halkar ner i mörkret emellanåt). Jag hade tänkt skriva ett inlägg redan i tisdags kväll, men jag var för trött. Och igår kväll var det ju bågskytteträning, och efter det var jag också för trött. 😴 

 

Jag var på bågskytteklubben i över två timmar igår kväll, men jag sköt bara i cirka en timme. Resten av tiden satt jag i köket tillsammans med min mentor och gjorde en lista över de produkter jag ska investera i. Han bekräftade att den stock jag valt var bra (som tur var, eftersom jag redan hunnit bli upp över öronen förälskad i just den stocken 😍), och jag hade redan själv bestämt vilket armskydd, koger och väska jag ska köpa. Men han hjälpte mig välja lemmar, sträng, pilhylla, plunger, handledsrem (fast ikväll valde jag en annan, eftersom den vi tittade på tydligen delvis var gjord av läder), pilskaft, nock, pilspetsar och fenor. Bågställ behöver jag inte köpa, för det nämnde en annan klubbmedlem som kom ut i köket att jag kunde få överta ett som han hade hemma. 🏹 Nu ikväll har jag suttit och lagt allting jag vill ha i kundkorgen på sajten jag tänker handla från - utom pilskaft. När jag kom till dem insåg jag att jag inte fått veta vilken längd jag ska köpa. Jag vet vilken storts pilskaft jag ska köpa, vilken styvhet de ska ha, vilken nocktyp de ska anpassas till och hur många jag ska köpa - men jag vet inte hur långa de ska vara! 😱 Har skrivit till min mentor och frågat, men han har inte svarat än (jag gissar att han tränar ikväll). Så jag antar att det inte blir någon beställning gjord ikväll. 😞 Buuhuu, jag vill ju shoppa NUUU!!! Men men...det får väl bli imorgon kväll istället. 

 

Idag öppnade anmälan till sommarkurserna och jag chockade mig själv genom att inte komma på det förrän nu ikväll. 😱😱😱 Nu är undergången nära... 😉 Jag gick såklart direkt in på Antagning.se och sökte fram listan över sommarkurser på deltid och distans, allt medan jag försäkrade syrran om att jag ju självklart inte tänker plugga någonting i sommar... En kvalificerad gissning - hur tror ni att det gick? 😉😉😉 Japp, mycket riktigt - jag har nu både sökt en kurs, bedömt det som sannolikt att jag kommer in, skapat en undermapp för kursen i min studiemapp på datorn och laddat ner såväl kursplan som den kurslitteratur som fanns att tillgå elektroniskt. Hm... Det är åratal sedan jag slutade plugga på somrarna, för att jag har så mycket att göra på jobbet då och helt enkelt inte orkar...men nu när jag tog studieuppehåll under hösten och efter bara några veckor in på vårterminen hoppade av den kurs jag tänkt läsa nu, så tänker jag att jag kanske har lite studieenergi kvar till i sommar...? Jag hoppas det i alla fall. Det verkar vara en väldigt intressant kurs och jag är redan alldeles exalterad inför att få gå den. 🤩 

 

Eftersom det inte verkar som att min mentor tänker svara ikväll, tror jag att jag tar och går och lägger mig och tittar på ett avsnitt av The Witcher istället. Jag började kolla på den serien nyligen, efter enträgna uppmaningar från min kära syster, och jag börjar tycka att den är riktigt bra. I början kände jag mig mest förvirrad (och äcklad av alla explicita våldsskildringar), men nu börjar jag komma in i det. Jag har saknat en episk serie sedan Game of Thrones tog slut (eller snarare sedan den började spåra ur när det återstod ett par säsonger) och den här har goda potential att fylla det tomrummet. 👍 

 

Kl. 10.02 fick jag bekräftelsemejl på genomfört köp. 😉

Idag har vi haft årsmöte i partiets lokalavdelning. ♀️ Och som kassör redogjorde jag för både resultaträkningen, balansräkningen och kommande års budget samt (då inga revisorer var närvarande) revisionsberättelsen. Och det var läskigt, men samtidigt roligt. Jag pratade ju om ett ämnesområde jag behärskar väldigt väl och jag pratade inför folk som jag vet är vänliga själar som vill mig väl. Så det gick ganska okej. Och jag kände mig väldigt duktig som klarade av det. Omvald som kassör blev jag också. Inte för att det brukar vara en superåtråvärd roll inom föreningar, men det känns ändå fint att få fortsatt förtroende att inneha en så ansvarsfylld och viktig post. ❤️ 

 

Något gott förde i alla fall den här farsartade kursen med sig - jag upptäckte en superintressant bok om korstågen i litteraturlistan (som jag nu har beställt till min samling av medeltidsresearch) och jag fick studentrabatt på ett par underbara rosa skor som jag beställde till bågskyttet. 👍 Ja, jag har faktiskt äntligen fått tag på ett par skor. De fanns bara att prova i typ Stockholm-Göteborg-Malmö, så jag chansade på storlek när jag lade beställningen...och idag fick jag hem dem och de sitter så himla bra och är så himla fina. 😍 Himla dyra var de också, så tack och lov för studentrabatten. Men jag ville verkligen ha dem, och de kommer passa så bra ihop med alla andra bågskytteprylar jag ska investera i. 😊

Ikväll har jag varit på teatern och sett Ingenting av det jag vet om mig stämmer, ett performance lecture av och med Madeleine In Hwa Björk. En väldigt stark och tankeväckande föreställning om adoptionens baksidor som vid flera tillfällen gav mig gåshud. Premiären var ikväll och sista föreställningen är redan imorgon, vilket jag tycker är väldigt synd för det här är en berättelse som borde komma fler till del. Jag imponerades av hur hon kunde hålla sig så pass saklig och se saker och ting ur olika perspektiv och flytta blicken mellan mikro- och makronivå. Det var känslosamt, absolut, men samtidigt balanserat och det framgick tydligt hur mycket hon funderat och grävt i ämnet.

Efter denna omvälvande upplevelse borde jag väl kunna skjuta mina egna bekymmer åt sidan ett tag. Men icke! Jag har känt mig ganska ledsen ända sedan i eftermiddags. Och jag tänker varken skriva eller prata om det i sak, för jag hör själv hur bagatellartat det låter. Men jag har väldigt svårt för att ta tillrättavisningar, i synnerhet när jag inte har gjort något medvetet fel. Då blir jag bara ledsen. 😔 Övervägde faktiskt ett tag att ta en halv Imovane ikväll, för att det vore så skönt att bli harmonisk och domna bort, men jag vet ju hur zombieaktig jag skulle bli imorgon i så fall (på grund av olämplig kombination av mediciner) och det är ingen bra idé. Imorgon ska jag ju redogöra för ekonomin under partiets lokalavdelnings årsmöte och (hoppas/utgår jag ifrån) bli omvald som kassör. Så då behöver jag vara lite skärpt.

Jag ringde till syrran på lunchen idag och ojade mig över morgonens dramatik. Hon hade ett lite mer nyktert sätt att se på saken, och konstaterade att det ju inte var MITT fel att kvinnans skosnöre inte var knutet. Och nej...det var det såklart inte. Men ändå...känslan säger något annat. Vi kom i alla fall fram till att det här är någonting jag behöver öva på, att våga säga saker som jag vill säga. Och det har ju även psykologen gett mig i läxa flera gånger - att säga saker utan att tveka och tänka efter för mycket innan. Efter vad som hände imorse känns det ännu mer angeläget att öva och bli bättre på detta. 

 

Jag antar att det inte har undgått någon här i landet hur brunhögern har psykat ur på Norrköpings Stadsmuseum på sista tiden på grund av deras utställning "Medlöperi och Motstånd - Nazismen i Norrköping då och nu". Idag anordnades en kärleksbombning av muséets entrédörr, som en motreaktion efter allt hatande och hotande, och jag var självklart på plats och placerade ett hjärta där. ❤️ 

 

Fan, fan, fan! 😱😟😔😫😵 Min sociala fobi drabbar inte bara mig, den drabbar även min omgivning. Och det blev väldigt påtagligt nu på morgonen.

På väg till jobbet hamnade jag bakom en kvinna vars vänstra skosnöre hade gått upp. Jag noterade det ganska genast och gick sedan och övervägde att uppmärksamma henne på detta. Gå fram och säga något i stil med: "Ursäkta, ditt skosnöre har gått upp." Gjorde jag det? Nej. Jag fortsatte gå strax bakom henne och stirra på hennes fladdrande skosnöre.

När vi kom till ett ställe där vi skulle passera en bilväg passade jag däremot på att gå om henne, eftersom hon gick lite långsammare än vad jag skulle vilja göra. Jag småsprang över vägen, och precis när jag nått trottoaren på andra sidan hörde jag ett skrik bakom mig.

Hon låg raklång mitt på vägen med ansiktet nedåt. Jag skyndade fram och ställde den idiotiska frågan om hon var okej. Hon satte sig darrande upp och svarade att hon snubblat på sitt skosnöre. Och jag ville bara dö. Jag följde henne tafatt när hon linkade in till vägkanten och satte sig ner för att knyta sitt skosnöre. Sedan skyndade jag därifrån.

Allt det här hade kunnat undvikas om jag bara sagt till henne om skosnöret när jag först såg det. VARFÖR SA JAG INGENTING?!? 😫😫😫

Fan ta min sociala fobi! 😫

För ovanlighetens skull var jag lite sent ute, och medan jag hängde av mig jacka och halsduk och hörde sorlet inifrån caféet fick jag genast en ångestklump i magen. 😱 Men när jag kom in upptäckte jag till min stora lättnad att det fortfarande fanns lediga bord kvar - jag behövde inte tränga mig på något av sällskapen. 👍 Däremot kom det snart fram en kvinna och frågade om platsen bredvid mig var ledig, vilket kändes jobbigt - men inte lika jobbigt som att själv vara den som frågar. Eftersom jag misstänkte att den situationen skulle uppstå (samt som ett sätt att avskärma mig lite från omvärlden) satt jag redan med mobilen i högsta hugg och låtsades strängt upptagen av mitt Facebook-flöde. 📱

För att kompensera för min missade bågskytteträning ikväll hade jag tänkt gå och träna i måndags och/eller igår istället. Gjorde jag det? Nej. 😖 Jag var tokstressad på jobbet och jobbade över båda dagarna och sedan gick jag hem och mer eller mindre kollapsade. Rivstart efter sjukfrånvaron... I måndags var jag så trött att jag somnade redan vid sjutiden på kvällen. 😴😴😴 Jag är fortfarande stressad, men det är på en mer hanterbar nivå nu. Jag börjar landa i att vara tillbaka på jobbet och ha mycket att göra. 👍 (Ja, och så är mensen över och jag befinner mig i den mest sprudlande humörfasen av menscykeln. 🎉🎈✨) Får se när jag kommer tillbaka till bågskytteklubben. Jag tror dessvärre inte att det kommer hinnas med den här veckan. 😕 Jag vet att det är dumt om det går för lång tid, både för att jag hinner glömma bort mycket av träningen och för att min mentala tröskel för att ta mig iväg till klubben blir högre och högre ju längre tid som går. Så...jag ska försöka hinna/orka en stund i helgen. 🏹

Sedan jag kom hem ikväll har jag läst ut det sista av kurslitteraturen. Så nu ska jag "bara" plåga mig igenom de X antal återstående föreläsningsvideorna (läraren pratar en obegriplig blandning av norska och svenska och har ägnat exakt noll minuter åt redigering, så ibland säger han fel och ibland försvinner ljudet och för det mesta får jag psykbryt 😵) innan jag sätter igång med att försöka tyda de luddigt formulerade och språkligt inkorrekta instruktionerna till inlämningsuppgifterna... 🙄 (Nej, jag tycker inte att den här kursen har visat sig vara så jätterolig. Jo, jag tänker hålla ut till det bittra slutet. För jag är både envis och plikttrogen, om än för närvarande tämligen omotiverad. 😒)

Och ikväll har jag varit och sett standupshowen Världens historia - den osminkade sanningen med Özz Nûjen och Måns Möller. Jag hade ångestpåslag i foajén både innan och efter föreställningen, för att det var så mycket folk och trångt där, men att sitta i salongen gick bra. Och föreställningen var jätterolig! 😂 Den kostade mig inte ett öre heller, utöver garderobsavgiften. Jag kände mig som värsta rockstjärnan när jag bara kunde gå fram till informationsdisken och hämta en gratisbiljett som lagts undan i mitt namn. En bra plats var det också - på tredje raden! Jag känner mig riktigt bortskämd, och tacksam över att ha kontakter som kommer med såhär fina erbjudanden. 😊

Föreställningen var en bra blandning av humor och allvar, av historiska fakta och nutida samhällsanalys. En härlig upplevelse som jag verkligen kan rekommendera! 😊 Jag fick lite smått panik å de fyra personers vägnar som släpades upp på scenen i slutet av föreställningen som "frivilliga" deltagare i en liten pjäs om klimatförändringarna. Tack och lov att det inte var jag - jag skulle ha dött av skräck! 😱 Men de fyra utvalda offren verkade ta det ganska bra. 👍

Nu ska jag försöka varva ner och somna i någorlunda vettig tid så att jag orkar gå och jobba tidigt imorgon bitti. Det ska bli skönt att komma tillbaka till kontoret och vardagsrutinerna igen efter sjukdom och helg. Det känns som att jag varit borta i evigheter...

Och ikväll har jag varit på min älskade teater och sett Rampfeber igen. Den var lika bra som under publikrepetitionen, men jag kände faktiskt att jag fick ut mer av den nu när jag såg den för andra gången - det var lite lättare att hänga med i alla relationer och förvecklingar. 👍

Innan jag gick in i salongen upptäckte jag något som rörde mig djupt. Trapphuset som varit avspärrat sedan branden är nu öppet igen! Så jag var ju bara tvungen att gå in där en stund och glädjas åt teaterhusets sakta men säkra återhämtning efter det hemska som hände. ❤

Idag släpptes den episka låttextvideon till "The Man", så jag har goda förhoppningar om att musikvideon kommer inom en inte alltför avlägsen framtid. 😊💖 Eftersom det här är Taylors mest explicit feministiska låt hittills trodde jag att musikvideon skulle komma i samband med 8 mars, men eftersom låttextvideon släppts redan nu så börjar jag tveka...kanske kommer den faktiskt tidigare än så! 😄 

 

 

Apropå Taylor så befinner sig en gammal låtskrivarkollega till henne just nu här i stan. Liz Rose är här! 😍 Och det gör mig helt starstrucked, att någon som har arbetat ihop med Taylor och varit med och skapat flera fantastiska mästerverk faktiskt kommit hit till lilla Norrköping. 😍😍😍 Jag skulle vilja vara på Arbis ikväll och se henne och Jill Johnson uppträda, men av (främst) tre anledningar stannar jag istället hemma. För det första har jag inte den omoral som krävs för att gå ut och roa mig på kvällen när jag varit sjukledig från jobbet under dagen, även om jag känner mig betydligt piggare nu. För det andra var biljetterna ganska dyra, eller åtminstone dyrare än vad jag hade räknat med. Och för det tredje har jag inte hunnit kolla upp vad Arbis har för inställning till jordnötter och allergiker, om de har en miljö som är tillgänglig för mig eller om det vore direkt farligt för mig att gå dit. Så...jag stannar hemma och maratontittar på låttextvideon istället. 

 

...och den visar att om det inte varit för bågskyttetävlingen i Finspång och Robin Hood-musikalen i Linköping (som båda ägde rum under en och samma helg) så skulle jag inte ha lämnat Norrköping överhuvudtaget under en hel månad. 😲 Wow...jag ÄR verkligen en hemmaråtta!

Igår däremot var en betydligt mer angenäm dag. Som jag skrev igår så inledde jag ju dagen med ett lyckat möte på psyk. Och jag avslutade dagen med att testa mina gränser på bågskytteklubben. 💪🏹 Jag började med min vanliga 20-pound-båge, avancerade snabbt till en 22-pound-båge - och sköt större delen av kvällen med en 24-pound-båge! Det var jobbigt, men det gick. Och jag känner mig så duktig - har ju aldrig skjutit med 24 förut och knappt klarat av 22. Jag fick dock ganska ont i ryggen och i fingrarna på dragarmen, så efter två timmar fick jag erkänna mig besegrad och gå hem. Jag hade en tränare till hjälp för att mäta min förmåga, och hon skrev en lapp som jag delgivit min mentor...

Det börjar bli dags för mig att köpa en egen pilbåge, jag har redan bestämt vilken stock jag ska köpa (en rosa såklart! 😍) och nu börjar det klarna vilka lemmar jag ska satsa på. Spännande! 😊👍

Jag inledde dagen med ett möte med min läkare och sjuksköterska på psyk. Det kändes bra, även om jag såklart hade ångestpåslag av situationen. Vi pratade om min psykofarmaka och mitt psykiska mående. Jag lyfte frågan om eventuella justeringar i min medicinering, med anledning av att jag varit ganska labil den senaste månaden. Men jag insåg medan jag sa det att jag nog faktiskt kan härleda de flesta dipparna (om inte alla?) till yttre faktorer och omständigheter. Och det går ju inte att medicinera bort. Så jag släppte det ganska snart. Och när jag fick höra alternativen kändes det heller inte så lockande. Läkaren pratade om möjligheten att höja Sertralinet, men det är jag inte intresserad av under några omständigheter - efter över tretton års Setralin-knaprande med doser som legat på allt mellan 25 mg och 150 mg vet jag alldeles säkert att 75 mg är den optimala dosen för mig och jag är dessutom plågsamt medveten om hur jävla dåligt jag mår vid in- och utsättning, så jag är verkligen inte hågad att vare sig öka eller minska dosen. Jag frågade om möjligheten att öka Quetiapin-dosen istället, men det verkade krångligt och innebar dessutom risk för ökad trötthet - så det kändes inte heller som ett alternativ. Åtminstone inte nu. Men om jag ändrar mig är det bara att jag hör av mig till dem så ordnar de det. 

 

En förändring i min medicinering (eller snarare i min medicinlista) gjordes dock. Läkaren plockade bort Imovane från mina mediciner. Och jag tyckte att det kändes helt okej att hon gjorde det. Fattar ni vilket stort steg det här är för mig?! Jag har tagit Imovane nästan varje kväll i nio och ett halvt år och helt klart varit beroende av dessa tabletter. Men jag slutade med dem i höstas, eftersom de inte fungerade ihop med Quetiapin som jag fick insatt då, och har somnat utan dem sedan dess (tack vare att Quetiapinet gör mig så trött). Jag har fortfarande en trave Imovane-askar i medicinskåpet, som en ren trygghet, och läkaren sa att det är helt okej att jag har det - och om jag behöver ett nytt "trygghetsrecept" när tabletterna jag har hemma passerar utgångsdatum så kommer hon att skriva ut det åt mig. 

 

Både läkaren och sjuksköterskan är så himla fina och snälla mot mig. Jag är verkligen inte van vid att bli såhär väl omhändertagen inom psykiatrin, och det talade jag om för dem. Eftersom dagens samtal visade på ett så pass stabilt läge trodde jag att de inte skulle vilja se mig igen förrän om ett bra tag (om ens alls) men de kommer faktiskt att kalla mig på ett nytt möte någon gång i maj. Och om jag behöver ha kontakt med dem tidigare än så (för medicinjusteringar eller liknande) är det bara att jag hör av mig. Alltså, wow! Jag har verkligen tur med psykiatrin nuförtiden - en bra psykolog, en bra läkare och en bra sjuksköterska. ❤️

Mensen kom idag - och genast känns livet lite lättare. Flera veckor kvar till nästa PM(D)S-helvete... 

 

Idag hade jag samtal med psykologen och hon nämnde begreppet intermittent förstärkning då vi pratade om mitt beteende att alltid ha konversationer loopande inne i huvudet, oftast sådana som ägt rum ganska nyligen (men även sådana som ägde rum för typ två decennier sedan) och som jag "behöver" gå igenom om och om igen för att skapa någon slags (bild av) kontroll över "hur det gick". Typ post mortem, fast inte bara efter ångestladdade situationer. Jag ska öva på att registrera när det händer gällande vardagskonversationer under den kommande veckan. Notera hur många gånger det händer per dag. Beskrivande konstatera att "nu händer det" utan att värdera det. Fundera över om det är en bra idé att hålla på med det, om det verkligen är där jag vill ha mitt fokus. Öva på medveten närvaro och fokus utåt när jag kommer på mig själv med loopandet. Och se hur många gånger jag kan skifta fokus när det händer. Och jag ska fortsätta att öva även om det inte fungerar direkt (vilket nog kommer bli det svåraste). 

 

Vi pratade lite om bågskyttet också, vilken bra övning det är för mitt Duktig Flicka-syndrom att vara i ett sammanhang där andra är så himla mycket duktigare än jag - att öva på att acceptera det och ändå fortsätta kämpa istället för att bara ge upp (som jag tenderar att vilja göra när jag inte är asgrym på någonting redan från början). 

 

Vi behandlade även min telefonskräck, bland annat med utgångspunkt i att jag avstod från att ringa och boka en taxi i Gävle i lördags. Och vi närmade oss problemet på ett nytt sätt, där vi tittade mer på bakomliggande orsaker till min telefonskräck. Vi kom fram till att det hela i grunden handlar om ovisshet och brist på kontroll. Jag vet ju inte vad ett telefonsamtal kommer innebära, jag får ingen chans att tänka efter (som vid mejlande), det finns risk att det blir fel och att jag inte kan ge bra svar till den jag pratar med. Ovissheten och den bristande kontrollen triggar ångest vilket leder till att jag tolkar situationen som farlig och därför undviker den i möjligaste mån. Ångesten kommer innan jag ens befinner mig i den faktiska situationen att prata i telefon. Det är alltså mer föreställningen om vad som kan hända snarare än vad som faktiskt händer som skapar ångesten. Det jag behöver öva på är förmågan att stå ut med ovissheten (att inte veta exakt vad jag ska säga/svara i förväg) och därmed minska mina kontrollbeteenden. Relaterat till detta ska jag även öva på att vara mer spontan i vanliga samtal (ej telefon), att våga säga vad jag tänker utan att överanalysera och tveka först. 

 

Jag fick en text med exempel på hur intolerans för osäkerhet kan visa sig. Texten innehöll två listor, en för närmandestrategier och en för undvikandestrategier... 

 

✔️ Göra allting själv, inte delegera, för att vara säker på att det blir rätt. 

✔️ Söka MASSOR av information innan en börjar med något. 

✔️ Ifrågasätta sina tidigare beslut av osäkerhet kring om det var det bästa beslutet. 

✔️ Söka yttre försäkran, få andra att lugna en. 

✔️ Kontrollera och göra om saker flera gånger av osäkerhet om det blev rätt. 

✔️ Vara överbeskyddande gentemot andra. 

 

✔️ Att inte ge sig hän i olika situationer (relationer, åtaganden m.m.) för att utgången är osäker. 

✔️ Komma med ursäkter/anledningar till att inte göra saker på grund av osäkerhet kring den egna förmågan att klara av det. 

✔️ Skjuta upp saker istället för att göra dem direkt på grund av osäkerhet. 

 

Visst ägnar jag mig en del åt undvikandestrategier, men jag känner mig mer träffad av beskrivningarna av närmandestrategier faktiskt. 🤔 Jag fick ett registreringsformulär för osäkerhetsintolerans där jag under den kommande veckan ska fylla i olika situationer, vad de väcker för reaktioner hos mig och vad jag använder för hanteringsstrategi. Det känns svårt, men jag ska försöka.

Tågresan hem gick bra. Inga jordnötter. 🙏 Det åts överhuvudtaget ganska lite i min lilla avdelning av vagnen (jag hade samma plats som på ditvägen). Däremot klev det på en kille i Stockholm som tilltalade mig på engelska (jag var då ensam i min avdelning) och undrade om han hamnat på rätt tåg (han skulle också till Norrköping) och hur han skulle hitta sin plats. Jag bekräftade att han var på rätt tåg och förklarade och pekade hur han skulle gå för att hitta sin plats. Han droppade iväg, men kom snart tillbaka och sa att han inte hittat sitt stolsnummer och slog sig ner på andra sidan gången från mig istället. Jag fick såklart ångestpåslag av hela situationen - att bli tilltalad av en främling, att behöva prata engelska, att försöka förklara på ett tydligt sätt, att förklaringen inte hjälpte och att han valde att sätta sig så nära mig, förväntades jag småprata med honom nu?! 😵 Jag stirrade avvisande ut genom fönstret, försökte fokusera på musiken från min mp3 men kom ändå på mig själv med att ägna mig åt post mortem av samtalet med killen och oro för att han skulle fortsätta prata med mig. 😖

Det kändes skönt att komma hem till Norrköping och ännu skönare att komma hem till min lägenhet. Home, sweet home! Det är nästan det bästa med att resa - att få komma hem efteråt. ❤ Jag packade upp, duschade, kröp ner i sängen - och har nu sovit den utmattades sömn i flera timmar. 😴😴😴 Det har varit en mysig helg i Gävle, men den har tagit på krafterna. Såhär blir det i princip alltid efter resor (och andra utmanande situationer). Men det är det värt. ❤

Min älskade musikal! 😍 Som jag har saknat den... 😥 Kvällens föreställning var slutsåld. Och jag var den allra första som köpte biljett - så fort biljetterna släpptes i somras. Så jag satt såklart längst fram i mitten. 😊 Herregud...jag insåg nog inte förrän jag satt där och upplevde magin på nytt hur mycket abstinens jag faktiskt haft sedan Östgötateaterns allra sista föreställning av musikalen våren 2017. Det är fan nästan tre år sedan! 😱

Jag har gått och längtat ända sedan jag köpte biljetten (eller ja, egentligen ända sedan jag fick veta att musikalen skulle sättas upp här i Gävle). Och det har bara känts bra. Fram till för några dagar sedan, då resfebern satte in. Då hade jag en mardröm om att jag skulle missa tåget hem. Och igår kväll hade jag jättesvårt att somna. Jag blir alltid så orolig när jag ska resa någonstans och lämna min trygghetszon. 😕

Tågresan var både trevlig och påfrestande. Jag hamnade i ett ganska litet utrymme, där det bara var nio platser i den delen av vagnen. Det kändes bra, både att få sitta relativt ifred och att relativt enkelt kunna ha uppsikt över vad de andra passagerarna plockade upp för ätbara saker ur sin packning. Tanken slog mig att jag borde informera mina medresenärer om min luftburna jordnötsallergi och vänligen be dem att inte äta någonting som kan vara farligt för mig under resan. Men...det gjorde jag förstås inte. Istället satt jag och paniksneglade på dem så fort de började prassla med någonting. Jag hade tur den här gången, det var ingen som åt jordnötter. 🙏 

Efter tre timmars spänning kunde jag lättad och utmattad kliva av tåget i Gävle och styra stegen mot mitt hotell, där jag kraschlandade på mitt rum en stund innan det blev musikaldags. 😴

Det var en bit att promenera till och från musikalen, och jag övervägde ett tag att ordna en taxi för hemresan på kvällen. Men när jag googlade fram det lokala taxibolaget och upptäckte att de inte hade någon nätbokning utan bara telefonbokning så fick det vara. Precis som på tåget (när jag inte informerade om min allergi) fick min sociala fobi mig att agera helt jävla orimligt här. Att ringa och boka taxi kändes mycket läskigare än att promenera hem ensam genom en främmande stad sent en lördagskväll...trots att jag rent logiskt så klart mycket väl vet vilken av de här situationerna som är mest farlig. 🤦‍♀️ Men jag hade mamma i telefonen under hela hemvägen, och var dessutom så extatisk efter att ha sett musikalen, så där och då kände jag mig faktiskt inte rädd.

Musikalen var helt underbar. 😍 Ingenting kan förstås överträffa Östgötateaterns oslagbara uppsättning, men det var väldigt vackert och känslosamt och mycket väl värt resan. ❤ Jag började dock inte gråta, även om det var nära. Och jag sjöng entusiastiskt med i "Vår bästa tid är nu" och klappade händerna så ofta jag vågade (det vill säga när det var fler som gjorde det) och kunde bara inte sluta le. Efteråt, på väg därifrån, höll jag nästan på att få ett sammanbrott av alla känslor som rusade runt inom mig. Jag ÄLSKAR verkligen La Cage aux Folles! 💖💖💖💖💖 Om nu någon har missat det... 😉